Missförstånd om landhöjning och isavsmältning

I bland annat SvD, DN och Aftonbladet fick vi igår läsa att avsmältningshastigheten för isarna på Grönland och Antarktis har överskattats med en faktor 2. Detta eftersom forskarna ”bortsett från” landhöjningen efter senaste is-maximum för 20000 år sen. Man får nog säga att det är en tämligen fantasifull beskrivning av verkligheten som verkar ha sitt ursprung hos TT. Det är naturligtvis ingen [forskare i fältet] som ”glömt” landhöjningen. Tvärt om så har hastigheten på landhöjningen och hur man lämpligast beräknar den varit identifierad som ett krux för beräkningen av isavsmältning runt polerna.

Det som hänt är att författarna till den aktuella artikeln i Nature Geoscience, Wu et al, har använt en ny metod för att beräkna landhöjningen. Man kom fram till att hastigheten för Grönlands landhöjning är högre än tidigare beräknat, medan Västantarktis landhöjning är lägre. För båda områdena blir slutresultatet en lägre avsmältningshastighet än tidigare rapporterad¹. Grönlands avsmältning föreslås korrigeras från 230±33 till 104±23 Gt per år, och Västantarktis avsmältning från 132±26 till 64±32 Gt per år. Både i den nya och de gamla publikationerna om isavsmältning använder man samma satellitmätningar (GRACE, Gravity Recovery and Climate Experiment), som pågått sen 2002. Det man egentligen mäter är förändringar i jordens gravitationsfält, som i sin tur beror på förändringar i bland annat ismassa. När man analyserar satellitdatan för att få fram förändringar i ismassan måste man ta hänsyn till landhöjningen, eller närmare bestämt omfördelning av massa hos litosfären, men också till omfördelning av massa hos atmosfären och hos det omgivande havet. Omfördelning av massa hos de två sistnämnda är mycket lättare att beräkna än den hos litosfären.

Med den gamla metoden räknar man först fram ett preliminärt värde på is-massabalansen, utan at ta hänsyn till landhöjningen. Parallellt gör man en separat modellering av hastigheten på landhöjningen. Slutligen tar man det preliminära värdet på ismassbalansen och korrigerar för det modellerade värdet för landhöjningen och får fram den ”verkliga” förändringen av ismassa.

Med den nya metoden använder man alltså samma grunddata från GRACE, men när man analyserar satellitdatan räknar man på förändringar i ismassa och landhöjning samtidigt, istället för att ta en i taget som andra forskargrupper gör². Den matematiska metoden för att analysera GRACEdatan på det nya sättet kräver att man ”gissar” ett startvärde för att beräkna landhöjningen. Det gissade startvärdet har Wu et al bestämt med hjälp av samma modeller som använts tidigare för att beräkna hela landhöjningen, och detta är den svagaste länken. För att förfina och korrigera det modellerade startvärdet har man därför använt sig av ett nät av markbaserade GPSer. En svaghet hos metoden är att det ännu inte finns tillräckligt med GPSdata för att få ett robust resultat. Nätet av GPSer har ännu inte blivit ordentligt utbyggt, så dels har man bara data från senaste åren, och dels bara från kustområdena på Grönland och Antarktis, inget från inlandet.

Problemet med GPSdata gör alltså att resultatet från Wu et als studie inte är speciellt stabilt än. Studien kan snarast användas som en indikation på att hastigheten på isavsmältningen som den tidigare rapporterats från GRACE troligen ska korrigeras nedåt och inte uppåt, och sen återstår det att se hur mycket.

¹När man säger att avsmältningshastigheten är hälften av den tidigare beräknade är det bland annat Velicogna 2009 man jämför med, vars resultat ligger till grund för ett tidigare inlägg här på UI om havsnivån.

²Däremot har Wu et al inte tagit hänsyn till förändringar i atmosfärens massa, men bidraget från atmosfären är litet, endast ± 5 Gt per år för det aktuella områdena.

Blogginlägget bygger till största delen på

David H. Bromwich, Julien P. Nicolas, 'Sea-level rise: Ice-sheet uncertainty', Nature Geoscience 3, 596 - 597 (2010) Published online: 15 August 2010 doi:10.1038/ngeo946