Pausen som icke var

Gästinlägg av professor Mats Almgren

Figur från artikeln: globala yttemperaturer från tre serier jämfört med modeller (CMIP-5). Notera att man har använt forcings från  RCP4.5 från 2005. 

En artikel av elva välkända klimatforskare som nyligen publicerades som en ”Commentary” i Nature Climate Change, 6, 216, 2016, har hälsats med stor skadeglädje av klimatförvillare. Artikelns titel var ”Making sense of the early-2000s warming slowdown” och författarna:

John C. Fyfe, Gerald A. Meehl, Matthew H. England, Michael E. Mann, Benjamin D. Santer, 

Gregory M. Flato, Ed Hawkins, Nathan P. Gillett, Shang-Ping Xie, Yu Kosaka and Neil C. Swart. 

De engelskspråkiga förnekarbloggarnas triumfrop gav naturligtvis eko också här hos oss, och professor Ingemar Nordin – alltid denne Nordin – skrev ett inlägg på den s.k. Klimatupplysningen med rubriken "Klimatforskare erkänner att den globala temperaturen planat ut". 

Artikeln är givetvis mycket intressantare än vad förvillarnas förutsebara kommentarer ger sken av, och har gett mer tankeväckande reaktioner ifrån seriösa klimatforskare och klimatbloggare. Tamino diskuterar artikeln i ett inlägg där han övertygande visar att det inte går att urskilja något trendbrott i de globala medelyttemperaturvärdena (Global Mean Surface Temperature), inte ens i de som erhållits från satellitmätningarna. Också andra har på likartade grunder ifrågasatt artikelns slutsatser.

Mig förefaller det som om dessa forskare inte läst artikeln tillräckligt grundligt, utan (liksom förvillarna) hängt upp sig på ingressen: 

It has been claimed that the early-2000s global warming slowdown or hiatus, characterized by a reduced rate of global surface warming, has been overstated, lacks sound scientific basis, or is unsupported by observations. The evidence presented here contradicts these claims.

Jag undrar om den ingressen verkligen skrivits och granskats av forskarna själva, för den stämmer inte riktigt med innehållet. Där står bl.a. följande (min understrykning):

The warming slowdown as a statistically robust phenomenon has also been questioned. Recent studies have assessed whether or not trends during the slowdown are statistically different from trends over some earlier period. These investigations have led to statements such as “further evidence against the notion of a recent warming hiatus” or “claims of a hiatus in global warming lack sound scientific basis”. While these analyses are statistically sound, they benchmark the recent slowdown against a baseline period that includes times with a lower rate of increase in greenhouse forcing, … Our goal here is to move beyond purely statistical aspects of the slowdown, and to focus instead on improving process understanding and assessing whether the observed trends are consistent with our expectations based on climate models.

Detta innebär, såvitt jag kan förstå, att författarna instämmer i att temperaturserierna i sig inte ger belägg för någon paus, utplaning eller stopp på temperaturstegringen. Det är först när man jämför temperaturökningstakten med takten i ökningen av ”forcings” från antropogena (växthusgaser och aerolsoler) och naturliga (solvariationer och vulkanutbrott) faktorer, som en minskad uppvärmningstakt av ytan kan beläggas. 

En sådan jämförelse visar att ökningstakten varit förhållandevis lägre under ”den stora pausen” 1950-1972 och under ”warming slowdown” 2001-2014, än under den mellanliggande perioden. Detta är viktigt eftersom det inte fångats adekvat av klimatmodellerna – vilket givetvis är en högst intressant utmaning för klimatvetarna i strävan att allt bättre förstå och modellera klimatets underliggande processer.

En intressant omständighet, som kan ger vägledning i det arbetet, är att ”stora hiatusen” och ”långsammare uppvärmningen” inträffar under perioder då IPO -  Interdecadal Pacific Oscillation - eller PDO - Pacific Decadal Oscillation - var i sin negativa fas, medan den snabbare uppvärmningen däremellan inträffade under IPOs positiva fas. Liksom de snabbare ENSO-oscillationerna är väl IPOs svängningar i grunden mer eller mindre kaotiska till sin karaktär, vilket dock inte innebär att de är obegripliga.

Det återstår att se vad detta kan leda till. Klimatmodellerna och förståelsen av klimatets variationer har successivt förbättrats, på ett högst imponerande sätt. Naturligtvis kommer klimatmodellerna alltid att ha fel. Det intressanta är på vilka sätt och i vilken omfattning de har fel.