Klimatologer uppvisar märkligt beteende

The Onion rapporterar

Nation's Climatologists Exhibiting Strange Behavior (Season 1: Ep 5 on IFC)

FOX kamp mot klimatvetenskapen

Den amerikanska TV-kanalen FOX är inte skarpaste kniven i lådan inom vetenskapsområdet i allmänhet:


I klimatfrågan är det tyvärr värre än så. De driver en kampanj mot vetenskapen:

Front mot lämmeltåg

Från Varan-TV 1998

En perfekt moralisk storm

Den här bloggens läsare är bekanta med hur klimatförvillarnas moraliska korruption (dvs att försöka urskulda ett handlande som skadar andra människor) leder till intellektuell korruption (bl a vetenskapliga förvrängningar och förnekelser, smutskastning av klimatforskare och konspirationsteorier). Detta är en av de saker som gör det svårt att göra tillräckligt mot klimathotet, något som tydligast syns i det republikanska partiets eskalerande intellektuella förfall.

Men trots att det kan vara frestande att skylla allt på förvillarna, så är de bara en liten del av problemet. Den största svårigheten är istället att även de som inte förfaller till intellektuell korruption (dvs de som accepterar vetenskapen) ändå kan förfalla till moralisk korruption. Detta avhandlas i en nyutgiven bok av filosofen Stephen M Gardiner. Gardiner har också sammanfattat sina tankar i en välskriven tidskriftsartikel. Jag måste erkänna att jag inte har läst boken, men det här är min sammanfattning av vad Gardiner har att säga i artikeln (som ni helst bör läsa själva).

Gardiner diskuterar tre olika moraliska problem ("stormar") som tillsammans skapar vad han kallar "en perfekt moralisk storm" (vilket också är bokens titel). Det första handlar om den globala dimensionen, dvs att koldioxid och andra växthusgaser inte stannar inom landsgränserna, utan att varje lands utsläpp har en global verkan. När t ex vi svenskar släpper ut koldioxid så kommer effekterna av detta att drabba hela världen. Å andra sidan, om vi svenskar begränsar våra koldioxidutsläpp så kommer kostnaden för det att drabba bara oss. Därför hamnar vi i en situation där det vore bra för alla länder om alla länder drog ner på sina utsläpp, men för varje enskilt land är det mest fördelaktigt att fortsätta med sina utsläpp och åka snålskjuts på de andras insatser. Men om varje land väljer att agera på det sätt som förefaller vara bäst ur ett strikt själviskt perspektiv (dvs fortsätta utsläppen) så leder det till att ingen gör någonting åt problemet, och alla råkar illa ut. (Denna typ av problem kallas för "allmänningens tragedi"). En sådan situation kan dock lösas om man gemensamt kan komma överrens om nedskärningar i utsläppen, men det kräver i sin tur starka internationella institutioner som kan se till att alla länder verkligen lever upp till sina åtaganden. Det saknar vi idag. Dessutom försvåras situationen av osäkerheterna i hur enskilda länder kommer att drabbas, och av det faktum att vi kommer att drabbas olika hårt - en del länder (Sverige kan vara bland dem) kanske rent av skulle tjäna på vissa klimatförändringar, medan andra skulle riskera att drabbas extra hårt.

Ännu svårare än det globala problemet är det intergenerationella problemet. När det gäller det globala problemet så påverkar alla länder i någon mån varandra. När det gäller påverkan mellan generationer, så påverkas senare generationer naturligtvis av vad tidigare generationer gör. Detta gäller många senare generationer framåt - den fulla effekten av dagens utsläpp kommer inte att märkas förrän senare, och en del av effekten kan finnas kvar om tusen år. Men vad senare generationer väljer att göra påverkar inte tidigare generationer. Denna asymmetri gör det möjligt för tidigare generationer att ostraffat åsamka stor skada för senare generationer: de senare tvingas både leva med effekterna av klimatförändringarna och försöka lösa energiförsörjningen utan fossila bränslen. Det enda som kan hindra oss från att lägga denna dubbla börda på senare generationer är våra egna samveten. Gardiner beskriver också hur tidigare generationer kan skapa en så desperat situation för senare generationer att dessa inte har något annat val än att i sin tur agera på ett sätt som skadar ännu senare generationer.

Det tredje problemet är att vi saknar bra teoretiska verktyg för att hantera etiska frågor som rör den långsiktiga framtiden: vetenskaplig osäkerhet, rättvisa mellan generationerna, och effekter på naturen. Klimatförändringarna omfattar alla dessa aspekter, och mer därtill.

Dessa tre problem, eller stormar, förstärker i sin tur ett fjärde problem: moralisk korruption. Denna kan uttrycka sig i form av ett antal strategier som inkluderar:

• Distraktion
• Självgodhet
• Orimligt tvivel
• Selektiv uppmärksamhet
• Förvrängd verklighetsuppfattning
• Att hänge sig åt sina ”laster”
• Falsk vittnesbörd
• Hyckleri

Klimatproblemets komplexitet ger oss många möjligheter att ägna oss åt sådana strategier. T ex kan en fokusering på det globala problemet leda bort uppmärksamheten från det intergenerationella problemet, och leda till fördröjningar medan man käbblar länder emellan. Detta kan vara bekvämt för oss som lever idag om vi innerst inne inte vill ta tag i klimatproblemet på allvar. Vi kan också göra svaga och ineffektiva globala överenskommelser och slå oss på bröstet när vad vi egentligen gör är att lämpa över problemet på kommande generationer.

Gardiners klarsynta analys är på sätt och vis en dyster läsning. Samtidigt vore det fel att använda detta som en förevändning för att ge upp: det skulle bara vara ännu en moraliskt korrupt strategi för att fly vårt ansvar. Jag skulle snarare vilja se det som att vi genom att förstå den moraliska korruptionens mekanismer kan bekämpa den bättre, både hos andra och (inte minst) hos oss själva.

Vindkraftverk kan driva jorden ur dess bana!

In The Know: Coal Lobby Warns Wind Farms May Blow Earth Off Orbit

Berns haveri

Industrimannen Lars Bern är en ledande profil inom den svenska  klimatförvillarrörelsen, där han tillhör de mest extrema rösterna. Så här låter det i Berns senaste Newsmill-inlägg:

Bertil [Torekull] skriver: "Miljöpartiets chans förefaller mig vara att kunna levandegöra den dynamiska brådskan i den svåra men nödvändiga omställning vi måste göra." Problemet är bara att den omställning som Miljöpartiet står för kommer att utarma ekosystemet ännu mer och leda till att sådär 90% av alla människor måste elimineras. Därför är jag rädd att deras omställning blir startskottet för en bloddrypande fascism utan tidigare motstycke. Bertils godtrogna påstående att klimatfrågan inte handlar om politik understryker detta.

Att påstå att Miljöpartiet skulle vilja genomföra en politik som avsiktligt leder till att 90% av mänskligheten elimineras är ett lågvattenmärke till och med för en så grov retoriker som Bern. Att det fortfarande finns människor som tar Bern på allvar är en gåta. Berns inlägg hör inte hemma i en anständig debatt.

Men kan det ligga något i det Bern säger, om man sållar bort de vidrigaste smutsigheterna i hans inlägg? Är Miljöpartiets politik ogenomförbar eftersom maten endast skulle räcka för en bråkdel av mänskligheten? Bern framför inga hållbara skäl för att så skulle vara fallet. Han argumenterar visserligen för att tillåta genmodifierade grödor eftersom dessa ger högre produktivitet och för att använda mark som inte går att odla spannmål på som betesmark för köttdjur (han är samtidigt kritiskt till att föda upp djur på spannmål). Detta är rimliga ståndpunkter. Men därifrån till att dra slutsatsen att 90% av mänskligheten skulle sakna mat utan gen-modifierade grödor och med minskad köttproduktion är det ett enormt gap. Att livsmedelsproduktionen skulle sjunka med 90% är rena fantasier. Bern ägnar sig åt värsta sortens skrämselpropaganda.

Det finns en hel del andra konstigheter, om ozon och klimat (Bern lyckas bl a både förringa koldioxiden som ett "spårämne" och påstå att "en högre halt koldioxid i atmosfären är mycket gynnsamt för all växtlighet".) Men jag vill särskilt peka på det här påståendet:

Det senaste i raden var en rapport från FN:s miljökommitté som visade sig vara en karbonkopia av ett kampanjmaterial från storföretaget Greenpeace. FN hade återigen anlitat en politisk aktivist för att skriva något som falskeligen presenterades som opartisk vetenskap. Exemplen kan mångfaldigas.

Bern preciserar inte vad saken gäller, men jag kan bara tolka det som att det handlar om IPCCs rapport om förnyelsebar energi, som publicerades för några veckor sedan. En av de många medförfattarna (Sven Teske) till ett av kapitlen var anställd av Greenpeace. En av de studier som refererades i kapitlet hade dessutom Teske som medförfattare, och hade både publicerats i en vetenskaplig tidskrift och som en Greenpeace-rapport. Om detta är vad Bern åsyftar (och jag kan inte hitta något annat som passar in) så har den här historien verkligen genomgått en remarkabel förvandling i Berns version. Det må vara en småsak jämfört med Berns utfall mot Miljöpartiet, men det visar på hur klimatförvillarna fabricerar skandaler.

Bloggen Piprök skriver också om Berns inlägg.

Transportevolution

Bonusbild