Inte bara isbjörnar

Den pågående uppvärmningen av Arktis och avsmältningen av isen påverkar hela ekosystemet. Peter Sinclair tar i sin senaste video upp situationen för valrossarna i ett smältande Arktis.

Det är ännu möjligt att nå tvågradersmålet - men klockan tickar

Att hålla nere den globala uppvärmningen under två grader, jämfört med förindustriell temperatur, tas ofta upp som ett viktigt mål. Med maximalt två graders uppvärmning räknar man med att undvika de riktigt allvarliga och långsiktiga konsekvenserna av klimatförändringarna. Flera studier har tagit fram olika scenarier för att nå detta mål.

En ny studie har vänt på problemet: Hur nära att överskrida målet är vi utifrån de fordon och kraftverk vi redan har i drift?

Studien av Davis et al, publicerad i Science, utgår från vilka utsläpp vi kan förvänta oss från dagens fordon, kraftverk med mer om de används sin förväntade livstid men inga nya byggs. Alltså ett scenario där vi idag i alla nya verksamheter byter till en koldioxidneutral teknik men låter dagens teknik "självdö". När de summerar förväntade kvarvarande utsläpp hamnar de på mellan 282 och 701 miljarder ton koldioxid med ett mittenvärde på 496 Gt CO2. Dessa utsläpp ger upphov till koldioxidnivåer på 395-430 ppm med motsvarande uppvärmning på 1,1 till 1,4 grader över förindustriell temperatur (0,3-0,7 över dagens temperatur). Riktmärket för att ha en god chans att klara tvågradersmålet är 450 ppm. Alltså är det fortfarande möjligt att klara målet utan att ta kostnaderna av att skrota fungerande utrustning. Det är det glädjande budskapet.

A) Koldioxidutsläppen över tiden från de olika källorna, streckade linjer övre och lägre uppskattningar. B) Resulterande koldioxidnivåer

Mindre glädjande är att det inte finns några tecken på att vi slutat projektera och bygga kolkraftverk, bygga fossildrivna bilar eller prospektera efter kol och olja. Det finns heller inget klart alternativ till den fossilbaserade teknologin på global skala. Det finns också en stor infrastruktur kring fossila bränslen och dess maskiner som gör omställningen trög.

I Köpenhamnsdiagnosen beskrevs olika vägar för att nå tvågradersmålet. Och slutsatsen var att globala utsläppen måste nå sitt maximum mellan 2015 0ch 2020 och sedan snabbt minska. De genomsnittliga utsläppen måste minska till under ett ton koldioxid per person till 2050.

Utsläppskurvor för 75% chans att klara tvågradersmålet.

Undersökningen av Davis et al understryker hur stor förändring vi står inför och den korta tid som vi har att spela med. Eller som Martin Hoffert beskriver det i en perspektivartikel:

Davis et al. show that breaking the world’s fossil-fuel addiction will be hard. To create carbon-neutral power sources, we may well need programs with the scale and urgency of the Manhattan atom bomb project. One goal should be to develop technologies that can first meet the terawatt challenge, and eventually provide 30 carbon-neutral terawatts of power by mid-century; perhaps 10 TW each of primary power from “clean coal” and from nuclear and renewable technologies. Without these alternatives to fossil fuels, the ageout scenario painted by Davis et al. evokes Havana after the 1959 Cuban Revolution: no new cars, only constantly repaired but still running old Chevys in the streets, as a beautiful old city crumbles around them.

Gott om tid

Av Tom Toles, The Washington Post

Om medias rapportering om klimatförändringarna

Det här är en översättning av en kommentar som Mark Brayne, tidigare korrespondent och redaktör vid BBC, skrev i bloggen Climate Progress. Den handlar om varför media misslyckas med att rapportera om klimatförändringarna.

Som en f d utrikeskorrespondent för BBC (Moskva, Berlin, Wien, Beijing) under det kalla kriget, och f d World Service-redaktör som nu kämpar med den nutida journalistikens monumentala misslyckande beträffande klimatförändringarna (Nicholas Sterns kommentarer från 2007 om marknaden är lika relevanta för nyhetsmedia), måste jag hålla med kommentatorer från den sista tiden på Climate Progress som ser rötterna i misslyckandet mer i nyhetsredaktionskulturen och subtila förväntningar hos kolleger än i ett direkt och uttryckligt svar på politiska eller kommersiella krav (även om dessa spelar roll).

Mina f d kolleger vid BBC, inklusive Richard Black och andra som jag alla känner som duktiga män och kvinnor, är i likhet med de flesta västjournalister fångade i det gamla paradigmet att nyheter är om händelser, inte processer, och att de alltid måste vara skinande nya och olika.

Som korrespondent, och senare vid varje redaktionsmorgonmöte kl 9 vid World Service varje veckodag under 1990-talet så brottades jag och mina kolleger med detta – hur vi ska återge en komplex berättelse på bara ett par rader, med tillräckligt mycket nyhetsspets för att intressera våra lyssnare. Och lyssnare, tittare och läsare har kort uppmärksamhet – de slutar lyssna om de upplever att det bara är samma gamla saker.

Så för att sälja och locka, vare sig det är public service eller kommersiellt, så behöver journalistiken händelser. Vi behöver tydliga orsaker, aktörer och krafter som är synbart ansvariga. Vi behöver (inte för att vi uttrycker det så själva) en berättelse om skurkar och hjältar. När det gäller klimatet så är skeendet långsamt och komplext, och dessutom är det vi själva som är skurkarna. Detta är inte något som lyssnare och tittare vill höra.

Givet vårt evolutionära behov av en grundläggande försäkran att vi är trygga, och att dåliga saker händer där borta och inte här, så brukar de händelser som journalistiken rapporterar om att fokusera främst på konflikter, företrädelsevis med berättelser om ond bråd död. Word Services nyhetsbulletiner brukar drypa av blod, och det gör också den typiska nyhetsagendan i de flesta västmedia. Om det kommer blod, så är jag rädd för att det kommer främst.

Det är den första faktorn. Betänk sedan hur redaktionella beslut av varje nyhetsredaktör fattas i sammanhanget av besluten av hans eller hennes omedelbara föregångare på det senaste skiftet, och på skiften och veckorna och månaderna och åren innan dess. Som jag vet utifrån mina år på fältet så är det mycket, mycket svårt att gå emot den etablerade agendans klokskap.

Och, som en tredje faktor, så har vi den efter 1960-talet, efter modernismen och efter (i synnerhet) Watergate etablerade men faktiskt ganska arroganta självuppfattningen hos västjournalister som modiga, utsatta krigare som kämpar för sanningen och emot lömska auktoriteter, och jag är rädd att det inte förvånar mig att nyhetssektorn har så svårt att berätta om klimatet.

Håll ut lite till för att se hur allt detta utspelas i synnerhet hos BBC, ett public-service-bolag som finansieras av en licensavgift som i praktiken är en beskattning av TV-innehav (BBCs World Service finansieras direkt av utrikesdepartementet).

Vid Bolaget är, trots dess obändiga försvar för det journalistiska oberoendets principer och rättigheter, känslan av journalistisk utsatthet förstärkt mångfallt av trycket (tänk på Tony Blair och Irakkriget, eller för något ännu mer svårhanterligt och oeftergivligt, tänk på Israel och Palestina) från högljudda, påträngande och välorganiserade intressegrupper.

BBCs program, både nationella och internationella, utsätts dagligen för en extraordinärt intensiv granskning. Redaktörer och journalister bemöter detta, både medvetet och mindre medvetet, med en desperat strävan att framstå som balanserade, rättvisa och objektiva.

När det gäller klimatförändringarna innebär BBCs journalistiska angelägenhet att framstå som rättvisa nu, efter en period mellan Al Gores En obekväm sanning och katastrofen i Köpenhamn när den globala uppvärmningen fanns med överallt, att Bolaget slår knut på sig självt för att belysa den motsatta skeptiska ståndpunkten.

Journalister vid BBC vet att stämningen har förändrats – för närvarande, i alla fall. Min gamla kollega och Bolagets första miljökorrespondent Alex Kirby mejlade mig denna vecka för att uttrycka medhåll om att Richard Black, som har kritiserats på annan plats i Climate Progress för sin rapportering om den arktiska isens tillstånd, sannolikt var, som Alex uttryckte det, ”ett offer för att BCC vill demonstrera sin ’opartiskhet’ genom att vara om inte skeptisk så i alla fall mycket mer ifrågasättande mot forskningen, även om 99% av den håller måttet.”

(Beslutsamheten att vara “rättvis” mot alla sidor i alla nyhetsartiklar kan ibland gå så absurt långt att Alan Little, en av våra bästa reportrar med handfasta erfarenheter av att täcka Sarajevo in mitten på 90-talet och mycket mer, liknar den vid en situation med två män i en bar där den ena hävdar att två plus två är fyra, och den andre hävdar att det är sex. Vilken är BBCs lösning på den här meningsskiljaktigheten? Bjud in dem till Today-programmet, och svaret finns tydligen någonstans mittemellan.)

I måndags kväll, när jag diskuterade klimatförändringarna vid en sparsamt besökt (som vanligt när det handlar om klimatförändringarna eller peak oil) visning vid Frontline Journalists’ Club i London av filmen Collapse med Michael Ruppert – ja, med brister men med en mycket sund analys om olja och energi – hörde jag från en tidigare BBC-producent-kollega att man vid de interna redaktionsdiskussionerna som pågår för att planera BBCs nyhetsagenda för det kommande året, faktiskt uttryckligen hade placerat klimatförändringarna inom kategorin ”Redan Gjort Det, Inget Nytt att Säga”.

När vi nu nästan har nått slutet av dessa funderingar, så slutade jag som dagligjournalist 2002 efter 30 år för att arbeta som psykoterapeut (samma jobb, lyssna på folk, men jag kan följa berättelsen vecka efter vecka utan att behöva förenkla den till oigenkännlighet inför kvällsbulletinen).

I egenskap av det frågar jag ofta mig – och med besatthet andra personer – vad som krävs för att den västerländska ranknings-och-vinst-ledda journalistiken, vilken återspeglar stämningarna inom politik, ekonomi och den allmänna opinionen, ska ta klimatförändringarna och hållbarheten på det allvar som de förtjänar, som ett nutida, existentiellt hot mot vår arts överlevnad.

För att säga det rakt ut, jag beklagar att jag har kommit till slutsatsen att detta endast kommer att hända när ett stort antal människor börjar dö. Som i hundratusentals till miljoner, och i tydligt samband med klimatförändringarna.

Översvämningarna i Pakistan var en chock, liksom de ryska torvbränderna och jordskreden I Kina. Men för att få en tillräckligt stor del av mänskligheten ska vakna upp (och det kommer vi till sist att göra) så räcker inte antalet döda där. Aj.

Det är så här evolutionen har programmerat oss, om vi ägnar något uppmärksamhet eller inte. Det måste vara personligt, mänskligt. Och för de flesta av oss, inklusive nyhetsredaktionerna, så är det ännu inte hett nog, eller tillräckligt och personligen obekvämt. (Ekocid av nästan alla andra arter och kollaps av ekosystem som redan kan observeras räcker inte till, är jag rädd för, att drabba oss känslomässigt.)

Tills något Riktigt Riktigt Stort händer (vi måste hoppas, som Sir Crispin Tickell uttrycker det, på att det då är en lindrig katastrof), så tror jag inte att journalistiken i mittfåran, precis som politiken och ekonomin i mittfåran, kommer att förändras. Finanskraschen var inte stor nog. Inte heller den Eurasiska sommaren 2010. Man ryser när man tänker vad som kan (och kommer att) hända.

Inför valet: klimatpolitik på Uppsalainitiativet

Idag är det allmänna val i Sverige. Har du inte röstat? Tycker du att klimatpolitiken är en av de viktiga frågorna för att vägleda ditt val av parti? Passa i så fall på att läsa gästinläggen på Uppsalainitiativet från representanter för de sju riksdagspartierna - samtliga finns representerade.

Ni kommer till de enskilda partiernas inlägg genom att klicka på partinamnet här nedanför. Klickar ni på gästförfattarens namn kommer ni till dennes personliga hemsida eller till presentationssidan hos riksdagen.

______________________________________________

Folkpartiet (Lennart Fremling)

Socialdemokraterna (Anders Ygeman)

Centerpartiet (Claes Västerteg)

Vänsterpartiet (Jens Holm)

Kristdemokraterna (Liza-Maria Norlin)

Miljöpartiet (Max Andersson)

Moderaterna (Sofia Arkelsten)

______________________________________________

Vi på Uppsalainitiativet önskar alla medverkande lycka till inför valet!

En resa genom atmosfären

Inklusive världens högsta fallskärmshopp.

Deutsche Bank: "Klimatförändring på grund av växthusgasutsläpp är ett allvarligt problem"

Finansjätten Deutsche Bank publicerade i onsdags en rapport riktad till investerare. Rapporten analyserar de viktigaste "klimatskeptiska" argumenten mot klimatvetenskapens slutsatser och de argument som framförs i den offentliga debatten. Allt från att koldioxiden är saturerad över "hockeklubban" och solen till troposfärstrender tas upp och granskas.

Rapporten finner att:

• De huvudsakliga påståendena från klimatskeptikerna inte undergräver att klimatförändring pågår och att den är ett långsiktigt hot
• Osäkerheter är en naturlig del av varje beskrivning av ett komplext system men kan uppfattas, felaktigt, som ett problem för forskningens trovärdighet.
• Det mest övertygande argumentet för klimatförändring är de fysikaliska lagarna som kräver att ökande koldioxidmängd i atmosfären ger uppvärmning. Denna kan endast mildras av negativa återkopplingar.
• En nyckelupptäckt i senaste tidens forskning är att det inte finns några evidens för sådana negativa återkopplingar. Faktiskt är både de observerade och de förväntade återkopplingarna så att de förstärker förändringen inte minskar den.

De drar slutsatsen:

Simply put, the science shows us that climate change due to emissions of greenhouse gases is a serious problem. Furthermore, due to the persistence of carbon dioxide in the atmosphere and the lag in response of the climate system, there is a very high probability that we are already heading towards a future where warming will persist for thousands of years. Failing to insure against that high probability does not seem a gamble worth taking.

Läs gärna sammanfattningen med de vanligaste "klimatskeptiska" påståendena och svaren de ger här.

En klimatforskare och 52 "klimatskeptiker"

Den nyligen bortgångne klimatforskaren Stephen Schneider mötte i slutet av juni i år en publik bestående av "klimatskeptiker". Mötet var en inspelning av det Australiensiska debattprogrammet Insight och programmet sändes i tisdags. Hur gick det?

En detaljerad genomgång av klimatkänslighet

Detta inlägg är en översättning från Skeptical Science
______________________________________

Vissa "klimatskeptiker" argumenterar för att jordens klimatkänslighet är så låg att en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt kommer att resultera i en temperaturökning på 1 grad eller mindre, och därför är global uppvärmning inget att oroa sig för. Men dessa uppskattningar är i konflikt med många studier med olika metoder, inkluderande (i) paleoklimatdata, (ii) modern empirisk data, och (iii) allmänt accepterade klimatmodeller.

Klimatkänsligheten beskriver hur känsligt jordens klimat är för en förändring av mängden energi som når jordytan och lägre atmosfären, kallas också för strålningspåverkan (radiative forcing). Till exempel vet vi att om mängden koldioxid (CO₂) i jordatmosfären fördubblas från den förindustriella nivån på 280 miljondelar av volymen (ppmv) till 560 ppmv så kommer detta att leda till en energiobalans genom att fånga mer utgående värmestrålning i atmosfären tillräckligt för att höja jordytans temperatur med ungefär 1,2°C. Men detta tar inte hänsyn till återkopplingar, till exempel smältning av is som gör planeten mindre reflekterande och att varmare atmosfär innehåller mer vattenånga (en annan växthusgas).

Klimatkänsligheten är hur mycket planeten kommer att värmas upp när man tagit hänsyn till de olika återkopplingarna som påverkar det globala klimatet. Den relevanta formeln är:

dT = λ*dF

Där dT är förändringen av jordens medeltemperatur vid jordytan, λ är klimatkänsligheten vanligen i Kelvin eller°C Celsius per Watt per kvadratmeter (°C/[W m^-2]), och dF är strålningspåverkan. (Läs mer om strålningspåverkan från koldioxid på Skeptical Science.)


Klimatkänsligheten är inte speciell för CO₂

En vanlig missuppfattning är att klimatkänsligheten och temperaturförändringen som resultat av ökande CO₂ skiljer sig från känsligheten för annan strålningspåverkan, så som förändring i solinstrålning. Så är det inte. Förändringen av yttemperaturen är proportionell mot känsligheten och strålningspåverkan (i W/m^-2) oberoende av källan till energiobalansen.¹

Med andra ord, om du argumenterar för att jorden har låg klimatkänslighet för CO₂ argumenterar du också för en låg klimatkänslighet för andra faktorer så som solinstrålning, förändringar av jordbanan och vulkanutbrott. Alltså med argumentering för en låg klimatkänslighet blir det svårt att förklara tidigare klimatförändringar. Till exempel, mellan istider och interglaciärer [tiden mellan två istider] förändras planetens medeltemperatur i storleksordningen 6°C (i Antarktis snarare 8-10°C). Om klimatkänsligheten är låg, tex. på grund av ökande mängder låga moln som reflekterar mer solljus som en effekt av global uppvärmning, hur kan då dessa stora tidigare klimatförändringar förklaras?

Bild 1: Antarktisk temperaturförändring under senaste 450 000 åren mätt ur iskärnor

Vad är det möjliga området för klimatkänsligheten?

Den fjärde IPCC-rapporten [2007] sammanfattade klimatkänsligheten² så som

likely to be in the range 2 to 4.5°C with a best estimate of about 3°C, and is very unlikely to be less than 1.5°C. Values substantially higher than 4.5°C cannot be excluded, but agreement of models with observations is not as good for those values.

Individuella studier har kommit fram till en klimatkänslighet för en fördubbling av koldioxidhalten på allt mellan 0,5 och 10°C; men som en konsekvens av mer och bättre data tycks det som de extrema höga och låga värdena är mycket osannolika. Faktiskt, med klimatforskningens utveckling, har uppskattningarna konvergerat kring 3°C. En sammanfattning av nyligen gjorda klimatkänslighetsstudier kan läsas här.

En studie under ledning av av Stefan Rahmstorf drog slutsatsen

many vastly improved models have been developed by a number of climate research centers around the world. Current state-of-the-art climate models span a range of 2.6–4.1°C, most clustering around 3°C" (Rahmstorf 2008)

Flera studier har fastställt den lägre gränsen till ca. 1,5°C, å andra sidan har flera andra funnit att känslighet på mer än 4,5°C inte kan uteslutas.

En studie 2008 ledd av James Hansen fann att klimatkänsligheten till "snabba återkopplingsprocesser" är 3°C, men om man tar hänsyn till långsamma återkopplingar (framför allt minskad albedo på grund av smältande isar) så kommer, om koldioxidnivån är kvar på fördubblad nivå, klimatkänsligheten stiga till 6°C. Detta baserat paleoklimatdata.


Vad är begränsningarna för värdet på klimatkänsligeten?

Paleoklimat
Den huvudsakliga begränsningen för värdet på klimatkänsligheten är att det måste stämma med paleoklimatdata. En för låg känslighet skulle inte stämma med tidigare klimatförändringar - enkelt uttryckt om det finns någon stark negativ återkoppling skulle klimatkänsligheten bli för låg, det skulle ha hindrat planeten från övergångarna mellan istider och interglaciärer till exempel. På motsvarande sätt skulle en stor klimatkänslighet ha skapat fler och större forna klimatförändringar.

En nyligen gjord studie som undersökte Palaeocene–Eocene-tempraturmaximumet [PETM] (för ungefär 55 miljoner år sedan), då planeten värmdes mellan 5-9°C, fann att:

At accepted values for the climate sensitivity to a doubling of the atmospheric CO₂ concentration, this rise in CO₂ can explain only between 1 and 3.5°C of the warming inferred from proxy records" (Zeebe 2009)³

Detta tyder på att klimatkänsligheten kan vara högre än vi idag tror men knappast lägre.

Reaktionen på stora vulkanutbrott i modern tid
Klimatforskare har också försökt uppskatta klimatkänsligheten utifrån resultatet efter reaktionen på stora vulkanutbrott under sista decennierna, så som Pinatubo 1991. Wigley et al. (2005) fann:

Comparisons of observed and modeled coolings after the eruptions of Agung, El Chichón, and Pinatubo give implied climate sensitivities that are consistent with the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) range of 1.5–4.5°C. The cooling associated with Pinatubo appears to require a sensitivity above the IPCC lower bound of 1.5°C, and none of the observed eruption responses rules out a sensitivity above 4.5°C.

Snarlikt fann Forster et al. (2006) följande.

A climate feedback parameter of 2.3 +/- 1.4 W m^-2 K^-1 is found. This corresponds to a 1.0–4.1 K range for the equilibrium warming due to a doubling of carbon dioxide

Andra empiriska observationer
Gregory et al. (2002) använde observerade temperaturförändringar i haven, havsyttemperaturförändringar mätta sedan 1860 och uppskattningar av antropogen och naturlig strålningspåverkan på klimatsystemet för att bestämma dess klimatkänslighet. De fann:

we obtain a 90% confidence interval, whose lower bound (the 5th percentile) is 1.6 K. The median is 6.1 K, above the canonical range of 1.5–4.5 K; the mode is 2.1 K.

Undersökningar av tidigare temperaturprojektioner
År 1988 gjorde NASAs klimatforskare Dr James Hansen en nyskapande studie där han skapade en klimatmodell som beräknade framtida uppvärmning baserad på tre olika CO₂-utsläppsscenarier betecknade A, B och C (Hansen 1988). Nu, efter mer än 20 år kan vi undersöka resultatet av Hansens projektioner.

Hansens modell antog en förhållandevis hög klimatkänslighet på 4.2°C vid en fördubbling av CO₂. Hans scenario B har varit dem mest lika verkligheten, med den verkliga strålningspåverkan ungefär 10% högre än hans utsläppsscenario. Den förutsagda uppvärmningstrenden i detta scenario från 1988 till 2010 var ungefär 0.26°C per årtionde medan den uppmätta ökningen över perioden var ungefär 0,18°C per årtionde, eller ungefär 40% lägre än scenario B.

Därför berättar Hansens modell tillsammans med verkliga observationer att klimatkänsligheten är ungefär 40% under 4,2°C, eller även denna gång, just kring 3°C för en fördubbling av atmosfärens CO₂.

Sannolikhetsmässig uppskattningsanalys
Annan och Hargreaves (2009) undersökte olika sannolikhetsmässiga analyser av klimatkänsligheten, flera av dem tydde på en "oroväckande hög sanolikhet" (mer än 5%) för att känsligheten var högre än 6°C vid en fördubbling av koldioxidnivån. Utifrån en Bayesisk statistisk metod fann de i studien att

the long fat tail that is characteristic of all recent estimates of climate sensitivity simply disappears, with an upper 95% probability limit...easily shown to lie close to 4°C, and certainly well below 6°C.

Annan och Hargraves drog slutsatsen att klimatkänsligheten vid en fördubbling av atmosfärens CO₂ är troligen nära 3°C, den kan vara högre, men troligen inte mycket lägre.

Bild 2: Sannolikhetsfördelning av klimatkänsligheten vid en fördubbling av CO₂-halten i atmosfären

Sammanfattning av dessa resultat

Knutti och Hegerl (2008) presenterar en heltäckande och koncis bild av vår vetenskapliga förståelse av klimatkänsligheten. I sin artikel presenterar de en figur som snyggt sammanfattar hur olika metoder för att bestämma klimatkänsligheten utifrån olika tidsperioder har gett samstämmiga resultat, så som studierna beskrivna ovan visar. Som du kan se är de olika metoderna i huvudsak i överensstämmelse med området 2,5 - 4,5°C, men flera kan inte utesluta högre värden.

Bild 3: Fördelning och område för klimatkänsligheten baserat på olika evidens. Cirkeln anger mest troliga värdet. De tunna färgade linjerna indikerar mycket troliga värden (sannolikhet mer än 90%). De tjockare färgade linjerna indikerar troliga värden (sannolikhet mer än 66%). Streckade linjer indikerar att ingen robust övre gräns finns. IPCCs angivna troliga området (2 till 4,5°C) och mest troliga värdet (3°C) är indikerade med den vertikala grå kolumnen respektive svarta linjen.

Vad betyder allt detta?

Enligt en nyligen publicerad MIT-studie är vi på väg att nå dubbleringen av koldioxidhalten under mitten till slutet av detta sekel.

Bild 4: Prognos decenniemedel för CO₂ koncentrationen. Röda heldragna linjer är medianen, 5% och 95% för MIT studien, de streckade blå linjerna är samma för 2003 års MIT prognos.

Så om vi inte ändrar kurs kan vi förvänta oss en snabb uppvärmnng under 21e århundradet. De flesta klimatforskare anser att en 2-gradig ökning är "riskgränsen". Bild 5 visar temperaturökningen för en given CO₂-nivå. Det grå området indikerar det troliga området på 2 till 4,5°C för klimatkänsligheten.

Bild 5: Sambandet mellan CO₂-koncentration i atmosfären, viktiga konsekvenser och ökning av jämnviktstemperaturen. Den mest roliga temperaturökningen 3°C (svart linje). Det troliga området (mörkgrått) för klimatkänsligheten på 2-4,5°C. Utvalda nyckelkonsekvenser (några efter en viss tid) för flera sektorer och olika temperaturer visas i den övre delen av figuren.

Om vi klarar av att stabilisera CO₂-nivån på 450 ppmv (koncentrationen 2010 är ungefär 390 ppmv), har vi, enligt den bästa uppskattningen, mindre än 50% chans att nå 2-gradersmålet. De viktigaste konsekvenserna vid 2°C uppvärmning ses högst upp i bild 5. Den snäva gränsen för lägsta klimatkänsligheten visar att vi ser in i mynningen på rejäl uppvärmning under kommande årtionden.

Som forskarna bakom RealClimate beskriver det

Global warming of 2°C would leave the Earth warmer than it has been in millions of years, a disruption of climate conditions that have been stable for longer than the history of human agriculture. Given the drought that already afflicts Australia, the crumbling of the sea ice in the Arctic, and the increasing storm damage after only 0.8°C of warming so far, calling 2°C a danger limit seems to us pretty cavalier.

_____________
Översättarens anmärkningar
1) Ofta anger man klimatkänslighet inte som λ utan som motsvarande temperaturhöjning vid fördubblad koldioxidhalt. Strålningspåverkan från koldioxid är välbestämd och en fördubbling av CO₂-halten motsvarar 3,7 W/m². Alltså 3°C vid fördubbling motsvarar λ=0,81.
2) Detta påstående är inte helt korrekt. Det gäller för väl fördelade stråliningspåverkningar så som koldioxid, solinstrålning ody. Påverkningar som är ojämnt fördelade eller som interagerar tex. kemiskt med återkopplingar kan ha förstärkt eller försvagad effekt jämfört med koldioxid. Detta benämns "efficacy" och är en faktor mellan 0,5 och 2 jämfört med koldioxid. Se IPCC AR4 kap 2, s. 197-. (Tack till Prof. Christian Azar för påpekandet.)
3) RealClimate har en intressant diskussion kring denna artikel.

Missförstånd om landhöjning och isavsmältning

I bland annat SvD, DN och Aftonbladet fick vi igår läsa att avsmältningshastigheten för isarna på Grönland och Antarktis har överskattats med en faktor 2. Detta eftersom forskarna ”bortsett från” landhöjningen efter senaste is-maximum för 20000 år sen. Man får nog säga att det är en tämligen fantasifull beskrivning av verkligheten som verkar ha sitt ursprung hos TT. Det är naturligtvis ingen [forskare i fältet] som ”glömt” landhöjningen. Tvärt om så har hastigheten på landhöjningen och hur man lämpligast beräknar den varit identifierad som ett krux för beräkningen av isavsmältning runt polerna.

Det som hänt är att författarna till den aktuella artikeln i Nature Geoscience, Wu et al, har använt en ny metod för att beräkna landhöjningen. Man kom fram till att hastigheten för Grönlands landhöjning är högre än tidigare beräknat, medan Västantarktis landhöjning är lägre. För båda områdena blir slutresultatet en lägre avsmältningshastighet än tidigare rapporterad¹. Grönlands avsmältning föreslås korrigeras från 230±33 till 104±23 Gt per år, och Västantarktis avsmältning från 132±26 till 64±32 Gt per år. Både i den nya och de gamla publikationerna om isavsmältning använder man samma satellitmätningar (GRACE, Gravity Recovery and Climate Experiment), som pågått sen 2002. Det man egentligen mäter är förändringar i jordens gravitationsfält, som i sin tur beror på förändringar i bland annat ismassa. När man analyserar satellitdatan för att få fram förändringar i ismassan måste man ta hänsyn till landhöjningen, eller närmare bestämt omfördelning av massa hos litosfären, men också till omfördelning av massa hos atmosfären och hos det omgivande havet. Omfördelning av massa hos de två sistnämnda är mycket lättare att beräkna än den hos litosfären.

Med den gamla metoden räknar man först fram ett preliminärt värde på is-massabalansen, utan at ta hänsyn till landhöjningen. Parallellt gör man en separat modellering av hastigheten på landhöjningen. Slutligen tar man det preliminära värdet på ismassbalansen och korrigerar för det modellerade värdet för landhöjningen och får fram den ”verkliga” förändringen av ismassa.

Med den nya metoden använder man alltså samma grunddata från GRACE, men när man analyserar satellitdatan räknar man på förändringar i ismassa och landhöjning samtidigt, istället för att ta en i taget som andra forskargrupper gör². Den matematiska metoden för att analysera GRACEdatan på det nya sättet kräver att man ”gissar” ett startvärde för att beräkna landhöjningen. Det gissade startvärdet har Wu et al bestämt med hjälp av samma modeller som använts tidigare för att beräkna hela landhöjningen, och detta är den svagaste länken. För att förfina och korrigera det modellerade startvärdet har man därför använt sig av ett nät av markbaserade GPSer. En svaghet hos metoden är att det ännu inte finns tillräckligt med GPSdata för att få ett robust resultat. Nätet av GPSer har ännu inte blivit ordentligt utbyggt, så dels har man bara data från senaste åren, och dels bara från kustområdena på Grönland och Antarktis, inget från inlandet.

Problemet med GPSdata gör alltså att resultatet från Wu et als studie inte är speciellt stabilt än. Studien kan snarast användas som en indikation på att hastigheten på isavsmältningen som den tidigare rapporterats från GRACE troligen ska korrigeras nedåt och inte uppåt, och sen återstår det att se hur mycket.

¹När man säger att avsmältningshastigheten är hälften av den tidigare beräknade är det bland annat Velicogna 2009 man jämför med, vars resultat ligger till grund för ett tidigare inlägg här på UI om havsnivån.

²Däremot har Wu et al inte tagit hänsyn till förändringar i atmosfärens massa, men bidraget från atmosfären är litet, endast ± 5 Gt per år för det aktuella områdena.

Blogginlägget bygger till största delen på

David H. Bromwich, Julien P. Nicolas, 'Sea-level rise: Ice-sheet uncertainty', Nature Geoscience 3, 596 - 597 (2010) Published online: 15 August 2010 doi:10.1038/ngeo946

Den politiska debatten på Uppsalainitiativet

Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter för de sju riksdagspartierna att skriva gästinlägg om respektive partis klimatpolitik. Nu har alla gästinlägg publicerats. Samtliga riksdagspartier finns representerade.

Ni kommer till de enskilda partiernas inlägg genom att klicka på partinamnet här nedanför. Klickar ni på gästförfattarens namn kommer ni till dennes personliga hemsida eller till presentationssidan hos riksdagen.

______________________________________________

Folkpartiet (Lennart Fremling)

Socialdemokraterna (Anders Ygeman)

Centerpartiet (Claes Västerteg)

Vänsterpartiet (Jens Holm)

Kristdemokraterna (Liza-Maria Norlin)

Miljöpartiet (Max Andersson)

Moderaterna (Sofia Arkelsten)

______________________________________________

Vi på Uppsalainitiativet önskar alla medverkande lycka till inför valet!

Gästinlägg inför valet: Moderaterna

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer sju är från Moderaterna som representeras av riksdagsledamoten och Moderaternas miljöpolitiska talesperson Sofia Arkelsten. ______________________________________________

Klimatet – den nya ekonomin

Klimatfrågorna har rört sig från att vara specialistfrågor till att bli något som alla har en åsikt om och alla har ansvar för. På samma sätt som väljare ställer krav på politiker att ta ansvar för ekonomiska resurser ställs krav på att också förvalta naturresurserna.

Miljöministern arbetar självklart med klimat och miljö men regeringen är nuförtiden ett grupparbete i klimatpolitik. Biståndsminister Gunilla Carlsson har utsetts till FN:s nya högnivågrupp om klimatfrågor, hela biståndsbudgeten – en procent av BNI – är klimatsäkrad. Handelsminister Ewa Björling far land och rike runt och sluter avtal om miljöteknik och biobränslen. Anders Borg har höjt skatten på koldioxid och sänkt skatten på arbete, gjort tjänster billigare, använt både piska och morot för att mer än tiodubbla antalet miljöbilar och tagit bort fastighetsskatten som var konstruerad så att varje miljöförbättring som bergvärme, treglasfönster eller tilläggsisolering straffades med en skattehöjning.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tar klimatfrågorna på stort allvar. Det oroar våra politiska motståndare. Men sanningen är att ingen har monopol på klimatfrågorna och vi har höga ambitioner på området. Som EU-ordförande 1 juli – 31 december, tog Sverige ledartröjan i det internationella klimatarbetet.

Fredrik Reinfeldt reste jorden runt och träffade världens ledare för att bereda vägen för en överenskommelse. Ena dagen samtal med USA och nästa med Indien. Globala överenskommelser är svåra. COP15:s enorma omfattning, delegater från 192 länder, en blandning av demokratier och diktaturer med gamla och nya motsättningar gjorde att Köpenhamnsmötet redan från början var en rejäl utmaning.

Det var ingen Disneyfilm, det var global politik. Förväntningarna var höga och resultatet litet. Men ingen tror väl att socialdemokraterna under Mona Sahlin skulle kunnat förhandlat fram ett annorlunda avtal? Tvärtom krävs personligt engagemang och en tro på globalt samarbete för att leverera resultat.

Genom hela EU-ledarskapet drev Sverige en offensiv global klimatpolitik. Jag vet för jag sitter i EU-nämnden och har insyn i förhandlingarna och ger regeringen förhandlingsmandat från riksdagen. Vi ser hemliga papperna också. Det var ingen lek att ens ena EU. Vi kan vara stolta över den tid och energi som regeringen, riksdagen och framförallt de duktiga tjänstemännen i förhandlingsdelegationen lade ner. Trots det är vi besvikna på själva överenskommelsen. Nu är det dags för nya friska tag inför Mexico – som redan nu visar att de tar till sig lärdomar från det danska mötet.

Jobben och klimatet

När det gäller valet så utmanar Alliansen S, V och Mp om vilka som är bäst på att genomföra en politik för ekonomisk och ekologisk utveckling som tryggar både miljön och jobben i Sverige. Har vi inte jobben klarar vi inte miljöinvesteringarna heller.

Vi är stolt över vad vi erbjuder väljarna. Vårt facit efter fyra års arbete sticker ut. Alliansen har höjt miljöbudgeten från 15 till 20 miljarder kronor under mandatperioden, satt fart på den förnybara energin, skyddat mer skog än någon annan regering vilket stärker resiliensen och gjort Sverige till ledande på att minska klimatskadliga utsläpp.

Ambitionerna är höga. Energiöverenskommelsen är bred. Vindkraften växer rekordartat, en tredubbling under mandatperioden. El från bioenergi likaså. Sverige får ett överskott av klimatsmart el med alliansens politik. Enligt Energimyndigheten bedöms detta till över 20 TWh 2020. Då är inte de höjda ambitionerna i elcertifikatssystemet medräknade.

Få eller inga länder matchar ambitionerna. Vi har redan tidigare förklarat att vi är beredda att leda Sverige in i den gröna ekonomin. Det är en hållbar utveckling.

När alliansen 2006 tog över efter de rödgröna var målet för att minska de svenska klimatutsläppen förfärande lågt, 4 procent till 2012. Vi har höjt det till 40 procent fram till 2020 och redovisat punkt för punkt hur det ska ske. Mot detta står att de rödgröna fortfarande saknar täckning för 90 procent av sina klimatambitioner.

Klimat, energi och geografi

Vi har en ödmjuk inställning till den globala utmaningen vi står inför. Sverige går före, men vi kan inte blunda för att 99,8 procent av klimatutsläppen sker utanför Sverige. Vi fokuserar därför både på utsläppen i Sverige och utomlands. Vår vision är att Sverige år 2050 inte har några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Detta åstadkoms genom en kraftfull politik för minskade utsläpp i och utanför Sverige.

Användningen av fossila bränslen för uppvärmning avvecklas till 2020. Energieffektiviteten i transportsystemet ska stegvis öka och fossilberoendet ska brytas och därmed minska klimatpåverkan. År 2030 bör Sverige ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen. Det storsatsas på energieffektivisering.

Alliansen har genom klimat- och energiuppgörelsen 2009 och sommarens riksdagsbeslut om kärnkraften lagt grunden för en ökad klimatsmart elproduktion i Sverige. Risken för elbrist och import av klimatförstörande kolkraft från kontinenten ersätts av växande överskott av förnybar el.

Mot detta står de rödgrönas besked. Nej till en politik för elöverskott som kan exporteras. Nej till kablar som gör att svensk fossilfri el kan ersätta kolel i Polen och Tyskland. Nej till ökat biobränsle uttag ur skogen, nej till småskalig vattenkraft i elcertifikatssystemen plus ofta lokala nej till utbyggd vindkraft. Det blir inte mycket kvar då förutom att försöka spara sig ur krisen. Oavsett om elen nettomäts eller inte.

Alliansarbetsgruppen för miljö och klimat föreslår bland annat: Öka exporten av klimatsmart el för att ersätta kolel i Europa, ställ tekniska krav på de kolkraftverk som trots allt byggs i andra länder, stärkt överföringskapaciteten i Sverige och till Europa, timmätning av el även för hushållskunder. Vår politik ger goda miljöeffekter i Europa. Vi vågar inte säga nej till att genomföra stora klimatvinster utanför våra geografi. Det är inte solidariskt.

Länk till Alliansens miljö och klimatrapport

Sofia Arkelsten, riksdagsledamot (M)
Moderaternas miljöpolitiska talesperson
sofia.arkelsten@riksdagen.se

Johan Rockström: Let the environment guide our development

Gästinlägg inför valet: Miljöpartiet

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer sex är från Miljöpartiet som representeras av riksdagsledamoten Max Andersson.

______________________________________________

Miljöpartiet anser att politikerna måste lyssna på forskningen. De senaste åren har det blivit allt tydligare att läget är allvarligare än vad som tidigare varit känt. Miljöpartiet anser nu att klimatmålet ska skärpas till högst 1,5 graders uppvärmning. Tvågradersmålet är inte tillräckligt.

Det kan tyckas optimistiskt att förespråka skärpta klimatmål i dagens läge efter misslyckandet i Köpenhamn. Om inte utsläppen börjar minska kraftigt kommer redan tvågradersmålet överskridas. Men de långsiktiga klimatmålen kan inte sättas utifrån vilka åtgärder som skulle kunna passera den amerikanska senaten i dag, utan måste sättas utifrån vilket utfall och vilka klimatrisker vi är beredda att acceptera för framtiden.

Ju närmare valet kommer desto större blir frestelsen för vissa politiker att ta till populism och klaga över bensinpriserna. Miljöpartiet håller emot. Det krävs stora åtgärder för att säkra klimatet, och vi vågar stå för att även impopulära lösningar behövs. Det är viktigt med ny teknik, men de enkla lösningarna kommer inte att räcka. Det behövs både ny teknik, stora investeringar i ny infrastruktur och att människor förändrar sin livsstil. Framtidens samhälle kommer på många sätt att vara ett bättre samhälle, med mer avancerad teknik och ökad resurseffektivitet, men det kommer inte att vara likadant som idag. Människor kommer att äta mindre kött, åka mer kollektivt, bo i betydligt mer välisolerade hus, och bilarna kommer att drivas med andra bränslen än bensin.

Idag släpper Sverige ut flera gånger mer CO2 än vi skulle göra om världens klimatutrymme fördelades rättvist. Det är inte bara moraliskt självklart att vi måste minska våra utsläpp - det är nödvändigt. Om inte vi som bor i den rikaste delen av världen gör vår del så blir det mycket svårare att övertyga länder som Kina och Indien att de ska avstå från materiell konsumtion för att begränsa sina utsläpp

IPCC har rekommenderat att rika industriländer ska minska utsläppen med 25-40 % till 2020 jämfört med år 1990. De rödgröna partierna vill minska de svenska utsläppen med 28,8 megaton. Det motsvarar 40 % sedan 1990. Borgarna säger att de också har ett 40 % mål, men de vill att 6,7 Mton av detta ska genomföras utanför EU. Vi vill göra minst lika mycket som regeringen i andra länder, men ser inte det som en ursäkt att skruva ner målsättningen i Sverige.

Även inom EU har de rödgröna högre ambitioner. Just nu förs en intensiv debatt om ifall EU ska skärpa sina mål om minskande utsläpp från 20 till 30 %. Det är otillräckligt men ändå ett viktigt steg i rätt riktning. I dag så är regeringen emot detta.

Men den stora skillnaden mellan miljöpartiet och regeringen är att vi har mängder av förslag som kan genomföras här i Sverige.

Två av de mest effektiva sätten att få ner utsläppen är koldioxidskatt och kilometerskatt för lastbilar. Miljöpartiet har motionerat om att höja CO2-skatten, och om vårt förslag gått igenom skulle bensinpriset höjas med 2 kronor litern. I den rödgröna uppgörelsen nådde vi dock bara fram till 49 öre. Enligt en sammanställning från TT skulle den höjningen innebära att bensinpriset fortfarande bara är 12:e högst i Europa, men det gör att de bättre bränslena blir mer konkurrenskraftiga.

I den rödgröna uppgörelsen har vi också fått igenom att lastbilar ska beskattas per körd kilometer, vilket redan görs i många länder, och det kommer att styra över trafik till båt och järnväg.

För att underlätta övergången från bensin till andra bränslen vill de gröna också satsa på en konverteringspremie för den som bygger om sin bil till drift med etanol eller biogas.

Enligt FN-organet FAO står den globala köttkonsumtionen för 18 % av utsläppen av växthusgaser. Oavsett hur det går i valet så kommer Sverige behöva arbeta för att minska köttkonsumtionens klimatpåverkan. Till att börja med föreslår vi att skolköken ska få utbildning i att laga god vegetarisk mat och att minst en dag i veckan på skolorna ska vara köttfri.

Tyngdpunkten i miljöpartiets klimatpolitik ligger på stora satsningar för att ställa om till ett klimatsmart samhälle genom bland annat investeringar i infrastruktur, grön energi och energisparande åtgärder. I första hand så är det något som bör göras för miljöns skull, men det är också ett sätt att få ekonomin på fötter igen och minska arbetslösheten. Miljöpartiet vill att det ska satsas 70 miljarder extra de kommande fyra åren på bland annat järnvägar, vindkraft, och renoveringar av de numera ganska nedslitna miljonprogrammen så att de blir mer energisnåla.

Detta överlappar delvis med de rödgrönas förslag att satsa 100 miljarder mer än regeringen på infrastrukturen de kommande tio åren, och dessa pengar går nästan enbart till järnväg och kollektivtrafik.

En fråga där miljöpartiet skiljer sig tydligt från både borgarna och socialdemokraterna är frågan om vi ska bygga den så kallade Förbifarten, två mil sexfilig motorväg för 28 miljarder väster om Stockholm, eller om vi istället ska satsa de pengarna på kollektivtrafiken.

När det gäller flyget så vill vi till att börja med hindra utsläppen från att öka. Vi vill införa en flygskatt igen och förbättra järnvägsnätet så att inrikesflyget söder om Sundsvall blir onödigt. (Vi har inte föreslagit något förbud, även om vissa underligt nog ändå angriper oss för detta.)

Det finns mycket mer som borde nämnas men artikeln börjar redan bli lång. Så avslutningsvis vill jag att vi lyfter blicken till den internationella nivån.

I Sverige förekommer det en stundtals förvirrad debatt om ifall vi ska minska våra egna utsläpp eller om vi ska satsa på att minska utsläppen i andra länder istället. Miljöpartiet anser att vi måste göra båda. Och till skillnad från regeringen vill vi inte finansiera klimatåtgärder genom nedskärningar i fattigdomsbekämpningen.

Den stora skillnaden mellan blocken är att borgarna vill göra mindre, framförallt i Sverige.

Det finns de som hoppas att det skulle vara billigare att genomföra åtgärder i utvecklingsländerna, men det är minst sagt osäkert. När man diskuterar frågan om vilken politik som är mest effektiv måste man bestämma sig för vad det är man vill uppnå. Om målet är att kompensera delar av de svenska utsläppen till absolut lägsta möjliga kostnad så kanske den billigaste metoden är att gräva ner träkol på åkrarna i Afrika. Men är det verkligen det som är målet?

För att klara klimatkrisen måste vi skapa ett tryck i samhället för att gynna utvecklingen och stimulera användningen av nya klimatsmarta teknologier. Om vi sänker ambitionerna hemma i Sverige så försvagar vi också drivkraften för den här utvecklingen. Samtidigt så skulle vi gå miste om en möjlighet att visa för allmänhet och makthavare i länder som USA och Kina att det är fullt möjligt för ett rikt industriland att göra rejäla minskningar till rimlig kostnad.

Världen behöver länder som går före. Det största problemet i den globala klimatpolitiken är att det finns för många politiker som ursäktar sin egen passivitet med att andra inte heller gör det som behöver göras.

Max Andersson, riksdagsledamot (MP)

max.andersson@riksdagen.se

Oreskes och Conway ett varv till

När jag för ett par månader sedan fick i uppdrag av tidskriften Axess att recensera Merchants of Doubt - Naomi Oreskes och Erik Conways uppgörelse med amerikanskt industrilobbyunderstött vetenskapsförnekeri på olika områden - hamnade jag snabbt i ett visst bryderi. Min UI-kollega Lars Karlsson publicerade nämligen i samma veva en monumental recension av samma bok, i två bloggposter här på UI. Idén att försöka överträffa Lars text dömde jag raskt ut som omöjlig. Istället bestämde jag mig för att jag, för att undvika plagiat, skulle försöka mig på ett helt annat upplägg. Här är resultatet. Publicerad i Axess 6/2010.

Tillägg 25/9 2010: Min recension resulterade i ett ilsket meningsutbyte Peter Stilbs och mig emellan i påföljande nummer av Axess.

Gästinlägg inför valet: Kristdemokraterna

Vi på Uppsalainitiativet har inför valet bett representanter från alla riksdagspartier att skriva ett inlägg om respektive partis klimatpolitik. Vi har lottat publiceringsordningen. Inlägg nummer fem är från Kristdemokraterna som representeras av riksdagsledamoten Liza-Maria Norlin.

______________________________________________

Så vill Kristdemokraterna arbeta för att klimatförändringarna inte ska bli så allvarliga

Den senaste forskningen pekar på att även om vi når 2-gradersmålet så är sannolikheten stor att vi kommer se stora negativa effekter av de klimatförändringar som mänskligheten har påverkat. Det är viktigt att vi lyckas med ett globalt klimatavtal. För att få med de stora utvecklingsländerna och alla i-länder behöver EU ta en aktiv medlarroll. För Kristdemokraterna är det viktigt att ha de allra fattigaste länderna i fokus, det är de som drabbas hårdast av klimatförändringen faständen har orsakats av andra nationer. Vi har ett ansvar för att ta kostnaderna för den omställning som krävs för att mänsklighetens påverkan på klimatet ska minska drastiskt. Det internationella perspektivet är avgörande för att motverka allt för allvarliga konsekvenser för länder och människor runt om i vår värld.

För att få trovärdighet i förhandlingar,och för att vi har ett ansvar att göra vad vi kan, ska vi också bedriva ett offensivt klimatarbete på hemmaplan. Detta måste ske både nationellt, regionalt och lokalt. Politiker ska inte komma med pekpinnar men sätta upp tydliga målsättningar, vilket regeringen har gjort i klimat- och energipropositionen, och skapa förutsättningar för människor att göra bra val i vardagen.Vi behöver ställa om flera olika sektorer i vårt samhälle men detta betyder inte sämre levnadsstandard eller att allt blir dyrare. Det finns mycket vi fortfarande kan göra vad gäller energieffektivisering både i stora industrier och i våra bostäder. Våra val av livsmedel och konsumtion har stor betydelse. En klassiker som att äta vegetariskt en gång i veckan gör skillnad.

Transport- och energisektorn är i fokus för arbetet med att komma till rätta med Sveriges CO2-utsläpp. Vi behöver lämna oljeberoendet. Det finns inte en enda lösning för framtidens transporter eller energiförsörjning, vi behöver inse att en mångfald av lösningar är rätt väg att gå. Här behöver politiken ge långsiktiga spelregler och i så stor mån det är möjligt stimulera förnyelsebara och CO2-fria lösningar på ett teknikneutralt sätt.

Ett konkret mål för kristdemokraterna är att börja prissätta ekosystemtjänster.

Så vill Kristdemokraterna handskas med de klimatförändringar som vi redan vet kommer att inträffa

Vi vet att vi kommer se alltfler effekter av den ökande globala medeltemperaturen. Inom europasamarbetet jobbar man aktivt med dessa frågor och så även i Sverige.

Det är viktigt att de olika myndigheterna tar ansvar inom sina respektive områden. Det kan handla om att klimatsäkra vägar och järnvägar, förebygga jordskred och sätta upp normer för bebyggelse. Politikerna på lokal och regional nivå behöver ta ansvar för beredskapen för bl a översvämningar och i den fysiska planeringen.

På den internationella arenan bör vi vara beredda på katastrofinsatser både av civilt och militärt slag. Konflikterna kring exempelvis vattenresurser riskerar att bli mer akuta. Utvecklingsbiståndet behöver också klimatsäkras långsiktigt så att de projekt som genomförs klarar de väntade klimatförändringarna.

För mer information läs gärna Kristdemokraternas Faktablad om klimatfrågan.

Liza-Maria Norlin, riksdagsledamot (KD)
liza-maria.norlin@riksdagen.se