Kan man lita på klimatvetenskapen?

I kommentarsfältet här på UI träffar man ofta på uppfattningen att forskare skulle gå i varandras ledband, utan ambition att tänka nytt och självständigt. Detta stämmer dåligt med mina erfarenheter från forskarvärlden. Låt mig bjuda på lite av dessa, och på några tankar som nybliven UI-medlem.

Jag har märkt att genrepet inför disputation är det tillfälle som mina doktorandkollegor på institutionen är som mest spända och nervösa inför när slutet på de fem åren börjar närma sig. Då presenteras avhandlingen för första gången i sin helhet för en grupp forskare, nämligen kollegorna på avdelningen. I seminarierummet sitter alla de professorer, docenter, forskarassistenter och doktorandkollegor som funnits runt omkring en under den långa tiden. Man ska inte låta sig luras av att de har kommit att bli vänner och i vissa fall samarbetspartners, nu är de där i rollen som kritiker. Finns en logisk lucka, en ogrundad slutsats eller en brist i metod kommer detta garanterat att tas upp. Publiken kommer inte att vara ”artig”.

Det är inte bara den egna flocken som får vara beredd på en hård granskning. Jag har sett många gäster på institutionen mötas av en rad kritiska frågor när de presenterar sitt arbete. Forskare älskar helt enkelt att hitta fel och ifrågasätta. Men det finns också en barnslig nyfikenhet. Man vill lära sig mer, förstå bättre. Därför fortsätter man att fråga tills man verkligen har förstått varje detalj. Detta har slagit mig många gånger sedan jag började som doktorand på Chalmers. Mina intryck står alltså i stark kontrast till bilden som ibland förs fram av vetenskapsmän som utför vinklad forskning i syfte att få fram på förhand bestämda resultat eller ägnar sig åt "pal review".

Låter jag som en idealist? Har jag gått på en bluff om den sanningssökande vetenskapsmannen? Okej, låt oss säga att forskare mest bryr sig om att producera resultat som behagar finansiärerna, att det är pengarna som styr. I så fall kan det vara värt att notera att även oljebolag har finansiella resurser. Tankesmedjan American Enterprise Institute, förespråkare av en konservativ politik och en begränsad statsapparat, har till exempel tagit emot pengar från oljejätten ExxonMobil. Som svar på IPCCs 2007-rapport erbjöd man forskare finansiering för att producera artiklar som kunde underminera rapporten, enligt the Guardian. 

Trots försöken har man inte lyckats producera några bevis för att något annat än människor skulle ligga bakom merparten av dagens klimatförändringar. Plan B blir då att försöka sprida en känsla bland allmänheten om att vi vet för lite om klimatförändringarna för att agera. Att klimatforskningen är alltför osäker. Detta är ett klassiskt knep som redan använts för att försöka skjuta upp åtgärder mot till exempel surt regn, det växande ozonhålet och rökning.

En del forskare drivs säkert av en längtan efter ära och berömmelse. Men om man tänker efter, vilka är det som har blivit kända egentligen? Inte de som ”rättar in sig i ledet”, fogar sig, producerar de resultat som politikerna vill ha. Antag t.ex. att koldioxid i själv verket inte absorberar  (och återemitterar) infraröd strålning. Forskaren som kan bevisa detta, och därmed lära oss något revolutionerande nytt om gasens strålningsegenskaper, kan räkna med att hamna på nomineringslistan för Nobelpriset.

Ibland får man höra att den rådande klimatvetenskapliga hållningen skulle vara ett resultat av rent politiska krafter. Jag förnekar inte att det finns politiker som har drivit klimatfrågan med en baktanke. Vår svenske före detta chefsklimatförhandlare Anders Turesson har till exempel beskrivit hur diskussionerna gick med den ryske kollegan Alexander Bedritsky i början av århundradet. Ryssland ville vinna ekonomiska fördelar och utnyttjade sin ställning som sista land att ratificera Kyotoprotokollet innan det trädde i kraft. Det var antagligen inte omtanken om klimatet som drev Putin när han tog ställning till Kyotoprotokollet. Men att klimatvetenskapen skulle vara något sorts politiskt beställningsverk ser jag som nonsens. Tvärt om kan några av de mest etablerade klimatforskarna vittna om hur de fått kämpa mot politiker i Vita Huset.

Tyvärr verkar det finnas en och annan som tror att vi inte kan lita på klimatvetenskapen för att den inte skulle vara tillräckligt hårt granskad, att forskningsresultaten endast skulle vara en respons på politiska strömningar eller att IPCC skulle ha en hemlig agenda. Jag önskar att vi kunde behandla klimatvetenskap som all annan vetenskap: Om teorierna talar för resultat X, modellerna talar för resultat X och konsensus råder bland forskarna, låt oss då utgå från att resultat X stämmer tills ett vettigt alternativ presenterats!