14 juli 2016

Ozon-hålet börjar återhämta sig

Ozonhålet vid Antarktis i oktober 2015. Bildkälla: NASA Ozone Hole Watch.
En grupp forskare från MIT, NCAR i Boulder samt Leeds University har kommit fram till att ozonhålet över Antarktis börjar återhämta sig. Ozonhålet brukar växa till i september varje år och nå sin största utbredning i oktober. De här forskarna tittade särskilt på september och fann att hålet hade minskat för den månaden under perioden 2000 - 2015. Detta är en god nyhet, och bakom denna nyhet döljer sig en intressant historia om hur ozonhålet upptäcktes och vad som gjordes åt det.

Bildkälla: NASA
Ozon (O3) finns både i troposfären (som vid polerna sträcker sig från markytan till 8 km upp) och i stratosfären (från 8 till 50 km). Ozonansamlingen i stratosfären kallas för ozonskiktet, och det blockerar skadlig UV-strålning från solen. UV-strålning kan bl a orsaka hudcancer hos människor. Ozonskiktet är alltså viktigt för oss, men det var nära att vi helt ovetande förstörde det.

Bildkälla: Pinerest
År 1928 kom man på att man kunde använda klor-föreningar som kallas freoner (CFC på engelska) som kylmedium i kylskåp, frysar och luftkonditioneringsanläggningar. Dessa föreningar var säkrare än dem man använde tidigare: de senare var ofta giftiga, brandfarliga eller explosiva. Freoner blev snart standardmedia för kylning, och de började också användas som drivmedel i sprejflaskor. Vad man inte visste var att freoner från utsläpp och läckage kan föras upp i stratosfären, där freon-molekylerna bryts upp av UV-strålning så deras klor-atomer frigörs. Klor-atomerna reagerar sedan med ozonmolekyler och förstör dem. En enda klor-atom kan förstöra upp till 100,000 ozonmolekyler.

Bildkälla: ozonedepletion.info 
  Bilden ovan sammanfattar reaktionerna. När ozonhålet ovanför Antarktis bildas är dock det sista steget lite annorlunda: klormonoxid-molekylerna reagerar med varandra i stället för med fria syreatomer, eftersom det är ont om de senare. Dessutom finns det andra molekyler som kan binda klor-atomerna och på så sätt stoppa dem från att förstöra mer ozon. Men när det blir särskilt kallt (när vi har sommar på norra halvklotet) så binds dessa molekyler till ispartiklar i polarstratosfäriska moln (även kallade pärlemormoln) och kloret frigörs igen, som klor-molekyler. När så solen kommer upp igen (i slutet av augusti) så splittras molekylerna till kolatomer som kan börja förstöra ozonet än en gång. Det hela är ganska komplicerad, och Antarktis är en plats med speciella atmosfäriska förhållanden.

Under lång tid hade ingen någon aning om att det här pågick i stratosfären. Det var ren tur att två forskare, F. Sherwood Rowland och Mario Molina, i början av 1970-talet blev nyfikna på vad som hände med freonerna i atmosfären. De fann att freoner kan finnas kvar i troposfären i decennier, men när de kommer upp i stratosfären så bryts de ner av UV-strålningen och kan reagera med bl a ozon. De slog larm om att ozonskiktet var i fara, och deras upptäckt ledde till att flera länder, däribland Sverige, förbjöd freoner i sprejburkar. Rowland och Molina tilldelades ett mycket välförtjänt Nobelpris 1995, tillsammans med Paul Crutzen som hade visat att även kväveoxider kunde skada ozonskiktet.
Bildkälla: Scientific Assessment of  Ozone Depletion: 2014. Utgiven av WMO.
Ozonhålet över Antarktis uppstod först i slutet av 1970-talet. Det är egentligen inte så mycket ett hål som en uttunning av ozonskiktet. Det finns helt enkelt färre ozon-molekyler där. Ett liknande "hål", om än mindre, uppstod också över Arktis under vårmånaderna. 1987 visade provtagningar från flygplan över Antarktis ett tydligt samband mellan mer klor-monoxid och mindre ozon. Samma år skrev Europeiska Gemenskapen och 26 länder på Montreal-protokollet, som syftade till att fasa ut användningen av freoner. 2009 hade alla FN-medlemmar skrivit på protokollet.  

Det årliga ozonhålet över Antarktis är den mest dramatiska effekten av freon-utsläppen, men en uttunning av ozonskiktet syns också globalt. Den verkar dock ha stabiliserats under 1990-talet och en blygsam återhämtning kan nu skönjas. Att återhämtningen går långsamt beror på att freonerna är långlivade i troposfären. Därigenom kan de fortsätta att fylla på stratosfären i decennier.
Bildkälla: NAS.
Tack vare ett par nyfikna forskare som inte var rädda för att slå larm, och tack vare ett ansvarsfullt agerande av världens länder så lyckades man avvärja hotet mot ozonskiktet. Freoner hade visserligen varit till stor nytta som kylmedium, men riskerna med deras användning visade sig vara allt för stora. Industrin klagade högljutt men hittade dock snart alternativ till freonerna - vi har ju fortfarande kylskåp, frysar och luftkonditionering. Om inget hade gjorts, så kunde 60% av ozonskiktet varit borta år 2060.

Det fanns dock de som kämpade emot av ekonomiska och ideologiska skäl, och de argument de använde (och fortfarande använder) påminner mycket om de argument som "klimatskeptiker" använder. Ibland är det rent av samma personer: Fred Singer, Patrick J Michaels och Sallie Baliunas deltog i förnekandet av freoners skadlighet för ozonskiktet. Många organisationer med klimatförvillande på agendan har också varit aktiva i förnekandet av freon-ozon-problemet, som Cato Institute, George C Marshall Institute, Heritage Foundation och Heartland Institute.  Man ser också förnekanden poppa upp på klimatförvillarbloggar då och då, som det här inlägget från "The Climate Scam" från 2011  (senare exempel finns också). Många klimatförvillare ser troligen vad som hände som ett farligt föredöme: forskare upptäckte ett hot och det internationella samfundet agerade för att avvärja det. De kanske rent av ser Montreal-protokollet som ett huvud på den "gröna hydran" som de inbillar sig försöker förslava världen.

Mera läsning:
Som bonus: ett videoklipp med (den sannolika) presidentkandidaten Donald Trump om hårsprej och ozonskiktet. Se här för ett bemötande från FactCheck.org.


0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Tips: Använd gärna signatur när du kommenterar. Det underlättar samtalet