Full fart framåt

Jag har tittat till skutan. Det ser inte bra ut. Det ligger ett isberg precis vid horisontranden, och om man tittar riktigt noga på rätt punkt kan man ana det med blotta ögat.

Vid relingen står en samling personer i vita rockar och diskuterar hur lång tid det kommer att ta innan skutan och isberget träffas. De tittar i kikare, mäter avstånd och hastighet hos skepp och isberg, räknar på strömmar, vindriktning och avdrift. Några försöker lista ut hur stort isberget egentligen är, hur mycket finns på baksidan, sticker det ut delar under ytan? Bakom vitrockarna står några andra och ställer frågor, om allt från kulspetspennans mekanism till avancerade resonemang om havsströmmarnas riktning och historiska paralleller.

-Har ni tänkt på kompassens missvisning? Vi kanske inte krockar med isberget trots allt, vi kanske passerar med en centimeters marginal? Detta kanske är världens första isberg som flyter helt ovanpå vattnet, och inte sticker ner under ytan alls? Is har faktiskt lägre densitet än vatten!

Några av vitrockarna försöker svara på frågorna, några undersöker om det går att avsätta anslag till staket eller åtminstone kommunikatörer som diskuterar, men det stora flertalet är fullständigt absorberade av isberget och varken hör eller ser.

Allra längst fram i fören står några tappra individer utrustade med fendrar, hårtorkar, spadar, blåslampor, madrasser och båtsakar. Det är teknikoptimisterna och de är beredda att bära av. Om nödvändigt smälta isberget när vi närmar oss.

Vid ett runt bord på fördäck sitter en brokig samling och filosoferar. De ler överseende åt forskarna vid relingen och förklarar att till isberget, dit når vi aldrig. Och om vi ändå kommer fram så gör vi det på de sista ångorna. Skeppet bunkrade nämligen olja och förnödenheter i Southampton före avgång, och sen dess har förråden inte fyllts på. Och nu är det snart slut, på både det ena och det andra.

-Men... men... vi är ju bara drygt halvvägs till New York?

-Jo. Det har vi sagt hela tiden, men är det någon som lyssnar? Titta efter själv om du inte tror oss.

Sagt och gjort, vi ger oss av ner mot maskinrummet. Där nere är mörkt, smutsigt, bullrigt och rent ut sagt gräsligt. Oljetankarna är avspärrade, dit får bara teknisk personal gå. På väggen vid avspärrningarna hänger tabeller och diagram över förbrukning och lager. De är fulla av ändringar i efterhand, överstrykningar, omräkningar, kostnadskalkyler och här och var hänvisningar till alternativa energikällor. Kan man bränna frityroljan från köket? Kan vi bränna inredningsdetaljer för att ta oss sista biten till New York, det finns ju en hel del bord i matsalen? Hur mycket energi ger förbränning av en mås?

Vi lämnar maskinrummet inte mycket klokare än vi kom. Kanske har de rätt där ute vid det runda bordet trots allt? Varför pratar ingen om saken i så fall? På vägen ut ser vi att bränsleslangarna och avgassystemen verkar vara felkopplade. Avgaser läcker ut i ventilationssystemet och sprids till skeppets alla hytter och utrymmen. I ett hörn kämpar några arbetare i BP-hjälmar med att koppla om ett oljerör som blivit hopkopplat med avloppsystemet av misstag. När vi frågar hur det går svarar de att olja tyvärr kommit upp ur golvbrunnen i några av hytterna och dessa är nu helt förstörda. Man har dock stängt dörren dit in och räknar med att saken kommer att vara glömd inom kort. En städpatrull utrustad med hink, mopp och målarfärg är utsänd för att snygga till lite i korridoren utanför.

På väg tillbaka upp mot däck passerar vi restaurangerna, klubbarna och spelautomaterna. Där är festen i full gång, men när vi nämner isberget stannar de flesta upp och ser bekymrade ut. Men det är folk på däck väl? Jag såg någon gå förbi med en hårtork alldeles nyss, det måste väl innebära att läget är under kontroll? Dessutom är det väl någon annan som kör?

Just det ja, vem är det som kör egentligen?

Vi tar sikte mot kommandobryggan. Längs vägen passerar vi soldäck med de berömda däcksstolarna. Där råder en hel del aktivitet, och diskussionerna om stolarnas placering går höga. Det finns en viss konsensus om att stolarna bör flyttas så långt bort från isbergssidan som möjligt, men flyttandet går trögt. Några har nämligen upptäckt att det är skugga på den sidan. Dessutom sitter det folk i stolarna och de vill inte flytta sig. De har, med viss rätta, insett att det inte alls är säkert att de får tillbaka sin stol om de reser sig nu, och i vilket fall så är placeringen i skuggan mindre attraktiv än placeringen i solen där de befinner sig nu. Kanske någon annan kan flytta först? Alla de utan stol, kan inte de gå in i skuggan?

Vi slänger en blick över kanten av soldäck ner mot akterdäck och livbåtarna. Längst bort i hörnet står en liten, liten grupp människor samlade runt en livbåt. Runt omkring ligger en mager samling tillhörigheter: en kompass, en sextant, en släplogg, en liten avsaltningsanläggning för att göra dricksvatten av havsvatten, en bur med några kaniner, en påse med frön, en liten flotte att ta på släp efter livbåten där ett sinnrikt system gör det möjligt att odla lite grönsaker, och sist men inte minst en stor säck med skeppsskorpor och en flaska maltwhiskey. Några arbetar med att sätta en mast på livbåten, och två syr ett segel av lakan från hytten. Vi stirrar fascinerat.

-Vad gör ni?

-Äh, vi har kollat läget, det här går aldrig. Vi tänkte kliva av skutan här och sätta segel mot Southampton. Eller åtminstone mot Irland. Ska ni med? Det finns plats.

-Frestande, men nja, vi hänger nog kvar här ett tag till.

-Visst, lycka till. Vi har fått nog.

Vi dröjer ett ögonblick och tittar på medan de avslutar arbetet med masten, döper livbåten till S/S Survivalist och därefter samlas runt däverten för att ta rätt på hur man rent praktiskt bär sig åt för att sänka ner jollen i vattnet.

Äntligen framme vid kommandobryggan. Dörren är låst. Kapten och styrman har kopplat på autopiloten, satt reglagen på ”Full fart framåt” och gått därifrån. När vi tittar in genom fönstret ser vi att isberget lyser som en stor grön blip på radarskärmen, kursen är utlagd och leder rakt mot isbergets centrum, röda lampor blinkar ilsket längs hela instrumentpanelen och en varningssignal surrar ur en högtalare. Vid kaptenens plats ligger högar av lästa och olästa meddelanden, om felkopplingen av avgassystemet, bränsleåtgång, vinster och förluster från spelhallar och restauranger, beräknad ankomst till isberget, och en tjock lunta med klagomål från soldäck: Det fattas parasoller, hur ska vi kunna njuta av kryssningen utan parasoll? Vi har faktiskt betalat. På väggen hänger en löpsedel: ”Hångelfiaskot i Bonde söker fru”. De äldsta meddelandena är från strax efter avgången från Southampton.

Utanför dörren trängs miljörörelsen, arbetarrörelsen, diverse andra osorterade rörelser och marknadsliberalerna. Några nytillkomna dricker värdigt te ur porslinskoppar med guldkant. Övriga bankar på den låsta dörren som är prydd med en handskriven post it-lapp med det uppmuntrande meddelandet ”Kommer strax”. Man diskuterar sins emellan och mellan grupperna om lämpligaste sättet att forcera dörren, vem som ska sitta i kaptensstolen när man väl kommer in, och naturligtvis, vad ska vi göra när dörren öppnas? Hur stänger man av autopiloten? Går det alls att stänga av? En grupp längst bak ropar att vi måste ställa om, stänga av motorn, genast! Andra protesterar och säger att då blir det mörkt, kallt, spisen slutar fungera, kylskåpet lägger av och vi blir fast på Nordatlanten för alltid. En vilsekommen forskare meddelar att om vi stänger av motorn genast, och det går eventuellt att göra från maskinrummet men det är inte att rekommendera, så räcker båtens hastighet och massa för att ta oss hela vägen fram till isberget. Vid krocken kommer troligtvis delar av bogpartiet att slitas upp och vi kommer att ta in vatten. Om någon går ner under däck och stänger de vattentäta skotten mellan skrovets olika sektioner så borde vi klara oss från att sjunka. Vissa delar av färjan kommer att bli obrukbar, och det är hög tid att stänga säkerhetsdörrarna. De har stått vidöppna länge, och det är lite oklart hur man egentligen gör för att stänga dem.

Medan gruppen utanför den låsta dörren diskuterar möjligheter och svagheter med den planen närmar sig de militanta delarna av ”Proteströrelsen mot färjan som koncept och färdriktningen i största allmänhet”. De är utrustade med kofot och meddelar att om inte någon plockar fram nyckeln till styrhytten – Nu! – så tänker de lösa dörrproblemet en gång för alla.

Så ser läget ut på skutan. Och Uppsalainitiativet? De står på en uppochnedvänd sockerlåda vid dörren in till en av nattklubbarna och ropar genom musiken och oväsendet. Dags att investera i en megafon?

_________
Uppdatering: På samma tema i Expressen den 2/11 2010: Ann-Charlotte Marteus: Tjugo minuter över midnatt