Ny klimatvetenskap

Den senaste tiden har flera intressanta klimatvetenskapliga artiklar publicerats. 

Uppskattningar av klimatkänsligheten med hjälp av istider

Klimatkänsligheten, det vill säga hur känsligt jordens klimatsystem är för förändringar i strålningsbalansen, är en fråga som ofta berörs i klimatdebatten. Klimatförvillare vill gärna framställa en bild av att IPCC:s intervall på 2-4.5 grader för fördubblad koldioxidkoncentration enbart är resultat av beräkningar i datormodeller, vilket är fel. I senaste IPCC-rapporten sammanställs uppskattningar som gjort med hjälp av temperaturdata, både från den pågående uppvärmingen och från paleodata.

Nu har två nya uppskattningar kommit. Schmitter med flera använder senaste istidsmaximat och finner en något lägre klimatkänslighet (1.7-2.6 grader med 66 % sannolikhet) än många andra studier. Real Climate är kritiska, och som vanligt bör den intresserade lekmannen avakta och se hur resultaten tas emot i forskarsamhället. Det positiva med studien är extrema scenarier med klimatkänsligheter på uppemot 10 grader tycks vara väldigt osannolika. Det negativa, vilket inte har med studien i sig att göra, är att resultaten uttnyttjats i klimatförvirrarpropaganda. Bloggen World Climate Report tog sig friheten att sudda ut valda delar i ett diagram. Mer om detta (och studien och hur den ska tolkas) kan ni läsa i en intervju med Nathan Urban, en av artikelns författare.

Rohling med flera använder data från flera istidscykler för sin uppskattning och får en klimatkänslighet nära 3 grader och breda felmarginaler, precis i linje med IPCC:s sammanställning.

Analys av temperaturdata 1979-2010

Forster och Rahmstorf  subtraherar inverkan från solinstrålning, vulkaner och El Niño/La Niña från globala temperaturdata från land- och satellitmätningar. Resultatet är att uppvärmingen efter millenieskiftet fortsatt på samma sätt som innan, vilket inte borde vara någon överraskning för Uppsalainitiativets läsare.

Hos tamino kan ni läsa om metoderna och vad som menas med att justera data.