22 juli 2016

Om riktiga skeptiker och pseudoskeptiker

Ibland på den här bloggen skriver vi ”klimatskeptiker” inom citat-tecken. Det gör vi eftersom vi inte tycker att ”klimatskeptiker” är riktiga skeptiker. De är i stället pseudoskeptiker, vilket på många sätt är själva motsatsen till riktiga skeptiker. Det här inlägget (liksom den här bloggen) handlar främst om pseudoskeptiker inom klimatfrågan, men de finns naturligtvis inte bara där utan kan dyka upp varhelst vetenskap och fakta krockar med någons världsbild eller egenintresse. Vi har nog alla agerat som pseudoskeptiker vid något tillfälle.

Så vad är skillnaden mellan riktiga skeptiker och pseudoskeptiker?

Evidens

Riktiga skeptiker är personer som inte tror på en utsaga om det inte finns evidens (bevis) för denna. Om det däremot finns evidens så kan riktiga skeptiker låta sig övertygas. Hur starkt man tror på utsagan beror naturligtvis på pålitligheten och styrkan hos evidensen: det är allra bäst om det finns flera oberoende evidenslinjer. Ta t ex koldioxidens klimatpåverkan: det finns flera starka evidenslinjer för denna. Samtidigt är riktiga skeptiker alltid redo att ompröva sina ståndpunkter om det kommer ny evidens som pekar i en annan riktning.

Pseudoskeptiker, å andra sidan, är personer som inte låter sig övertygas om en viss utsaga oavsett hur starka evidens det finns för denna. De är i stället orubbligt övertygade att utsagan är falsk. Ibland ignorerar man bara evidensen, och ibland försöker man misstänkliggöra den: man kan t ex påstå att forskarna förfalskar data, och man väver komplicerade konspirationsteorier. Vilken ursäkt som helst verkar duga. Samtidigt är pseudoskeptiker ofta villiga att tro på alternativa utsagor som passar dem bättre även om det inte finns några eller enbart svaga evidens för dessa, eller om de rent av motsägs av evidensen.   Det finns t ex pseudoskeptiker som förkastar koldioxidens klimatpåverkan och i stället hävdar att solen ligger bakom uppvärmningen (detta trots att solen nu har väldigt låg aktivitet).  Även ”förklaringar” som saknar någon tydlig fysikalisk mekanism (”återhämtning från Lilla Istiden”, Evans ”Force X”) föredras framför koldioxiden.

Källkritik

Riktiga skeptiker sätter störst tillit till den vetenskapliga litteraturen. De är visserligen försiktiga med att dra för stora slutsatser av en enskild artikel, men om ett visst resultat har bekräftats av flera olika forskargrupper och/eller i flera olika publikationer så känns det säkrare för dem.  Nu är det naturligtvis inte alltid man har tid eller förmåga att läsa vetenskapliga artiklar, utan ibland får man vända sig till andra källor. I sådana fall gör riktiga skeptiker en trovärdighetsbedömning utifrån källans bakgrund och vilka källor denne i sin tur använder sig av. De försöker skilja saklig information från partsinlagor, propaganda och desinformation.

Pseudoskeptiker väljer bara den vetenskapliga litteraturen ibland, när det råkar passar dem, och ofta missförstår eller förvränger de den då. Lika gärna kan de uttrycka ett förakt mot den vetenskapliga litteraturen, och de letar ibland efter artiklar som de - i regel utan mycket till insikt - försöker förlöjliga. De vänder sig gärna till lobbyorganisationer som Global Warming Policy Foundation eller Heartland Institute, eller rena stollebloggar som WUWT, Jo Nova eller Hockeyschtick. Källkritiken lyser med sin frånvaro: deras val av källor bestäms snarare av huruvida dessa håller med dem. De söker därför gärna aktivt upp ren propaganda och desinformation och tar till sig och sprider vidare denna.
 

Konsensus

Riktiga skeptiker inser att konsensus (enighet) om en vetenskaplig utsaga uppstår när evidensen är tillräckligt starka för att övertyga (nästan) alla forskare inom området. Konsensus är möjligt tack vara att den vetenskapliga evidensen inte beror på de enskilda forskarnas kultur eller personliga åsikter. När man gör ett experiment med t ex IR-strålning och koldioxid, så spelar ens bakgrund ingen roll för utfallet. Om många forskare gör samma experiment, eller läser rapporter om det, så kan konsensus uppstå.

Pseudoskeptiker försöker utmåla konsensus som antingen någon slags popularitetsomröstning eller kompromissande, eller som något som anbefalls ovanifrån (från t ex IPCC).  De är ibland så desperata att de försöker dra paralleller mellan vetenskapligt konsensus inom klimatvetenskapen och Lysenkoismen, den katolska inkvisitionen, eller eugeniken.

Osäkerheter

En riktig skeptiker inser att osäkerheter är oundvikliga inom empiriska vetenskaper: observationer är sällan exakta, modeller är användbara förenklingar och inte kopior av verkligheten, teorier kan omprövas. De förstår också att det finns grader av osäkerhet, och de vet att det finns sätt att hantera osäkerheter när man drar slutsatser.

Bland pseudoskeptiker ser man framför allt tre olika attityder till osäkerheter:
Om inte allt är helt säkert så vet vi ingenting alls, och kan inte dra några som helst slutsatser.
Om det finns osäkerheter så kan vi välja de möjligheter eller utfall som passar oss bäst.
Vi måste vänta tills alla osäkerheter är borta.

Ta till exempel klimatkänsligheten, som i IPCCs senaste rapport uppskattas till mellan 1,5 °C och 4,5 °C. En riktig skeptiker tolkar detta som att det sanna värdet ligger där någonstans, och att man måste ta hänsyn till att både låga och höga värden i intervallet är möjliga.  Däremot är ett värde som 0,5 °C mycket osannolikt. En pseudoskeptiker, å andra sidan, kan se det som att vi inte vet någonting alls (vilket egentligen borde vara extremt oroande), eller som att man kan välja ett värde som man gillar (som 1,5 °C). Det går också att kombinera dessa två resonemang och välja t ex  0°C.

Att vänta på säkrare information kan ibland vara rimligt, men man måste väga in riskerna med att vänta och chanserna och nyttan med att faktiskt få bättre information. Chanserna att få en mycket mer precis uppskattning av klimatkänsligheten under det närmsta årtiondet är nog små, och även med ett lågt värde för klimatkänsligheten som 2,0 °C behöver vi faktiskt vidta åtgärder. Att bara vänta kan ha ett högt pris.

Evolutions-pseudoskeptiker tar det hela ett steg längre med sina God-of-the gaps-argument: där ser man hålen i vår kunskap om evolutionen som bevis för Guds styrande hand. Om hålen blir fyllda, t ex med nyupptäckta fossiler, så är det bara att gå vidare till andra hål.

Självinsikt

Riktiga skeptiker är medvetna om sina egna begränsningar. De vet att de kan vara partiska, och de vet att deras kunskaper är ofullständiga. De inser att om det är något som verkar konstigt så kan det bero att de själva har missförstått det: det behöver inte innebära att forskarna är korkade eller oärliga. Det är naturligtvis svårt - kanske rent av omöjligt – att alltid förhålla sig opartisk, men en riktig skeptiker försöker i alla fall.

Så är inte fallet med pseudoskeptiker. Själva poängen med att vara pseudoskeptiker är tvärt om att man sätter sina egna politiska eller religiösa uppfattningar, sina ekonomiska intressen eller helt enkelt sitt ego framför vad som är vetenskapligt korrekt. Det är därför pseudoskeptiker avfärdar eller ignorerar de evidens som finns, och de kommer väldigt ofta in på sina egna politiska (för klimat-pseudoskeptiker) eller religiösa (för evolutions-pseudoskeptiker) övertygelser i diskussionerna. De kan helt enkelt inte låta bli att prata om dem.

Pseudoskeptiker har för det mesta endast en fragmentarisk bild av det vetenskapliga läget – de känner främst till de talking points som är vanliga inom deras cirklar - och många av deras argument bygger på missförstånd eller avsiktliga förvrängningar.  Många klimat-pseudoskeptiker verkar t ex felaktigt tro att det antingen bara är koldioxid eller bara är naturliga faktorer (t ex solen) som påverkar klimatet. När CO2 och temperatur inte följs åt perfekt så drar de slutsatsen att det måste vara naturliga faktorer som helt styr temperaturen i stället. Att man inte heller kan uppvisa någon perfekt överensstämmelse mellan naturliga faktorer och temperatur verkar dock inte besvära dem.

Dunning-Kruger-effekten används ibland som ett tillhygge i debatter, men den har en saklig grund. Dunning-Kruger-effekten innebär att individer som är inkompetenta inom ett visst område tenderar att överskatta sin egen kompetens. Det krävs nämligen en viss kompetens för att korrekt kunna bedöma ens egen (och andras) kompetens. Samtidigt tenderar väldigt kompetenta individer att underskatta hur svårt det kan vara för andra att klara av eller förstå det som de själva klarar av eller förstår. Pseudoskeptiker har ofta låg kompetens och tenderar att missta sina egna missförstånd för överlägsna insikter. De tenderar även att underskatta kompetensen och intelligensen hos de riktiga experterna. Detta syns tydligt när man läser diskussionstrådar på klimat-pseudoskeptiska bloggar, där man ofta hånar och smutskastar experter.

Vetenskap och politik

Riktiga skeptiker ser gärna att vetenskapen informerar politiken. Vetenskapen kan och bör naturligtvis inte direkt styra politiken, men den kan peka på potentiella problem och lösningar.

Pseudoskeptiker, å andra sidan, har svårt att acceptera att vetenskapen går emot deras politiska eller religiösa uppfattningar. Därför uppfattar de istället vetenskapen som politiserad (t ex klimat-pseudoskeptiker) eller som en konkurrerande religion (t ex evolutions-pseudoskeptiker). Många av dem ser gärna att forskning som de finner politiskt obekväm läggs ned, som har skett t ex i Kanada under den tidigare konservativa regeringen i Kanada där forskningsbibliotek med miljödata har förstörts, och i Australien där klimatforskningen inom CSIRO håller på att slaktas. De ser ofta också positivt på politiskt motiverad förföljelse av forskare, som de republikanska kongressmännen Lamar Smiths och James Inhofes häxjakter. De politiserar alltså själva vetenskapen, och på ett väldigt destruktivt sätt.

Slutord

Så varför beter sig pseudoskeptiker på dessa sätt? Är de dumma? Är de onda? Nej, de är främst mänskliga. Vad vi människor tror är sant beror ofta bara delvis på vad det finns för evidens. Vi har svårare att acceptera sådant som utmanar vår världsbild. Vi påverkas också av vad de grupper som vi känner samhörighet med tycker, vare sig det är en politisk grupp, en viss kultur, ett religiöst samfund, eller en grupp supporters för en fotbollsklubb eller ett popband. Att gå emot gruppens övertygelser har ett pris, och det är inte alltid vi är villiga att betala detta pris.

Samtidigt vill vi också se oss själva som goda och duktiga personer som har förtjänat det vi har, som en fin bil eller en semesterresa till Thailand. Vi vill inte se oss själva som människor som skulle göra saker som hotar våra barns och barnbarns framtid.

Vi är också fåfänga, och om vi har hävdat en viss ståndpunkt så vill vi inte förlora ansiktet genom att erkänna att vi hade fel. Vi är naturligtvis också själviska (inom vissa gränser) och vi föredrar att inte tro på saker som kan bli kostsamma för oss.

Att vara en riktig skeptiker är svårt, eftersom man måste ta sig förbi alla dessa hinder.  Det är något man måste lära sig, och det kräver självinsikt och självdisciplin för att upprätthålla. Men en del frågor, som klimathotet, är för viktiga för att mötas med huvudet i den pseudoskeptiska sanden.

14 juli 2016

Observerade och modellerade förändringar i molnigheten

En artikel som just har publicerats online i Nature handlar om hur man har använt satellitdata för att undersöka hur molnigheten har förändrats sedan 1980-talet. Man fann en tydlig minskning av molntäcket runt 40N och 40S, dvs i gränsen mellan de subtropiska och tempererade klimatzonerna. Man fann också att molnens toppar har stigit under perioden. Detta stämmer väl överens med vad man ser i körningar med klimatmodeller. Man identifierar orsakerna som en ökning av växthusgaser, samt en återhämtning från effekterna av två stora vulkanutbrott i början av perioden (El Chichón 1982 och Pinatubo 1991) .   

Så här sammanfattar man konsekvenserna av studien:
Expansionen av subtropiska torra zoner leder till att mindre solstrålning reflekteras tillbaka till rymden. När molnens toppar stiger så blir deras växthuseffekt starkare. Båda dessa förändringar har en uppvärmande effekt på klimatet. Våra resultat tyder på att radiativa drivkrafter genom en kombination av antropogena växthusgaser och vulkaniska aerosoler har producerat observerade förändringar i molnighet under de senaste årtiondena som utgör positiva återkopplingar i klimatsystemet. Vi förväntar oss att en ökning av växthusgaser kommer att få dessa trender i molnigheten att fortsätta i framtiden, såvida de inte motverkas av oförutsägbara stora vulkanutbrott. 
"Positiva återkopplingar" betyder att den uppvärmande effekten av växthusgaser förstärks. Den totala uppvärmningen blir större. Detta är tyvärr dåliga nyheter: hur stora återkopplingarna är inverkar på våra chanser att förhindra en farlig uppvärmning i framtiden.

Referenser
Joel R. Norris, Robert J. Allen, Amato T. Evan, Mark D. Zelinka, Christopher W. O’Dell & Stephen A. Klein. Evidence for climate change in the satellite  cloud record. Nature, publicerad online 11 juli 2016.

Se även en artikel i Washington Post från 11 juli: The world’s clouds are in different places than they were 30 years ago.
Evidence for climate change in the satellite
cloud record
Joel R. Norris
1
, Robert J. Allen
2
, Amato T. Evan
1
, Mark D. Zelinka
3
, Christopher W. O’Dell
4
& Stephen A. Klein

Ozon-hålet börjar återhämta sig

Ozonhålet vid Antarktis i oktober 2015. Bildkälla: NASA Ozone Hole Watch.
En grupp forskare från MIT, NCAR i Boulder samt Leeds University har kommit fram till att ozonhålet över Antarktis börjar återhämta sig. Ozonhålet brukar växa till i september varje år och nå sin största utbredning i oktober. De här forskarna tittade särskilt på september och fann att hålet hade minskat för den månaden under perioden 2000 - 2015. Detta är en god nyhet, och bakom denna nyhet döljer sig en intressant historia om hur ozonhålet upptäcktes och vad som gjordes åt det.

Bildkälla: NASA
Ozon (O3) finns både i troposfären (som vid polerna sträcker sig från markytan till 8 km upp) och i stratosfären (från 8 till 50 km). Ozonansamlingen i stratosfären kallas för ozonskiktet, och det blockerar skadlig UV-strålning från solen. UV-strålning kan bl a orsaka hudcancer hos människor. Ozonskiktet är alltså viktigt för oss, men det var nära att vi helt ovetande förstörde det.

Bildkälla: Pinerest
År 1928 kom man på att man kunde använda klor-föreningar som kallas freoner (CFC på engelska) som kylmedium i kylskåp, frysar och luftkonditioneringsanläggningar. Dessa föreningar var säkrare än dem man använde tidigare: de senare var ofta giftiga, brandfarliga eller explosiva. Freoner blev snart standardmedia för kylning, och de började också användas som drivmedel i sprejflaskor. Vad man inte visste var att freoner från utsläpp och läckage kan föras upp i stratosfären, där freon-molekylerna bryts upp av UV-strålning så deras klor-atomer frigörs. Klor-atomerna reagerar sedan med ozonmolekyler och förstör dem. En enda klor-atom kan förstöra upp till 100,000 ozonmolekyler.

Bildkälla: ozonedepletion.info 
  Bilden ovan sammanfattar reaktionerna. När ozonhålet ovanför Antarktis bildas är dock det sista steget lite annorlunda: klormonoxid-molekylerna reagerar med varandra i stället för med fria syreatomer, eftersom det är ont om de senare. Dessutom finns det andra molekyler som kan binda klor-atomerna och på så sätt stoppa dem från att förstöra mer ozon. Men när det blir särskilt kallt (när vi har sommar på norra halvklotet) så binds dessa molekyler till ispartiklar i polarstratosfäriska moln (även kallade pärlemormoln) och kloret frigörs igen, som klor-molekyler. När så solen kommer upp igen (i slutet av augusti) så splittras molekylerna till kolatomer som kan börja förstöra ozonet än en gång. Det hela är ganska komplicerad, och Antarktis är en plats med speciella atmosfäriska förhållanden.

Under lång tid hade ingen någon aning om att det här pågick i stratosfären. Det var ren tur att två forskare, F. Sherwood Rowland och Mario Molina, i början av 1970-talet blev nyfikna på vad som hände med freonerna i atmosfären. De fann att freoner kan finnas kvar i troposfären i decennier, men när de kommer upp i stratosfären så bryts de ner av UV-strålningen och kan reagera med bl a ozon. De slog larm om att ozonskiktet var i fara, och deras upptäckt ledde till att flera länder, däribland Sverige, förbjöd freoner i sprejburkar. Rowland och Molina tilldelades ett mycket välförtjänt Nobelpris 1995, tillsammans med Paul Crutzen som hade visat att även kväveoxider kunde skada ozonskiktet.
Bildkälla: Scientific Assessment of  Ozone Depletion: 2014. Utgiven av WMO.
Ozonhålet över Antarktis uppstod först i slutet av 1970-talet. Det är egentligen inte så mycket ett hål som en uttunning av ozonskiktet. Det finns helt enkelt färre ozon-molekyler där. Ett liknande "hål", om än mindre, uppstod också över Arktis under vårmånaderna. 1987 visade provtagningar från flygplan över Antarktis ett tydligt samband mellan mer klor-monoxid och mindre ozon. Samma år skrev Europeiska Gemenskapen och 26 länder på Montreal-protokollet, som syftade till att fasa ut användningen av freoner. 2009 hade alla FN-medlemmar skrivit på protokollet.  

Det årliga ozonhålet över Antarktis är den mest dramatiska effekten av freon-utsläppen, men en uttunning av ozonskiktet syns också globalt. Den verkar dock ha stabiliserats under 1990-talet och en blygsam återhämtning kan nu skönjas. Att återhämtningen går långsamt beror på att freonerna är långlivade i troposfären. Därigenom kan de fortsätta att fylla på stratosfären i decennier.
Bildkälla: NAS.
Tack vare ett par nyfikna forskare som inte var rädda för att slå larm, och tack vare ett ansvarsfullt agerande av världens länder så lyckades man avvärja hotet mot ozonskiktet. Freoner hade visserligen varit till stor nytta som kylmedium, men riskerna med deras användning visade sig vara allt för stora. Industrin klagade högljutt men hittade dock snart alternativ till freonerna - vi har ju fortfarande kylskåp, frysar och luftkonditionering. Om inget hade gjorts, så kunde 60% av ozonskiktet varit borta år 2060.

Det fanns dock de som kämpade emot av ekonomiska och ideologiska skäl, och de argument de använde (och fortfarande använder) påminner mycket om de argument som "klimatskeptiker" använder. Ibland är det rent av samma personer: Fred Singer, Patrick J Michaels och Sallie Baliunas deltog i förnekandet av freoners skadlighet för ozonskiktet. Många organisationer med klimatförvillande på agendan har också varit aktiva i förnekandet av freon-ozon-problemet, som Cato Institute, George C Marshall Institute, Heritage Foundation och Heartland Institute.  Man ser också förnekanden poppa upp på klimatförvillarbloggar då och då, som det här inlägget från "The Climate Scam" från 2011  (senare exempel finns också). Många klimatförvillare ser troligen vad som hände som ett farligt föredöme: forskare upptäckte ett hot och det internationella samfundet agerade för att avvärja det. De kanske rent av ser Montreal-protokollet som ett huvud på den "gröna hydran" som de inbillar sig försöker förslava världen.

Mera läsning:
Som bonus: ett videoklipp med (den sannolika) presidentkandidaten Donald Trump om hårsprej och ozonskiktet. Se här för ett bemötande från FactCheck.org.


10 juli 2016

Myrstacken - en sommarfabel

Ett ganska vanligt argument från mer moderata "klimatskeptiker" lyder ungefär så här:
Sveriges CO2-utsläpp utgör bara någon promille av de globala utsläppen. Därför är det inte någon idé att vi i Sverige försöker minska på våra utsläpp. Det skulle bli väldigt dyrbart utan att göra någon nytta.
Det borde vara ganska lätt att inse svagheten hos det argumentet: vi svenskar kan inte smita ifrån vår del av ansvaret bara för att vi råkar bo i ett litet land. Det är så enkelt att ett litet barn kan förstå det. Men eftersom argumentet trots detta ständigt återkommer så tänkte jag belysa var det går fel med en liten fabel.
Fotograf: Walter J. Pilsak, Waldsassen
Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:
"Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"
Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer.  Drottningen vädjade till sina myror:
"Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."
Men varje myra svarade ungefär så här:
"Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det." 
Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det några enstaka myror som till sist inte längre stod ut med att bara titta på medans stacken gick under, och de började var och en på sitt håll att samla barr och bygga på stacken. Det hjälpte ärligt talat inte mycket men de gjorde i alla fall vad de kunde. Och andra myror som såg detta började samlas i grupper och komma överens sinsemellan om att arbeta med att reparera stacken, och nu började framstegen bli märkbara. Till sist deltog alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette) och snart var stacken helt återuppbyggd.

Och myrorna förundrades: tänk att de hade lyckats bygga upp stacken igen, trots att var och en av dem bara kunde bidra med så lite! Varje myra hade visserligen fått arbeta hårt för att göra sin lilla del, men  i slutändan var det faktiskt värt det.  Resultatet var bra mycket större än varje enskild myras insats.

9 juli 2016

Förföljelsen av klimatforskare i USA fortsätter, samt ett boktips


The Guardian rapporterar att en domstol i Arizona tvingar ett par framstående klimatforskare där - Dr. Malcolm Hughes och Dr. Jonathan Overpeck - att lämna ut tusentals email till en kolindustrifinansierad lobbyorganisation vid namn Energy & Environment Legal Institute (E&E). E&E, som bl a fått pengar från Peabody Energy,  har tidigare också försökt med samma sak mot Dr. Michael Mann, men fick avslag av högsta domstolen i Virginia.

Det här handlar inte om att E&E är intresserade av dessa forskares forskning. Det handlar inte om att få tillgång till metoder, data och verktyg - vilket kunde varit legitimt - eller att få information om forskarnas finansiering och andra beroenden - vilket också kunde varit legitimt. Det handlar bara om att försöka skrämma och göra livet surt för forskare  - de drabbade forskarna har tvingats lägga ner många veckors arbete på att tillmötesgå domstolens krav - och att försöka hitta något litet lösryckt citat  bland alla email som kan användas för att misstänkliggöra forskarna i fråga. Det är helt och hållet frågan om politik och propaganda. E&E (eller deras finansiärer) ogillar vad vetenskapen kommer fram till men klarar inte av att bemöta det vetenskapligt, så därför ger de sig på forskarna i stället.

Jag har själv arbetat som forskare i över två decennier, och jag och mina kollegor har ibland kontaktat andra forskare för att få saker förklarade, eller få tillgång till program och data. Jag har varit med om att publicera datamängder, och använder andra forskares publicerade datamängder. Jag granskar regelbundet artiklar som andra forskare har skickat in till tidskrifter eller konferenser. Men aldrig under denna tid har jag ens tänkt tanken att kräva att få titta på andra forskares interna email-diskussioner för att bättre kunna förstå hur de har arbetat. Att göra något sådant hade varit både meningslöst och oförskämt. Om forskare tvingas lämna ut sådant, så blir det svårare att ha öppna och kreativa vetenskapliga diskussioner över email.  I förlängningen skadas vetenskapen.

När vi nu är inne på förföljelse av klimatforskare så vill jag passa på att tipsa om lite semesterläsning.

Jag läser just nu The War on Science: Who's Waging It, Why It Matters, What We Can Do About It av den amerikanske författaren Shawn Otto. Jag är visserligen bara i början av boken, men det känns ändå som en säker rekommendation. Jag hoppas återkomma med en recension.

2 juli 2016

Mer trams från "Klimatsans", samt ett brev till amerikanska kongressen

Klimatförvillarnätverket "Klimatsans" med Sture Åström i spetsen har fått en insändare publicerad i Gefle Dagblad. Den ska föreställa ett svar till en tidigare insändare av Pontus Björkman som handlar om att klimathotet är viktigt för att utforma handelsavtal. Klimatsans skriver bl a:
Pontus Björkman skräms med osanna och grundlösa påståenden. I bristande seriositet refererar han till nya temperaturrekord "nästan varje månad". Men för data om klimatet gäller perioder om decennier och sekler.
Att vi nyligen har haft ett antal månadsvisa globala temperaturrekord är faktiskt helt korrekt. Detta betyder i och för sig inte mycket om man inte ser det i ett större sammanhang, men det större sammanhanget är en tydlig uppvärmning under de senaste 100 åren.

Om det är någon som står för bristande seriositet här så är det alltså "Klimatsans".

Men det blir värre. Mycket värre. "Klimatsans" skriver också:
För koldioxidens verkan på klimatet talar inga fakta, bara gissningar, som kallas hypoteser, datorsimuleringar eller klimatmodeller. På dem bygger myten om klimathotet.
 Vi har skrivit om bevisen för koldioxidens klimatpåverkan bl a här. Den här filmen från det inlägget visar hur koldioxidhalten samvarierar med nedåtgående infraröd strålning i koldioxidens absorptionsband.


Det här är alltså direkta observationer av koldioxidens växthuseffekt, inte några gissningar. Storleken på de observerade förändringarna stämmer dessutom överens med vad som teoretiskt förväntas.

Det är alltså "Klimatsans" som kommer med osanna och grundlösa påståenden. Varför gör de detta? Är de så totalt okunniga om klimatet? Det här är trots allt ett nätverk med ett par år på nacken, som har varit aktiva med att skriva både insändare och anmälningar. Man kunde hoppas att de under denna tid i någon mån hade försökt sätta sig in i klimatvetenskapens grunder.

Eller argumenterar de mot bättre vetande? Med andra ord: blåljuger de? Min erarenhet är att de flesta klimatförvillare tyvärr anser det vara helt acceptabelt att ljuga för att knipa poäng i en debatt.  Även de som inte själva ljuger rakt ut brukar stötta dem som gör det.

Konspirationsteoretiserande är en grundbult i klimatförvillarnas tänkande. Kanske tror de att alla bevis (evidens) för koldioxidens inverkan på klimatet är förfalskade? Det måste i så fall vara en väldigt omfattande konspiration som inkluderar forskare, institutioner, tidskrifter, finansiärer och regeringar över hela världen, och som har pågått sedan andra halvan av 1800-talet.

Eller kan det vara så att de inte klarar av att se det här som en fråga om vetenskap och fakta? Kanske de ser koldioxidens klimatpåverkan som en fråga om åsikter och ideologi, som en ståndpunkt som krockar med deras identitet och grupptillhörighet? Kanske tror de att  koldioxidens klimatpåverkan är ett påhitt av kommunister, trädkramare och andra grupper som de själva föraktar?

Min personliga uppfattning är att samtliga förklaringar nog stämmer i olika utsträckning och för olika individer. Hur som helst så förtjänar "Klimatsans" inte att tas på allvar. Det är tråkigt att vissa tidningar inte har bättre kvalitetskontroll på sina insändarsidor. Som man brukar säga: alla har rätt till sina egna åsikter, men inte till sina egna fakta.

Uppdatering: Maths Nilsson bemöter "Klimatsans".


Men nu räcker det om "Klimatsans". Tidigare i veckan så skickade 31 amerikanska vetenskapliga samfund ett brev till amerikanska kongressen. Där skrev de bl a (min översättning):
Observationer världen över visar tydligt att klimatet förändras och noggrann vetenskaplig forskning leder till slutsatsen att den främsta orsaken är växthusgasutsläpp från mänskliga aktiviteter. Denna slutsats bygger på flera oberoende bevistrådar och en omfattande mängd granskad vetenskap.


Man får bara hoppas att kongressen väljer att lyssna.

30 juni 2016

Om fytoplankton, syre och rysk roulett

Bildkälla: Marine biogeochemistry: Scott C. Doney & Deborah K. Steinberg,  The ups and downs of ocean oxygen Nature GeoscienceVolume: 6,Pages: 515–516Year published: (2013)DOI: doi:10.1038/ngeo1872
Fytoplankton (växtplankton, bl a  cyanobakterier, kiselalger och flagellater) är kanske ingenting som man tänker på särskilt ofta, men de är livsviktiga för livet på jorden. De är fotosynteserande och tar upp koldioxid och avger syre, och de är föda för många andra havsorganismer. Fytoplankton är alltså väldigt viktiga för både kolets och syrets kretslopp, och för havens och sjöarnas artmångfald. De svarar för mer än hälften av jordens syreproduktion. Utan fytoplankton vore vi helt körda.

I en artikel publicerad i Bulletin of Mathematical Biology (PDF här och en kommentar här) undersöker forskarna Yadigar SekerciAffiliated withDepartment of Mathematics, University of Leicester och Sergei Petrovskii vad som skulle hända med fytoplanktionens syreproduktion om haven värmdes upp mer. Detta är en fråga som få forskare har beaktat - däremot finns det många studier som handlar om effekterna på kolcykeln. Artikeln bygger på en modell som tar hänsyn till syrehalten i vattnet, mängden fytoplankton och zooplankon samt temperaturen. De har också en mer avancerad version av modellen som tar hänsyn till att turbulens i vattnet förflyttar planktonen.

Bildkälla: Yadigar Sekerci, Sergei Petrovskii. Mathematical Modelling of Plankton–Oxygen Dynamics Under the Climate Change. Bulletin of Mathematical Biology, 2015; DOI: 10.1007/s11538-015-0126-0
Department of Mathematics, University of Leicester
De fann att detta system bara var stabilt inom ett visst temperaturintervall - utanför detta kraschade systemet och fytoplanktonen dog. Detta kunde hända vid en uppvärmning av havsvattnet (nära ytan) på runt 6 grader. Om detta skulle hända i verkligheten så skulle mycket av livet i haven och på land utplånas.

Det här är en enda studie, så man får vara försiktig med att dra allt för stora växlar på den. Modellen är ganska enkel, och kanske finns det faktorer som man inte har tagit hänsyn till eller modellerat fel som kunde hålla systemet stabilt. Kanske skulle vissa fytoplankton kunna anpassa sig om det inte gick alltför fort. Å andra sidan kan det också bli värre än i modellen. En temperaturökning på 6 grader är kanske inte så sannolik men ändå möjlig. En katastrof kan inte uteslutas, och här talar vi om en katastrof som är långt värre än stigande temperaturer i sig. Och det finns många andra potentiella "otrevliga överraskningar", som metanutsläpp från den arktiska havsbottnen, kollaps av de stora inlandsisarna, uttorkning av regnskogarna och avstannande av golfströmmen. Det kan rent av finnas andra "otrevliga överraskningar" som vi inte ens har tänkt på ännu. Genom att öka atmosfärens halter av växthusgaser så påverkar vi oavsiktligt för oss livsviktiga system som vi endast delvis förstår och vars beteenden vi kan endast delvis förutsäga. Vi spelar rysk roulett med mänsklighetens framtid, och det är högsta graden av dårskap.