Recension: Vad händer med klimatet?

 Gästbloggaren Mats Almgren om Lennart Bengtssons nya bok:

Vad händer med klimatet?

Så heter en liten bok av Lennart Bengtsson som nyligen utkommit. Lennart Bengtsson är en internationellt välkänd professor i meteorologi, och behöver knappast någon närmare presentation för läsare på detta forum. Än mer välkänd är han på den så kallade klimatupplysningen, Stockholm Initiativets blogg, där han omfattas av något som närmast liknar hatkärlek: hans klimatpolitiska åsikter faller i god jord, men samtidigt för han vetenskapens talan och har mången gång klart och tydligt tagit itu med några av de mest flagranta tokerier och villfarelser som florerar där. Bengtssons bok recenserades på SI-bloggen den 7 augusti av Sten Kaijser (SK i fortsättningen). Recensionen är på det hela taget sund och rättvis. Det är bara i några fall, där SK tror sig veta bättre än LB, som det slår slint. SK tror inte att LB kan så mycket om havens roll för väder och klimat! Han tror vidare att vattenånga kan verka som en långlivad växthusgas!

Mitt intryck är att LB skrivit en pedagogisk och grundlig bok, som innehåller mycket tänkvärt för en intresserad amatör. För mig var det särskilt intressant att läsa de historiska tillbakablickarna, inte minst om hur ett globalt system för väderobservationer byggdes upp i internationellt samarbete under 1960- och 1970-talet. Detta möjliggjorde utvecklandet av matematiska modeller för prognosverksamheten, och därur växte så småningom fram klimatmodeller. Det var ett arbete som LB själv deltog i. Till alldeles övervägande delen behandlar boken vetenskapen, och budskapet är tydligt: …”det bästa vi för tillfället kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014.” Utan jämförelser i övrigt är det ett konstaterande som också Greta Thunberg skulle kunna ha fällt!

Det är klart att LB också har kritiska synpunkter på delar av klimatforskningen. Han har ingen större tilltro till paleoklimatrekonstruktioner, även om han visar både temperaturkurvor för de senaste 2000 åren, och rekonstruktioner som sträcker sig tillbaka till cenozoikums början för 66 miljoner år sedan (när Cicxulub-asteroiden slog ned, och kanske tog död på de sista dinosaurierna).

Vad gäller klimatmodelleringar så verkar LB ha en något ambivalent inställning. Modellering är något han varit involverad i under större delen av sin vetenskapliga karriär, så han borde ju veta! Han framhåller gång på gång att modelleringen är osäker, och att det egentligen inte går att göra prognoser för klimatet; det är vädrets kaotiska natur som sätter hinder i vägen. Men samtidigt visar han, i den intressanta figuren 24, hur en ensemble av modellberäkningar (dvs man har kört samma modell ett stort antal gånger – här 100 – med endast små variationer i startvärdena) ger resultat som nära stämmer med vad som observerats (i så måtto att det observerade mestadels faller inom ensemblens variationsområde). I figuren gäller det den globala medeltemperaturen 1850 – 2005, och ensemble-utfallet jämförs med beräknade global medeltemperaturer enligt HadCRUT 4. Så vitt man kan se är det bara under tiden före 1910 som ensemble-medelvärdet avviker drastiskt från HadCRUT 4. Både de beräknade temperaturerna och storleken på de klimatdrivande storheterna (växthusgaser, vulkanutbrott, solinstrålningen) från den tiden torde vara tämligen osäkra. Men i figurtexten säger LB att den kraftiga uppvärmningen 1910-1940 knappast kan förklaras från kända drivningar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta LB:s omdöme på den punkten, men avvikelsen framgår inte av figuren och det skulle vara intressant att få veta mer om saken, t ex genom en not med källhänvisning.

Klimatkänsligheten är en central parameter för bedömning av hur förändringar av strålningsomständigheterna, i första hand ändringen av mängden växthusgaser, inverkar på klimatet. LB behandlar detta i kapitel 8, med en klar genomgång av fundamenta. Men trots hans klara deklaration att det bästa vi kan göra är att hålla oss till de klimatberäkningar som IPCC utfört i samband med sin huvudrapport 2014, är han lite svävande på denna punkt. Han nämner att IPCC ger ett intervall för klimatkänsligheten (den totala temperaturändringen efter en dubbling av koldioxidhalten), nämligen mellan 1,5 och 4,5 °C, utan något mest sannolikt värde. Men från hans framställning verkar det som om dessa värden enbart kommer ifrån modellberäkningar, medan i själva verket även annat har vägts in. Enligt wikipedia:

Enligt den senaste utvärderingen från FN:s klimatpanel (IPCC) ligger klimatkänsligheten sannolikt någonstans mellan 1,5 och 4,5 °C. En klimatkänslighet lägre än 1,5 °C bedöms som mycket osannolik. Uppskattningen bygger både på beräkningar med hjälp av klimatmodeller och på studier av faktiska klimatförändringar i det förgångna (främst uppvärmningen under 1900-talet samt övergångarna mellan istider och interglacialer).

I slutet av boken skriver LB emellertid följande: ”…jordens temperatur stiger förhållandevis långsamt, och allt tyder på att ökningen ligger i den lägre delen av IPCC:s temperaturintervall.” Det är ganska märkligt. Han ger ingen referens till vad allt detta som skulle minska temperaturintervallet skulle vara för omständigheter. Och om det finns vetenskapligt grundade observationer eller beräkningar av det slag LB antyder, varför har då IPCC inte tagit hänsyn till dem? – Som det presenteras verkar det föga bättre än önsketänkande. LB har själv tidigare uppskattat ett minsta värde för klimatkänsligheten, ifrån beräknade globala temperaturdata och IPCC:s historiska drivningar, till 1,5 °C, som alltså stämmer väl med lägre gränsen i IPCC:s intervall. Men i många av sina resonemang verkar det som om han betraktar detta som nära det mest sannolika värdet.

Kanske har LB verkligen missuppfattat IPCC:s intervall, och tror att det baseras enbart på modellberäkningar. En anmärkning på sidan 111 antyder att så kanske är fallet: …”flertalet modeller ger högre värden än observerade data, även om felgränserna vid såväl modellberäkningar som empiriska utvärderingar är så stora att resultaten till viss del överlappar varandra.” Så kanske menar han att de empiriska utvärderingarna (av uppvärmningen under 1900-talet) ger preferens åt intervallets lägre värden. Men det har ju redan vägts in! – Nu kan det dessutom diskuteras, och har diskuterats, om diskrepansen mellan modellberäkningarna och de beräknade globala medeltemperaturerna verkligen är så stora som LB och många andra hävdar. Ett problem är att de globala medeltemperaturer som brukar anges av modellerna inte har beräknats på samma sätt som medeltemperaturerna från observationerna. Man jämför inte värden av jämförbart slag. Jag ska inte gå in på den diskussionen här, utan hänvisar till ett tidigare (2017-02-19) inlägg på denna blogg, och till Climate Lab Book.

För att avrunda diskussionen om klimatkänsligheten så har många försökt krympa intervallet, men så vitt jag vet har ingen hittills lyckats göra det på ett övertygande sätt.

Bokens tre sista kapitel tar upp klimatpolitik i vid mening. Kapitel 12: Hur ska jordens energiförsörjning lösas?, kapitel 13: Vad kan göras för att motverka globala klimatförändringar?, och kapitel 14: Sverige och klimatfrågan. Det är ganska grundliga genomgångar, där LB klart deklarerar sina ståndpunkter. Det finns mycket att diskutera här, och invändningar kan resas på flera punkter, men för att sammanfatta det hela mycket kort så tror LB att stora och snabba förändringar av det slag som Parisöverenskommelsen ställer i utsikt, inte kommer att göras, inte kan göras och inte ens är önskvärda. Han ser tiden an med tillförsikt. Temperaturen kommer att öka, men i linje med tron på en relativt låg klimatkänslighet, inte särskilt snabbt och ganska måttligt. Och i viket fall som helst kan man inte göra mycket åt det!

Jag är benägen att hålla med Lennart Bengtsson såtillvida att jag inte heller tror att snabba och tillräckligt omfattande omställningar kommer att ske. Men jag ser det som en djupt pessimistisk prognos. Människor kommer att ställas inför svårigheter som de knappast kan bemästra. Man kan inte göra annat än att anpassa sig, skriver LB. När havet stiger finns det bara två möjligheter, att bygga skyddsvallar eller att flytta till högre beläget land!  Det är ju recept som har prövats förut: att skydda sig eller att flytta. Hur lätt det är har vi klara exempel på från flyktingströmmarna de senaste åren. Då har det inte gällt stigande hav eller klimatfrågor, utan andra omständigheter som gjort ursprungslandet mer eller mindre obeboeligt. Människor som inte kunnat skydda sig på plats har försökt flytta till bättre ställen. Hur välkomna har de varit där?

Dessutom är det inte bara en fråga om att flytta så att man kan gå torrskodd. Om havet stiger, om torka breder ut sig i vissa delar, medan andra får för mycket nederbörd, kommer också livsmedelsförsörjningen i fara. Och samtidigt har vi att räkna med att ytterligare 3 miljarder människor eller så, tillkommer långt innan seklet är slut. Ekvationen går inte ihop.

Det finns tyvärr ytterligare en möjlig konsekvens för dem som varken kan skydda sig eller flytta: att stanna kvar och gå under.

För den som vill lära sig mer om klimatvetenskap ger Lennart Bengtssons bok en utmärkt introduktion på svenska. Men för en mer allsidig diskussion om klimatpolitik och klimatets inverkan i en nära framtid bör man söka sig också till andra källor.

Skolstrejken och de 270 klimatforskarna i dagens DN

Få läsare har nog missat den skolstrejk för klimatet som pågår idag på olika håll. Så här såg det t.ex. ut i Stockholm för ett par timmar sedan:

Olika siffror cirkulerar, men SVT uppger att manifestationer pågår i minst 114 svenska städer, och att det internationellt rör sig om "nästan 1 700 platser i över 100 länder". Viktigare än den exakta siffran är emmellertid bakgrunden till strejken. Vi som idag är vuxna har, trots att situationens allvar varit välkänd i 40 år, visat oacceptabel såsighet i att ta tillräckliga krafttag mot växthusgasutsläppen. Detta anser många unga idag, med Greta Thunberg i spetsen, och deras reaktion är förståelig. För varje år som går utan att vi lyckas hejda utsläppen, desto större problem ställer vi till för Thunbergs generation, och de som kommer därefter.

Även många vuxna instämmer i de strejkande skolungdomarnas problembeskrivning och maning till handling, inklusive de 270 forskare som under rubriken Vi klimatforskare stödjer Greta och skolungdomarna tar till orda på DN Debatt idag. Ur debattartikeln:

Världsomspännande demonstrationer, initierade av ungdomar, ställer krav på samhälle och beslutsfattare att minska klimatpåverkan och skador på ekosystem. Det finns vetenskapligt stöd för deras oro. Kraven på snabb, robust och rättvis omställning är berättigad. De nuvarande åtgärderna är otillräckliga.

Långt innan dagens skolungdomar var födda var vetenskapen tydlig rörande människans påverkan på klimatet. Men nu handlar det inte längre om risker i en avlägsen framtid på avlägsna platser. Vi ser förändringar redan i dag och vi upplever dem på nära håll.

Framtiden kommer att präglas alltmer av naturens återkopplingar på förändringar som vi initierat. Dessa återkopplingar ligger i stor utsträckning utom vår kontroll. Det är möjligt att vi redan har passerat vissa trösklar som gör att det i praktiken inte längre går att förhindra till exempel mycket stor avsmältning av landisar på Grönland och Västantarktis eller förstörelsen av merparten av korallreven.

[...]

Greta Thunbergs skolstrejk, varje fredag sedan september, har inspirerat tiotusentals ungdomar och äldre att organisera sig för att uttrycka oro och krav på att samhället ska göra vad som är nödvändigt enligt vetenskapen för att begränsa klimatförändringarna. [...]

Ungdomarna har fått kritik för att de inte följer skolplikten. Deras metoder må vara kontroversiella i vissas ögon, men de gör uppoffringen för att undvika betydligt större uppoffringar i framtiden. Ungdomarna strejkar för det som alla generationer förväntar sig, rätten till en framtid och att beslutsfattare ska ta ansvar utifrån vetenskapliga insikter.

Den som skärskådar den alfabetiska listan över de 270 undertecknarna skall under bokstaven H finna att bland de många prominenta namnen är även Uppsalainitiativet representerat.

Samma gamla visa - andra versen

Nu kommer vi till det kanske vanligaste argumentet mot den mänskligt orsakade globala uppvärmningen. Argumentet finns i många olika varianter. Men innan vi börjar så behöver det här sägas.

Fakta: Mänskliga utsläpp av växthusgaser får jordens medeltemperatur att öka.
Evidensen för detta är väldigt starka, och inget seriöst försök till att förklara den pågående globala uppvärmningen kan bortse från detta. Om någon framhärdar med att växthusgaserna inte har spelat någon roll så bör de krävas på en ordentlig förklaring.
Läs mer: Hur vet vi att våra koldioxidutsläpp har orsakat en global uppvärmning?

Påstående/fakta: ”Klimatet har alltid förändrats”.
Detta påstående är korrekt, men är i sig inget argument mot att den nu pågående globala uppvärmningen är orsakad av människan. Det finns många faktorer som påverkar klimatet och en del av dem är naturliga medan andra är mänskligt orsakade. Innan industrialismen (eller kanske ännu tidigare) var det naturliga faktorer som styrde, men sedan har mänskligt orsakade faktorer blivit allt viktigare. De naturliga faktorerna har inte helt plötsligt försvunnit, men deras påverkan är nu troligen mycket mindre än de mänskligt orsakade.
Att hävda att tidigare naturliga förändringar motbevisar mänsklig påverkan nu är alltså ett logiskt felslut. Det är ungefär som att säga att eftersom människor dog av sjukdomar och svält innan det fanns bilar så kan inte människor dö i trafikolyckor idag.
Däremot måste man beakta naturliga faktorer när man studerar den nutida uppvärmningen, och det gör naturligtvis klimatforskarna. Man tittar på:

• Mänskligt orsakade faktorer: 
• växthusgaser (som värmer, och som har ökat)
• aerosoler från bl a industriella utsläpp (som kyler och som har ökat)
• förändrad landanvändning (som troligen har haft en lite avkylande effekt)
• Naturliga faktorer: 
• solaktivitet (som värmer, och som ökade under första halvan av 1900-talet men sedan har minskat något),
• vulkaner (som släpper ut kylande aerosoler, och som först minskade under första halvan av 1900-talet men sedan ökade igen)
• förändringar i jordbanan och jordaxelns lutning (som dock tar tusentals år).
• Intern variabilitet som El Nino/La Nina (ENSO) som fördelar om värme bl a mellan haven och luften.
• Återkopplingar, t ex vattenånga och snö/is, som förstärker effekterna av de ovanstående.

Det finns osäkerheter i de här faktorerna, och i synnerhet den interna variabiliteten är svår att uppskatta. Kanske har denna gett uppvärmningen en knuff uppåt, och växthusgasernas bidrag är mindre än vi tror? Det är möjligt. Men tänk på att osäkerheterna slår åt båda hållen: den interna variabiliteten kan lika gärna ha kylt av som värmt upp. Om den har kylt av så kan den ha dolt en del av effekten av växthusgaser. Aerosoler från bl a industriella utsläpp har kylt av men exakt hur mycket är svårt att avgöra.

Hur står sig då den nutida uppvärmningen mot tidigare förändringar? Den här figuren visar en global temperaturrekonstruktion från PAGES2K-konsortiumet för de senaste 2000 åren (nedre halvan). De små fyrkanterna visar medeltemperaturen för 30-årsintervall, och det senaste intervallet är 1971-2000. För att kunna jämföra med nuvarande temperaturer har jag lagt till temperaturen för 2018. Figuren visar också ett antal tidigare rekonstruktioner som dock bara täcker norra halvklotet (övre halvan). Sådana här temperaturrekonstruktioner gör man genom att titta på temperaturberoende saker (proxies) som koraller, pollen, trädringar och sediment i sjöar och hav.

Från PAGES 2k Consortium, Continental-scale temperature variability during the past two millennia. Nature Geoscience volume 6, pages 339–346 (2013)

Mönstret här är en långsam avkylning, med kortare upp- och nedgångar. Den långsamma avkylningen, som främst beror på ändringar i jordbanan och jordaxeln, bryts någon gång under 1800-talet och övergår i en snabb uppvärmning. Denna uppvärmning ser alltså inte ut som tidigare förändringar. Något nytt måste ha hänt, och detta något var industrialismen.

Läs mer:  Lagarbete ger ny hockeyklubba

Påstående: ”Det var varmare på medeltiden/romartiden”.

Den så kallade medeltida värmeperioden brukar förläggas mellan år 950 och 1250. Den syns inte så väldigt tydligt hos PAGES2K (som är global), men kommer bättre fram i de andra rekonstruktionerna (som är för norra halvklotet).  Den perioden var enligt PAGES2K som helhet ungefär i nivå med mitten av 1900-talet men kallare än de senaste decennierna. Det kan möjligtvis ha funnits enstaka år som nådde upp till nuvarande temperaturer (det är svårt att se eftersom vi bara har medeltemperaturer för 30-årsintervall) men generellt var det kallare. Det samma gäller den romerska värmeperioden, som brukar förläggas mellan 250 f.v.t och 400 e.v.t. Denna var något varmare än den medeltida värmeperioden.

Men även om det hade varit varmare på medeltiden eller romartiden så bevisar det inte att den nutida uppvärmningen är helt naturlig. Som sagt, vi vet att växthusgaser orsakar uppvärmning.

Men varifrån kommer då påståendet om den varmare medeltiden/romartiden? Den figur som mest har bidragit till idén om den varmare medeltiden bör vara den från IPCCs första rapport. Den bygger på Hubert Lambs arbete under 1960-1980-talen med att rekonstruera temperaturen för centrala England.

IPCC FAR "Figure 7.1 - Schematic diagram of global temperature variations ... (c) for the last thousand years. The dotted line represents conditions near the beginning of the twentieth century."

Det var det bästa man hade 1990 när rapporten kom ut, men våra kunskaper om de senaste årtusendenas klimat har förbättrats rejält sedan dess. Dessutom visar grafen av uppenbara skäl inte de sista 30 årens temperaturuppgång.

Läs mer: Skandalen med den "globala" temperaturrekonstruktionen i IPCC:s första rapport

Här är ett exempel på en graf som jag stött på flera gånger den senaste tiden. Den är inte sammansatt av ett forskarlag utan av två amatörer som har förlitat sig på föråldrad litteratur. Dessutom har den ingen skala på y-axeln.  Den innehåller också en del historiska konstigheter: vikingarnas (Leif Erikssons) ankomst till Nordamerika verkar ligga 200 år för sent, och uttrycket ”Grecian Empire” har jag bara hittat på Bibel-historiska webbsidor. Den här figuren bör man alltså inte ta på allvar.

Här är en annan blid som dyker upp i olika varianter. Den föreställer temperaturer som uppskattats från isborrkärnor från centrala Grönland. Skalan till vänster visar temperaturerna där, medan skalan till höger (som har lagts till av Ole Humlum) visar motsvarande globala temperaturanomalier.

De flesta versioner av figuren som cirkulerar visar dock inte den globala skalan till höger. Den har lagts till eftersom variationerna på centrala Grönland är ungefär dubbelt så stora som globalt om man tittar på glaciala perioder och interglacialer. Men det räcker egentligen inte att bara ändra skalan, eftersom en del av variationerna troligen är lokala eller regionala. Kom t ex ihåg att den medeltida värmeperioden inte alls var lika tydlig hos PAGES2K. Man bör alltså inte tolka den här figuren som en precis avbildning av den globala temperaturen. 

Dessutom är den sista mätpunkten för mitten av 1850-talet. Den lilla uppgången på slutet representerar alltså inte den nu pågående global uppvärmningen. Detta är dock något som ”klimatskeptiker” väldigt sällan påpekar.  Sedan mitten av 1850-talet har den globala temperaturen ökat med c:a 0,9 grader C (2018), och den lokala temperaturen på centrala Grönland  har ökat med c:a 1,4 grader (2013). I båda fallen hamnar vi en bit ovanför toppen på den medeltida värmeperioden.

Som jämförelse är här en global temperaturrekonstruktion för ungefär samma tidsintervall:

Från Marcott, Shaun A., et al. "A reconstruction of regional and global temperature for the past 11,300 years." Science 339.6124 (2013): 1198-1201

Läs mer: Vi har förmodligen tecknat in oss för varmaste temperaturerna senaste 12 000 åren - ny studie

Så ”klimatskeptikernas” försök att påvisa större temperaturförändringar de senaste tusentals åren bygger ofta på föråldrade källor, lokala eller regionala i stället för globala temperaturrekonstruktioner, och att man utelämnar de senaste decenniernas (eller seklets) uppgång.

Att klimatet har förändrats naturligt tidigare  motbevisar inte att den nutida uppvärmningen främst är mänskligt orsakad. Det hade även gällt om t ex de romerska och medeltida värmeperioderna hade varit varmare. Men tittar man globalt så avviker den nutida uppvärmningen från tidigare förändringar.

Om denna varma sommar

Just nu utanför mitt fönster faller ett lätt regn. Det är molnigt och termometern visar på 18 eller 19 grader. Men det vi kommer att minnas av den här sommaren är inte svalka och regn utan värme och torka. Juli månad blev den varmaste juli-månad som har uppmätts, och nederbörden var betydligt mindre än den brukar vara (mindre än 50 mm för det mesta av landet). Skogsbränder har härjat, med runt 80 bränder igång i mitten av juli. Juni var visserligen mer normal, men sommaren började tidigt med en väldigt varm maj. Om hela sommaren (juni, juli, augusti) blir rekordvarm återstår att se.

Men det här är väder och inte klimat, eller hur? Visst, men det händer i ett allt varmare klimat, och sannolikheten för varma somrar har ökat. Klimatet är helt enkelt sannolikheten för olika väder. Därför vill många klimatforskare och meteorologer inte hävda att enskilda väderhändelser direkt orsakas av klimatförändringarna. Man talar i stället i termer av sannolikheter och statistik.

Här är medeltemperaturen för svenska somrar från 1860 till 2017 (från SMHI).

Det går mycket upp och ner - det kan skilja 3-4 grader från år till år - men den långsiktiga trenden är tydligt uppåt. Sedan år 2000 har nästan alla somrar varit varma.

Så här ser det förresten ut för årsmedelvärdena. Mindre variationer och en tydligare trend.

Nederbörden har faktiskt ökat lite grand de senaste årtiondena. Här är nederbörden under sommaren (SMHI).

Men ökad nederbörd hänger ihop med ökad avdunstning, och avdunstning leder till torka om regnet hamnar någon annanstans.

Tittar man på SMHIs klimatscenarier för Sverige så ser vi att den ökande temperaturen förväntas åtföljas av mer total nederbörd och mer extrem nederbörd. Torrperioderna (dvs utan någon nederbörd) verkar bli något kortare. Å andra sidan kan naturligtvis de högre temperaturerna leda till att vegetationen torkar ut fortare. Det är svårt att säga vad nettoresultatet kommer att vara.

De här diagrammen visar beräknade förändringar av årstemperaturen (C) och årsnederbörden (%) i Sverige under åren 1961-2100 jämfört med den normala (medelvärdet för 1961-1990) enligt ett scenario med mellanstora utsläpp (RCP4.5):

Så om man bara ser till just den här varma sommaren så kan man tycka att det inte finns så mycket att oroa sig över, men sätter man in det i ett större sammanhang så finns det mer anledning att vara betänksam. 

Trump trollar bort klimatförändringarna

Bland det först som USAs nya president Donald Trump gör är att trolla bort klimatförändringarna från Vita Husets webbplats. Här är den gamla sidan från Obamas tid:

Nu finns det bara det här:

Så inleds en tid av okunskap, barbari och mörker i USAs historia.

Delar av Stora Barriärrevet har dött

Kartan, som framställer förlust av koraller vid Stora Barriärrevet, visar hur dödligheten varierar enormt från norr till söder. Källa: ARC Centre of Excellence for Coral Reef Studies.

Vi har tidigare i år skrivit om korallblekningen vid Stora Barriärrevet längs Australiens kust. I våras skrev vi om hur revet hade drabbats av blekning. Korallblekningar inträffar när vattnet blir för varmt för korallerna. Detta får korallerna att spotta ut de symbiotiska alger som är nödvändiga för deras överlevnad.

Korallblekning och återhämtning. Källa: CoralWatch. 

Blekning är dock inte det samma som koralldöd - om temperaturen snabbt nog sjunker igen kan korallerna återhämta sig. Det var dock inte alla koraller som klarade sig i våras: vi skrev också senare om rapporter om koralldöd. Nu har ARC Centre of Excellence for Coral Reef Studies efter ytterligare studier sammanställt en karta (se högst upp i det här inlägget). Den visar att de kustnära reven i norr har drabbats väldigt hårt, med 2/3 av korallerna döda. Längre söderut är skadorna mindre, och de allra sydligaste delarna av Stora Barriärrevet är nästan opåverkade.

Så vad betyder det här för framtiden? Åtminstone vissa arter av korall har en stark förmåga att återhämta sig även efter en betydande dödlighet. Om några korallpolyper överlever så kan de återkolonisera närliggande döda delar av reven. Men det tar många år, och det förutsätter att förhållandena är gynnsamma. En ny värmespik inom de närmsta åren kan tyvärr innebära att återkoloniseringen omintetgörs. Och risken för att det blir lika varmt igen ökar allt eftersom luftens koldioxidhalt fortsätter att stiga. Om kanske två decennier så kommer det som är extrema temperaturer idag att vara normala temperaturer. Så på några decenniers sikt ser det väldigt mörkt ut för åtminstone de norra delarna av Stora Barriärrevet. Men vi får hoppas att vi kan rädda de södra delarna.

Stora barriärrevet. Källa: Kyle Taylor, Flickr.

Se även: WP, NYT, DN.

Podcasts om klimatförändringarna av Inquiring Minds

En av mina favirtpoddar Inquiring Minds har startat en serie av avsnitt där de kommer dyka på djupet i klimatfrågan. Första avsnittet handlar mest om kommunikation och där har man en längre intervju med Bill Nye kanske mest känd från TV-serien the science guy. Ett ämne som tas upp är vadslagning med skeptiker.

Andra avsnittet handlar om hur isen på Grönland smälter och diskuterar processerna och osäkerheterna kring detta. Har vi mycket otur kan det sluta illa, i alla fall så vitt vi vet idag.

Inquiring Minds kommer att köra många fler avsnitt om klimatförändringarna framöver, håll ett öga på dem för att få en bra genomgång av de hetaste inom klimatfrågan.

DN om klimathotet

Foto: Alamy. Från Maria Gunthers artikel.

Dagens Nyheter inleder idag en artikelserie om klimathotet:

• Caspar Opitz: Klimatet är vår tids ödesfråga
• Karin Bojs: Klimatet är vår generations allra största utmaning
• Vi har verktygen för att rädda planeten  (Maria Gunther)

Karin Bojs skriver bl a:

Att uppvärmningen till stor del beror på människors utsläpp av växthusgaser kunde klimatforskare visa övertygande redan är jag började som vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter, för nästan tjugo år sedan. På den tiden var klimatfrågan ganska marginell; bara sällan lyckades artiklarna om klimatet leta sig fram till förstasidorna och det offentliga samtalet.

Ibland fick jag brev från läsare som ansåg sig veta att klimatforskarna hade fel. Världens medeltemperatur har inte alls stigit, påstod de. Att forskarnas kurvor såg ut så berodde på misstag och fejk ...

Förnekarna gav upp så småningom och valde en annan strategi. De medgav motvilligt att jordens temperatur har ökat, men nu hävdade de att uppvärmningen inte har något samband med människors utsläpp av växthusgaser.

Sådana röster förekommer även i dag, men de är inte särskilt vanliga längre. För alla som hänger med i den seriösa klimatforskningen framstår sådana förnekare som antingen totalt okunniga eller direkt oärliga – i klass med cheferna på företaget Volkswagen som lät manipulera bilarnas utsläppsmätare. Det blev mycket dyrt för Volkswagen och det kommer att bli väldigt dyrt för företag och länder som i dag blundar för klimatforskarnas rön.

Tyvärr är Karin Bojs lite väl optimistisk här. Dessa är fortfarande klimatförvillarnas favoritargument. Så sent som i morse skrev t ex Lars Bern:

 När observationer av verkligheten inte stämmer med datorernas fantasivärld förklarar han [USA:s president] frankt att det är fel på verkligheten. USA:s regeringsmyndigheter sitter och ändrar i historiska väderobservationer för fullt, för att dessa skall stämma med datorernas fantasivärld ...

Se här för en översikt av typiska klimatförvillarargument.

Syrien och klimatförändringarna

En kort sammanfattning av de bidragande orsakerna bakom det som händer i Syrien idag, i serieform, från Years of Living Dangerously:  

Läs hela serien här på Tumblr-bloggen YEARS of LIVING DANGEROUSLY. Vi vill poängtera att klimatförändringar är en bidragande orsak och inte hela förklaringen. Mer läsning här nedan.

• PNAS: "Climate change in the Fertile Crescent and implications of the recent Syrian drought" Kelley et al. (2015)
• ClimateDesk: "How Climate Change Worsened Violence in Syria"
• Climate and Security: "Syria: Climate Change, Drought and Social Unrest"
• New York Times: "Researchers Link Syrian Conflict to a Drought Made Worse by Climate Change"
• Maribo: "Has Climate Change Played A Role In The Syrian Conflict?"

Kungliga Vetenskapsakademin: Den vetenskapliga grunden för klimatförändringar

Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) har publicerat ett nytt utalande om klimatförändringarna. Rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av Henning Rodhe, och bygger på en workshop som KVA organiserade förra våren. Den innehåller väl inga större överraskningar. Här är ett urval från rapporten (kursiv text):

Det är svårt att förklara uppvärmningen under de senaste 50 åren med enbart
naturliga faktorer. Det innebär att mänskliga aktiviteter bidragit till uppvärmningen.
Denna slutsats stöds bland annat av mönstret med en uppvärmning av de lägre
luftskikten (troposfären) och en avkylning högre upp (stratosfären). Däremot kan
uppvärmningen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet mycket väl ha
dominerats av naturliga faktorer. 

Det här är lite klumpigt formulerat: det finns också positiva bevis för att mänskliga aktiviteter bidragit till uppvärmningen. Vi vet att CO₂ är en växthusgas, och en ökning av dess halt i atmosfären pga mänskliga aktiviteter förväntas ge en uppvärmning.

Den observerade avsmältningen av glaciärer, minskningen av den Arktiska havsisen, höjningen av havsnivån och uppvärmningen av oceanerna är konsistent med den globala temperaturökningen. Mellan 1870 och 2005 steg havsytan med ca 1,5 mm per år medan den under perioden 1993-2013 steg ca 3 mm per år. Såväl djuphavets värmefördelning som inlandsisar och stora glaciärer reagerar på temperaturökningen med betydande eftersläpning. Även om en stabilisering av jordens temperatur skulle ske kommer havsytan att fortsätta att stiga under flera hundra år som ett resultat av den uppvärmning som redan skett under 1900-talet. Havets yttemperatur varierar regionalt i perioder om tiotals år, vilket illustrerar klimatsystemets komplexitet, behovet av mer tillförlitliga mätdata som sträcker sig över längre tidsperioder, och behovet av en djupare förståelse av bakomliggande mekanismer. 

Det är viktigt att komma ihåg att effekterna av vad vi gör idag slutar inte med det här seklet. Det kommer att påverka efterkommande generationer 100-tals eller 1000-tals år framåt i tiden.

Frågan om hur klimatsystemet svarar på en yttre påverkan är komplex och kan på ett tillförlitligt sätt bara bestämmas för perioder som är flera decennier långa och för Jorden eller halvkloten som helhet. Detta förhållande stöds både av empiriska studier och av modellsimuleringar. Trender för kortare perioder är opålitliga och döljs av klimatsystemets inneboende variabilitet. Uppvärmningen i atmosfären tycks under de senaste 15 åren ha avstannat. Orsaken till detta är oklar men en bidragande faktor är sannolikt att värme under denna tid tagits upp och lagrats i haven.

Man ska alltså inte dra för stora växlar av trender för korta tidsperioder (något som vi på UI har tvingats upprepa ad nauseum).  Att beskriva de senaste 15 åren som att uppvärmningen har "avstannat" känns dock tveksamt: "saktat ned" hade varit bättre.

Koldioxiden är fundamental för livet på Jorden och en ökad halt i atmosfären kan göra att vegetationen växer snabbare. Denna effekt är dock svår att förutsäga eftersom den kan begränsas av andra miljöfaktorer som tillgången på näring och vatten, eller av suboptimala temperaturförhållanden. Satellitobservationer har emellertid visat att Jorden blivit grönare under de senaste 30 åren.
En ökning av koldioxidhalten i atmosfären orsakar också en försurning av haven, vilket på sikt kan få allvarliga effekter på marina ekosystem. En sådan tilltagande surhet är väl dokumenterad genom mätningar under de senaste 25 åren. Under den perioden sjönk pH i havens ytskikt med ca 0,04. Sedan industrialiseringens början uppskattas pH-värdet ha sjunkit med ca 0,1 (25% ökad surhet).

Den ökande koldioxidhalten har effekter utöver att öka temperaturen (med de följder som det får). Många ekosystem i haven är redan under svår stress på grund av överfiskning, destruktiva fiskemetoder, föroreningar och nedskräpning, och uppvärmningen och försurningen gör det hela än värre.

Baserat på olika utsläppsscenarier har IPCC genomfört modellsimuleringar för att uppskatta effekten av antropogena växthusgaser och aerosoler på klimatet under de kommande 100 åren. Dessa studier tyder på en global uppvärmning under slutet av 2000-talet på 1-4 °C. En betydande del av den uppvärmningen är knuten till den positiva återkopplingen från vattenånga, vars halter ökar i takt med en högre temperatur. En stor del av osäkerheten i uppvärmningens storlek beror på svårigheten att bedöma molnens roll i klimatsystemet, värmelagringen i haven, samt de naturliga variationerna av temperaturen. 

Det här är lite otydligt skrivet: avser det en uppvärmning på 1-4 °C relativt den globala temperaturen i början av det här seklet eller relativt den i början av det föregående seklet? Jag förmodar att det är det förstnämnda. Man borde också varit tydligare med vilka antaganden om framtida CO₂-utsläpp som ligger bakom det här intervallet. Rimligen borde det omfatta olika utsläppsscenarier, både sådana där vi minskar på fossilbränsleförbrukningen, och sådana där vi fortsätter öka på den.

 Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser. En faktor är hur moln formas och skingras. Ökad molnighet på lägre nivåer sänker yttemperaturen och en minskad molnighet förstärker uppvärmningen. Nuvarande indikationer tyder på att dessa molneffekter sammantaget ger en viss förstärkande återkopplingseffekt, dock oklart hur stor. Andra viktiga aspekter är återkopplande processer som påverkar jordytans reflektionsförmåga (albedo) eller kolets kretslopp, till exempel utsläppen av CH₄ från tinande arktisk permafrost på land och i grunda hav.

Osäkerhet kan slå åt båda hållen. Kanske blir det inte så illa som man befarat, eller kanske blir det än värre. När det gäller förändringar av jordens klimat, så är "än värre" något vi verkligen skulle vilja slippa.
När det gäller metan från tinande permafrost, så har en ny studie kommit fram till att detta sannolikt kommer att ske ganska långsamt, vilket väl är någon slags tröst.

BBC dokumentär: Climate Change by Numbers

En ny BBC-dokumentär om klimatförändringarna och klimatvetenskapen kring dem:

Klimatförändringarna i The Newsroom

Det här videoklippet är från HBO-serien The Newsroom. En forskare från EPA (Environmental Protection Agency, USAs miljövårdsverk) intervjuas om klimatförändringarna.

McAvoy: You're saying the situation is dire? 

EPA guy: Not exactly. Your house is burning to the ground, the situation is dire. Your house has already burned to the ground, the situation is over.

"EPA-killen" förefaller lite väl pessimistisk, men om man tittar på hur mycket klimatet har förändrats över ett geologiskt perspektiv (t ex enligt PALEOSENS-projektets resultat) så finns det tyvärr en risk att han kommer att få rätt. Han är förmodligen inte mer fel ute än de som anser sig säkra på att de framtida klimatförändringarna kommer att vara ringa.

"EPA-killen" är en fiktiv person. Här kan du läsa hur riktiga klimatforskare tänker.

Om väder och klimat i Upsala Nya Tidning

Upsala Nya Tidnings historik vad gäller debattinlägg i klimatfrågan är långt ifrån entydigt ärorik och briljant. Man skulle kanske kunna tro att den artikel av Lennart Bengtsson från 2009 rubricerad "Växthusgasernas inverkan är ringa" som jag nämnde under Bengtsson-turbulensen i våras skulle vara det absoluta lågvattenmärket, men faktum är att det finns ännu värre exempel, som Wibjörn Karléns debattinlägg 2009, och Sten Kaijsers 2011.

Idag bjuds emellertid UNT:s läsare på en ordentlig uppryckning i form av en text om förhållandet mellan väder och klimat, rubricerad "Sårbart samhälle ingen valfråga?", undertecknad av yours truly tillsammans med Mikael Karlsson, ordförande i European Environmental Bureau (och tidigare i Svenska Naturskyddsföreningen), och meteorologen Pär Holmgren. Så här inleds den:

Det väder som råder en viss dag på en viss plats kan beskrivas som en liten bit i ett stort pussel, som i sin helhet ger en bild av klimatet.

Vädret utspelas alltså inom klimatpusslets ramar, men den pågående klimatförändringen gör att hela ramen förflyttas. Extremväder ligger nära kanten på ramen och när ramen är i rörelse förändras också sannolikheterna för såväl kraftig nederbörd och översvämningar som torka och storbränder. Det är mot den bakgrunden som sommarens extremväder för det första ska förstås. För det andra är extremvädret en varningssignal i nutid om en framtid, där dagens extrema händelser kan bli det normala.

De som säger att extremvädret inte har med klimatförändringen att göra har därför fel.

Visst hade de extrema väderhändelserna den här sommaren kunnat ske även utan mänsklig klimatpåverkan, men det kan sägas om vädret även i ett förändrat klimat år 2050. Med den logiken beror då ingen väderhändelse på klimatet. Det är en missvisande retorik som bygger på en statisk och avgränsad syn på vetenskapen om klimatet.

En förklaring till den förvirrade debatten kan vara att extremväder är en känslig fråga ett valår, särskilt när politiken varit alltför passiv med tanke på de många studier som pekat på stora behov av klimatanpassning. Den som spelat ner klimatfrågan och arbetet med att förebygga utsläpp och anpassa samhället till den klimatförändring som redan pågår vill förstås hellre skylla på vädret än erkänna att man gjort för lite.

Läs hela artikeln här!

TED: Gavin Schmidt - The emergent patterns of climate change

TED Ideas har mer om talet inklusive många av de ingående animationerna som egna video-snuttar.

Inside the Climate Wars: A Conversation with Michael Mann

Ken Caldeira: "This is a radical alternation of the Earth as we know it"

Ken Caldeira om klimatförändring, konsekvenser och möjliga åtgärder.

Klimatförändringar, risker och utmaningar

Producerat av  the International Geosphere-Biosphere Programme och Globaia

Klimatförändringar och biodiversitet

Gyllene padda, Bufo periglenes, observerad för första gången 1964 och för sista gången 1989, och nu ansedd som utdöd. Bilden från Wikipedia.

Klimat och biodiversitet (biologisk mångfald) hänger intimt ihop. Att olika regioner har olika klimat är kanske den främsta orsaken till jordens stora biodiversitet: olika klimat ställer olika krav på organismer och skapar olika biotoper, från tropiska regnskogar till arktiska tundror; från tropiska korallrev till istäckta polarhav.

De nu pågående klimatförändringarna påverkar olika arters utbredning. Allt eftersom det blir varmare så tenderar arter att flytta sin utbredning norrut (eller söderut på södra halvklotet), eller ibland mot högre höjder eller, för havslevande organismer, mot större djup där det är kallare.  Inte alla arter flyttar på sig, och de som flyttar på sig gör det olika långt. Men metastudier visar på ett tydligt mönster: 80-90% av arter som ändrar på sin utbredning gör det mot kallare områden, d v s i riktning mot polerna eller uppåt.

Samtidigt förändras även många arters tidsmönster, t ex vilken tid på året växter blommar eller fäller sina löv, när olika fågelarter lägger ägg och när äggen kläcks, när insektsägg kläcks. Precis som för utbredningen så sker detta olika för olika arter. Arter som t ex går efter antalet soltimmar ändrar inte alls på sina tidsmönster, medans arter som går efter temperaturen på olika sätt ofta påverkas, och olika mycket.

Så då är allt frid och fröjd? Det är väl bara för arterna att flytta på sig och/eller ändra sina tidsmönster allt eftersom det blir varmare? Så enkelt är det inte: de olika arterna existerar inte i isolering. De är beroende av varandra på många olika sätt: som boplatser, som föda, som värdar för parasiter, som pollinatörer eller fröspridare, och som symbiotiska partners. Dessutom konkurrerar många arter om samma resurser. Det senare är inte minst viktigt: många arter skulle i princip kunna överleva i områden med andra klimatförhållanden är där vi nu finner dem, men i dessa områden finns det bättre anpassade konkurrenter. Dessa beroenden innebär att en ändrad utbredning eller ändrade tidsmönster för en art kan få konsekvenser även för andra arter.  Ett exempel är den svartvita flugsnapparen, som matar sina nykläckta ungar med fjärilslarver från arter som frostfjärilen. Forskare i Holland har observerat att tiden när flugsnapparens ägg kläcks tidigareläggs med 5 dagar/decennium. Men fjärilslarvernas kläckning tidigareläggs ännu mer inom vissa områden, med 7,5 dagar/decennium. Flugsnapparepopulationerna i dessa områden har minskat med så mycket som 90%. Flugsnapparna är flyttfåglar, men deras ankomsttid på våren har inte ändrats, vilket till råga på allt har lett till att de varma år tvingas lägga sina ägg för sent. Samtidigt har frostfjärilarna sina egna problem: de ekar vars knoppar larverna äter av har inte tidigarelagt sin knoppningstid lika mycket, så larverna kläcks ofta för tidigt för att få den föda de behöver. Flugsnapparnas och frostfjärilarnas problem är alltså inte att de inte tål den ökande värmen i sig: i stället är det att den ökande värmen rubbar de beroenden som finns mellan arterna och därmed gör det svårare för dem att överleva.

Men det finns också arter som drabbas direkt av det ändrade klimatet. Den gyllene paddan, avbildad här ovan, levde på bergsluttningar i Costa Rica. Det varmare klimatet ledde till att molnbasen som brukade täcka de bergskogar där paddorna frodades flyttades högre upp, och paddorna utsattes för allt längre perioder utan den dimma som höll deras skinn fuktigt. Nu anses den gyllene paddan vara utdöd. För andra amfibier är hotet mer indirekt. Harlekingrodorna i Central- och Sydamerika har t ex drabbats av en dödlig svampinfektion som frodas i det förändrade klimatet, med varmare nätter men svalare dagar på grund av ökad molnighet. 30 av sammanlagt 113 kända arter misstänks vara utdöda, och många andra arter har minskat kraftigt. Det finns säkert också andra faktorer som har spelat in, men svampinfektionen har troligen haft en viktig inverkan.

En annan grupp djur, som dessutom är extremt viktiga från ett ekologiskt perspektiv, är korallerna. De är revbyggande nässeldjur som lever i symbios med mikroskopiska alger. Dessa alger är känsliga för värme, så när vattnet blir för varmt så lämnar de korallerna. Om algerna inte återvänder i tid så dör helt enkelt korallerna. Detta skeende kallas för "blekning", eftersom algerna ger korallerna mycket av deras färg. I samband med El Nino-tillfället 1997-1998 så förekom blekning i östra Stilla havet, för att sedan sprida sig till bl a Australien, Indiska Oceanen och Västindien. Andra blekningincidenter vid 1987-88, 1993, 2002 och 2005 sammanfaller också med El Nino. Men innan 1980-talet så förefaller blekningsincidenter inte ha varit så vanliga eller så allvarliga. Problemet är att de senaste El Nino-tillfällena skedde i hav som redan hade värmts upp, så temperaturerna blev högre än tidigare. Korallerna tillhör förmodligen de arter som är mest hotade av den globala uppvärmningen, och dessutom är de utsatta för havens försurning. Om korallreven försvinner så innebär det också en katastrof för många tusentals andra arter, bl a fiskar, mollusker och kräftdjur, som är beroende av dem. Det är som om träden skulle dö i våra skogar: många andra arter skulle också försvinna.

Klimatförändringarna är tyvärr bara ett i raden av hot mot biodiversiteten: de andra är habitatförstörelse (t ex skogsskövling), jakt och fiske (det moderna industriella fisket har varit extremt destruktivt), föroreningar och besprutning, samt spridning av invasiva arter som råttor, kaniner, och zebramusslorna som har invaderat svenska vattendrag. Av dessa hot är förmodligen habitatförstörelse det värsta, men de olika hoten samverkar också till att göra varandra värre. Så har t ex habitatförstörelsen  försämrat arters möjligheter att ändra sin utbredning när klimatet förändras.

Källa:   Richard Pearson, Driven to Extinction: The Impact of Climate Change on Biodiversity, The Natural History Museum, 2011.

AGU Climate Statement

Human-induced climate change requires urgent action.
Humanity is the major influence on the global climate change observed over the past 50 years. 
Rapid societal responses can significantly lessen negative outcomes.

“Human activities are changing Earth’s climate. At the global level, atmospheric concentrations of carbon dioxide and other heat-trapping greenhouse gases have increased sharply since the Industrial Revolution. Fossil fuel burning dominates this increase. Human-caused increases in greenhouse gases are responsible for most of the observed  global average surface warming of roughly 0.8°C (1.5°F) over the past 140 years. Because  natural processes cannot quickly remove some of these gases (notably carbon dioxide) from the atmosphere, our past, present, and future emissions will influence the climate system for millennia.

Extensive, independent observations confirm the reality of global warming. These observations show large-scale increases in air and sea temperatures, sea level, and atmospheric water vapor; they document decreases in the extent of mountain glaciers, snow cover, permafrost, and Arctic sea ice. These changes are broadly consistent with long-understood physics and predictions of how the climate system is expected to respond to human-caused increases in greenhouse gases. The changes are inconsistent with  explanations of climate change that rely on known natural influences.

Climate models predict that global temperatures will continue to rise, with the amount of warming primarily determined by the level of emissions. Higher emissions of greenhouse gases will lead to larger warming, and greater risks to society and ecosystems. Some additional warming is unavoidable due to past emissions.

Climate change is not expected to be uniform over space or time. Deforestation, urbanization, and particulate pollution can have complex geographical, seasonal, and longer-term effects on temperature, precipitation, and cloud properties. In addition, human-induced climate change may alter atmospheric circulation, dislocating historical patterns of natural variability and storminess.

In the current climate, weather experienced at a given location or region varies from year to year; in a changing climate, both the nature of that variability and the basic patterns of weather experienced can change, sometimes in counterintuitive ways -- some areas may experience cooling, for instance. This raises no challenge to the reality of human-induced climate change.

Impacts harmful to society, including increased extremes of heat, precipitation, and coastal high water are currently being experienced, and are projected to increase. Other projected outcomes involve threats to public health, water availability, agricultural productivity (particularly in low-latitude developing countries), and coastal infrastructure, though some benefits may be seen at some times and places. Biodiversity loss is expected to accelerate due to both climate change and acidification of the oceans, which is a direct result of increasing carbon dioxide levels.

While important scientific uncertainties remain as to which particular impacts will be experienced where, no uncertainties are known that could make the impacts of climate change inconsequential. Furthermore, surprise outcomes, such as the unexpectedly rapid loss of Arctic summer sea ice, may entail even more dramatic changes than anticipated.

Actions that could diminish the threats posed by climate change to society and ecosystems include substantial emissions cuts to reduce the magnitude of climate change, as well as preparing for changes that are now unavoidable. The community of scientists has responsibilities to improve overall understanding of climate change and its impacts. Improvements will come from pursuing the research needed to understand climate change, working with stakeholders to identify relevant information, and conveying understanding clearly and accurately, both to decision makers and to the general public.”

Adopted by the American Geophysical UnionDecember 2003; Revised and Reaffirmed December 2007, February 2012, August 2013

AGU står för American Geophysical Union, och är en vetenskaplig sammanslutning med 61,000 medlemmar.

En grönare värld

Två förväntade effekter på vegetation av ökad koldioxidhalt och vidhängande global uppvärmning är

• Längre växtsäsong och förskjutning av vegetationszoner mot polerna
• Ökad växtlighet på grund av ökad koldioxidhalt (koldioxidgödsling)

På senare tid har intressanta rapporter kommit om observationer av dessa fenomen.

NASA rapporterade tidigare i vår om satellitobservationer av ett allt grönare norr. Sedan 1982 har en tydlig ökning av beväxningen skett. I 34 till 41 procent av landet norr om 45 graders latitud har beväxningen ökat medan den minskat endast i 3 till 5 procent av området. Se nedan:

Nyligen publicerade Australiensiska forskare en studie där de i arida (torra) områden kunnat isolera effekten av ökad koldioxidhalt och jämföra med satellitobservationer. De fann en ökning av bladtäckning på 11 procent i överensstämmelse med deras modell.

Ovanstående förändringar har i sin tur effekter på ekosystem, miljö och återkopplar till klimatet. En effekt av den ökande beväxningen i norr är att dessa områden blir mörkare vilket leder till mer uppvärmning. Ökad beväxning av savanner förändrar förhållandena för djurlivet samtidigt som det motverkar erosion och ökenbildning.

Ökning av växtlighet betyder också ett nettoupptag av koldioxid ur atmosfären vilket motverkar ökningen på grund av våra utsläpp.