Recension: Vad händer med klimatet?

 Gästbloggaren Mats Almgren om Lennart Bengtssons nya bok:

Vad händer med klimatet?

Så heter en liten bok av Lennart Bengtsson som nyligen utkommit. Lennart Bengtsson är en internationellt välkänd professor i meteorologi, och behöver knappast någon närmare presentation för läsare på detta forum. Än mer välkänd är han på den så kallade klimatupplysningen, Stockholm Initiativets blogg, där han omfattas av något som närmast liknar hatkärlek: hans klimatpolitiska åsikter faller i god jord, men samtidigt för han vetenskapens talan och har mången gång klart och tydligt tagit itu med några av de mest flagranta tokerier och villfarelser som florerar där. Bengtssons bok recenserades på SI-bloggen den 7 augusti av Sten Kaijser (SK i fortsättningen). Recensionen är på det hela taget sund och rättvis. Det är bara i några fall, där SK tror sig veta bättre än LB, som det slår slint. SK tror inte att LB kan så mycket om havens roll för väder och klimat! Han tror vidare att vattenånga kan verka som en långlivad växthusgas!

Mitt intryck är att LB skrivit en pedagogisk och grundlig bok, som innehåller mycket tänkvärt för en intresserad amatör. För mig var det särskilt intressant att läsa de historiska tillbakablickarna, inte minst om hur ett globalt system för väderobservationer byggdes upp i internationellt samarbete under 1960- och 1970-talet. Detta möjliggjorde utvecklandet av matematiska modeller för prognosverksamheten, och därur växte så småningom fram klimatmodeller. Det var ett arbete som LB själv deltog i. Till alldeles övervägande delen behandlar boken vetenskapen, och budskapet är tydligt: …”det bästa vi för tillfället kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014.” Utan jämförelser i övrigt är det ett konstaterande som också Greta Thunberg skulle kunna ha fällt!

Det är klart att LB också har kritiska synpunkter på delar av klimatforskningen. Han har ingen större tilltro till paleoklimatrekonstruktioner, även om han visar både temperaturkurvor för de senaste 2000 åren, och rekonstruktioner som sträcker sig tillbaka till cenozoikums början för 66 miljoner år sedan (när Cicxulub-asteroiden slog ned, och kanske tog död på de sista dinosaurierna).

Vad gäller klimatmodelleringar så verkar LB ha en något ambivalent inställning. Modellering är något han varit involverad i under större delen av sin vetenskapliga karriär, så han borde ju veta! Han framhåller gång på gång att modelleringen är osäker, och att det egentligen inte går att göra prognoser för klimatet; det är vädrets kaotiska natur som sätter hinder i vägen. Men samtidigt visar han, i den intressanta figuren 24, hur en ensemble av modellberäkningar (dvs man har kört samma modell ett stort antal gånger – här 100 – med endast små variationer i startvärdena) ger resultat som nära stämmer med vad som observerats (i så måtto att det observerade mestadels faller inom ensemblens variationsområde). I figuren gäller det den globala medeltemperaturen 1850 – 2005, och ensemble-utfallet jämförs med beräknade global medeltemperaturer enligt HadCRUT 4. Så vitt man kan se är det bara under tiden före 1910 som ensemble-medelvärdet avviker drastiskt från HadCRUT 4. Både de beräknade temperaturerna och storleken på de klimatdrivande storheterna (växthusgaser, vulkanutbrott, solinstrålningen) från den tiden torde vara tämligen osäkra. Men i figurtexten säger LB att den kraftiga uppvärmningen 1910-1940 knappast kan förklaras från kända drivningar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta LB:s omdöme på den punkten, men avvikelsen framgår inte av figuren och det skulle vara intressant att få veta mer om saken, t ex genom en not med källhänvisning.

Klimatkänsligheten är en central parameter för bedömning av hur förändringar av strålningsomständigheterna, i första hand ändringen av mängden växthusgaser, inverkar på klimatet. LB behandlar detta i kapitel 8, med en klar genomgång av fundamenta. Men trots hans klara deklaration att det bästa vi kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014, är han lite svävande på denna punkt. Han nämner att IPCC ger ett intervall för klimatkänsligheten (den totala temperaturändringen efter en dubbling av koldioxidhalten), nämligen mellan 1,5 och 4,5 °C, utan något mest sannolikt värde. Men från hans framställning verkar det som om dessa värden enbart kommer ifrån modellberäkningar, medan i själva verket även annat har vägts in. Enligt wikipedia:

Enligt den senaste utvärderingen från FN:s klimatpanel (IPCC) ligger klimatkänsligheten sannolikt någonstans mellan 1,5 och 4,5 °C. En klimatkänslighet lägre än 1,5 °C bedöms som mycket osannolik. Uppskattningen bygger både på beräkningar med hjälp av klimatmodeller och på studier av faktiska klimatförändringar i det förgångna (främst uppvärmningen under 1900-talet samt övergångarna mellan istider och interglacialer).

I slutet av boken skriver LB emellertid följande: ”…jordens temperatur stiger förhållandevis långsamt, och allt tyder på att ökningen ligger i den lägre delen av IPCC:s temperaturintervall.” Det är ganska märkligt. Han ger ingen referens till vad allt detta som skulle minska temperaturintervallet skulle vara för omständigheter. Och om det finns vetenskapligt grundade observationer eller beräkningar av det slag LB antyder, varför har då IPCC inte tagit hänsyn till dem? – Som det presenteras verkar det föga bättre än önsketänkande. LB har själv tidigare uppskattat ett minsta värde för klimatkänsligheten, ifrån beräknade globala temperaturdata och IPCC:s historiska drivningar, till 1,5 °C, som alltså stämmer väl med lägre gränsen i IPCC:s intervall. Men i många av sina resonemang verkar det som om han betraktar detta som nära det mest sannolika värdet.

Kanske har LB verkligen missuppfattat IPCC:s intervall, och tror att det baseras enbart på modellberäkningar. En anmärkning på sidan 111 antyder att så kanske är fallet: …”flertalet modeller ger högre värden än observerade data, även om felgränserna vid såväl modellberäkningar som empiriska utvärderingar är så stora att resultaten till viss del överlappar varandra.” Så kanske menar han att de empiriska utvärderingarna (av uppvärmningen under 1900-talet) ger preferens åt intervallets lägre värden. Men det har ju redan vägts in! – Nu kan det dessutom diskuteras, och har diskuterats, om diskrepansen mellan modellberäkningarna och de beräknade globala medeltemperaturerna verkligen är så stora som LB och många andra hävdar. Ett problem är att de globala medeltemperaturer som brukar anges av modellerna inte har beräknats på samma sätt som medeltemperaturerna från observationerna. Man jämför inte värden av jämförbart slag. Jag ska inte gå in på den diskussionen här, utan hänvisar till ett tidigare (2017-02-19) inlägg på denna blogg, och till Climate Lab Book.

För att avrunda diskussionen om klimatkänsligheten så har många försökt krympa intervallet, men så vitt jag vet har ingen hittills lyckats göra det på ett övertygande sätt.

Bokens tre sista kapitel tar upp klimatpolitik i vid mening. Kapitel 12: Hur ska jordens energiförsörjning lösas?, kapitel 13: Vad kan göras för att motverka globala klimatförändringar?, och kapitel 14: Sverige och klimatfrågan. Det är ganska grundliga genomgångar, där LB klart deklarerar sina ståndpunkter. Det finns mycket att diskutera här, och invändningar kan resas på flera punkter, men för att sammanfatta det hela mycket kort så tror LB att stora och snabba förändringar av det slag som Parisöverenskommelsen ställer i utsikt, inte kommer att göras, inte kan göras och inte ens är önskvärda. Han ser tiden an med tillförsikt. Temperaturen kommer att öka, men i linje med tron på en relativt låg klimatkänslighet, inte särskilt snabbt och ganska måttligt. Och i viket fall som helst kan man inte göra mycket åt det!

Jag är benägen att hålla med Lennart Bengtsson såtillvida att jag inte heller tror att snabba och tillräckligt omfattande omställningar kommer att ske. Men jag ser det som en djupt pessimistisk prognos. Människor kommer att ställas inför svårigheter som de knappast kan bemästra. Man kan inte göra annat än att anpassa sig, skriver LB. När havet stiger finns det bara två möjligheter, att bygga skyddsvallar eller att flytta till högre beläget land!  Det är ju recept som har prövats förut: att skydda sig eller att flytta. Hur lätt det är har vi klara exempel på från flyktingströmmarna de senaste åren. Då har det inte gällt stigande hav eller klimatfrågor, utan andra omständigheter som gjort ursprungslandet mer eller mindre obeboeligt. Människor som inte kunnat skydda sig på plats har försökt flytta till bättre ställen. Hur välkomna har de varit där?

Dessutom är det inte bara en fråga om att flytta så att man kan gå torrskodd. Om havet stiger, om torka breder ut sig i vissa delar, medan andra får för mycket nederbörd, kommer också livsmedelsförsörjningen i fara. Och samtidigt har vi att räkna med att ytterligare 3 miljarder människor eller så, tillkommer långt innan seklet är slut. Ekvationen går inte ihop.

Det finns tyvärr ytterligare en möjlig konsekvens för dem som varken kan skydda sig eller flytta: att stanna kvar och gå under.

För den som vill lära sig mer om klimatvetenskap ger Lennart Bengtssons bok en utmärkt introduktion på svenska. Men för en mer allsidig diskussion om klimatpolitik och klimatets inverkan i en nära framtid bör man söka sig också till andra källor.