Inspirerade klimatförändringar till fornnordiska myter?

Håkan Lindgren har idag en fascinerande understreckare i Svenska Dagbladet om ett klimatförändrande vulkanutbrott som kan ha gett avtryck i de nordiska myterna. Det handlar troligen om vulkanen Ilopango i El Salvador. Vulkankäglan kollapsade under utbrottet, så allt som finns att se på satellitbilden i Google maps är numera en sjö. Så här skriver Lindgren:

En mängd traditioner bryts i mitten av 500-talet, det har varit känt bland skandinaviska arkeologer sedan länge. Gravskicket förändras. Boplatser överges. Först relativt nyligen har man satt dessa händelser i samband med en klimatförändring. Det började på Nasa. 

I början av 1980-talet blev två forskare vid Goddard institute of space studies intresserade av att studera vulkanutbrott. De ville förstå globala klimatförändringar bättre. Stora vulkanutbrott, som Pinatubo 1991 och Krakatau 1883, släpper ut enorma mängder aska och svaveldioxid i atmosfären. Utsläppen mäts i kubikkilometer. Askan faller ner inom ett par veckor, men svaveldioxiden (som reagerar med vatten och omvandlas till svavelsyra i aerosolform) sprids tills den täcker stora delar av världen och kan hålla sig svävande i stratosfären i åratal. Svavelsyredropparna absorberar och reflekterar solljus, vilket gör att stora vulkanutbrott får världens medeltemperatur att sjunka. 1816, året efter Tamboras utbrott, har kallats ”året utan sommar”.
[...]
[F]yra senantika författare nämnde 536 som ett år när solen var kraftlös, liksom skymd. ”Vi förundras över kroppar som inte kastar någon skugga mitt på dagen”, skrev den romerske ämbetsmannen Cassiodorus i ett brev. Solen var ”liksom blåaktig” och månen lyste inte heller med sin vanliga styrka. Det rörde sig inte om en tillfällig förändring, som under en solförmörkelse, kommenterade han, utan hade pågått i snart ett år när han skickade sitt brev. Någon värme kom aldrig, grödan dog på fälten innan den mognat. Luften ”har tjocknat genom något slags blandning”, fortsatte Cassiodorus, ”varken himlakropparnas naturliga färger eller deras värme kan tränga igenom, som om vi såg dem genom ett spänt skinn.” 

Cassiodorus och de andra författarna nämnde inget om någon vulkan, men Stothers och Rampino drog slutsatsen att det knappast kan ha rört sig om något annat. De jämförde källtexterna med borrkärnor från Grönland. För klimatforskarna fungerar de grönländska islagren som globala årsringar. När man borrar sig ner i isen borrar man sig också bakåt i tiden. På det sättet kan man studera och datera klimatförändringar. Omkring år 540 – plus minus tio år – fanns ett lager sulfat som skulle kunna vara nedfall från ett stort vulkanutbrott. Därmed hade forskarvärlden fått upp ögonen för det tidigare okända utbrottet år 536. Stothers skrev en egen artikel om det i Nature året därpå: ”Mystery cloud of AD 536”. Askmolnets storlek och dess konsekvenser för klimatet förefaller att överträffa alla kända utbrott från de senaste 3 000 åren, konstaterade han 

Från is till trä: studier av årsringar i träd har visat att somrarna på hela norra halvklotet, från USA till Sibirien, var ovanligt kalla under perioden 536–45. I norra Sverige beräknas medeltemperaturen under somrarna ha sjunkit med tre till fyra grader, vilket är lika med en dramatisk klimatförsämring.

På bilden till höger kan ni se ett sådant träd med årsringen för år 550 utsatt - ni kan själva räkna tillbaka till den mindre ringen för år 536. (Notera också den mindre ringen för år 543 som jag inte känner orsaken till). I grafen kan ni se genomsnittet från sju nordeuropeiska trädringsrekonstruktioner (från Larsen et al. 2008).

Artikeln fortsätter:

Enligt [Bo Gräslund, pensionerad professor i arkeologi] har den fornnordiska mytologin bevarat minnet av en stor klimatkatastrof. I Eddans Gylfaginning sägs det att en vinter som heter Fimbulvintern ska komma som ett förebud om Ragnarök. Gräslund menar att Eddan har misstolkats: det rör sig inte om en sträng vinter utan om en utebliven sommar. 

”Stränga vintrar har aldrig varit något stort problem på nordliga breddgrader”, skriver han (”Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e Kr” i Saga och sed 2007), men om sommarens skörd uteblev betydde det svält. I Gylfaginning besöker den svenske kungen Gylfe en hall där tre asagudar sitter i sina högsäten. Vad kan de berätta om Fimbulvintern, frågar han. ”Det blir tre vintrar i följd och ingen sommar emellan”, säger de (Björn Collinders översättning). Fenrisulven slipper lös. ”Då händer något övermåttan märkligt: ulven slukar upp solen, och människorna skola finna, att det är dem till stort men.”

I Völvans (eller Valans) spådom, som Gräslund menar är inspirerad av den uteblivna sommaren år 536, finner vi en spådom om jordens undergång, Ragnarök, förebådad av en svartnande sol.

solskenet svartnar,
om somrarna efter
blir vädret vrånglynt:
vet ni nu eller ej?
[...]
Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv..

Även i den Finska mytologin står samma spår att finna.

Gräslund har också tittat efter i Kalevala. Där försvinner sol och måne, varpå ”säden frös på alla åkrar”. Överguden Ukko undrar ”vad slags moln det är för månen, vad slags dunst som döljer solen”. 

Man har länge vetat att en stor del av jordbruksmarken i norra och centrala Europa återgick till skog vid den här tiden, skriver Gräslund och Neil Price i den brittiska tidskriften Antiquity (”Twilight of the gods?”, Antiquity 86, 2012). Det tog fyra till sju generationer innan odlingslandskapet återfick sin tidigare utsträckning. De uppskattar att hälften av befolkningen i Skandinavien svalt ihjäl inom loppet av tio år. I många fall hade de platser som övergavs varit bebodda i tusen år. ”Detta utgör den största förändringen av bebyggelsemönstren i Sverige de senaste 6 000 åren”, skriver de.
[...]
Fornfynden sinar över hela Skandinavien. Solskivorna – som antas vara ett uttryck för solkult – försvinner från de gotländska bildstenarna. Gräslund och Price spekulerar i att de religiösa föreställningarna förändrades: ”solen föll i onåd”. I stället fylls bildstenarna av figurer som har tolkats som asagudar och krigare. Efter klimatkatastrofen uppvisar samhällena en mycket tydligare social skiktning, med makten koncentrerad till en jordägande elit. Att döma efter de arkeologiska fynd de lämnat efter sig var det en utpräglat militär elit, enligt Neil Price.

Klimatförändringar som möjlig indirekt orsak till Vikingatiden? Där ser man. Klimatkatastrofen har även kopplats till en tillfällig nedgång hos Mayakulturen och finns beskriven i både kinesiska och romerska skrifter.

Så här slutar för övrigt Ragnarök. Är det månne Al Gore och Air Force One som beskrivs?

Då kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt. 

Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten.
Nidhögg lik.
Nu skall hon sjunka.

Läs mer om vetenskapen runt år 536 hos RealClimate eller i Earth Magazine. Missa inte heller att läsa hela understreckaren hos Svenska Dagbladet.