Gästinlägg av Lennart Bengtsson: Min syn på klimatforskningen

Vi har i en serie bloggposter här på Uppsalainitiativet de senaste två veckorna riktat skarp kritik mot professor Lennart Bengtsson, meteorolog och klimatforskare (inlägg 1, inlägg 2, inlägg 3). Det känns rimligt i ett sådant läge att låta honom svara på kritiken, och när han hörde av sig och erbjöd sig att i ett gästinlägg lägga fram sin syn på klimatvetenskapen så tackade vi naturligtvis ja till det. Varsågoda, här är hans text.

* * *

Min syn på klimatforskningen

Lennart Bengtsson

Under de senaste veckorna har det spekulerats vilt om min uppfattning och min vetenskapliga hållning till klimatvetenskapen. Jag har egentligen aldrig strävat efter publicitet och det var med mycken tveksamhet som jag började skriva i allmänna medier. En stor del av min tveksam går tillbaka till min vän Sven Öhman som var språkforskare och skrev om semantik och inte minst problemet för fackmän att kommunicera med allmänheten. Ord och begrepp har olika mening och förstås och tolkas olika beroende på ens bakgrund och kunskap. Ibland kan missförståelsen bli fatal.

Detta gäller också begrepp som klimat och klimatprognoser. Klimatet är ingen annat än summan av allt väder under en representativ period. Periodens längd kan inte strikt preciseras men den borde omfatta minst 100 år, av praktiska skäl har meteorologerna använt 30 år. Bara av denna anledning är det svårt att veta om klimatet ändras eller inte då man oftast saknar långa dataserier som dessutom inte är homogena. En inspektion av Uppsalavädret sedan 1722 visar detta. Att prognosera klimatet är praktiskt omöjligt eftersom vädret inte kan förutsägas mer än någon eller några veckor beroende på kaosteorin. Av denna anledning är även en klimatberäkning osäker även om modellekvationerna skulle vara perfekta.

Trots alla dessa problem har klimatforskningen gjort stora framsteg framför allt genom nya revolutionerande rymdobservationer som möjligheten att mäta både världshavens volym och massa. Atmosfärens temperatur och vattenånga mäts med ockultation av radiovågor från GPS-satelliter. Vår kunskap om tidigare klimat har ökat betänkligt.

Det är därför inte att förvåna att allmänheten är imponerad av detta och denna tillit har också smittat av sig på klimatprognoserna och möjligheten att beräkna jordens framtida klimat. Att det dessutom sker i ett internationellt samarbete i FN-regi och under skenbar massiv enighet bland de involverade forskarna har inte minst i Sverige skapat en robust tilltro till IPCCs klimatsimuleringar. SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.

Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte. Härtill kommer all osäkerhet om världens framtid. Detta inses av alla om vi förflyttar oss tillbaka i tiden och därifrån ser vad som verkligen hänt. Som Daniel Boorstin uttryckte det: ”The greatest enemy of knowledge is not ignorance, it is the illusion of knowledge”.

Jag är rädd att det är detta som är dagens problem och den egentliga orsaken till att jag under senare år engagerat mig i klimatdebatten. Jag tror ingen bestrider att jag har varit synnerligen kritisk till de som helt avvisat att växthusgaser påverkar jordens klimat men det är inte detta som är problemet utan hur mycket, hur snart och hur omfattande kan en ”klimatändring” bli? Här föreligger inte någon 97 % -ig konsensus, ännu mindre om hur väder och klimat blir i Västerbotten om 80 år. Det är därför som det tyvärr är missledande att SMHI visar sina vackra kartor ty risken är att folk tror att det blir så. SMHIs klimatforskare vet naturligtvis detta men problemet är att inte användarna har det klart för sig. Min kollega i Hamburg, Guy Brasseur, berättande häromdagen att man gjorde en obetydlig ändring i klimatmodellens mesosfär på ca 70 km höjd vilket ledde till att vädersystemen flyttade sig från Nordtyskland till Alp-området med en radikal regional klimatändring som följd.

Ännu allvarligare är att ge folk intrycket att vädret blir mer extremt och tom att detta redan inträffat. Bortsett från en möjlig förstärkt nederbörd och en möjlig intensifiering av tropiska orkaner som ännu inte märks, finns det inte ens i modellsimuleringarna någon indikation till extremväder än mindre i dagens observationer som övertygande har demonstrerats och också framhävts av IPCC. Skadorna ökar liksom från jordbävningar men det beror på den växande ekonomin. Det är också viktigt att framhäva att personskador från extremväder har minskat kraftigt till följd av förbättrade väderprognoser.

Det kanske allra mest oroande är en ökad tendens till pseudovetenskap inom klimatforskningen. Detta visar sig i tendensen att endast rapportera om det som stöder en klimathypotes och avstår att berätta om det som avviker. Till och med extremt kallväder som i årets vinter i nordöstra USA och Kanada anses vara en följd av växthuseffekten. Skulle Karl Popper levat idag skulle vi säkert fått möta en våldsam kritik mot detta beteende. Det visar sig också i tidskrifternas ovillighet att ta upp det som strider mot en förenklad klimatuppfattning som den långa perioden under de senaste 17 åren med obetydlig eller över haven ingen uppvärmning samt den ökande havsisen runt Antarktis. Mina kollegor och jag har mött föga förståelse för att påpeka att observationerna indikerar en mindre klimatkänslighet än modellberäkningarna. Ett dylikt beteende behöver inte ens var avsiktligt utan en effekt som min kollega Hans von Storch kallar en social konstruktion.

Så att jag nu satt ned foten och försökt få in klimatdebatten i nya fåror har detta gett upphov till ganska våldsamma protester, Jag har inte bara blivit betecknad som en skeptiker eller tom en förnekare och kritiserats av kollegor. Att bara förställa sig tanken att jag skulle ha en förbindelse till GWFP var oerhörd och skandalös. Jag har svårt att tro att många av de framstående judiska vetenskapsmän i GWPFs råd uppskattar att betecknas som förnekare. Rekordet är väl beteckningen som en ”world criminal” som en företrädare för en engelsk vind industri använde mot mig. Men vem vet det blir kanske ett nytt populärt epitet bland våra ”unga turkar”. Jag vill framhäva att jag är en svuren fiende till den sociala konstruktion av naturvetenskapen som har fått så stor omfattning under de senaste åren. Bl. a har tyska forskare velat lansera vad man kallar ”god” vetenskap och hoppas på så vis att naturvetenskapen inte ska drivas av vad man ser som en asocial nyfikenhetsforskning som att forska i sådant som kanske inte är ”gott”. Einsteins asociala beteende att vid sidan av sitt ansvarsfulla arbete som patentingenjör i Bern syssla med sådana dumheter som relativitetsteorin och den fotoelektriska effekten var givetvis helt förkastligt, dessutom att göra detta på arbetstid! Tom. dagens fackklubbar skulle kraftigt fördömt detta.

Jag hoppas att dessa rader skall belysa min uppfattning och mitt handlande och kanske förhoppningsvis skapa en förståelse därför.