Fler som granskar svenska klimatförnekare

Vi i Uppsalainitiativet har givetvis inga illusioner om att ha någon ledande ställning i den mångfacetterade svenska klimatdebatten. Däremot vill åtminstone jag gärna inbilla mig att vi gör ett värdefullt och icke helt försumbart arbete inom den lite speciella nisch som handlar om att punktmarkera klimatförnekare och mer allmänt att bemöta desinformation och pseudovetenskap på det klimatvetenskapliga området. Men även i denna begränsade nisch välkomnar vi "konkurrens", t.ex. från andra bloggar och från vetenskapsjournalister i mainstreammedia. Särskilt värdefullt är när ledande klimatforskare rycker ut till klimatvetenskapens försvar.

Bland bloggare förtjänar särskilt nämnas Bo Jonsson, som på sin ständigt läsvärda blogg Piprök ofta tar sig an de svenska klimatförnekarna och deras argumentation, nu senast med inlägget Svarta listan???.

Ett annat aktuellt exempel är hur tidskriften Effekt i sitt senaste nummer persenterar flera artiklar om klimatförnekeri och klimatförnekarrörelsen. En av artiklarna fokuserar på kretsen kring Stockholmsinitiativet, och porträtterar några av de ledande profilerna, inklusive Wibjörn Karlén, Fred Goldberg, Maggie Thauersköld Crusell och Lars Bern. Vi får bland annat veta vilka internationella nätverk med kopplingar till tobaks- och oljelobbyn de engagerat sig i, och de får chansen att förklara vari deras engagemang bottnar. Läsvärt!

I samma nummer av Effekt bjuds vi också på ett utdrag ur Anders Wijkmans och Johan Rockströms kommande bok Den stora förnekelsen. Något att se fram emot till hösten!

Inte bara Sverige har haft en oljekommission

An Energy-Independent Future

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Tea Party

Fokus på Sverige

Härmed flaggas för den nyutkomna antologin Sverige i nytt klimat - våtvarm utmaning, där ett fyrtiotal svenska forskare utifrån olika perspektiv resonerar kring Sveriges roll i klimatfrågan. Det handlar både om vad lilla Sverige kan och bör bidra med i arbetet med att minska de globala växthusgasutsläppen, och om vad klimatförändringarna kan komma att föra med sig i just Sverige och vad för slags anpassningsåtgärder vi kan behöva vidta. Ämnesmässigt spänner det hela från den klimatvetenskapliga bakgrunden presenterad av de tunga klimatforskarna Svante Björck, Anders Moberg och Markku Rummukainen, via mångsidiga diksussioner kring lokalt och regionalt arbete som Henriette Söderbergs analys av det populära begreppet "klimatneutral kommun" och vad det kan betyda i praktiken, till lite flummigare texter som Sven Ove Hanssons diskussion om klimat och genus. En rad texter behandlar hur de svenska energi- och transportsystemen kan utvecklas i framtiden. Andra fokuserar på klimatsmart hantering av våra svenska skogar.

Texterna är genomgående lättlästa och borde kunna fungera för en intresserad men oinvigd allmänhet, liksom exempelvis i gymnasieskolan. Boken ingår en serie vid namn Formas fokuserar av liknande antologier, som utges av Formas - Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande. Serien är enligt min mening ett värdefullt initiativ genom att den erbjuder lättillgänglig läsning om viktiga miljö- och naturresursfrågor. Ett extra plus tycker jag är att läsaren får en inblick i vilken mångfacetterad forskarkompetens som finns att tillgå i vårt land. Antologier riskerar alltid att bli lite spretiga, men för de här böckerna läggs i det redaktionella arbetet stor vikt vid persentationsteknisk homogenitet, vilket underlättar läsningen men möjligen till slut kan bli en smula långtråkigt. Jag har själv två gånger bidragit med texter till tidigare antologier i serien - först med texten Att tänka långsiktigt - om marshmallows, räntor och koldioxidutsläpp till boken Konsumera mera - dyrköpt lycka, och därefter med texten Vem kan man lita på till boken Osäkrat klimat - laddad utmaning.

Tidningar tar tillbaka Leakes lögnaktiga artiklar

The Sunday Times publicerade igår ett återtagande av de påståenden om Amazonas och IPCC som publicerades den 31 januari i år. Uppsalainitiativet har tidigare berättat om artikeln efter att Svenska Dagbladet den 28/3 upprepat felaktigheterna i denna artikel och flera andra.

Den ursprungliga artikeln skriven av Jonathan Leake var full med felaktigheter och förvrängningar som gav en negativ bild av IPCC och de anknutna forskarnas arbete. En av de aktiva forskarna, Simon Lewis, som blev felaktigt tillskriven uttalanden och åsikter anmälde artikeln till Press Complaints Commission. Som resultat har nu Sunday Times publicerat en ursäkt och ett återtagande av artikeln.

På liknande sätt har Frankfurter Rundschau tidigare tagit tillbaka en artikel baserad på Jonathan Leakes rapportering om afrikanskt jordbruk och klimatförändringarna.

Kanske dags för SvD att skriva en korrigerande artikel då de också spridit samma felaktiga information från samma källa.

Sunday Times återtagande (kräver inloggning). Texten finns även tex. här
Bild på Sunday Times återtagande

Noll komma två grader?

Ingemar Nordin på The Climate Scam beklagar sig över att SvD Brännpunkt refuserat en text som han tillsammans med Göran Ahlgren och Peter Stilbs författat som svar på artikeln Ansvarslöst att inte göra något den 25/5 av Johan Kleman och åtta andra klimatforskare (vilken vi kort kommenterade här på UI).¹ Förtrytat skriver Nordin: "Återigen vågade inte SvD tillåta någon kritik eller debatt i klimatfrågan. Det är trist att de stora medierna i Sverige är så slätkammade och ointresserade av sin publicistiska uppgift. Man vill inte tillåta en öppen och ärlig diskussion om ett ämne som är centralt, både ur ekonomisk och politiskt perspektiv."

Efter att ha tittat närmare på texten, som Nordin lagt upp i sin bloggpost, har jag en alternativ idé om vad som kan ligga bakom SvD:s refuseringsbeslut. Kanske det inte alls handlar om att förhindra "en öppen och ärlig diskussion", utan tvärtom en ambition att undvika att publicera ovederhäftigheter och ren båg - saker som annars lätt hamnar i vägen för den önskade öppna och ärliga diskussionen.

Ahlgren, Nordin och Stilbs skriver i den refuserade artikeln att "satellitmätningar från och med 1979 visar en global temperaturökning på c:a 0,2 grader sedan dess". De syftar på den så kallade UAH-mätserien, från University of Alabama in Huntsville:

Hur herrarna Ahlgren, Nordin och Stilbs ur denna mätserie lyckats utläsa en ökning om "c:a 0,2 grader" sedan 1979 övergår mitt förstånd, och de får gärna förklara sig. (Också förslag från UI:s övriga läsekrets emottages tacksamt. På den lärorika interaktiva webbplatsen Wood for Trees kan man t.ex. roa sig med att med hjälp av vanlig linjär regression anpassa en trendlinje till den aktuella dataserien.)

Särskilt nyfiken är jag på hur Peter Stilbs får ihop påståendet om de 0,2 graderna med sin deklaration bara några månader tidigare om att det inte finns något godtagbart sätt att fastställa en global medeltemperatur.

Fotnot

1) Tack till Bo Jonsson och bloggen Piprök, som vi lånat uppslaget till denna bloggpost av.

Grönlands is smälter i ökande takt

Från satelliter med mikrovågsdetektorer har man kunnat följa utvecklingen av avsmältningsområdena på Grönlandsisen sedan 1979. I takt med den ökande temperaturen i Arktis har dessa områden växt. Undersökningar av utflödet från den stora inlandsisen visar också en ökning under perioden.

Det är tydligt att isskölden förlorar mer is i sina randområden än tidigare men massbalansen för isen beror på balansen av inkomst, i form av snöfall, och utgift, i form av avsmältning och utflöde i havet, och snöfallet kan förväntas öka med ökande temperatur. Så för att finna om Grönlands is minskar eller ökar krävs metoder att mäta massbalansen.

Den klassiska metoden handlar om att mäta snötillväxten uppe på glaciären samt avsmältning och utflöden i glaciärens utkanter. Detta kompletteras med flyg och satellitmätningar av olika slag. En sammanställning har gjorts som visar att Grönland förlorat is under 60-talet, varit nära balans under 70- och 80-talet för att sedan börja förlora i snabbare och snabbare takt. Dock är felmarginalerna stora för denna typ av analys på en så gigantisk issköld som Grönlands, speciellt före satelliteran.

En helt annan metod att mäta massbalansen är att mäta just förändringen av massan direkt. Detta är sedan 2002 möjligt genom GRACE, Gravity Recovery and Climate Experiment, ett satellitsystem som med extrem precision kan mäta Jordens gravitationsfält och dess förändringar. GRACE mätningarna visar även de en accelererande avsmältning.

GRACE-mätningar av förändringen för Grönlands ismassa. För en uppdaterad graf fram till februari 2010 se här.

Det är även möjligt att studera fördelningen av isförlusterna med hjälp av GRACE. Den inre delen av isskölden, över 2000 m höjd, är i ungefärlig balans medan förlusterna sker i ytterområdena vilket är i överensstämmelse med förväntningarna. GRACE data visar att massförlusten 2007-2009 var ca 290 Gt/år (miljarder ton per år) och ökningstakten 30±11 Gt/år².

En ny undersökning med hjälp av exakta GPS-mätningar stödjer observationerna med GRACE av en accelererande förlust av Grönlandsisen. Forskarna har mätt höjdförändringar på olika platser längs Grönlands kust, Island, Kanada och Norden. I Norden stiger landet i konstant hastighet som resultat av landhöjningen efter senaste istiden, VISO i grafen till höger, medan i östra Kanada (STJO) är förändringen mycket liten.

Dock är förändringen på Island (REYK) och Grönland (KELY) helt annorlunda. Från att ha sjunkit vänder trenden och landet har börjat stiga, med andra ord accelererar Grönland och Island i höjdled under mättiden. Denna acceleration är kopplad till elastisk reaktion på minskande ismassa och i överensstämmelse med resultaten från GRACE.

Vi kan alltså med stor säkerhet sluta oss till att Grönlands is inte bara minskar med ca 300 Gt/år utan att den även gör det i accelererande takt. Med andra ord är isen tydligt ur jämvikt idag.


Mer läsning:
En genomgång av av forskningen kring Grönlandsisen och klimatförändring finns här

Essärecension i Science

I tidskriften Science har vetenskapsfilosofen Philip Kitcher skrivit en läsvärd essärecension som diskuterar sju böcker om klimatvetenskap och politik, media och förnekeri:

• Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming av Naomi Oreskes and Erik M. Conway.
• Why We Disagree About Climate Change: Understanding Controversy, Inaction and Opportunity av Mike Hulme (vi har nyligen diskuterat en artikel av Hulme).
• Storms of My Grandchildren: The Truth About the Coming Climate Catastrophe and Our Last Chance to Save Humanity av James Hansen (vi har diskuterat den här).
• Science as a Contact Sport: Inside the Battle to Save Earth's Climate
  av Stephen H. Schneider.
• The Lomborg Deception: Setting the Record Straight About Global Warming av Howard Friel.
• The Climate Solutions Consensus av David E. Blockstein and Leo Wiegman.
• Climate Change Science and Policy av Stephen H. Schneider, Armin Rosencranz, Michael D. Mastrandrea, and Kristin Kuntz-Duriseti, Eds.
• The Politics of Climate Change av Anthony Giddens.

Viscount Monckton får en rejäl uppsträckning

Christopher Monckton, 3rd Viscount Monckton of Brenchley (bilden) är en av de mest kända förnekarna. Han är Chief Policy Adviser för tankesmedjan Science and Public Policy Institute, vars publikationer ofta citeras på skeptiska websajter, han har vittnat i Amerikanska kongressen mot den globala uppvärmningen, och han medverkar regelbundet som talare vid tankesmedjan Heartland-institutets klimatkonferenser, den årliga stora sammankomsten för "klimatskeptiker".

Docent John P. Abraham från University of St Thomas har gjort en noggrann genomgång av ett av Moncktons tal, som gavs vid Bethel University i oktober förra året. I en PPT-presentation med tal presenterar han några av de felaktigheter som Monckton gör sig skyldig till. Han avslöjar att Monckton systematiskt förvränger vad som står i olika vetenskapliga artiklar och rapporter. Abrahams har i flera fall rent av kontaktat artikelförfattarna själva och fått bekräftat att artiklarna säger tvärtom vad Monckton hävdar. Abrahams presentation är hela 84 minuter lång, och tar bl a upp Moncktons felaktigheter om havsnivåhöjningen, isbjörnar, havsförsurningen och solens klimatpåverkan det senaste seklet.

Hume och Hulme

Den skotske upplysningsfilosofen David Hume (1711-1776) är en given favorit bland vänner av vetenskap och rationellt tänkande. Till hans mest kända idéer hör det som kommit att kallas Humes lag: man kan inte härleda ett bör från ett är.¹ Faktapåståenden räcker inte för att ensamma ligga till grund för moraliska slutsatser. Det faktum att arsenik är ett dödligt gift räcker inte i sig för att vi skall kunna dra slutsatsen att det är moraliskt förkastligt att lägga arsenik i sina medmänniskors mat.

Detta betyder inte att faktapåståenden är irrelevanta för moraliska överväganden. Om vi exempelvis redan kommit fram till den moraliska ståndpunkten "Du skall icke dräpa", så kan vi kombinera denna med faktapåståendet att arsenik är ett dödligt gift, för att på så vis komma fram till att det är fel att lägga arsenik i andras mat.

Tillämpat på klimatfrågan betyder Humes lag att klimatvetenskapen ensam inte kan svara på vilka klimatåtgärder vi bör vidta. Denna enkla poäng har jag ofta funnit anledning att betona,² senast vid det s.k. Engelsbergsseminariet för en månad sedan:

Mycket av förvirringen i klimatdebatten bottnar i en oförmåga eller ovilja att se den fundamentala skillnaden mellan följande båda frågor.


(a) Hur stor ökning i global medeltemperatur svarar en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt mot?

(b) Bör vi skära ned vår fossilbränsleförbränning, och i så fall hur mycket och hur snabbt?


Fråga (a) är rent vetenskaplig, och inför sådana frågor finns bara ett legitimt förhållningssätt – det opartiska sökandet efter den objektiva sanningen vilken den än må vara. Fråga (b) däremot kan inte besvaras av vetenskapen allena, utan kräver också att vi tar ställning i grundläggande värderingsfrågor på vilka något objektivt rätt svar inte finns, såsom exempelvis hur stort avseende vi fäster vid kommande generationers välfärd jämfört med vår egen. På så vis medger fråga (b) till skillnad mot fråga (a) att även intellektuellt hederliga debattörer ger permanent oförenliga svar. Observera asymmetrin: medan det är fullt rimligt – rentav önskvärt – att svaret på den vetenskapliga frågan (a) influerar vårt ställningstagande i fråga om (b), så är det av största vikt att våra åsikter om (b) inte påverkar vilket svar vi kommer fram till på fråga (a).³

Den brittiske klimatforskaren Mike Hulme (känd bl.a. för sin bok Why We Disagree About Climate Change, recenserad på UI av Anders Martinsson) lät sig nyligen intervjuas i nättidningen spiked. I den intressanta och tänkvärda intervjun - rekommenderad läsning! - är Hulmes huvudpoäng densamma som jag gör i citatet ovan: han poängterar att klimatforskningen inte ensam kan besvara hur vi bör agera i klimatfrågan, och han betonar vikten av att skilja mellan vetenskapliga frågor och politiska. Detta utvecklas förtjänstfullt i intervjun, som dock också bjuder på en rad andra tankegångar, varav jag känner mig manad att uttrycka viss reservation inför några:

• I diskussion kring vilka värderingsfrågor som vid sidan av vetenskapen kan ligga till grund för våra politiska och moraliska ställningstaganden nämner Hulme att "some see nature, and therefore the planet, as something that is fragile and easily dislocated. Others see that nature is actually quite robust and resilient". Och visst finns det stora attitydskillnader mellan människor i denna fråga. Här var det likväl enligt min mening nödvändigt att påpeka att frågan om planetens känslighet för störningar, som exempelvis vår på de geologiska tidsskalorna extremt snabba tilförsel av koldioxid till atmosfären, inte egentligen är en värderingsfråga utan en vetenskaplig fråga, därtill en som klimatvetenskapen kommit ganska långt med och fortsätter för fullt att undersöka.⁴ Genom att göra detta till en värderingsfråga visar Hulme prov på sin tendens till postmodern relativism - eller till "störande skäggmummel" och "flumteologi" som Anders Martinsson valde att kalla det i nämnda bokrecension.
  
  
• En värderingsfråga av särskild vikt, och som Hulme mycket riktigt tar upp, är hur vi väger framtida generationers välfärd mot vår egen. Nationalekonomer brukar formalisera denna fråga till ett val av den så kallade diskonteringsräntan: ju högre ränta, desto mindre bryr vi oss om framtiden. I min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid från 2007 förklarar jag hur det hänger ihop, och redogör för konflikten mellan å ena sidan Sir Nicholas Sterns förslag på en tämligen låg diskonteringsränta, och å andra sidan den betydligt högre ränta som förordas av flertalet mainstreamekonomer. Hulme påstår att Sterns förslag ger "very little weight to the contemporary poor in favour of the unborn poor". Denna antydan om att Stern skulle vikta behoven hos dagens fattiga lägre än framtida generationers är dock en grotesk karikatyr. För att åstadkomma en sådan prioritering skulle krävas en negativ dsikonteringsränta, vilket varken Stern eller (mig veterligen) någon annan förespråkar. Sterns föreslagna ränta om 1,4% innebär att framtida generationers behov viktas ned i förhållande till oss som lever idag, om än inte i fullt lika hög grad som med de diskonteringsräntor om 3%, 6% eller rentav 10% som ofta föreslås.
  
  
• På tal om IPCC-arbetet med att vaska fram en vetenskaplig konsensus menar Hulme att "if all the experts agreed, you wouldn’t need to go through this process of consensus-making. Hence we don’t need to go through a process of consensus-making around the laws of gravity. But a process of consensus-making around climate change is important because there is disagreement. So actually consensus assumes disagreement amongst scientists." Detta är gravt tendentiöst. Givetvis finns massor av saker som slås fast i IPCC-rapporten och kring vilka den vetenskapliga enigheten är lika stor som kring gravitationslagen - att växthueffekten existerar och ökar med ökad atmosfäriskt koldioxidhalt, att 1900-talets observerade koldioxidökning är antropogen, etc. Sedan finns annat som är mer osäkert och som öppnar för vetenskaplig oenighet, som t.ex. det exakta värdet på koldioxidens klimatkänslighet⁵, men denna osäkerhet och oenighet återspeglas i IPCC:s ganska breda osäkerhetsintervall för klimatkänsligheten. Om Hulme vill låta påskina att vetenskaplig oenighet större än den som framgår i IPCC-rapporten råder, så får han vara så god att presentera sakliga argument, och hans allmänna tal om konsensusbegreppet kvalificerar sig knappast för en sådan beteckning.
  
  
• Hulme talar om att "people [are] branded as ‘deniers’ and modern-day heretics if they dare to question what some greens mistakenly consider to be concrete agreement amongst leading experts". Här menar jag att han blandar ihop begreppen, alternativt tillskriver en orimlig grad av kredibilitet åt det slags klimatdebattörer för vilka ordet "klimatförnekare" ("climate denialist") normalt reserveras: folk som pekar på tillfälliga väderfluktuationer som bevis på att talet om global uppvärmning är en bluff, som torgför rent bisarra felaktigheter som att klimatmodeller skulle bortse från Stefan-Boltzmanns lag, som ropar "hide the decline!" utan att ha minsta aning om sammanhanget ur vilket de citerar, och som basunerar ut välbekanta ting (t.ex. att vattenånga står för större del av växthuseffekten än koldioxid, och att koldioxid är en nödvändighet för allt liv) som om dessa vore väl dolda hemligheter vilka när de nu läcker ut äntligen visar att något klimathot inte föreligger - kort sagt det slags bluffmakare och charlataner som jag kritiserar här, här, här, här, här och här.
  

Fotnoter

1) Den berömda passagen, i A Treatise on Human Nature (1739), Bok III, Del I, Avsnitt I, lyder: "In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it shou'd be observ'd and explain'd; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it."

2) Detta är på intet vis originellt. Bland de arbeten som påpekar Humes lag och vikten av etiska överväganden i klimatfrågan vill jag särskilt nämna Christian Azars tolv år gamla men alltjämt aktuella uppsats Are Optimal CO₂ Emissions Really Optimal?

3) Här har jag valt att citera ur mitt manuskript till föredraget, istället för att ge mig på att transkribera från videoupptagningen av mitt föredrag (skillnaden torde hur som helst vara minimal).

4) Frågeställningen är givetvis oerhört komplex och mångfacetterad, och behöver preciseras innan ett tydligt svar kan ges. En sätt att precisera den (som inte fångar hela frågan men väl en mycket viktig del) är att fråga efter koldioxidens s.k. klimatkänslighet, definierad som den ökning i global medeltemperatur som en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt resulterar i. Se t.ex. mitt istidsinlägg på UI i höstas.

5) Se not 4.