våra sidor

17 dec. 2008

Arktis och Antarktis, eller äpplen och päron

Det är lockande att se Arktis och Antarktis som nästan klimattvillingar då båda är isiga och kalla. Denna syn är förrädisk för att det finns mycket stora skillnader mellan polarområdena.


Arktis, kring nordpolen, är till största delen ett hav omgivet av låglänta kontinenter. Endast Grönland har en stor och hög issköld. In i Arktis strömmar också varmt vatten i den Norska strömmen (ofta kallad Golfströmmen) utanför Norges kust. Kombinationen av stora temperaturväxlingar och stor vindfriktion över kontinenterna gör att lågtryck och högtryck ofta bildas och fylls ut samt att luften blandas effektivt över latituderna. Norska strömmen bidrar med värme och fuktighet. Resultatet är ett fuktigt klimat med, framför allt på europeiska sidan, måttliga temperatur-variationer mellan årstiderna. Med undantag av vintern, då ett kallt högtryck kan växa till kring nordpolen, så berörs hela Arktis av lågtryck med tillhörande nederbörd och molnighet. Under sommaren är temperaturen över ishavet kring noll grader då is och snösmältningen hindrar temperaturen att märkbart öka över smältpunkten. I de isfria havsområdena stiger temperaturen till flera plusgrader medan tundran når +10 till +15 grader. Endast delar av den Grönländska isskölden har minusgrader året om. Lägsta vintermedeltemperaturerna är ca - 35 grader över polarhavet och ca -45 grader uppe på den Grönländska isskölden.


Antarktis är en kontinent nära nog helt täckt av en gigantisk issköld med en medelhöjd av 2 200 m och en högsta höjd på 4 250 m. Kontinenten är helt omfluten av hav. Den låga friktionen över havet och den förhållandevis jämna temperaturen gör att stormvindarna i det ökända "Roaring forties" och "Furious fifties" i huvudsak är västliga. Samtidigt så bildas en kall luftström ner från inlandsisen, som vrider mot ost medan den närmar sig kusten. Kombinationen gör att Antarkitis domineras av ett kallt högtryck över kontinenten med svaga vindar, låg molnighet och stark kyla medan kustområdena och omgivande havet är stormiga och molniga. Med undantag av västra Antarktiska halvön, som sträcker sig upp mot Sydamerika och in i västvindsområdena, så når temperaturen i Antarktisk inte över noll grader någon gång under året. Uppe på inlandsisen stiger temperaturen aldrig över ca -25 grader. På vintern är temperaturen vid kusten kring -30 grader och inne på inlandsisen ner till nära -90 grader (Rekordet är -89 grader). Nederbörden inne över kontinenten är mycket låg med en årsnederbörd på mindre än 50 mm i östra delarna. Antarktis är på många sätt en mycket kall högt belägen öken avskild från omgivningen.

Det är alltså viktigt att inse hur stora skillnaderna är mellan de två polarregionerna när dessa förekommer i klimatdebatten. Det är mycket sällan som det är meningsfullt att använda "medel" mellan de två eller att utan goda argument förutsätta att förändringar vid de två polerna ska vara liknande.

2 kommentarer:

  1. Jag har ingen kommentar till äpplen och päron när det gäller ant/arktis. Men, jag är brydd över en annan äpple-päron-diskussion och det gäller hur man ska se på klimatpåverkande utsläpp från djur. Jag har svårt att komma fram i frågan själv, och har lagt ut en fråga på min blogg för att se om det kommer intressanta synpunkter:
    http://ekotank.blogspot.com/2008/12/hjlp-till-att-tnka-vinn-vrsta.html

    Om ni skulle vilja ta upp frågan och försöka analysera den här på Uppsalainitiativet skulle jag vara mycket glad.

    Frågan kommer inom kort upp inom klimatmärkningsprojektet för mat, och då är det bra om det är några som har börjat tänka.

    SvaraRadera
  2. Det handlar inte om äpplen och päron. Det intressant är ju inte jämförelsen mellan Arktis och Antarktis utan den visade samvariationen, där just nu Antarktis verkar bygga på och är kallare, samtidigt som Arktis verkar värma upp. Detta är väl mera intressant än att debattera polernas olikheter. Jag som skeptiker till "religionen" växthuseffekten har mkt svårt att förstå denna eviga förnekelse över att det mycket väl kan vara så att känsligheten för C02 är mkt mindre än vad man hittills trott, samt att isborrkärnorna tydligt visar att koldioxidhöjningen kommer hundratals, ngn gång upp till tusen år, efter uppvärmningen börjat.
    För övrigt är det helt ointressant med ändlösa listor från det ena eller andra hållet. Det enda som håller om man ska vara någorlunda vetenskaplig är att granska rapporter och se vilka som väljer ut sitt material och vilka som försöker vara ärliga i sin forskning. Fel görs från båda hållen, liksom stora överdrifter, men något är väldigt mycket mera fel när man hela tiden trycker ner de försök till seriös kritik av "religionen" som förekommer.

    SvaraRadera

Tips: Använd gärna signatur när du kommenterar. Det underlättar samtalet