Inlägg
Bertil Ohlininstitutet har som syfte att ”stimulera vetenskaplig forskning kring de liberala idéerna och deras tillämpning på samhällsförhållanden i Sverige och världen.” Varje år arrangeras bland annat en föreläsning till förra finansministern Anne Wibbles minne.
I mångt och mycket var föreläsningen en genomgång och uppdatering av huvudpunkterna i hans bok Vårt klimat.
Klas Eklund ser ett globalt pris på växthusgasutsläpp som den ideala lösningen på klimatproblemet, men han är pessimistisk om utsikterna till att ett sådant går att få till stånd. I avsaknad av ett sådant ser vi ett lapptäcke av nationella eller regionala regleringar som inte räcker till men är det bästa vi kan förvänta oss.
Planekonomiska experiment och nolltillväxt är enligt Klas Eklund både oönskade och orealistiska.
Planekonomi lider av stelbenthet och ineffektivitet och har hittills visat sig svår att kombinera med fria val och yttrandefrihet, men dessutom ser Eklund byte av ekonomiskt system som oacceptabelt långsamt:
För resten, apropå bakvända strategier: Det tycks mig vara en lång omväg även för den allra grönaste och rödaste aktivist att först vänta in och bygga upp en global planekonomi innan miljöåtgärderna påbörjas. Om det är båttom att påverka och bygga om är det väl rimligare att börja med det system vi faktiskt har. Sannolikheten att få något gjort inom dagens kapitalism tycks mig oändligt mycket högre än att vänta in någon utopisk global planekonomi, i synnerhet i ett läge där alla som tidigare prövat planekonomi överger den (utom Kim Jong-Il, som dock svårligen kan ses som något föredöme).
Klas Eklunds argument mot begränsad tillväxt påminner om dem som jag själv – inspirerad av bland annat Eklund – redovisat tidigare.
Det är helt orimligt att dra all tillväxt över en kam. Är verkligen konstruktion av solpaneler lika förkastligt som utvinning av tjärsand? Är mer resurser till forskning mot cancer och aids lika förtappat som att byta platt-TV? Är nytt malariavaccin lika farligt för miljön som semesterresor till Thailand? Frågorna är medvetet retoriska, men det är klart vart jag syftar: I stället för att döma ut all tillväxt vore det mer konstruktivt att försöka styra om tillväxten till sådant som är mindre resurskrävande och mindre avfallsgenererande.
I stället för planekonomi och genom regleringar begränsad tillväxt är Klas Eklunds recept alltså rubrikens ”gröna kapitalism”.
Uppgiften bör i stället vara att låta vinstmotivet, entreprenörskapet och marknadsekonomins kraft försöka lösa problemen. Kort sagt att göra vårt kapitalistiska system grönare. Att se till att marknadsekonomin fungerar så väl som möjligt för att göra omställningen så smärtfri som möjligt. Att använda kapitalismens obändiga styrka i miljöns och den hållbara utvecklingens tjänst.
Oberoende av om man är överens med Eklund eller ej borde hans framställning kunna tjäna som utgångspunkt för en konstruktiv diskussion.
Manuset finns i pdf-form här. Föreläsningen filmades och kan ses nedan.
Grön kapitalism from Ohlininstitutet on Vimeo.
Eklunds tal (och det längre manuset) är bitvis relevant och konstruktivt men ofta mycket dåligt argumenterat.
SvaraRaderaEtt svagt grepp Eklund gång på gång tar till är att bara se två extrema halmgubbe-alternativ till den gröna kapitalism han själv vill ha:
1. historiska exempel på diktaturer som negligerade miljövetenskap och inte drevs av miljömål.
2. ett gaia-naturromantikmystiskt samhälle helt utan industrier och helt utan tillväxt.
Alla inser att det finns fler alternativ. Det finns många förslag på åtgärder som kombinerar tillväxttak eller tillväxtökningstak med både demokrati, industri och fortsatt tillväxt där det bäst behövs.
Här är ett exempel på Eklunds falska dikotomier:
"Men den enda möjliga vägen framåt är att utveckla tekniken – inte att bromsa den. Att i nostalgisk längtan tillbaka till ett urtillstånd där människan inte längre påverkar biosfären utan naturens ”gaia” styr, är en väg som jag tror leder till fattigdom och teknisk inbromsning som försvårar i stället för underlättar."
Eklund tar upp rekyleffekten men nämner inte att de tenderar att orsakas av just policyförslag som enbart försöker kanalisera egenintresse snarare ändra grundläggande värderingar mot mindre konsumism och mer rättvisetänkande.
Eklund ogillar att korta arbetstiden och förespråkarna är enligt honom motsägelsefulla. Förr trodde de det gav arbetsmängd jämnare fördelad. Nu tror de enligt Eklund att det ger mindre produktion. Eklund verkar anta att de två tankarna är oförenliga. Varför? Här är en möjlig orsakskedja som förenar dem: kortare arbetstid --> jämnare arbetsfördelning --> mindre ekonomiska klyftor --> mindre statusjakt-konsumism --> mindre produktion av miljökostsamma produkter. Jämlikhetsanden och den forskning den sammanställer identifierar just ekonomiska klyftor som en konsumism-generator.
Eklund säger även saker som:
"Jag har själv stött på det, åtskilliga gånger, då indignerade miljövänner föredragit helt andra och dyrare åtgärder än de som rekommenderas här – just för att de är dyrare!"
Det låter som en halmgubbe. Man bör vara skeptisk när någon säger "mina motståndare (som jag nyss förlöjligat) har många gånger sagt riktigt dumma saker (men jag tänker inte säga vem och när)".
Sammanfattningsvis riskerar de intressanta tankar Eklund har att frätas sönder av den stinkande skit han blandar ut dem med.
I senaste numret av Ingenjören är det en översatt artikel av David Owen, tidigare publicerad The New Yorker
SvaraRadera"Den som spar han har" (Välj Perspektiv i innehållsförteckingen sid 54 och framåt)
http://www.e-magin.se/paper/4164tjxp/popup/1
Där förs en diskussion runt Jevons paradox. I korthet att energieffektiviseringar inte leder till minskad förbrukning. Nåt man kan filosoferar över när man diskuterar tillväxt och vilken sort tillväxt som är önskvärd.
Egentligen borde väl både de som är för och emot tillväxt kunna enas om att det viktiga är att vi gör något åt klimatförändringarna. Huruvida detta sker med positiv, negativ eller nolltillväxt borde vara underordnat. Tillväxtkritiker blir knappast ledsna om det skulle visa sig att de hade fel och att det går att förena positiv tillväxt med minskade utsläpp av växthusgaser.
SvaraRaderaProblemet, anser jag, är att ekonomisk tillväxt närmast blivit en överideologi. Politiker och opionionsbildare från höger till vänster verkar anse att tillväxt är det överordnade målet för all mänsklig verksamhet. Då blir det lätt att man avvisar miljöåtgärder eftersom de "skadar tillväxten". Det tycker jag är en märklig prioritering, i alla fall när det gäller ödesfrågor som klimatet.