15 mars 2019

Skolstrejken och de 270 klimatforskarna i dagens DN

Få läsare har nog missat den skolstrejk för klimatet som pågår idag på olika håll. Så här såg det t.ex. ut i Stockholm för ett par timmar sedan:

Olika siffror cirkulerar, men SVT uppger att manifestationer pågår i minst 114 svenska städer, och att det internationellt rör sig om "nästan 1 700 platser i över 100 länder". Viktigare än den exakta siffran är emmellertid bakgrunden till strejken. Vi som idag är vuxna har, trots att situationens allvar varit välkänd i 40 år, visat oacceptabel såsighet i att ta tillräckliga krafttag mot växthusgasutsläppen. Detta anser många unga idag, med Greta Thunberg i spetsen, och deras reaktion är förståelig. För varje år som går utan att vi lyckas hejda utsläppen, desto större problem ställer vi till för Thunbergs generation, och de som kommer därefter.

Även många vuxna instämmer i de strejkande skolungdomarnas problembeskrivning och maning till handling, inklusive de 270 forskare som under rubriken Vi klimatforskare stödjer Greta och skolungdomarna tar till orda på DN Debatt idag. Ur debattartikeln:
    Världsomspännande demonstrationer, initierade av ungdomar, ställer krav på samhälle och beslutsfattare att minska klimatpåverkan och skador på ekosystem. Det finns vetenskapligt stöd för deras oro. Kraven på snabb, robust och rättvis omställning är berättigad. De nuvarande åtgärderna är otillräckliga.

    Långt innan dagens skolungdomar var födda var vetenskapen tydlig rörande människans påverkan på klimatet. Men nu handlar det inte längre om risker i en avlägsen framtid på avlägsna platser. Vi ser förändringar redan i dag och vi upplever dem på nära håll.

    Framtiden kommer att präglas alltmer av naturens återkopplingar på förändringar som vi initierat. Dessa återkopplingar ligger i stor utsträckning utom vår kontroll. Det är möjligt att vi redan har passerat vissa trösklar som gör att det i praktiken inte längre går att förhindra till exempel mycket stor avsmältning av landisar på Grönland och Västantarktis eller förstörelsen av merparten av korallreven.

    [...]

    Greta Thunbergs skolstrejk, varje fredag sedan september, har inspirerat tiotusentals ungdomar och äldre att organisera sig för att uttrycka oro och krav på att samhället ska göra vad som är nödvändigt enligt vetenskapen för att begränsa klimatförändringarna. [...]

    Ungdomarna har fått kritik för att de inte följer skolplikten. Deras metoder må vara kontroversiella i vissas ögon, men de gör uppoffringen för att undvika betydligt större uppoffringar i framtiden. Ungdomarna strejkar för det som alla generationer förväntar sig, rätten till en framtid och att beslutsfattare ska ta ansvar utifrån vetenskapliga insikter.

Den som skärskådar den alfabetiska listan över de 270 undertecknarna skall under bokstaven H finna att bland de många prominenta namnen är även Uppsalainitiativet representerat.

23 feb. 2019

Samma gamla visa - andra versen

Nu kommer vi till det kanske vanligaste argumentet mot den mänskligt orsakade globala uppvärmningen. Argumentet finns i många olika varianter. Men innan vi börjar så behöver det här sägas.

Fakta: Mänskliga utsläpp av växthusgaser får jordens medeltemperatur att öka.
Evidensen för detta är väldigt starka, och inget seriöst försök till att förklara den pågående globala uppvärmningen kan bortse från detta. Om någon framhärdar med att växthusgaserna inte har spelat någon roll så bör de krävas på en ordentlig förklaring.
Läs mer: Hur vet vi att våra koldioxidutsläpp har orsakat en global uppvärmning?

Påstående/fakta: ”Klimatet har alltid förändrats”.
Detta påstående är korrekt, men är i sig inget argument mot att den nu pågående globala uppvärmningen är orsakad av människan. Det finns många faktorer som påverkar klimatet och en del av dem är naturliga medan andra är mänskligt orsakade. Innan industrialismen (eller kanske ännu tidigare) var det naturliga faktorer som styrde, men sedan har mänskligt orsakade faktorer blivit allt viktigare. De naturliga faktorerna har inte helt plötsligt försvunnit, men deras påverkan är nu troligen mycket mindre än de mänskligt orsakade.
Att hävda att tidigare naturliga förändringar motbevisar mänsklig påverkan nu är alltså ett logiskt felslut. Det är ungefär som att säga att eftersom människor dog av sjukdomar och svält innan det fanns bilar så kan inte människor dö i trafikolyckor idag.
Däremot måste man beakta naturliga faktorer när man studerar den nutida uppvärmningen, och det gör naturligtvis klimatforskarna. Man tittar på:
  • Mänskligt orsakade faktorer: 
    • växthusgaser (som värmer, och som har ökat)
    • aerosoler från bl a industriella utsläpp (som kyler och som har ökat)
    • förändrad landanvändning (som troligen har haft en lite avkylande effekt)
  • Naturliga faktorer: 
    • solaktivitet (som värmer, och som ökade under första halvan av 1900-talet men sedan har minskat något),
    • vulkaner (som släpper ut kylande aerosoler, och som först minskade under första halvan av 1900-talet men sedan ökade igen)
    • förändringar i jordbanan och jordaxelns lutning (som dock tar tusentals år).
  • Intern variabilitet som El Nino/La Nina (ENSO) som fördelar om värme bl a mellan haven och luften.
  • Återkopplingar, t ex vattenånga och snö/is, som förstärker effekterna av de ovanstående.
Det finns osäkerheter i de här faktorerna, och i synnerhet den interna variabiliteten är svår att uppskatta. Kanske har denna gett uppvärmningen en knuff uppåt, och växthusgasernas bidrag är mindre än vi tror? Det är möjligt. Men tänk på att osäkerheterna slår åt båda hållen: den interna variabiliteten kan lika gärna ha kylt av som värmt upp. Om den har kylt av så kan den ha dolt en del av effekten av växthusgaser. Aerosoler från bl a industriella utsläpp har kylt av men exakt hur mycket är svårt att avgöra.

Hur står sig då den nutida uppvärmningen mot tidigare förändringar? Den här figuren visar en global temperaturrekonstruktion från PAGES2K-konsortiumet för de senaste 2000 åren (nedre halvan). De små fyrkanterna visar medeltemperaturen för 30-årsintervall, och det senaste intervallet är 1971-2000. För att kunna jämföra med nuvarande temperaturer har jag lagt till temperaturen för 2018. Figuren visar också ett antal tidigare rekonstruktioner som dock bara täcker norra halvklotet (övre halvan). Sådana här temperaturrekonstruktioner gör man genom att titta på temperaturberoende saker (proxies) som koraller, pollen, trädringar och sediment i sjöar och hav.

Från PAGES 2k Consortium, Continental-scale temperature variability during the past two millennia. Nature Geoscience volume 6, pages 339–346 (2013)
Mönstret här är en långsam avkylning, med kortare upp- och nedgångar. Den långsamma avkylningen, som främst beror på ändringar i jordbanan och jordaxeln, bryts någon gång under 1800-talet och övergår i en snabb uppvärmning. Denna uppvärmning ser alltså inte ut som tidigare förändringar. Något nytt måste ha hänt, och detta något var industrialismen.


Påstående: ”Det var varmare på medeltiden/romartiden”.
Den så kallade medeltida värmeperioden brukar förläggas mellan år 950 och 1250. Den syns inte så väldigt tydligt hos PAGES2K (som är global), men kommer bättre fram i de andra rekonstruktionerna (som är för norra halvklotet).  Den perioden var enligt PAGES2K som helhet ungefär i nivå med mitten av 1900-talet men kallare än de senaste decennierna. Det kan möjligtvis ha funnits enstaka år som nådde upp till nuvarande temperaturer (det är svårt att se eftersom vi bara har medeltemperaturer för 30-årsintervall) men generellt var det kallare. Det samma gäller den romerska värmeperioden, som brukar förläggas mellan 250 f.v.t och 400 e.v.t. Denna var något varmare än den medeltida värmeperioden.
Men även om det hade varit varmare på medeltiden eller romartiden så bevisar det inte att den nutida uppvärmningen är helt naturlig. Som sagt, vi vet att växthusgaser orsakar uppvärmning.
Men varifrån kommer då påståendet om den varmare medeltiden/romartiden? Den figur som mest har bidragit till idén om den varmare medeltiden bör vara den från IPCCs första rapport. Den bygger på Hubert Lambs arbete under 1960-1980-talen med att rekonstruera temperaturen för centrala England.
IPCC FAR "Figure 7.1 - Schematic diagram of global temperature variations ... (c) for the last thousand years. The dotted line represents conditions near the beginning of the twentieth century."
Det var det bästa man hade 1990 när rapporten kom ut, men våra kunskaper om de senaste årtusendenas klimat har förbättrats rejält sedan dess. Dessutom visar grafen av uppenbara skäl inte de sista 30 årens temperaturuppgång.


Här är ett exempel på en graf som jag stött på flera gånger den senaste tiden. Den är inte sammansatt av ett forskarlag utan av två amatörer som har förlitat sig på föråldrad litteratur. Dessutom har den ingen skala på y-axeln.  Den innehåller också en del historiska konstigheter: vikingarnas (Leif Erikssons) ankomst till Nordamerika verkar ligga 200 år för sent, och uttrycket ”Grecian Empire” har jag bara hittat på Bibel-historiska webbsidor. Den här figuren bör man alltså inte ta på allvar.

Här är en annan blid som dyker upp i olika varianter. Den föreställer temperaturer som uppskattats från isborrkärnor från centrala Grönland. Skalan till vänster visar temperaturerna där, medan skalan till höger (som har lagts till av Ole Humlum) visar motsvarande globala temperaturanomalier.

De flesta versioner av figuren som cirkulerar visar dock inte den globala skalan till höger. Den har lagts till eftersom variationerna på centrala Grönland är ungefär dubbelt så stora som globalt om man tittar på glaciala perioder och interglacialer. Men det räcker egentligen inte att bara ändra skalan, eftersom en del av variationerna troligen är lokala eller regionala. Kom t ex ihåg att den medeltida värmeperioden inte alls var lika tydlig hos PAGES2K. Man bör alltså inte tolka den här figuren som en precis avbildning av den globala temperaturen. 
Dessutom är den sista mätpunkten för mitten av 1850-talet. Den lilla uppgången på slutet representerar alltså inte den nu pågående global uppvärmningen. Detta är dock något som ”klimatskeptiker” väldigt sällan påpekar.  Sedan mitten av 1850-talet har den globala temperaturen ökat med c:a 0,9 grader C (2018), och den lokala temperaturen på centrala Grönland  har ökat med c:a 1,4 grader (2013). I båda fallen hamnar vi en bit ovanför toppen på den medeltida värmeperioden.

Som jämförelse är här en global temperaturrekonstruktion för ungefär samma tidsintervall:
Från Marcott, Shaun A., et al. "A reconstruction of regional and global temperature for the past 11,300 years." Science 339.6124 (2013): 1198-1201

Så ”klimatskeptikernas” försök att påvisa större temperaturförändringar de senaste tusentals åren bygger ofta på föråldrade källor, lokala eller regionala i stället för globala temperaturrekonstruktioner, och att man utelämnar de senaste decenniernas (eller seklets) uppgång.
Att klimatet har förändrats naturligt tidigare  motbevisar inte att den nutida uppvärmningen främst är mänskligt orsakad. Det hade även gällt om t ex de romerska och medeltida värmeperioderna hade varit varmare. Men tittar man globalt så avviker den nutida uppvärmningen från tidigare förändringar.


11 feb. 2019

Samma gamla visa - första versen


Aktiviteten på den här bloggen har varit ganska låg de senaste 2 åren. Det har delvis att göra med att vi har andra åtaganden (jobb, familj, författande av böcker mm) som har kommit före, men det beror också på att inte mycket nytt händer på förnekarfronten. Det är i stort sett samma gamla debunkade argument som cirkulerade för 10 år sedan. Men i förnekosfären så är sanningn vanligen underordnad kampen mot den (inbillade) stora konspirationen, så det spelar ingen roll för dem att argumenten är fel. Här är några vanliga argumenten som jag har stött på allt för ofta den senaste tiden på platser som Facebook och Quora.

Påstående: ”Endast 3% av koldioxiden i atmosfären kommer från mänskliga aktiviteter”.
Bild från NASA: https://svs.gsfc.nasa.gov/12044

 Ser man på bilden av kolets kretslopp här ovan, så är kolflödena från hav (t.v.) och vegetation och mark (t.h.) till atmosfären (ovan) mycket större än dem från mänskliga utsläpp från bl a fossila bränslen (nere mitten). Det är förmodligen därifrån som idén att av CO2-ökningen i atmosfären inte är mänskligt orsakad kommer ifrån.
Men då förbiser man att det handlar om ett kretslopp. Det går nämligen också flöden från atmosfären till hav och vegetation och mark (gröna pilar). Det finns inget motsvarande flöde från atmosfären till mänskliga utsläpp. Faktum är att hav och vegetation och mark tar upp mer koldioxid än de släpper ut, och skillnaden utgör ungefär hälften av de mänskliga utsläppen. Resten av de mänskliga utsläppen stannar kvar i atmosfären. Våra mänskliga utsläpp tillför alltså nytt kol till kretsloppet har varit ute ur kretsloppet under många miljoner år. Det är därför koldioxiden har ökat så här:
Bild från NOAA: https://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/full.html
Vi har ett flertal inlägg om kolets kretslopp:
Påstående: ”Ett enda vulkanutbrott kan släppa ut mer koldioxid än hela mänskligheten på ett år."
Detta påstående har ingen som helst förankring i verkligheten. Det är möjligt att någon har tittat på siffror för svavelföreningar från vulkaner och blandat ihop det med koldioxid, och att detta har planterat denna seglivade myt i förnekosfären. Men sanningen är att alla jordens vulkaner släpper ut mellan 1/60 och 1/90 av de mänskliga koldioxidutsläppen. Källa: NOAA.
Här är några inlägg om vulkaner:
Påståenden: ”Växthuseffekten finns endast i klimatmodellerna” och ”Växthuseffekten har aldrig observerats utanför laboratoriet”
Att växthuseffekten skulle vara ett påhitt för klimatmodellerna är rena fantasier. Växthuseffekten upptäcktes långt innan det fanns några klimatmodeller.

De fysikaliska processerna (vilka inkluderar kvantfysik) är väl förstådda. Växthuseffekten är en av de bäst förstådda delarna av klimatet.
Dessutom har man observerat växthuseffekten i atmosfären. Man har rent av observerat hur den förstärks med ökade CO2-nivåer. Det gäller både inkommande strålning till marken och utgående strålning ovanför atmosfären.
Växthuseffekten vilar på en stark vetenskaplig grund, både när det gäller teori och observationer.
Här är några inlägg:
Påstående: ”Koldioxiden står endast för 3% av växthuseffekten”.
Det här felaktiga påståendet kommer troligen från att någon har tittat på koncentrationerna av växthusgaser (vattenånga, koldioxid, metan m.m.) i atmosfären och beräknat deras bidrag utifrån det. Men effekten av en växthusgas vid olika koncentrationer är inte linjär utan logaritmisk. Därför har koldioxiden en betydande effekt även om den finns i mycket mindre koncentrationer än vattenångan. Vattenånga bidrar med runt 50%, moln bidrar med runt 25%, koldioxid med runt 20%, och övriga gaser med runt 5%.
Källa: Schmidt, G.A., R. Ruedy, R.L. Miller, and A.A. Lacis, 2010: The attribution of the present-day total greenhouse effect. J. Geophys. Res., 115, D20106, doi:10.1029/2010JD014287.
Se också det här inlägget:
Påstående: ”Växthuseffekten beror på lufttrycket och inte på några växthusgaser”.
Detta är ett väldigt underligt påstående, som likväl dyker upp ganska ofta. Jag misstänker att det kommer från någon som har misstolkat den ideala gaslagen. Denna lag säger att trycket gånger volymen är proportionellt mot temperaturen för en given gasmängd. Eftersom trycket är högre vid lägre höjd, så tänker man kanske att då måste temperaturen också vara högre där. Man tar inte hänsyn till att luftens densitet blir högre vid lägre höjd, dvs samma gasmängd ryms inom en mindre volym. Det är i alla fall min tolkning av hur denna missuppfattning har uppstått.
Skillnader i tryck är dock viktiga för troposfärens temperaturprofil, och närmare bestämt det adiabatiska temperaturavtagandet: varm luft som stiger uppåt (konvektion) expanderar allt eftersom lufttrycket sjunker, och när luften expanderar kyls den av. Det motsatta gäller kall luft som sjunker och komprimeras: den luften blir varmare. Men dessa processer ska inte förväxlas med växthuseffekten.


13 dec. 2018

Ett klargörande om ekonomipristagaren Nordhaus och diskonteringsräntan

Edit 19 december 2018:

Det verkar nu som att jag inte förstått Nordhaus DICE-modell riktigt rätt när jag skrev denna bloggpost, som därför behöver tas med en nypa salt. I synnerhet vill jag backa från mitt påstående att "ekonomins utveckling [i DICE-modellen] beror på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta"; någon diskonteringsränta verkar inte finnas med bland de parametrarna som beskriver ekonomins mekanismer i modellen. (Lyckligtvis är modellen väldokumenterad, så för den som önskar fördjupa sig i modellens detaljer finns goda förutsättningar för det.) Som jag nu förstår saken spelar den enda diskonteringsränta som finns i modellen en roll som ligger närmare den normativa r2 jag talar om i bloggposten.

Det jag tror överlever av mitt centrala resonemang rörande r1 vs r2 i bloggposten är följande mer allmänna observationer. En modell som DICE (eller mer allmänt en ekonomisk modell för framtida samhällsutveckling) behöver ha (a) realistiska värden på de parametrar som beskriver ekonomins mekanismer, och (b) en normativ diskonteringsränta för att värdera olika scenarier i förhållande till varandra. Diskonteringsräntan kan väljas oberoende av (a), och återspeglar hur vi väger kostnader idag mot kostnader i framtiden. Om man vill kan man som Nordhaus göra detta val baserat på empiriska observationer av vad marknadens aktörer verkar föredra, men ett sådant förfarande kommer inte runt det faktum att valet är normativt (typ "som grund för dessa policyrekommendationer ansluter jag mig till marknadsaktörernas åsikt om hur kostnader idag skall vägas mot dito i framtiden").

Jag tackar Christian Azar och Martin Persson för värdefulla diskussioner kring detta. Givetvis är ansvaret för eventuella kvarstående missuppfattningar helt och hållet mitt eget.

End edit.

* * *

Följande skrev jag idag för min blogg Häggström hävdar, men jag kom på att det måhända kan vara av intresse även för Uppsalainitiativets läsekrets.

Debatten har gått hög i Sverige om beslutet att tilldela den amerikanske klimatekonomen William Nordhaus Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne "för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys". Inte all kritik har varit alldeles välbetänkt, och jag uppskattar Jesper Roines försök på DN Debatt häromdagen att bringa ordning i debatten, bl.a. med en uppmaning om att inte blanda samman Nordhaus forskning med hans policyrekommnedationer.

Parallellt med Roine debatterar Christian Azar och John Hassler i en annan del av DN1 Nordhaus bruk av den för klimatpolicyrekommendationer ofta så avgörande så kallade diskonteringsräntan. Azar förklarar:2
    Nordhaus, liksom många andra ekonomer, väljer att räkna ned värdet av kostnader som drabbar framtiden med en relativt hög nedräkningstakt (så kallad diskonteringstakt). Eftersom vi förväntas bli rikare i framtiden blir också kostnaderna för skadan relativt sett lägre. Men – och det här är mer kontroversiellt – Nordhaus (och många andra ekonomer) räknar också ned värdet av framtida skador enbart för att de uppstår i framtiden (den rena tidspreferensen).

    Det här får oerhört stor betydelse. Med en diskonteringstakt på 5 procent per år blir en skada om 100 år hela 150 gånger mindre värd än om den inträffat i dag. Om 200 år betyder skadan i princip ingenting (22 000 gånger mindre). Eftersom klimatförändringarna är ett långsiktigt problem kan det därmed närmast trollas bort genom en teknikalitet.

Men är diskonteringsränta ett uttryck för våra värderingar eller för hur världen är beskaffad? Med andra ord, är den normativ eller positiv (deskriptiv)? I denna fråga talar Azar och Hassler förbi varandra på ett sätt som gör att man som läsare får intryck av missämja och förvirring. Azar betonar vikten av en tankereda som håller isär positivt och normativt, och Hassler genmäler att "problemet i Azars resonemang är att han inte gör skillnad mellan positiv och normativ analys". Azar understryker att valet av diskonteringsränta är en fråga om värdering, något som Hassler ställer sig avvisande till:
    En modell med detta syfte måste i acceptabel grad överensstämma med vad vi faktiskt observerar. Detta tror jag är självklart för alla vad gäller de naturvetenskapliga delarna. Vi kan inte välja de parametrar som styr klimatkänsligheten utifrån vad vi vill att de skulle vara. De måste väljas så att modellens prediktioner är i linje med vad vi observerar. Det borde vara lika självklart att den ekonomiska modellen ska konstrueras så att den är i linje med vad vi observerar.
Så vem av dem har rätt? Faktiskt båda, på sätt och vis.

Så här ligger det till. I Nordhaus analyser kommer diskonteringsräntan in på två helt olika sätt, och inget hindrar att den därigenom får två olika värden. Låt oss därför beteckna dem r1 och r2.

I Nordhaus så kallade DICE-modell för integrerad simulering av ekonomi och klimat, så beror ekonomins utveckling på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta r1. För att få så realistiska simuleringar som möjligt behöver vi välja r1 så att den stämmer överens med vad vi observerat om hur folk faktiskt beter sig.

När vi så kört DICE-modellen för ett antal olika val av policyparametrar (såsom nivån på koldioxidskatt) och skall jämföra dem för att avgöra vilken policy som är att föredra, då behövs ett sätt att väga kostnader idag mot kostnader i framtiden. Till detta används en diskonteringsränta r2.

Valet av r1 är deskriptivt, och valet av r2 är normativt. Så om den dsikonteringsränta Azar åsyftar är r2, och den Hassler åsyftar är r1, då har båda rätt. Men när Hassler bannar Azar för att inte behärska distinktionen mellan positivt och normativt, då verkar han utgå ifrån att det är r1 Azar åsyftar, och inte r2. Hasslers tolkning är helt säkert felaktig (jag har talat tillräckligt mycket med Azar om dessa frågor genom åren för att veta det), och den kan också förefalla illvillig (då den ju får Azars resonemang att se felaktigt ut).

Men jag tror inte på någon illvilja från Hasslers sida i detta fall. Snarare är det nog så att han i hastigheten råkade glömma att r2 kan väljas fritt, oavsett den av empiriska observationer dikterade r1. Det är nämligen så att man i nationalekonomiska klimatanalyser ofta skummar förbi valet av r2, och slentrianmässigt sätter r2=r1.3 Detta tycks mig vara en dålig vana, just därför att man då riskerar dölja (både för sig själv och andra) att valet av optimal policy beror på ett val av r2 som inte är en fråga om fakta utan om värderingar.

Kan det då finnas något gott skäl till att automatiskt välja r2=r1? Jag har svårt att se det. Hela vitsen med ekonomiska styrmedel, och på sätt och vis också själva ämnet nationalekonomi, är ju att enskilda ekonomiska aktörers värderingar och incitament inte alltid stämmer överens med vad som är bra för samhället i stort. Som i allmänningens tragedi och tusen andra situationer. För egen del finner jag det direkt stötande att låta den kortsiktiga marknaden vara normerande för hur vi bör värdera den långsiktiga framtiden - men det är ju bara min värdering.

Fotnoter

1) Det är lite lustigt att se hur DN:s olika redaktioner ibland tar sig an samma problemområde men verkar helt oberoende eller rentav ovetande om varandra.

2) För en mer ingående förklaring av vad diskonteringsränta innebär och hur den kan motiveras, se Avsnitt 10.2 i min bok Here Be Dragons, eller min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid.

3) Jag tackar John Hassler för att ha förklarat detta för mig (privat korrespondens).

7 okt. 2018

IPCC - en mellanstatlig klimatpanel

Året var 1988 och klimatforskaren Stephen Schneider var på möte i Washington med den amerikanska vetenskapsakademien när han sprang på sin svenske kollega Bert Bolin. Bert berättade om en idé som höll på att ta form, nämligen att skapa en mellanstatlig klimatpanel för att utvärdera det vetenskapliga läget om klimatförändringarna, det som skulle bli IPCC.

-Bert, jag tycker det låter som en jättedålig idé, sa Schneider.

Vad skulle en sådan utvärdering kunna lära oss som vi inte redan vet? Vi har ju redan en hel hög med sammanställningar av det vetenskapliga läget. Det som behövs nu är att påbörja arbetet att minska utsläppen av växthusgaser. Att invänta en ny rapport, det skulle bara bli en ursäkt för politikerna att skjuta upp viktiga beslut ännu längre!

I den så kallade Charney-rapporten från 1979, producerad av Amerikanska Vetenskapsakademien, uppskattades klimatkänsligheten till 3°C ±1,5°, siffror som håller än idag. Rapporten varnade för klimatets tröghet. En klimatpolicy som bygger på att "vänta-och-se" skulle betyda att "vänta tills det är försent".

-Jo, visst har det gjorts klimatrapporter i både Australien, Storbritannien och USA och de bekräftar alla varandra i sina viktigaste slutsatser. Men hur många av dessa övertygar folk i Indien, Indonesien eller resten av världen? Vi behöver en internationell vetenskaplig grupp där så många länder som möjligt känner politiskt ägarskap. Vi behöver gå från vetenskaplig konsensus till internationell klimatpolitik!

Sagt och gjort, IPCC bildades och Bert Bolin blev dess första ordförande. Idag har IPCC totalt 195 medlemsländer. Varje medlemsland nominerar författare som är med och skriver IPCCs Assessment Reports. Den sista rapporten, AR5 från 2013/14, hade >800 författare som tillsammans representerar alla världens delar. Ytterligare experter från hela världen är med och granskar rapporterna innan de publiceras. Vilken intresserad expert som helst får granska och kommentera utkast på rapporten. Varje kommentar beaktas, dokumenteras och får ett skriftligt svar.  Dessa kommentarer och svar offentliggörs i samband med publiceringen av den slutgiltiga rapporten. Det sista utkastet, och även sammanfattningen Summary for Policymakers, får även regeringarna själva ge kommentarer på. Arbetet med rapportframställningen slutförs genom att vare regering i de 195 medlemsländerna ska godkänna rapporten. Detta sker efter en dialog mellan författarna till rapporten och representanter för alla regeringar där meningar och ordval i framförallt Summary for Policymakers manglas fram och tillbaka.

IPCCs arbete är alltså rätt speciellt. Det handlar inte bara om att göra sammanställningar av läget inom klimatvetenskapen. Sådana fanns sedan innan och de avslöjade med all önskvärd tydlighet att vi hade ett problem med global uppvärmning. Det är ett arbete präglat av öppenhet och transparens och där varje land får vara delaktigt. 

IPCC skriver inte bara Assessment Reports (sammanställningar av den samlade klimatvetenskapen) utan även Special Reports- rapporter om specifika frågor. Aktuellt just nu är rapporten Global Warming of 1.5° vars sammanfattning släppas i morgon, måndagen den 8e oktober. Syftet med rapporten är att redogöra för konsekvenserna av en global uppvärmning på 1,5°C, och jämföra dessa med en 2-gradersuppvärmning. Rapporten avhandlar också hur vi skulle kunna gå tillväga för att begränsa uppvärmningen till just 1,5°C. Tanken är att denna kunskap ska hjälpa världens regeringar att ta välinformerade beslut om skärpningar av utsläppsminskningar när de nu möts på nästa klimatmöte i Polen i december.

13 aug. 2018

Förra sommaren var inte den kallaste i mannaminne

Det har varit ovanligt varmt denna sommar, och detta har diskuterats mycket på olika social medier. Självklart finns det folk som vill minimera betydelsen av värmen, och det kanske vanligaste argumentet som de kommer med är att förra sommaren var kall. Det ska rent av vara den kallaste sommaren på 155 år (eller 156 år om man räknar med 2018). De länkar ofta till artiklar i Aftonbladet och Expressen/Kvällsposten från förra året.


Men läser man vinjetterna lite noggrant så ser man att det bara handlar om en låg högsta-temperatur. Den varmaste dagen och platsen var under sommaren ovanligt mild (28 grader C). Det säger dock inte så mycket om sommaren som helhet. En dag och en plats - det beror väldigt mycket på slumpen.

Medeltemperaturen för sommaren 2017 (juni, juli, augusti) var däremot högst ordinär.

Den visas i stapeln längst till höger, men den stapeln kan vara svår att se för den är så liten. Den svarta raka horisontella linjen i grafen representerar medeltemperaturen för referensperioden 1961-1990 (14,59 grader C), och 2017 låg bara två hundradelar över det. Det finns många somrar som var kallare än det. Den kallaste sommaren, år 1902, var rent av 2,5 grader kallare.

 

12 aug. 2018

Om denna varma sommar

Just nu utanför mitt fönster faller ett lätt regn. Det är molnigt och termometern visar på 18 eller 19 grader. Men det vi kommer att minnas av den här sommaren är inte svalka och regn utan värme och torka. Juli månad blev den varmaste juli-månad som har uppmätts, och nederbörden var betydligt mindre än den brukar vara (mindre än 50 mm för det mesta av landet). Skogsbränder har härjat, med runt 80 bränder igång i mitten av juli. Juni var visserligen mer normal, men sommaren började tidigt med en väldigt varm maj. Om hela sommaren (juni, juli, augusti) blir rekordvarm återstår att se.

Men det här är väder och inte klimat, eller hur? Visst, men det händer i ett allt varmare klimat, och sannolikheten för varma somrar har ökat. Klimatet är helt enkelt sannolikheten för olika väder. Därför vill många klimatforskare och meteorologer inte hävda att enskilda väderhändelser direkt orsakas av klimatförändringarna. Man talar i stället i termer av sannolikheter och statistik.

Här är medeltemperaturen för svenska somrar från 1860 till 2017 (från SMHI).
Det går mycket upp och ner - det kan skilja 3-4 grader från år till år - men den långsiktiga trenden är tydligt uppåt. Sedan år 2000 har nästan alla somrar varit varma.

Så här ser det förresten ut för årsmedelvärdena. Mindre variationer och en tydligare trend.

Nederbörden har faktiskt ökat lite grand de senaste årtiondena. Här är nederbörden under sommaren (SMHI).
Men ökad nederbörd hänger ihop med ökad avdunstning, och avdunstning leder till torka om regnet hamnar någon annanstans.

Tittar man på SMHIs klimatscenarier för Sverige så ser vi att den ökande temperaturen förväntas åtföljas av mer total nederbörd och mer extrem nederbörd. Torrperioderna (dvs utan någon nederbörd) verkar bli något kortare. Å andra sidan kan naturligtvis de högre temperaturerna leda till att vegetationen torkar ut fortare. Det är svårt att säga vad nettoresultatet kommer att vara.
De här diagrammen visar beräknade förändringar av årstemperaturen (C) och årsnederbörden (%) i Sverige under åren 1961-2100 jämfört med den normala (medelvärdet för 1961-1990) enligt ett scenario med mellanstora utsläpp (RCP4.5):


Så om man bara ser till just den här varma sommaren så kan man tycka att det inte finns så mycket att oroa sig över, men sätter man in det i ett större sammanhang så finns det mer anledning att vara betänksam.