Petter och vargarna

God jul! Här kommer en liten allegorisk berättelse, som ni kan skrämma barnen med.

Foto taget av Gunnar Ries Amphibol

Det var en gång en liten by som låg i en avlägsen dal. Det var ingen särskilt stor eller rik eller märkvärdig  by, men den hade i alla fall en stolthet: dess fina fårhjord.  Av fårens ull gjorde man kläder till byns barn, och den ull som blev över sålde man och kunde på så sätt bekosta byns lilla skola.

Fåren vallades av en pojke, Petter, som förde fåren till betet och vaktade mot rovdjur. Det var sällan någonting farligt hände, men Petter var ändå väldigt vaksam, för han visste hur viktiga fåren var för byn, och i synnerhet för dess barn.

Så en kväll hittade Petter rovdjursspillning nära ängen där han brukade valla fåren. Han skyndade tillbaka med fåren till byn och sammankallade byn invånare:

- Jag tror att en varg har kommit till trakten, sade han och visade spillningen. Vi måste skydda fåren!

- Det där är inte vargspillning, det där är ekorrspillning, invände byns klockare.

- Du har låtit din fantasi skena iväg, sa byns smed. Och i vilket fall som helst skulle det vara för dyrt att skydda fåren.

- Det finns inga vargar, sa byns mjölnare. Det är bara en myt, som tomtar och enhörningar och eskimåer.

Så ingen ville hjälpa Petter, och nästa dag fick han ge sig ut med fåren igen. Den här gången hittade han avtryck av stora tassar på marken. När han kom tillbaka till byn berättade han om dessa för byborna.

- Det var inte ett vargspår, det var ett älgspår, sa klockaren.

- Men älgar har inte tassar, invände Petter.

- Försök inte kväsa debatten med dina pekpinnar, utbrast smeden upprört.

- Vargarna är bara ett påhitt, sa mjölnaren. Alla säger att de finns, men ingen har sett dem.

Så Petter fick ge sig ut med fåren nästa dag också. Flera gånger hörde han ett ylande som genljöd över nejden, och han kände en viss lättnad när han nådde fram till byn med fåren sent på kvällen. Han försökte återigen tala med byborna.

- Jag hörde vargar yla, berättade Petter.

Några av byborna såg nu oroliga ut, och en bonde sade:

- Jag hörde också någonting. Det lät som ett ylande.

- Det var nog bara lommen, sa klockaren.

- Om det inte var Petter själv som tjöt, sa smeden. Och nu vill han väl att vi ska bygga fällor eller köpa kulor och krut! Och vem skall bekosta det?

- Jag har inte hört något, sa mjölnaren, som hade fullt med mjöl i öronen. Det var nog ingenting alls.

Så än en gång fick Petter ge sig ut med fåren. Ingen ville hjälpa honom. Framåt kvällen såg han att ett får saknades, och det fanns spår av blod på marken. Skräckslagen skyndade han tillbaka med fåren till byn och berättade vad som hade hänt.

- Du har nog bara räknat fel på fåren, sade klockaren.

- Vi hade ett får mindre i våras, sa smeden, så det är inget konstigt med. Det är helt naturligt.

- Det finns ändå inga vargar, sa mjölnaren. Djur som äter andra djur? Det kan inte finnas enligt termodynamikens andra lag.

De övriga byborna lät sig lugnas av dessa argument, och Petter fick finna sig i att dagen därpå ge sig ut själv med fåren igen. Den här gången slutade det med att Petter hittade ett av fåren dött och halvt uppätet. Han bar tillbaka det som återstod av fåret till byn, och utmattad kastade han ner kadavret på byns lilla torg.

- Titta vad vargen har gjort, sade han!

- Det där fåret har dött av sig självt, sa klockaren och klappade sig på sin feta mage.

- Men titta på bitmärkena, sa Petter. Och nästan halva fåret saknas ju!

- Du har säkert tappat bort resten av fåret på vägen, sa smeden och hans ögon stirrade hotfullt på
Petter under ett par buskiga ögonbryn.

- Det här pratet om vargar är bara bluff, fräste mjölnaren och hötte med sina håriga nävar.

Och så fortsatte det, dag efter dag. Trots Petters ansträngningar att skydda dem så blev fler får slukade. Varje gång lyckades klockaren, smeden och mjölnaren  övertyga de andra byborna om att det inte var bevisat att det berodde på vargar, och det i alla fall skulle bli för dyrt att göra något.

Så en dag försvann det sista fåret. Petter gick gråtande hem, för han visste att byn skulle drabbas hårt av förlusten av fårhjorden. Klockaren, smeden och mjölnaren stod och flinade när han nådde det lilla torget. De hade alla tre blivit fetare, och deras buskiga anleten hade blivit ännu buskigare. Deras hånfulla skratt lät nästan som ett morrande.

- Har du tappat bort alla fåren, ylade de. Nåväl, det finns fler får i dalen intill.

Och Petter såg sig omkring och såg att de andra vuxna i byn nickade instämmande, och han såg samma
tecken i deras anleten, och han hörde samma ton i deras röster.

Och då förstod Petter hur det låg till.

För vargarna, de är vi.