Recension: Superfreakonomics

Nationalekonomi handlar inte bara om pengar och styrräntor, utan är långt bredare än så. Bredast kan ämnet sägas handla om incitamentstrukturer och optimalt agerande i alla slags sociala sammanhang. Andra halvan av 00-talet bjöd på en rad läsvärda populärvetenskapliga böcker som förklarar marknadstänkande, externaliteter och andra centrala nationalekonomiska idéer med hjälp av (ofta halsbrytande) illustrationer från de mest oväntade sammanhang. Det började med Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner (2005), och följdes snabbt av andra storsäljare som The Undercover Economist av Tim Harford (2006) och More Sex is Safer Sex av Steven Landsburg (2007). Med utgångspunkt från dessa tre titlar diskuterade jag nationalekonomi i en uppsats i förra årets höstnummer av Svenska Matematikersamfundets Medlemsutckick, och nu är turen kommen att ta upp Levitts och Dubners aktuella uppföljare Superfreakonomics (2009).

Varför skriva om en bok om nationalekonomi på en klimatblogg? Hav tålamod, kära läsare, det kommer snart att framgå. En ledtråd ges i bokens undertitel; den fullständiga titeln är Superfreakonomics: Global Cooling, Patriotic Prostitutes and Why Suicide Bombers Should Buy Life Insurance.

Steven Levitt är en ung¹ framstående ekonom på University of Chicago, och har nått sina största forskningsframgångar genom att tillämpa nationalekonomiska idéer inom kriminologin. Stephen Dubner är journalist på bl.a. The New York Times, där han i en lång och uppmärksammad artikel i augusti 2003 porträtterade Levitt. Detta blev upptakten till de båda stevarnas samarbete, vilket ledde till bästsäljaren Freakonomics och nu alltså uppföljaren Superfreakonomics. Efter en upplagesuccé som Freakonomics finns alltid risken att författarna lockas att alltför snabbt rafsa ihop en uppföljare i hopp om fortsatt klirr i kassan, vilket är precis vad Levitt och Dubner gjort sig skyldiga till här. Superfreakonomics har visserligen gjort lysande ifrån sig rent försäljningmässigt, men boken är likväl ett tämligen bedrövligt hafsverk.

Upplägget i boken består i att ge det ena exemplet efter det andra på samhällsfenomen - det kan gälla allt från kondomer, bilstölder, njurtransplantationer och läkares handtvättningsvanor till löneskillnader mellan män och kvinnor, givmildhet och sambandet mellan TV-tittning och kriminalitet - där läsaren antas ha en given uppfattning om hur det ligger till, men där författarna kan demonstrera sin briljans genom att påvisa att det i själva verket ligger till på något helt annat vis. Problemet är bara att deras analyser allt som oftast är ihåliga. Det allra första exemplet i Kapitel 1 kan tjäna som illustration. Levitt och Dubner målar upp följande situation:

Du är på fest hemma hos en god vän, knappt två kilometer hemifrån. Kvällen har varit mycket trevlig, kanske främst tack vare de fyra glas vin du druckit. Men nu är det dags för uppbrott. Samtidigt som du tömmer det sista glaset börjar du gräva efter bilnycklarna. Men så kommer du plötsligt på att du efter vad du druckit knappast är i ett tillstånd lämpat för bilkörning.²

Är alla med så långt? Det är livsfarligt att köra bil på fyllan, och det är därför bättre att du går hem till fots. OK?

Dags då för Levitts och Dubners 180-graderskorrigering (enligt ett mönster som skall återkomma gång på gång genom boken). Att gå hem istället för att ta bilen är nämligen i den aktuella situationen rent dåraktigt, ty statistiken visar att det är farligare att gå på fyllan än att köra bil på fyllan - närmare bestämt åtta gånger farligare, räknat i risk att förolyckas per tillryggalagd kilometer. (Skillnaden minskar något om vi väger in risken att orsaka dödsfall för andra än en själv, men inte tillräckligt för att utjämna oddsen.)

Hur kommer då Levitt och Dubner fram till denna överraskande slutsats? Att beräkna (den genomsnittliga) risken för dödsfall i samband med rattfylleri är inte svårt. Det finns utmäkt statistik på antalet rattfyllerirelaterade dödsfall per år i USA. Likaledes utmärkt statistik finns på hur många kilometer bil det körs per år inom landet, och polisens stickprovskontroller tyder på att cirka 1 av 140 kilometer körs på fyllan. Dessa siffror kombineras enkelt till ett bråkuttryck som anger genomsnittligt antal dödsfall per rattfyllerikilometer.

För att få fram motsvarande siffra för fotgängare behöver vi (i) antalet dödsolyckor per år till följd av gångtrafik på fyllan, (ii) antalet tillryggalagda gångtrafikkilometer per år, och (iii) andelen gångtrafikkilometer avverkade i berusat tillstånd. Vad gäller (i) finns åter statistik att tillgå, och vad gäller (ii) anger Levitt och Dubner att genomsnittsamerikanen går i genomsnitt en knapp kilometer ("half a mile") utomhus per dygn.³ Värre är det med (iii) - här finns ingen statistik att tillgå, och författarna får nöja sig med att göra antagandet att andelen avverkade kilometrar på fyllan är densamma för fotgängare som för bilister - 1 på 140.

Är antagandet rimligt? Mig synes det högst troligt att andelen skulle kunna vara betydligt lägre för bilister än för fotgängare, inte minst på grund av det sociala tryck som uppstår på grund av att rattfylleri till skillnad mot fotgängeri på fyllan är olagligt. Men jag har egentligen ingen aning. Och det har inte Levitt och Dubner heller. Deras antagande är helt enkelt gripet ur luften, och deras argument för den överraskande slutsatsen om den relativa farligheten i rattfylla kontra fotgängerifylla blir därmed, enligt GIGO-principen (garbage in garbage out), värdelöst.

Att författarna redan i första kapitlets första exempel går så vilse är naturligtvis inte ägnat att stärka läsarens förtroende för dem. I de därpå följande exemplen åker den analytiska skärpan berg- och dalbana, men för att inte göra denna recension orimligt lång skall jag trycka på fast forward-knappen fram till det avslutande kapitlet, som ägnas frågan om klimatförändringar och åtgärder mot dessa. Här bekräftas dessvärre min bild av boken som ett hafsverk fullt av illa genomförd analys.

Förutom en oursäktligt dålig faktakontroll (med närmast dråpligt okunniga passager som t.ex. "Som pojke fascinerades han [Nathan Myhrvold] så till den grad av lilla istiden att han övertalade familjen att besöka Newfoundlands nordspets - platsen där Leif Eriksson och hans vikingar lär skall ha landstigit cirka 1000 år tidigare")⁴ intar Levitt och Dubner en position som placerar dem rakt i det läger av intellektuell slapphet och körsbärsplockning som med en ofta använd eufemism kallas klimatskeptiskt; ett mer rättvisande ord är klimatförnekande. Men de har ett försåtligt sätt att lägga fram sin arguementation på, som ger dem deniability: en möjlighet att hävda att de minsann inte är några klimatförnekare, och att de verkligen inte motsätter sig idén om en pågående antropogen global uppvärmning. Så här ser deras listiga taktik ut: Först redogör de nödtorftigt (om än onödigt raljant)⁵ för klimatvetenskapens mainstreamposition. Därefter redovisar de ett studiebesök på högteknologiföretaget Intellectual Ventures högkvarter i Bellevue utanför Seattle, och beskriver de ledande personerna där som genier.⁶ Dessa genier får sedan stå för de vanliga klimatförnekarflosklerna, och vi får exempelvis veta att "den ledande växthusgasen inte är koldioxid utan vattenånga" (Superfreakonomics, s 182), att "koldioxid inte är ett gift" (s 183) och att "data från de senaste århundratusendena visar att koldioxidhalterna har stigit efter temperaturstegringarna, inte vice versa" (s 183). Vad dessa tre påståenden har gemensamt, förutom att de ingår i klimatförnekarrörelsens standardrepertoar av slagfärdiga one-liners, är att de alla välvilligt tolkade är sanna samtidigt som de är utformade för att leda till felaktiga associationer om att de skulle tala emot den gängse teorin för antropogen global uppvärmning (jag skall inte här ödsla utrymme på den uttjatade diskussionen kring dessa påståenden/argument, men se min uppsats i Folkvett 4/2008 där jag diskuterar alla tre i de tappningar som Peter Stilbs och några av hans vänner i Stockholmsinitiativet använt sig av). Läsaren bjuds naturligtvis också på den bland klimaförnekare nära nog obligatoriska dosen av förklenande omdömen om Al Gore.

Huvudpoängen med Levitts och Dubners kapitel om klimatförändringar och med deras reportage från Intellectual Ventures är dock en annan än reproducerandet av den vanliga klimatförnekarretoriken. Som de ekonomer de är vill de reda ut vad som är ett ekonomiskt förnuftigt sätt att tackla den globala uppvärmningen. Detta kan synas inkonsekvent - varför skulle man vilja tackla något som man ändå inte tror på? - men motiveras med ett slags försäkringsargument: med okaraktäristisk ödmjukhet medger Levitt och Dubner att det faktiskt kan ligga något i klimatvetenskapens mainstreamuppfattning om en farlig global uppvärmning, och om så skulle visa sig vara fallet så vore det bra att ha tänkt ut lämligast möjliga åtgärdspaket.

Till att börja med dömer Levitt och Dubner ut den av många förespråkade övergången till grön och förnyelsebar energi. En sådan åtgärd, menar de, är för långsam, för dyr och för ineffektiv. Solenergi avfärdar de med följande argument:

Problemet med solceller är att de är svarta, med anledning av att de är utformade för att absorbera solenergi. Men bara 12% av energin blir till elektricitet, medan resten blir till värme, vilket bidrar till den globala uppvärmningen.⁷

Problemet med detta argument är att det rätt och slätt är fel. För det första är förekomsten av värmeförluster inte något unikt för just solenergi, utan gäller all energiomvandling. Om man tar hänsyn till den värmeutveckling som skulle skett om solstrålningen träffar inte solpanelen utan det material bakom (t.ex. ökensand) som skulle ha hamnat i dess väg om solpanelen inte varit på plats, så är värmeförlusten inte stort värre än för kolkraftverk. För det andra är det knappast någon forskare utom den svårt förvirrade Bo Nordell i Luleå som räknar med att den direkta värmeutvecklingen i mänsklig teknologi har annat än försumbar inverkan på det globala klimatet.⁸ För en mer detaljerad diskussion rekommenderar jag RealClimates mycket pedagogiska och läsvärda genomlysning av Levitts och Dubners antisolkraftsargument.

Vad föreslår då Levitt och Dubner att man skall göra i stället? Tillförsel av svaveldioxid till stratosfären. Mänsklig aktivitet har inte bara värmande klimatpåverkan, utan vissa aspekter verkar också nedkylande. Hit hör föroreningar i form av mikroskopiska partiklar, så kallade aerosoler, som ligger kvar i atmosfären och reflekterar bort solstrålning. Om vi pumpar upp en lagom mängd svaveldioxid en slang (upprätthållen av stora heliumbalonger) tre mil upp i luften, så kommer den att ligga kvar mycket längre än de vanliga utsläppen i troposfären, för att på så vis skapa en tillräcklig avskärmning av solstrålning för att kancellera den globala uppvärmningen. Och det hela uppges vara genomförbart till det facila priset av några hundra miljoner dollar om året - en spottstyver jämfört med exempelvis nivåerna på de klimatbistånd till tredje världen som diskuterades i Köpenhamn i förra månaden.

Detta låter ju jättebra. Haken är emellertid att den föreslagna metoden inte löser våra klimatproblem. Mer om det imorgon, i min nästa bloggpost Om geoengineering.

För att ge ett sammanfattande omdöme om Superfreakonomics hittar jag ingen bättre formulering än Paul Krugmans:

Levitt och Dubner ser till att börja med ut att ha gått ned sig i kontraintuitivitetsträsket. Det har länge funnits ett accepterat sätt för politiska och ekonomiska kommentatorer att utmärka sig: att chockera borgerligheten med halsbrytande påståenden som i slutändan likväl är ganska oförargliga. Sådana spetsfundigheter kan föra långt i karriären - men det gäller att veta när det är dags att avbryta. Det är en sak att chockera för chockerandets egen skull i relativt oviktiga kultur- och mediafrågor. Men för den som ger sig i kast med att diskutera frågor som är både viktiga och föremål för seriösa studier, såsom jordens framtid, så gäller det att inte överskrida gränsen mellan det kontraintuitiva och det som rätt och slätt är oförlåtligt fel. Superfreakonomics ser ut att ha passerat denna gräns med råge.

Just så.

Fotnoter

1) Nåja, ung och ung, Levitt är (precis som jag) född 1967. Vetenskapen är ett av få sammahang där 42-åringar ibland beskrivs som unga.

2) Superfreakonomics, s 1.

3) Superfreakonomics, s 3. Även om källhänvisning saknas så låter det på Levitt och Dubner som om de här citerar en känd siffra. Låt gå för det. För en svensk kan siffran låta väldigt låg, men man kan ju gott tänka sig att amerikaner i (ännu) högre grad än vi är soffpotatisar och bilister.

4) Superfreakonomics, s 189. Det finns olika konventioner för exakt vilken tidsperiod som avses med lilla istiden, men ingen som sträcker sig tillnärmelsevis så långt tillbaka i tiden som till Leif Erikssons landstigning (vilken i själva verket ägde rum mitt i vad som kallas den medeltida värmeperioden).

5) Så t.ex. lägger de stort utrymme på 1970-talets varningar om en kommande istid, och förmedlar (det felaktiga) intrycket att klimatvetenskapen då dominerades av oro för global nedkylning (Superfreakonomics, s 165-166). Det underförstådda budskapet är givetvis att eftersom klimatvetenskapen hade fel då så har den antagligen fel idag också.

6) Bill Gates tillskrivs påståendet "Jag känner ingen som jag skulle kalla smartare än [företagets grundare Nathan Myhrvold]" (Superfreakonomics, s 178), och Myhrvold i sin tur säger att medarbetaren Lowell Wood är "en av de smartaste personerna i universum" (Superfreakonomics, s 181).

7) Superfreakonomics, s 187. Argumentet tillskrivs Nathan Myhrvold.

8) Däremot kan det lokala klimatet påverkas - det så kallade urban heat island-fenomenet.