7 okt. 2018

IPCC - en mellanstatlig klimatpanel

Året var 1988 och klimatforskaren Stephen Schneider var på möte i Washington med den amerikanska vetenskapsakademien när han sprang på sin svenske kollega Bert Bolin. Bert berättade om en idé som höll på att ta form, nämligen att skapa en mellanstatlig klimatpanel för att utvärdera det vetenskapliga läget om klimatförändringarna, det som skulle bli IPCC.

-Bert, jag tycker det låter som en jättedålig idé, sa Schneider.

Vad skulle en sådan utvärdering kunna lära oss som vi inte redan vet? Vi har ju redan en hel hög med sammanställningar av det vetenskapliga läget. Det som behövs nu är att påbörja arbetet att minska utsläppen av växthusgaser. Att invänta en ny rapport, det skulle bara bli en ursäkt för politikerna att skjuta upp viktiga beslut ännu längre!

I den så kallade Charney-rapporten från 1979, producerad av Amerikanska Vetenskapsakademien, uppskattades klimatkänsligheten till 3°C ±1,5°, siffror som håller än idag. Rapporten varnade för klimatets tröghet. En klimatpolicy som bygger på att "vänta-och-se" skulle betyda att "vänta tills det är försent".

-Jo, visst har det gjorts klimatrapporter i både Australien, Storbritannien och USA och de bekräftar alla varandra i sina viktigaste slutsatser. Men hur många av dessa övertygar folk i Indien, Indonesien eller resten av världen? Vi behöver en internationell vetenskaplig grupp där så många länder som möjligt känner politiskt ägarskap. Vi behöver gå från vetenskaplig konsensus till internationell klimatpolitik!

Sagt och gjort, IPCC bildades och Bert Bolin blev dess första ordförande. Idag har IPCC totalt 195 medlemsländer. Varje medlemsland nominerar författare som är med och skriver IPCCs Assessment Reports. Den sista rapporten, AR5 från 2013/14, hade >800 författare som tillsammans representerar alla världens delar. Ytterligare experter från hela världen är med och granskar rapporterna innan de publiceras. Vilken intresserad expert som helst får granska och kommentera utkast på rapporten. Varje kommentar beaktas, dokumenteras och får ett skriftligt svar.  Dessa kommentarer och svar offentliggörs i samband med publiceringen av den slutgiltiga rapporten. Det sista utkastet, och även sammanfattningen Summary for Policymakers, får även regeringarna själva ge kommentarer på. Arbetet med rapportframställningen slutförs genom att vare regering i de 195 medlemsländerna ska godkänna rapporten. Detta sker efter en dialog mellan författarna till rapporten och representanter för alla regeringar där meningar och ordval i framförallt Summary for Policymakers manglas fram och tillbaka.

IPCCs arbete är alltså rätt speciellt. Det handlar inte bara om att göra sammanställningar av läget inom klimatvetenskapen. Sådana fanns sedan innan och de avslöjade med all önskvärd tydlighet att vi hade ett problem med global uppvärmning. Det är ett arbete präglat av öppenhet och transparens och där varje land får vara delaktigt. 

IPCC skriver inte bara Assessment Reports (sammanställningar av den samlade klimatvetenskapen) utan även Special Reports- rapporter om specifika frågor. Aktuellt just nu är rapporten Global Warming of 1.5° vars sammanfattning släppas i morgon, måndagen den 8e oktober. Syftet med rapporten är att redogöra för konsekvenserna av en global uppvärmning på 1,5°C, och jämföra dessa med en 2-gradersuppvärmning. Rapporten avhandlar också hur vi skulle kunna gå tillväga för att begränsa uppvärmningen till just 1,5°C. Tanken är att denna kunskap ska hjälpa världens regeringar att ta välinformerade beslut om skärpningar av utsläppsminskningar när de nu möts på nästa klimatmöte i Polen i december.

13 aug. 2018

Förra sommaren var inte den kallaste i mannaminne

Det har varit ovanligt varmt denna sommar, och detta har diskuterats mycket på olika social medier. Självklart finns det folk som vill minimera betydelsen av värmen, och det kanske vanligaste argumentet som de kommer med är att förra sommaren var kall. Det ska rent av vara den kallaste sommaren på 155 år (eller 156 år om man räknar med 2018). De länkar ofta till artiklar i Aftonbladet och Expressen/Kvällsposten från förra året.


Men läser man vinjetterna lite noggrant så ser man att det bara handlar om en låg högsta-temperatur. Den varmaste dagen och platsen var under sommaren ovanligt mild (28 grader C). Det säger dock inte så mycket om sommaren som helhet. En dag och en plats - det beror väldigt mycket på slumpen.

Medeltemperaturen för sommaren 2017 (juni, juli, augusti) var däremot högst ordinär.

Den visas i stapeln längst till höger, men den stapeln kan vara svår att se för den är så liten. Den svarta raka horisontella linjen i grafen representerar medeltemperaturen för referensperioden 1961-1990 (14,59 grader C), och 2017 låg bara två hundradelar över det. Det finns många somrar som var kallare än det. Den kallaste sommaren, år 1902, var rent av 2,5 grader kallare.

 

12 aug. 2018

Om denna varma sommar

Just nu utanför mitt fönster faller ett lätt regn. Det är molnigt och termometern visar på 18 eller 19 grader. Men det vi kommer att minnas av den här sommaren är inte svalka och regn utan värme och torka. Juli månad blev den varmaste juli-månad som har uppmätts, och nederbörden var betydligt mindre än den brukar vara (mindre än 50 mm för det mesta av landet). Skogsbränder har härjat, med runt 80 bränder igång i mitten av juli. Juni var visserligen mer normal, men sommaren började tidigt med en väldigt varm maj. Om hela sommaren (juni, juli, augusti) blir rekordvarm återstår att se.

Men det här är väder och inte klimat, eller hur? Visst, men det händer i ett allt varmare klimat, och sannolikheten för varma somrar har ökat. Klimatet är helt enkelt sannolikheten för olika väder. Därför vill många klimatforskare och meteorologer inte hävda att enskilda väderhändelser direkt orsakas av klimatförändringarna. Man talar i stället i termer av sannolikheter och statistik.

Här är medeltemperaturen för svenska somrar från 1860 till 2017 (från SMHI).
Det går mycket upp och ner - det kan skilja 3-4 grader från år till år - men den långsiktiga trenden är tydligt uppåt. Sedan år 2000 har nästan alla somrar varit varma.

Så här ser det förresten ut för årsmedelvärdena. Mindre variationer och en tydligare trend.

Nederbörden har faktiskt ökat lite grand de senaste årtiondena. Här är nederbörden under sommaren (SMHI).
Men ökad nederbörd hänger ihop med ökad avdunstning, och avdunstning leder till torka om regnet hamnar någon annanstans.

Tittar man på SMHIs klimatscenarier för Sverige så ser vi att den ökande temperaturen förväntas åtföljas av mer total nederbörd och mer extrem nederbörd. Torrperioderna (dvs utan någon nederbörd) verkar bli något kortare. Å andra sidan kan naturligtvis de högre temperaturerna leda till att vegetationen torkar ut fortare. Det är svårt att säga vad nettoresultatet kommer att vara.
De här diagrammen visar beräknade förändringar av årstemperaturen (C) och årsnederbörden (%) i Sverige under åren 1961-2100 jämfört med den normala (medelvärdet för 1961-1990) enligt ett scenario med mellanstora utsläpp (RCP4.5):


Så om man bara ser till just den här varma sommaren så kan man tycka att det inte finns så mycket att oroa sig över, men sätter man in det i ett större sammanhang så finns det mer anledning att vara betänksam. 

23 juli 2018

Öppen tråd 13

Dags för ännu en öppen tråd, avsedd för kommentarer som inte ansluter till ämnet för andra bloggposter.

12 apr. 2018

Klimatförändringarna har försvagat Golfströmmen

"Golfströmmen är svagare än den varit på 1 600 år, och förändringarna det senaste halvseklet beror på den globala uppvärmningen, visar två nya studier. Stannar den helt blir konsekvenserna katastrofala för klimatet på hela norra halvklotet." Detta kan man läsa i dagens DN, apropå en forskningsrapport i senaste Nature av Caesar, Rahmstorf, Robinson, Feulner och Saba: Observed fingerprint of a weakening Atlantic Ocean overturning circulation. Ni kan läsa Natures egen sammanfattning här.


DN förklarar att "När det varma, salta vattnet från Sargassohavet och Mexikanska golfen når nordöstra Atlanten avdunstar värmen och värmer upp luften, samtidigt som det avkylda saltvattnet sjunker ner mot havsbotten. Det är en av drivkrafterna som håller igång strömmen. Nu leder våra utsläpp av växthusgaser till varmare temperaturer och smältande havsisar och glaciärer, och mer kallt färskvatten i norra Atlanten. – Smältvattnet försvagar strömmarna, eftersom det spär ut saltvattnet så att det blir lättare och hindrar att det sjunker, säger David Thornalley."

Klimatförändringarna beräknas mest gå ut över den fattiga delen av världen, men kommer även drabba oss i Sverige direkt genom den typen av mekanismer som skildras i forskningsrapporten. Dags att vidta åtgärder snart, eller vad säger ni.

29 nov. 2017

Fredrik Chapentier Ljungqvist – en ofrivillig förvillarikon

Gästbloggaren Mats Almgren om Stockholmsinitiativet och F C Ljungqvists senaste bok:

För den som intresserat sig för jordens klimathistoria är Fredrik Chapentier Ljungqvist numera ett välkänt namn, även utanför Sverige. Efter sin debutbok från 2009, Global nedkylning. Klimat och människa under 10000 år, har han fördjupat sig i klimatvetenskap och varit medförfattare till både regionala och globala klimatrekonstruktioner, som sträcker sig som mest 2000 år tillbaka i tiden. Fastän dessa rekonstruktioner i stort stämmer väl med Michael Manns uppdaterade versioner av hockeyklubban, har FCL länge hyllats som en vetenskapsman av rätta läran av diverse skribenter på SIs blogg. Men nu, när han publicerat en ny bok, Klimatet och människan under 12 000 år, har han av besvikna recensenter på SI- bloggen utpekats närmast som en avfälling!

Ann Löfving-Henrikssons recension kom först (och gjorde mig uppmärksam på boken). Hon skriver bl.a.:
Det behövdes inget djupare grävarbete för att avslöja Ljungqvists ändrade
uppfattning i ”några frågor”. Förordet inleds med ”Parisavtalets” målsättning och i kapitel efter kapitel kommer det ungefär som författaren skriver en cocktail av historia och klimatvetenskap. De historiska beskrivningarna och resonemangen kring hur klimatförändringar kan ha påverkat människorna och deras möjligheter att försörja sig är intressanta och givande! När det däremot gäller det svårfångade begreppet klimatvetenskap blir cocktailens sammansättning efter hand alltmer obalanserad. 
Också Ingemar Nordin, som gav sina synpunkter några veckor senare, är besviken:
Ann ger boken en rejäl genomgång, särskilt vad gäller Fredrik Charpentier Ljungqvists syn på den brännande frågan om vår moderna globala uppvärmning. Jag förstår hennes besvikelse. Ty författaren argumenterar inte för sin ståndpunkt härvidlag utan köper helt enkelt IPCCs rapport från 2013 rakt av.
Men Ingemar Nordin lyckas ändå leta reda på ett antal mer eller mindre mytiska myter, som FCL sägs slå hål på.

Så vad är mitt intryck? Jag har läst boken, ofta med stort intresse, och finner den betydligt mer gedigen och genomarbetad än den tidigare (fattas bara annat!). Jag har med särskilt stort intresse läst om Mayariket och Anasazikulturernas undergång, om klimatvariationerna i Kina, och förstås om förhållandena på Island och Grönland. Som sig bör är författaren skeptisk och källkritisk. Jag uppskattar också hans språkbruk. Jag har ofta sökt en god svensk term för paleoklimat – varför har jag aldrig kommit på klimathistoria? Och forcingsdrivning är utmärkt.

Men viss finns det en del jag undrar över. FCL inleder med att vilja slå hål på en myt (inte någon från Nordins lista): ”Enligt en seglivad myt, baserad på föråldrad forskning, ska klimatet på jorden ha varit ganska stabilt sedan slutet av den senaste istiden för nästan 12 000 år sedan”. Senare, i kapitel 2, skriver han: ”Det har länge antagits att klimatförändringar haft en avgörande betydelse för en rad civilisationers uppgång och kollaps…” Dessa två myter är inte riktigt förenliga. Kanske menar han att den senare myten förfäktats av historiska amatörer: naturvetare och annat löst folk som fuskat i ämnet, medan den första är en myt bland historiker? När det gäller det relativt konstanta klimatet efter slutet på senaste istiden, så brukar väl det annars avse skillnaden mellan just denna tid, då våra kända civilisationer växt fram, och de första 200 000 (eller 400 000?) åren av Homo Sapiens existens? Men det är måhända också en myt.

Jag hade gärna sett utförligare referenser och noter. Det fanns del som jag gärna hade velat följa upp. Ett påstående jag undrar över rör klimatkänsligheten, där paleoklimatologiska data sägs ge bäst stöd för värden i den lägre delen av intervallet 1,5 - 4,5 grader. Jag har fått uppfattning att dessa data ger en mycket bred spridning av resultat, med en övervikt i den lite
högre delen. Se t.ex. Lewis, N. & Grünwald, P. Clim Dyn (2017).

17 nov. 2017

Kan det bli kallare under global uppvärmning?


I detta gästinlägg uppmärksammar Mats Almgren en lätt förbisedd effekt av polarisarnas avsmältning:

Det låter otroligt, men det skulle kunna ske. Att den globala temperaturökningen tar en flerårig paus under ett uppvärmningsskeende är kanske inte förvånande, men en klar temperaturminskningstrend skulle vara överraskande. Det beror delvis på vad man menar med uppvärmning, och på vilken global medeltemperatur man beräknar. Under uppvärmning mottar jordsystemet mer energi från solen än vad det återutsänder ut i rymden. Och den globala medeltemperaturen kan vara vilken som helst av de vanliga temperaturserierna, dvs. de som avser medelvärden av temperaturen nära jordytan – i luften över land, och i ytvattnet över hav. Vad som då krävs är att extra energin värmer haven på djupet, samtidigt som havens värmeavgång till luften (främst som latent värme i vattenånga) och rymden (som värmestrålning) försvåras. I en diger artikel från 2016: Ice melt, sea level rise and superstorms: Evidence from paleoclimate data, climate modeling, and modern observations that 2°C global warming could be dangerous. (Hansen, J., M. Sato, P. Hearty, R. Ruedy, M. Kelley, V. Masson-Delmotte, G. Russell, G. Tselioudis, J. Cao, E. Rignot, I. Velicogna, B. Tormey, B. Donovan, E. Kandiano, K. von Schuckmann, P. Kharecha, A.N. LeGrande, M. Bauer, and K.-W. Lo Atmos. Chem. Phys., 16, 3761-3812, 2016) redovisas bl.a. modellberäkningar som visar att ett sådant skeende skulle kunna inträffa.

Försteförfattaren, James Hansen, tveklöst en av de främsta klimatvetarna, är ju välkänd långt utanför specialisternas krets, och många av de övriga författarna är också synnerligen välrenommerade. Trots det har denna artikel inte uppmärksammats så som man kunde vänta – kanske är den för lång och krånglig, kanske framstår den för återhållsamma vetenskapare som alltför klarspråkig och rättfram – James Hansen är inte rädd för att framföra sina välgrundade åsikter. För den som inte orkar tränga in i detta arbete (vilket är förståeligt, själv har jag fått jobba åtskilliga timmar med det, i flera omgångar) rekommenderas ett diskussionsinlägg: Scientific Reticence: a DRAFT Discussion, som just publicerats på James Hansens hemsida. Där refererar han helt kort några av huvudpunkterna i arbetet, liksom i några tidiga, och reflekterar över varför de mottagits på olika sätt.


De resultat som jag vill peka på i detta inlägg hör inte till det som författarna själva särskilt framhåller, det är snarare en biprodukt, som följer av de viktigare insikterna. Dessa rör effekterna av avsmältningen av främst inlandsisar på Grönland och shelfis och inlandsis i Antarktis, och de återkopplingar som tillförseln av smältvatten ger upphov till. Utan onormal isavsmältning är förhållandena sådana att kallt vatten med hög salthalt bildas vintertid kring isen i Antarktis och Arktis. Detta kalla och salta vatten har hög densitet och sjunker ner i djupet. I Antarktis sjunker det till botten och bildar havens bottenvatten, i Nordatlanten bildas djupvatten. Dessa vattenmassor deltar i den termohalina cirkulationen. Djupvattnet återförs (efter kanske 1000 år) till ytan kring Antarktis; det är här ventilationen av djupvattnet främst sker. Bilden antyder hur vid ökande isavsmältning alltmer sötvatten bildas, som har lägre densitet och lägger sig som ett lock över havsytan. Denna skiktning minskar bildningen av djupvatten, och det minskar också återföringen av det något uppvärmda djupvattnet. Havsytan blir kallare. Varmare vatten kommer att föras mot iskanten på större djup, 500-1000 m under ytan, och där smälta shelfisarna underifrån, just vid deras förankringspunkter. Ökad destabilisering av isarna, ökad smältning eller först isbergsbildning, leder till ytterligare bildning av färskvatten, som ytterligare förstärker skiktningen av havet. Under vintern bildas havsis lättare av färskvattnet än av saltvattnet; havsisen kan förväntas öka kring Antarktis. Nederbörden faller mer över havet, mindre över Antarktis inlandsis, vilket ytterligare ökar färskvattentillförseln.

De följande figurerna visar resultat av modellkörningar, där Hansen et al. har använt en beprövad General Circulation Model med tämligen låg upplösning, så att beräkningar över lång tid kunnat köras till rimlig kostnad. Dessa klimatmodeller innehåller ännu ingen realistisk modell för att beskriva isars smältning. I modellkörningarna brukar färskvatten tillföras runt Grönland och Antarktis, för att kompensera för snön som faller över dessa inlandsisar. På så sätt hålls en ungefärlig balans mellan snöackumulationen och massförlusten p.g.a. shelfisens smältning och isbergsbildningen.


Figurens resultat kommer från modellexperiment där man istället tillförde så mycket färskvatten att det också svarade mot minskningen av ismassorna i Antarktis och på Grönland, som den beräknats från observationer. Tillförseln för 2011 specificerades, och förändrades både tidigare och senare med en fördubblingstakt av 10 år. Andra körningar med både kortare och längre fördubblingstider genomfördes också. En fördubblingstid på 10 år är emellertid kompatibelt med de begränsade observationer som finns att tillgå, och har den fördelen att de effekter som uppstår blir tydliga efter rimligt långa körningar. När isavsmältning pågått så länge att havsytan höjts 1m (röd kurva) eller 3,8m (blå kurva), avbröts tillförseln av färskvatten. Detta är givetvis inte realistiskt, det gjordes för att se hur snabbt modellen svarar på förändringen.

Den övre figuren visar hur den globala medeltemperaturen förändrades i dessa modellexperiment. Vi ser att takten i temperaturökningen blir lägre när avsmältningen beaktas, och att temperaturen når ett maximum, här kring 2045. Avsmältning motsvarande 1m höjning av havsytan nås kring 2055 och 3,8m kring 2075. Detta är naturligtvis ingen prognos, det är ett experiment för att visa vad färskvattentillförsel genom avsmältningen kan innebära. Förhoppningsvis går det i verkligheten långsammare än i experimentet, så att minskningen i temperaturökningstakten blir mindre och ett eventuellt temperaturmaximum kommer senare. Det allvarliga är att även seriösa aktörer skulle kunna uppfatta den minskade temperaturökningstakten som ett tecken på att klimathotet inte är så allvarligt och att de åtgärder som vidtagits varit effektiva, medan i själva verket uppvärmningstakten ökat. Detta framgår tydligt av den andra grafen. Den visar hur skillnaden mellan inkommande och utgående energi i jordsystemet hela tiden ökar, och ökar särskilt snabbt när lufttemperaturen minskar.

Dessa resultat understryker ytterligare det faktum att globala medeltemperaturer – oavsett hur de mäts och beräknas – inte ger tillräckliga mått på jordens uppvärmning. Det är olyckligt att alla klimatförhandlingar så enögt riktas mot temperaturmål. De mesta av uppvärmningen sker i haven, och även andra mekanismer än färskvattentillförsel genom issmältning (även om det på sikt är allvarligast) kan ge perioder med minskad ventilation av haven, så att ännu mer av uppvärmningen hamnar där, och den globala temperaturen ökar långsammare.