Varför vill vi inte ha krokodiler i nordligaste Kanada?

Bör vi överväga olika geoengineering-metoder som alternativ (eller åtminstone komplement) till neddragningar i våra växthusgasutsläpp? Många av våra läsare känner antagligen, precis som jag, en impuls att rakt av besvara frågan med nej, men jag vill trots det mena att den förtjänar att diskuteras. När jag för några år sedan här på Uppsalainitiativet skrev min översikt över området var den kanadensiske klimatforskaren David Keith den expert vars arbeten jag mer än någon annans lutade mig emot. Keith utkom förra året med sin bok A Case for Climate Engineering, som jag just fått hem, och jag siktar på att återkomma med en recension av boken.

Tills dess vill jag, som en pytteliten aptitretare, bjuda på ett kort men kärnfullt citat ur boken. Citatet har inte har så mycket direkt med geoengineering att göra, men syftar till att undanröja ett vanligt förekommande missförstånd om vad som egentligen är så farligt med klimatförnädringar. Om våra koldioxidutsläpp fortsätter som idag är vi, som David Keith påpekar, på väg mot en CO₂-halt mot slutet av detta århundrade på kanske 1000 ppm - en nivå som inte förekommit på vår planet sedan Eocen, den geologiska epok som tog slut för runt 34 miljoner år sedan. Fossil på kanadensiska Axel Heiberg Island i höjd med nordligaste Grönland visar att där under Eocen fanns ett ekosystem vi idag skulle associera med subtropikerna, och att där bland mycket annat fanns krokodiler. På s 27 i sin bok skriver Keith följande:

There is nothing wrong with the Eocene climate; there is no inherent reason we should prefer our crocodiles in the Florida Keys, rather than on Axel Heiberg Island. The climate risks come from the rate of change, not because the current climate is some magic optimum for life. Our infrastructures, our crops, the very locations of our coastal cities have evolved for the current climate.