Minnet av Stephen Schneider lever vidare

Stephen Schneider var en av de riktigt stora klimatforskarna. Han avled i juli 2010, 65 år gammal. Den enastående bredden i hans forskning betonas av Chalmersforkaren Christian Azar i en minnesruna i tidskriften Climate Policy:

Steve Schneider was an outstanding scientist whose work covered a broad range of topics. He was one of the first to look at the possible climatic effects of nuclear war; in the 1970s he worked on the transient response to increasing concentrations of greenhouse gases; and, since then, he has looked at everything from the role of carbon taxes in promoting new energy technologies, to integrated assessment models and the ecological fingerprints of the climate changes that have occurred so far.

På Uppsalainitiativet har vi tidigare uppmärksammat Schneider och några enstaka av hans gärningar här, här, här, och här. Av dessa nedslag förstår man att Stephen Schneider inte var det slags forskare som nöjde sig med att, högt uppe i elfenbenstornet, fördjupa sig i sina specialiteter. Att dessutom kommunicera klimatvetenskapens landvinningar med beslutsfattare och allmänhet såg han som angeläget och högprioriterat. Detta tog sig många uttryck, varav ett var hans ambitiösa webbplats ClimateChange.Net, med pedagogiska sammanställningar om klimatvetenskap, klimatförändringar och policyimplikationer.

En grupp vänner och lärjungar till Schneider har fortsatt att underhålla och utveckla denna utomordentliga webbresurs efter hans död. Nu senast har tillfogats en avdelning Steve-in-action med videoklipp från framträdanden och föreläsningar han gjorde i olika sammanhang. En guldgruva!

Låt mig avsluta med ytterligare ett klipp från Christian Azars minnesord om Schneider, rörande dennes utåtriktade verksamhet i IPCC:

In his role as a convening lead author of the IPCC, Steve emphasized the issue of uncertainty and how it should be communicated. I can still hear him saying that we cannot focus only on the most probable outcomes. No, we must look at the entire range of possibilities. It may turn out that climate sensitivity is low; we cannot rule this out. It may also be high. The full range of outcomes has to be considered when developing global and national policy responses. These uncertainties do not justify inaction, as some seem to argue. On the contrary, the less we know about the consequences, the more reason we have to be cautious. The low-probability, high-impact events may offer the strongest reasons for near-term abatement.

Steve is no longer with us. But his voice will remain a source of inspiration for everyone who works on climate change and science–policy interactions, as well as for everyone who is trying to help shape policies for sustainable human interaction with our planet.