Dags för "March for Science" - men glöm inte vad vetenskap är

Imorgon går March for Science av stapeln runt världen, så även i Stockholm. I Sverige blir det manifestationer i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Orsaken är från början den tilltagande antivetenskapligheten i världen, inte minst i USA:s högsta ledning, men det hela har utvecklats till en generell manifestation för vetenskapen.

Vetenskap är att ställa frågor och testa dem. Det är att tänka logiskt, metodiskt, öppet och nyfiket. Detta gäller alla vetenskapsområden: natur-, ingenjörs- och samhällsvetenskap, teknik, medicin, humaniora och matematik.
Vetenskap är inte bara för forskare. Vetenskap är en viktig del i det som utvecklar vår värld och berör därför oss alla.
Genom historien har vetenskapliga framsteg ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Diskussionerna kring vetenskap är en viktig del av det demokratiska samtalet. I tider då faktaresistens, "alternativa fakta" och falska nyheter alltmer konkurrerar med evidensbaserad kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt om uppmärksamheten är det dags att höja rösterna.
Vi tar ställning för forskningen och vill visa vad som gör vetenskapen unik som kunskapskälla, lyfta fram vikten av källkritik och acceptans för oliktänkande och ifrågasättande.

Flera har påpekat risken att en sådan här manifestation kapas för politiska ändamål och det har förekommit en del tecken på detta i USA. Desto viktigare att vi som kommer dit manifesterar just för vetenskapen och kommer ihåg vetenskapens gränser - vetenskap kan inte avgöra normativa frågor (däremot kan man förstås mäta effekter av normativa ställningstaganden, men det är något helt annat). Christian Azar har skrivit en oerhört bra artikel om detta i dagens DN. Här är ett utdrag, men läs för Guds (eller kanske främst för din egen) skull hela artikeln.

Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.
Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.
DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”.
Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.
Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.
Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.
Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt.
Det här är viktigt av flera skäl.
För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.

Läs resten av artikeln här. Kom och manifestera för vetenskapen.

Läs om klimatmodeller

Nyfiken på ur klimatmodeller fungerar? Nu finns en hel bok tillgänglig som "open access". Demystifying Climate Models är en guide till klimatmodeller och eras användning riktad till ickeexperten.



Ladda ner e-boken här.

Richard Alley: Vad motiverar en forskare?

BBC dokumentär: Climate Change by Numbers

En ny BBC-dokumentär om klimatförändringarna och klimatvetenskapen kring dem:

Vad vetenskapen säger och vad allmänheten hör

Att teori betyder olika saker inom och utanför vetenskapen är ofta uppmärksammat. Men även många andra termer  har olika betydelse i vetenskapligt språk och vardagsspråk.

Somerville och Hassol har en artikel, "Communicating the science of climate change" (Physics Today 2011), bland annat uppmärksammat skillnader för flera andra viktiga termer inom klimatkommunikation:

 

Climatica - en ny klimatvetenskaplig webbplats

En ny sida för klimat-vetenskap direkt från forskarna själva har startat. På Climatica skriver aktiva forskare om sin forskning och relaterade veten-skapliga frågor. 

Just nu kan vi bland annat läsa om Alpfloran och dess förändring och hur man använder sjösediment för att förstå klimathistorien.

Den vetenskapliga "debatten" kring global uppvärmning

James Lawrence Powell har undersökt publicererade artiklar med nyckelorden "global warming" eller "global climate change". Kortfattat beskriver han kategoriseringen enligt:

I read whatever combination of titles, abstracts, and entire articles was necessary to identify articles that "reject" human-caused global warming. To be classified as rejecting, an article had to clearly and explicitly state that the theory of global warming is false or, as happened in a few cases, that some other process better explains the observed warming. Articles that merely claimed to have found some discrepancy, some minor flaw, some reason for doubt, I did not classify as rejecting global warming. Articles about methods, paleoclimatology, mitigation, adaptation, and effects at least implicitly accept human-caused global warming and were usually obvious from the title alone.

Läs mer om metoden här.

Kan man lita på klimatvetenskapen?

I kommentarsfältet här på UI träffar man ofta på uppfattningen att forskare skulle gå i varandras ledband, utan ambition att tänka nytt och självständigt. Detta stämmer dåligt med mina erfarenheter från forskarvärlden. Låt mig bjuda på lite av dessa, och på några tankar som nybliven UI-medlem.

Jag har märkt att genrepet inför disputation är det tillfälle som mina doktorandkollegor på institutionen är som mest spända och nervösa inför när slutet på de fem åren börjar närma sig. Då presenteras avhandlingen för första gången i sin helhet för en grupp forskare, nämligen kollegorna på avdelningen. I seminarierummet sitter alla de professorer, docenter, forskarassistenter och doktorandkollegor som funnits runt omkring en under den långa tiden. Man ska inte låta sig luras av att de har kommit att bli vänner och i vissa fall samarbetspartners, nu är de där i rollen som kritiker. Finns en logisk lucka, en ogrundad slutsats eller en brist i metod kommer detta garanterat att tas upp. Publiken kommer inte att vara ”artig”.

Det är inte bara den egna flocken som får vara beredd på en hård granskning. Jag har sett många gäster på institutionen mötas av en rad kritiska frågor när de presenterar sitt arbete. Forskare älskar helt enkelt att hitta fel och ifrågasätta. Men det finns också en barnslig nyfikenhet. Man vill lära sig mer, förstå bättre. Därför fortsätter man att fråga tills man verkligen har förstått varje detalj. Detta har slagit mig många gånger sedan jag började som doktorand på Chalmers. Mina intryck står alltså i stark kontrast till bilden som ibland förs fram av vetenskapsmän som utför vinklad forskning i syfte att få fram på förhand bestämda resultat eller ägnar sig åt "pal review".

Låter jag som en idealist? Har jag gått på en bluff om den sanningssökande vetenskapsmannen? Okej, låt oss säga att forskare mest bryr sig om att producera resultat som behagar finansiärerna, att det är pengarna som styr. I så fall kan det vara värt att notera att även oljebolag har finansiella resurser. Tankesmedjan American Enterprise Institute, förespråkare av en konservativ politik och en begränsad statsapparat, har till exempel tagit emot pengar från oljejätten ExxonMobil. Som svar på IPCCs 2007-rapport erbjöd man forskare finansiering för att producera artiklar som kunde underminera rapporten, enligt the Guardian. 

Trots försöken har man inte lyckats producera några bevis för att något annat än människor skulle ligga bakom merparten av dagens klimatförändringar. Plan B blir då att försöka sprida en känsla bland allmänheten om att vi vet för lite om klimatförändringarna för att agera. Att klimatforskningen är alltför osäker. Detta är ett klassiskt knep som redan använts för att försöka skjuta upp åtgärder mot till exempel surt regn, det växande ozonhålet och rökning.

En del forskare drivs säkert av en längtan efter ära och berömmelse. Men om man tänker efter, vilka är det som har blivit kända egentligen? Inte de som ”rättar in sig i ledet”, fogar sig, producerar de resultat som politikerna vill ha. Antag t.ex. att koldioxid i själv verket inte absorberar  (och återemitterar) infraröd strålning. Forskaren som kan bevisa detta, och därmed lära oss något revolutionerande nytt om gasens strålningsegenskaper, kan räkna med att hamna på nomineringslistan för Nobelpriset.

Ibland får man höra att den rådande klimatvetenskapliga hållningen skulle vara ett resultat av rent politiska krafter. Jag förnekar inte att det finns politiker som har drivit klimatfrågan med en baktanke. Vår svenske före detta chefsklimatförhandlare Anders Turesson har till exempel beskrivit hur diskussionerna gick med den ryske kollegan Alexander Bedritsky i början av århundradet. Ryssland ville vinna ekonomiska fördelar och utnyttjade sin ställning som sista land att ratificera Kyotoprotokollet innan det trädde i kraft. Det var antagligen inte omtanken om klimatet som drev Putin när han tog ställning till Kyotoprotokollet. Men att klimatvetenskapen skulle vara något sorts politiskt beställningsverk ser jag som nonsens. Tvärt om kan några av de mest etablerade klimatforskarna vittna om hur de fått kämpa mot politiker i Vita Huset.

Tyvärr verkar det finnas en och annan som tror att vi inte kan lita på klimatvetenskapen för att den inte skulle vara tillräckligt hårt granskad, att forskningsresultaten endast skulle vara en respons på politiska strömningar eller att IPCC skulle ha en hemlig agenda. Jag önskar att vi kunde behandla klimatvetenskap som all annan vetenskap: Om teorierna talar för resultat X, modellerna talar för resultat X och konsensus råder bland forskarna, låt oss då utgå från att resultat X stämmer tills ett vettigt alternativ presenterats!

Svar på 101 frågor om klimatförändringarna

Australien har oturen att vara hemland för flera av de allra mest ökända klimatförnekarna, som Joanne Nova, Andrew Bolt och Ian Plimer. Nu har det Australiensiska departementet för klimatförändringar och energieffektivisering publicerat en rapport som svarar på 101 frågor om klimatet som Ian Plimer ställer i en bok.

Det är en bra och pedagogisk sammanställning som är läsvärd även för den som inte har kommit i kontakt med Plimers bok, så därför länkar vi till den här (PDF).

Här är ett litet smakprov.

Tribute video Stephen Schneider: Science and Distortion

Video baserat på Stephen Schneiders tal om klimatvetenskap, förvillare, osäkerhet och riskbedömning.

Ny klimatvetenskap

Den senaste tiden har flera intressanta klimatvetenskapliga artiklar publicerats. 

Uppskattningar av klimatkänsligheten med hjälp av istider

Klimatkänsligheten, det vill säga hur känsligt jordens klimatsystem är för förändringar i strålningsbalansen, är en fråga som ofta berörs i klimatdebatten. Klimatförvillare vill gärna framställa en bild av att IPCC:s intervall på 2-4.5 grader för fördubblad koldioxidkoncentration enbart är resultat av beräkningar i datormodeller, vilket är fel. I senaste IPCC-rapporten sammanställs uppskattningar som gjort med hjälp av temperaturdata, både från den pågående uppvärmingen och från paleodata.

Nu har två nya uppskattningar kommit. Schmitter med flera använder senaste istidsmaximat och finner en något lägre klimatkänslighet (1.7-2.6 grader med 66 % sannolikhet) än många andra studier. Real Climate är kritiska, och som vanligt bör den intresserade lekmannen avakta och se hur resultaten tas emot i forskarsamhället. Det positiva med studien är extrema scenarier med klimatkänsligheter på uppemot 10 grader tycks vara väldigt osannolika. Det negativa, vilket inte har med studien i sig att göra, är att resultaten uttnyttjats i klimatförvirrarpropaganda. Bloggen World Climate Report tog sig friheten att sudda ut valda delar i ett diagram. Mer om detta (och studien och hur den ska tolkas) kan ni läsa i en intervju med Nathan Urban, en av artikelns författare.

Rohling med flera använder data från flera istidscykler för sin uppskattning och får en klimatkänslighet nära 3 grader och breda felmarginaler, precis i linje med IPCC:s sammanställning.

Analys av temperaturdata 1979-2010

Forster och Rahmstorf  subtraherar inverkan från solinstrålning, vulkaner och El Niño/La Niña från globala temperaturdata från land- och satellitmätningar. Resultatet är att uppvärmingen efter millenieskiftet fortsatt på samma sätt som innan, vilket inte borde vara någon överraskning för Uppsalainitiativets läsare.

Hos tamino kan ni läsa om metoderna och vad som menas med att justera data. 

Vetandets värld: Klimatforskarna blir allt säkrare på sin sak

I dagens Vetandets värld (SR P1) ledde Klotets Johan Bergendorff ett samtal  kring rådande vetenskapsläge där Michael Tjernström medverkar tillsammans med geografiprofessor Gunhild Rosqvist och Kevin Noone.

Physics Today om historiska och samtida kontroverser

Oktobernumret av American Institute of Physics' medlemstidskrift Physics Today har en mycket läsvärd artikel skriven av Steven Sherwood. Den beskriver och jämför hur tre nya teorier (den heliocentriska världsbilden, relativitetsteorin samt teorin att mänskliga aktiviteter kan ha en mät- och kännbar effekt på jordens klimat) stött på motstånd, trots att evidensen entydigt talar till deras fördel.

It was easy for those not wishing to accept Copernicus’s insight to devise persuasive counterarguments against it. For example, in 1597 one prominent commentator declared that a moving Earth would “see cities and fortresses, towns and mountains thrown down,” and that “neither an arrow shot straight up, nor a stone dropped . . . would fall perpendicularly."² Those arguments would not fly today because nearly everyone has experiential knowledge, from riding in cars and airplanes, of what are now called the Galilean principles of invariance. But laypeople in the 17th century did not. To explain those abstractions to them would have been much more difficult than to make the neat, simple, and wrong argument advanced by naysayers. As the 17th century progressed, arguments against heliocentricity tended to veer more toward scriptural rather than scientific ones, but both types persisted.

Greenhouse warming today faces an even greater array of bogus counterarguments based on the uninformed interpretation of data from ice cores, erroneous views about natural carbon sources, alleged but unobserved alternative drivers of climate change, naive expectations of the time scales over which models and observations should match, and various forms of statistical chicanery and logical fallacy. Many of the arguments sound reasonable to an inexpert but intelligent layperson. Critics use the alleged flaws to attempt to discredit the entire field.

...

The current theory of global climate change is hardly elegant or scientifically revolutionary, and in that respect it seems like no bedfellow to the others. Its prominence comes from its implications for the sustainability of current Western consumption patterns, not from reshaping physics; its many contributors would not claim to be Einsteins. What it shares with the others, however, is its origin in the worked-out consequences of evident physical principles rather than direct observation. That sort of bottom-up deduction is valued by physics perhaps more than by any other science.
 

Uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet

SMHI har i en ny rapport sammanställt kunskapsläget i klimatfrågan. Författarna Markku Rummukainen, Daniel J. A. Johansson, Christian Azar, Joakim Langner, Ralf Döscher och Henrik Smith skriver i sammanfattningen:

Det naturvetenskapliga kunskapsläget om klimatförändringarna förbättrats ständigt genom forskningen om klimatsystemet, klimatpåverkan, klimatets variationer och förändringar samt klimateffekter.

Kunskapsläget är väletablerat när det gäller den grundläggande fysiken bakom växthuseffekten, liksom att genomsnittstemperaturen vid jordytan stigit de senaste femtio åren. Det är också mycket sannolikt att det mesta av den observerade uppvärmningen beror på mänsklig klimatpåverkan.

Samtidigt finns det betydande osäkerheter när det gäller konsekvenserna av klimatförändringarna samt hur mycket utsläppen behöver minska för att man ska nå ett givet klimatmål. Värdet på klimatkänsligheten är den viktigaste faktorn för beräkningar av hur mycket växthusgaser vi kan släppa ut, givet ett visst temperaturmål.

Forskningen visar att det behövs stora och snabba utsläppsminskningar för att uppnå tvågradersmålet. För att nå ett lägre temperaturmål, till exempel ett 1,5-gradersmål, är de nödvändiga utsläppsminskningarna än mer omfattande.

...

Jämfört med IPCC:s AR4 från 2007, har nya forskningsresultat publicerats om klimateffekter. I denna rapport har vi fokuserat på havsnivåhöjningen, havsförsurningen, den biologiska mångfalden samt klimateffekter i Arktis.

Jämfört med genomgången av kunskapsläget i AR4 visar nya resultat att den framtida havsnivåhöjningen kan bli större, havsförsurningens effekter på marina ekosystem omfattande och även om en del arter kan vara anpassningsbara, kan världens ekosystem påverkas av skillnader i olika arters sårbarhet för klimatförändringarna. I Arktis sker snabba förändringar.

Sammantaget ter sig riskerna för allvarliga klimateffekter större jämfört med AR4. Denna rapport utgår från naturvetenskaplig klimatforskning sedan 2007. Rapporten förordar inte något specifikt temperaturmål, någon specifik utsläppsbana eller specifika policybeslut. Dessa är föremål för politiska avgöranden.

Diamantplaneter, klimatförändring och den vetenskapliga metoden

Uppmärksammar en mycket bra artikel i The Conversation skriven av Matthew Bailes, en av forskarna bakom upptäckten av diamantplaneten som väckt uppmärksamhet i pressen. Bailes jämför mottagandet av deras upptäckt och vad klimatforskare får utstå:

The attention we received was 100% positive, but how different that could have been.
How so? Well, we could have been climate scientists.
Imagine for a minute that, instead of discovering a diamond planet, we’d made a breakthrough in global temperature projections.
Let’s say we studied computer models of the influence of excessive greenhouse gases, verified them through observations, then had them peer-reviewed and published in Science.
Instead of sitting back and basking in the glory, I suspect we’d find a lot of commentators, many with no scientific qualifications, pouring scorn on our findings.
People on the fringe of science would be quoted as opponents of our work, arguing that it was nothing more than a theory yet to be conclusively proven.
There would be doubt cast on the interpretation of our data and conjecture about whether we were “buddies” with the journal referees.

Bailes påpekar vidare det viktiga, men allt för ofta bortglömda

It may come as a big surprise to many, but there is actually no difference between how science works in astronomy and climate change – or any other scientific discipline for that matter.
We make observations, run simulations, test and propose hypotheses, and undergo peer review of our findings.

Samt hur vetenskapen går framåt och dess universallitet

Of course we all make mistakes. But eventually the prevailing wisdom of the community triumphs and the field advances. It’s wonderful to be a part of that process.
...
In all fields of science, papers are challenged and statistics are debated. If there is any basis to these challenges they stand, but if not they fall by the wayside and the field continues to advance.
When big theories fall, it isn’t because of business or political pressures – it’s because of the scientific process.
Sadly, the same media commentators who celebrate diamond planets without question are all too quick to dismiss the latest peer-reviewed evidence that suggests man-made activities are responsible for changes in concentrations of CO2 in our atmosphere.
The scientific method is universal. If we selectively ignore it in certain disciplines, we do so at our peril.

Läs hela artikeln här!

Andrew Dessler om Lindzen och Spencer

Forskaren Andrew Dessler publicerar i dagarna en artikel i Geophysical Research Letters som granskar de påståenden som framförts att moln skulle utgöra en klimatdrivande faktor snarare än en återkoppling. Vem kan bättre förklara resultaten än Dessler själv?

Läs även Scott Mandias sammanfattning av läget.

Uppdatering:
Skeptical Science om artikeln:
Andrew Dessler's New Paper Debunks Both Roy Spencer And Richard Lindzen Dessler Demolishes Three Crucial 'Skeptic' Myths

Första riktiga resultaten från CLOUD-experimentet ute

Sedan några år bedrivs även atmosfärsvetenskaplig forskning vid den berömda partikelaccelaratorn i CERN. Experimentet kallas CLOUD (Cosmics Leaving OUtdoor Droplets, i en tradition av krystade akronymer på vetenskapliga projekt) och behandlar den eventuella påverkan kosmiska strålar har på aerosolbildning, moln och i förlängningen jordens klimat. I korthet går experimenten ut på att studera bildningen (nukleationen) av ytterst små droppar (kallas partiklar oavsett om de är fasta eller flytande) bestående av svavelsyra och vatten samt hur den påverkas av kemiska tillsatser och joniserande strålning.

I den första artikeln från projektet presenteras en hel del intressanta resultat. De påvisar en tydlig effekt av joniserande strålning på hastigheten hos partikelbildningen, men en än större effekt tillsatser av ammoniak. Dock kommer inte nukleationshastigheterna i närheten av de hastigheter som observerats i atmosfären, vilket kan tolkas som att gasblandningen i experimentkammaren är för ren för att riktigt likna den verkliga atmosfären. Mest överraskande i resultaten är att det trots den mängd arbete forskarna lagt ner på att få en ren gasblandning dyker upp organiska kväveföreningar i partiklarna. Dessa ämnen tycks alltså delta i och därmed underlätta nukleationen, trots att koncentrationerna är mycket lägre än de i jordens atmosfär.

Att utifrån dessa resultat läsa in att kosmiska strålar är den viktigaste faktorn i partikelbildning vore fånigt. Studiens huvudförfattare Jasper Kirkby sammanfattar: "At the moment, it actually says nothing about a possible cosmic-ray effect on clouds and climate, but it's a very important first step". Sammantaget bekräftar studien bilden av synnerligen komplexa processer som inte låter sig sammanfattas i slagord. Joninducerad nukleation kan ha en verklig inverkan på molnbildningen, men mycket arbete återstår får att förstå och kvantifiera denna. Däremot kan vi fortfarande med säkerhet, oavsett om kopplingen finns eller inte, konstatera att den pågående uppvärmningen inte är orsakade av ändringar i den kosmiska strålning som når jorden. Det finns helt enkelt inte någon sådan långsiktig trend i mätningarna av kosmisk strålning, mer om detta hos The Way Things Break och Real Climate.
Andra röster: Nature, Real Climate, The Way Things Break

Uppdatering: I kommentarerna tipsas om en filmsnutt från CERN. Intressant!

Australiensiska forskarna svarar förnekarna

Trots mordhot och smädelser låter sig inte Australiens klimatforskare sig tystas. Tvärt om, de tar steget ut i media och konfronterar mobbarna.

Under rubriken Clearing up the Climate Debate har forskare i Australien publicerat en artikelserie i tretton delar där de inte bara lyfter fram de vetenskapliga beläggen kring global uppvärmning utan också avslöjar förnekarna, deras metoder och massmedias brister:

• Climate change is real: an open letter from the scientific community.


• The greenhouse effect is real: here’s why


• Speaking science to climate policy


• Our effect on the earth is real: how we’re geo-engineering the planet


• Who’s your expert? The difference between peer review and rhetoric


• Climate change denial and the abuse of peer review


• When scientists take to the streets it’s time to listen up


• Australia’s contribution matters: why we can’t ignore our climate responsibilities


• A journey into the weird and wacky world of climate change denial


• The chief troupier: the follies of Mr Monckton


• Rogues or respectable? How climate change sceptics spread doubt and denial


• Bob Carter’s climate counter-consensus is an alternate reality


• The false, the confused and the mendacious: how the media gets it wrong on climate change

Det finns ingen AGW-teori

Det finns ingen AGW-teori¹ liksom som det inte finns någon "Därför kan fåglar flyga"-teori.

Om vi undrar hur fåglar flyger vänder vi oss troligen i första hand till aerodynamiken och tillämpar dess lagar och teorier. Är vi inte nöjda med det inkluderar vi biomekanik, fysiologi och andra vetenskapsområden som belyser problemen kring fåglars flykt. De teorier och förklaringar vi använder oss av är alla tillämpliga på mycket mer än fåglars flykt, tex. samma strömningsmekanik som beskriver luftens strömning över fågelvingen beskriver vattnets strömning i ett vattenkraftverk.

Vill vi förstå klimatet och människans inverkan på detta använder vi atmosfärsfysik och kemi, klimatologi, ocenanografi, glaciologi och biologi med mer beroende på hur ingående vi vill studera frågan. Vi tar hjälp av kunskap om hantering av fossila resurser från ekonomi och industri. Vi tillämpar alltså den vetenskapliga kunskapen från ett stort antal forskningsfält på problemet människans klimatpåverkan. De teorier och förklaringar som tillämpas kring global uppvärmning tillämpas också inom de olika forskningsfälten för att förklara många andra fenomen.

Antropogen global uppvärmning (AGW) är en av många tillämpningar av vetenskaplig kunskap och som alla andra avancerade tillämpningar väcker den nya frågor och behov av fördjupad kunskap inom olika vetenskapliga områden. Där med driver den forskningen framåt mot bättre förståelse samt förfinade och kanske även nya teorier.

Om nu det inte finns någon AGW-teori varför dyker då beteckningen ofta upp i klimatdebatten. Jag föreslår tre orsaker till detta:

• För den som inte råkar vara specialintresserad av atmosfärsvetenskap, klimatologi eller planetfysik är det högst troligt att mötet med klimatvetenskap skett genom förklaringar till global uppvärmning och artiklar kring pågående klimatförändring. Det är därför lätt att tänka sig att klimatforskningen närmat sig problemet på samma sätt. Alltså som en strävan att ta fram orsaker som kan förklara observationerna kring senaste tidens uppvärmning. Denna bakvända syn förstärks ofta av att många beskrivningar i klimatfrågan börjar med 1900-talets temperaturkurva och sedan följer förklaringarna till denna.
• I framför allt USA finns en kreationistisk tradition att retoriskt utnyttja skillnaden mellan den vardagliga betydelsen av teori och den vetenskapliga. De säger att evolutionsteorin "endast är en teori" för att försvaga dess status i icke vetenskapligt insatt personers ögon (hjärnor). På liknande sätt använder vissa klimatförnekare dubbeltydigheten i teori även kring AGW. (En mer uppenbar variant förringning är naturligtvis AGW-hypotesen.)
  
• Det finns en annan retorisk poäng bland klimatförvillare med att tala om AGW-teorin. Det ger för mottagaren intrycket att förklaringarna till klimatförändringarna är separata från övrig vetenskap. Att tex. växthuseffekten skulle kunna vara helt annorlunda än förväntat utan att det skulle rubba förståelse för andra fenomen samt att deras föreslagna alternativa hypoteser kan leva fritt från övrig vetenskap. Det ger också intrycket att det är en förhållandevis liten grupp forskare som bygger upp denna "teori" vilket gör att anklagelser om fusk och vinklingar blir mer trovärdiga . (Ex. meteorologer enligt Lars Bern)

1 Detta är naturligtvis avhängigt av vad man menar med en vetenskaplig teori. Något som inte är stringent definierat. Jag utgår från att det är en väl belagd förklaringsmodell tillämpbar på en mängd fenomen inom ett eller flera vetenskapliga områden. Se även Wikipedia Scientific theory.

Wegmanartikel dras tillbaka

USA Today rapporterar att den vetenskapliga tidskriften Computational Statistics and Data Analysis har beslutat att dra tillbaka en artikel från 2008 av bland annat Professor Edward Wegman på grund av plagiat. Artikeln var en uppföljare till den (ö)kända rapport till kongressen vars allmäna undermålighet vi dokumenterat tidigare.

Ställd inför fullbordat faktum att hans studie innehåll plagierat material väljer Wegman det kanske minst hedervärda alternativet, nämligen att skylla ifrån sig på en student. Nåväl, som tur är har Wegman vänner som är trogna i vått och torrt.

Läs även på Deep Climate. DC var den första att uppmärksamma fusket i Wegmans arbeten.

Uppdatering: USA Today har frågat en expert om artikeln. Hon är inte imponerad.

Uppdatering 24/5: Nature tar upp återtagandet och utredningen kring Wegmanrapporten i en ledare.