3 juni 2010

Hume och Hulme

Den skotske upplysningsfilosofen David Hume (1711-1776) är en given favorit bland vänner av vetenskap och rationellt tänkande. Till hans mest kända idéer hör det som kommit att kallas Humes lag: man kan inte härleda ett bör från ett är.1 Faktapåståenden räcker inte för att ensamma ligga till grund för moraliska slutsatser. Det faktum att arsenik är ett dödligt gift räcker inte i sig för att vi skall kunna dra slutsatsen att det är moraliskt förkastligt att lägga arsenik i sina medmänniskors mat.

Detta betyder inte att faktapåståenden är irrelevanta för moraliska överväganden. Om vi exempelvis redan kommit fram till den moraliska ståndpunkten "Du skall icke dräpa", så kan vi kombinera denna med faktapåståendet att arsenik är ett dödligt gift, för att på så vis komma fram till att det är fel att lägga arsenik i andras mat.

Tillämpat på klimatfrågan betyder Humes lag att klimatvetenskapen ensam inte kan svara på vilka klimatåtgärder vi bör vidta. Denna enkla poäng har jag ofta funnit anledning att betona,2 senast vid det s.k. Engelsbergsseminariet för en månad sedan:

    Mycket av förvirringen i klimatdebatten bottnar i en oförmåga eller ovilja att se den fundamentala skillnaden mellan följande båda frågor.

      (a) Hur stor ökning i global medeltemperatur svarar en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt mot?

      (b) Bör vi skära ned vår fossilbränsleförbränning, och i så fall hur mycket och hur snabbt?

    Fråga (a) är rent vetenskaplig, och inför sådana frågor finns bara ett legitimt förhållningssätt – det opartiska sökandet efter den objektiva sanningen vilken den än må vara. Fråga (b) däremot kan inte besvaras av vetenskapen allena, utan kräver också att vi tar ställning i grundläggande värderingsfrågor på vilka något objektivt rätt svar inte finns, såsom exempelvis hur stort avseende vi fäster vid kommande generationers välfärd jämfört med vår egen. På så vis medger fråga (b) till skillnad mot fråga (a) att även intellektuellt hederliga debattörer ger permanent oförenliga svar. Observera asymmetrin: medan det är fullt rimligt – rentav önskvärt – att svaret på den vetenskapliga frågan (a) influerar vårt ställningstagande i fråga om (b), så är det av största vikt att våra åsikter om (b) inte påverkar vilket svar vi kommer fram till på fråga (a).3

Den brittiske klimatforskaren Mike Hulme (känd bl.a. för sin bok Why We Disagree About Climate Change, recenserad på UI av Anders Martinsson) lät sig nyligen intervjuas i nättidningen spiked. I den intressanta och tänkvärda intervjun - rekommenderad läsning! - är Hulmes huvudpoäng densamma som jag gör i citatet ovan: han poängterar att klimatforskningen inte ensam kan besvara hur vi bör agera i klimatfrågan, och han betonar vikten av att skilja mellan vetenskapliga frågor och politiska. Detta utvecklas förtjänstfullt i intervjun, som dock också bjuder på en rad andra tankegångar, varav jag känner mig manad att uttrycka viss reservation inför några:

  • I diskussion kring vilka värderingsfrågor som vid sidan av vetenskapen kan ligga till grund för våra politiska och moraliska ställningstaganden nämner Hulme att "some see nature, and therefore the planet, as something that is fragile and easily dislocated. Others see that nature is actually quite robust and resilient". Och visst finns det stora attitydskillnader mellan människor i denna fråga. Här var det likväl enligt min mening nödvändigt att påpeka att frågan om planetens känslighet för störningar, som exempelvis vår på de geologiska tidsskalorna extremt snabba tilförsel av koldioxid till atmosfären, inte egentligen är en värderingsfråga utan en vetenskaplig fråga, därtill en som klimatvetenskapen kommit ganska långt med och fortsätter för fullt att undersöka.4 Genom att göra detta till en värderingsfråga visar Hulme prov på sin tendens till postmodern relativism - eller till "störande skäggmummel" och "flumteologi" som Anders Martinsson valde att kalla det i nämnda bokrecension.

  • En värderingsfråga av särskild vikt, och som Hulme mycket riktigt tar upp, är hur vi väger framtida generationers välfärd mot vår egen. Nationalekonomer brukar formalisera denna fråga till ett val av den så kallade diskonteringsräntan: ju högre ränta, desto mindre bryr vi oss om framtiden. I min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid från 2007 förklarar jag hur det hänger ihop, och redogör för konflikten mellan å ena sidan Sir Nicholas Sterns förslag på en tämligen låg diskonteringsränta, och å andra sidan den betydligt högre ränta som förordas av flertalet mainstreamekonomer. Hulme påstår att Sterns förslag ger "very little weight to the contemporary poor in favour of the unborn poor". Denna antydan om att Stern skulle vikta behoven hos dagens fattiga lägre än framtida generationers är dock en grotesk karikatyr. För att åstadkomma en sådan prioritering skulle krävas en negativ dsikonteringsränta, vilket varken Stern eller (mig veterligen) någon annan förespråkar. Sterns föreslagna ränta om 1,4% innebär att framtida generationers behov viktas ned i förhållande till oss som lever idag, om än inte i fullt lika hög grad som med de diskonteringsräntor om 3%, 6% eller rentav 10% som ofta föreslås.

  • På tal om IPCC-arbetet med att vaska fram en vetenskaplig konsensus menar Hulme att "if all the experts agreed, you wouldn’t need to go through this process of consensus-making. Hence we don’t need to go through a process of consensus-making around the laws of gravity. But a process of consensus-making around climate change is important because there is disagreement. So actually consensus assumes disagreement amongst scientists." Detta är gravt tendentiöst. Givetvis finns massor av saker som slås fast i IPCC-rapporten och kring vilka den vetenskapliga enigheten är lika stor som kring gravitationslagen - att växthueffekten existerar och ökar med ökad atmosfäriskt koldioxidhalt, att 1900-talets observerade koldioxidökning är antropogen, etc. Sedan finns annat som är mer osäkert och som öppnar för vetenskaplig oenighet, som t.ex. det exakta värdet på koldioxidens klimatkänslighet5, men denna osäkerhet och oenighet återspeglas i IPCC:s ganska breda osäkerhetsintervall för klimatkänsligheten. Om Hulme vill låta påskina att vetenskaplig oenighet större än den som framgår i IPCC-rapporten råder, så får han vara så god att presentera sakliga argument, och hans allmänna tal om konsensusbegreppet kvalificerar sig knappast för en sådan beteckning.

  • Hulme talar om att "people [are] branded as ‘deniers’ and modern-day heretics if they dare to question what some greens mistakenly consider to be concrete agreement amongst leading experts". Här menar jag att han blandar ihop begreppen, alternativt tillskriver en orimlig grad av kredibilitet åt det slags klimatdebattörer för vilka ordet "klimatförnekare" ("climate denialist") normalt reserveras: folk som pekar på tillfälliga väderfluktuationer som bevis på att talet om global uppvärmning är en bluff, som torgför rent bisarra felaktigheter som att klimatmodeller skulle bortse från Stefan-Boltzmanns lag, som ropar "hide the decline!" utan att ha minsta aning om sammanhanget ur vilket de citerar, och som basunerar ut välbekanta ting (t.ex. att vattenånga står för större del av växthuseffekten än koldioxid, och att koldioxid är en nödvändighet för allt liv) som om dessa vore väl dolda hemligheter vilka när de nu läcker ut äntligen visar att något klimathot inte föreligger - kort sagt det slags bluffmakare och charlataner som jag kritiserar här, här, här, här, här och här.

Fotnoter

1) Den berömda passagen, i A Treatise on Human Nature (1739), Bok III, Del I, Avsnitt I, lyder: "In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it shou'd be observ'd and explain'd; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it."

2) Detta är på intet vis originellt. Bland de arbeten som påpekar Humes lag och vikten av etiska överväganden i klimatfrågan vill jag särskilt nämna Christian Azars tolv år gamla men alltjämt aktuella uppsats Are Optimal CO2 Emissions Really Optimal?

3) Här har jag valt att citera ur mitt manuskript till föredraget, istället för att ge mig på att transkribera från videoupptagningen av mitt föredrag (skillnaden torde hur som helst vara minimal).

4) Frågeställningen är givetvis oerhört komplex och mångfacetterad, och behöver preciseras innan ett tydligt svar kan ges. En sätt att precisera den (som inte fångar hela frågan men väl en mycket viktig del) är att fråga efter koldioxidens s.k. klimatkänslighet, definierad som den ökning i global medeltemperatur som en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt resulterar i. Se t.ex. mitt istidsinlägg på UI i höstas.

5) Se not 4.

9 kommentarer:

  1. "...utan kräver också att vi tar ställning i grundläggande värderingsfrågor på vilka något objektivt rätt svar inte finns,..."

    Det där är moralfilosofiskt högst kontroversiellt. Se här för detaljer: http://plato.stanford.edu/entries/moral-realism/
    (Anser du för övrigt att ditt påstående (att det inte finns något objektivt rätt i värdefrågor) i sig är objektivt rätt?)

    Påståendet verkar även onödigt för din huvudpoäng. Det enda du behöver säga är: frågor av typen (a) kan besvaras av naturvetenskaperna internt. Frågor av typen (b) är inte naturvetenskaperna experter på.

    SvaraRadera
  2. Anonym,
    Det beror väl på naturvetaren i fråga det? Bara för att man är naturvetare innebär det inte att man per automatik är politiskt inkompetent. Detsamma gäller naturvetenskaperna - får man frågan "vi vill minska risken för en problematisk global uppvärmning, hur ska vi göra då" finns det ett naturvetenskapligt svar på frågan.

    SvaraRadera
  3. Visst har många personer som är naturvetare en genomtänkt och rimlig moralisk hållning i en rad frågor. Min poäng var bara att det inte är något de har specifikt i egenskap av naturvetare. De har inte kommit fram till den grundläggande moraliska hållningen genom naturvetenskapliga forskningsverktyg.

    SvaraRadera
  4. En sak till: Jag ser vart du vill komma men frågan "vi vill minska risken för en problematisk global uppvärmning, hur ska vi göra då" kan inte besvaras rent naturvetenskapligt. Hur stor risk är acceptabel risk? Vilken fördelning av risker är acceptabel? Hur ska kostnaderna för minskningen fördelas? Det är moraliska frågor, inte naturvetenskapliga.

    SvaraRadera
  5. Att människor har olika synpunkter, dels på vilka riskerna är och hur dessa ska vägas mot kostnader och inskränkningar är i huvudsak politiska. Jag tror inte på någon enpartistat och lika lite på en ensidig och platt icke-debatt vi hade och fortsatt skulle haft utan dessa "ohederliga förnekande bluffmakande charlataner".

    SvaraRadera
  6. Hur kan man ha så diametralt olika uppfattning om vad som är fel Olle.?

    Varför är jag skeptisk? Jo just på grund av att den rörelse du tillhör har omöjliggjort det du eftersträvar.När man blandar riktigt seriös och solid med oseriösa larmrapporter med samma mun. Så är det väl självklart att förtroendet ryker all världensväg för hela paket. Att NI inte skiljt på psudovetenskap och riktig kan ni inte klandra skeptiker för.
    Det gäller att hålla en klar och rak linje om man skall bygga förtroende och upprätthålla förtroende.
    Så ni måste tänka om för att blanda WWF och studentalarm snorkelprotester med seriös forskning funkar inte helt enkelt.

    Alla är beredda att göra uppoffringar för bra saker men man vill vara säker på att det verkligen finns en säker effekt
    i andra änden så man inte lägger en massa resurser på symbolhandlingar. Det är inte vetenskap det är vanligt bondförnuft. Ska ni kunna ta tillbaka matchbollen igen så måste ni fundera på vad som skapar förtroende och håller ni inte rent framför er egen vetenskap så kan du skrika dig hes ok att du önskar annat ...men det kommer aldrig att hjälpa.

    SvaraRadera
  7. Anonym 19.15. Nej fy, enpartistat vore förfärligt, det kan jag verkligen hålla med om! Likaså instämmer jag angående behovet av en meningsfull och levande klimatdebatt. Om du däremot hävdar att Stockholmsinitiativets (och deras likars) spridande av desinformation om klimatvetenskapen är en förutsättning för meningsfull debatt så håller jag inte med dig, utan menar att den tvärtom utgör ett hinder.

    Anonym 19.29. Jag är inte klar över vad du menar med den "rörelse" jag tillhör. Uppsalainitiativet? Hur som helst tror jag att det skulle underlätta om du blev mer konkret i din kritik, t.ex. genom att precisera vilka "oseriösa larmrapporter" du syftar på.

    SvaraRadera
  8. Anonym 19.15:
    En debatt med SI:s tomtar och dess likar är inte intressant öht, eftersom det mesta är meningslöst och ohederligt svammel som enbart tar kraft ifrån och skymmer underbyggd kritik av a).
    Dessutom omöjliggör deras idiotier debatt kring b), eftersom man startar med fel premisser. Det är ju ganska meningslöst att diskutera hur eller om man skall göra något för att minska CO2 om man inte ens tror att AGW existerar.

    Är det intressant att diskutera kärnvapnens grundläggande fysik med någon som inte tror på fenomenet öht, eller är det kanske mer givande att diskutera de osäkra tekniska detaljer som ger en så kontrollerad sprängning som möjligt?
    Är det meningsfullt att diskutera kärnvapenspridningen om man inte ens tror på kärnvapnens möjlighet till sprängverkan?

    PS. Ange ett nick, eller skriv under med nåt så att man lättare kan skilja på alla Anonym. DS.

    SvaraRadera
  9. AndersY,
    Vänligen undvik ord som "idiotier".

    SvaraRadera

Tips: Använd gärna signatur när du kommenterar. Det underlättar samtalet