Ozon-hålet börjar återhämta sig

Ozonhålet vid Antarktis i oktober 2015. Bildkälla: NASA Ozone Hole Watch.

En grupp forskare från MIT, NCAR i Boulder samt Leeds University har kommit fram till att ozonhålet över Antarktis börjar återhämta sig. Ozonhålet brukar växa till i september varje år och nå sin största utbredning i oktober. De här forskarna tittade särskilt på september och fann att hålet hade minskat för den månaden under perioden 2000 - 2015. Detta är en god nyhet, och bakom denna nyhet döljer sig en intressant historia om hur ozonhålet upptäcktes och vad som gjordes åt det.

Bildkälla: NASA

Ozon (O3) finns både i troposfären (som vid polerna sträcker sig från markytan till 8 km upp) och i stratosfären (från 8 till 50 km). Ozonansamlingen i stratosfären kallas för ozonskiktet, och det blockerar skadlig UV-strålning från solen. UV-strålning kan bl a orsaka hudcancer hos människor. Ozonskiktet är alltså viktigt för oss, men det var nära att vi helt ovetande förstörde det.

Bildkälla: Pinerest

År 1928 kom man på att man kunde använda klor-föreningar som kallas freoner (CFC på engelska) som kylmedium i kylskåp, frysar och luftkonditioneringsanläggningar. Dessa föreningar var säkrare än dem man använde tidigare: de senare var ofta giftiga, brandfarliga eller explosiva. Freoner blev snart standardmedia för kylning, och de började också användas som drivmedel i sprejflaskor. Vad man inte visste var att freoner från utsläpp och läckage kan föras upp i stratosfären, där freon-molekylerna bryts upp av UV-strålning så deras klor-atomer frigörs. Klor-atomerna reagerar sedan med ozonmolekyler och förstör dem. En enda klor-atom kan förstöra upp till 100,000 ozonmolekyler.

Bildkälla: ozonedepletion.info 

  Bilden ovan sammanfattar reaktionerna. När ozonhålet ovanför Antarktis bildas är dock det sista steget lite annorlunda: klormonoxid-molekylerna reagerar med varandra i stället för med fria syreatomer, eftersom det är ont om de senare. Dessutom finns det andra molekyler som kan binda klor-atomerna och på så sätt stoppa dem från att förstöra mer ozon. Men när det blir särskilt kallt (när vi har sommar på norra halvklotet) så binds dessa molekyler till ispartiklar i polarstratosfäriska moln (även kallade pärlemormoln) och kloret frigörs igen, som klor-molekyler. När så solen kommer upp igen (i slutet av augusti) så splittras molekylerna till kolatomer som kan börja förstöra ozonet än en gång. Det hela är ganska komplicerad, och Antarktis är en plats med speciella atmosfäriska förhållanden.

Under lång tid hade ingen någon aning om att det här pågick i stratosfären. Det var ren tur att två forskare, F. Sherwood Rowland och Mario Molina, i början av 1970-talet blev nyfikna på vad som hände med freonerna i atmosfären. De fann att freoner kan finnas kvar i troposfären i decennier, men när de kommer upp i stratosfären så bryts de ner av UV-strålningen och kan reagera med bl a ozon. De slog larm om att ozonskiktet var i fara, och deras upptäckt ledde till att flera länder, däribland Sverige, förbjöd freoner i sprejburkar. Rowland och Molina tilldelades ett mycket välförtjänt Nobelpris 1995, tillsammans med Paul Crutzen som hade visat att även kväveoxider kunde skada ozonskiktet.

Bildkälla: Scientific Assessment of  Ozone Depletion: 2014. Utgiven av WMO.

Ozonhålet över Antarktis uppstod först i slutet av 1970-talet. Det är egentligen inte så mycket ett hål som en uttunning av ozonskiktet. Det finns helt enkelt färre ozon-molekyler där. Ett liknande "hål", om än mindre, uppstod också över Arktis under vårmånaderna. 1987 visade provtagningar från flygplan över Antarktis ett tydligt samband mellan mer klor-monoxid och mindre ozon. Samma år skrev Europeiska Gemenskapen och 26 länder på Montreal-protokollet, som syftade till att fasa ut användningen av freoner. 2009 hade alla FN-medlemmar skrivit på protokollet.  

Det årliga ozonhålet över Antarktis är den mest dramatiska effekten av freon-utsläppen, men en uttunning av ozonskiktet syns också globalt. Den verkar dock ha stabiliserats under 1990-talet och en blygsam återhämtning kan nu skönjas. Att återhämtningen går långsamt beror på att freonerna är långlivade i troposfären. Därigenom kan de fortsätta att fylla på stratosfären i decennier.

Bildkälla: NAS.

Tack vare ett par nyfikna forskare som inte var rädda för att slå larm, och tack vare ett ansvarsfullt agerande av världens länder så lyckades man avvärja hotet mot ozonskiktet. Freoner hade visserligen varit till stor nytta som kylmedium, men riskerna med deras användning visade sig vara allt för stora. Industrin klagade högljutt men hittade dock snart alternativ till freonerna - vi har ju fortfarande kylskåp, frysar och luftkonditionering. Om inget hade gjorts, så kunde 60% av ozonskiktet varit borta år 2060.

Det fanns dock de som kämpade emot av ekonomiska och ideologiska skäl, och de argument de använde (och fortfarande använder) påminner mycket om de argument som "klimatskeptiker" använder. Ibland är det rent av samma personer: Fred Singer, Patrick J Michaels och Sallie Baliunas deltog i förnekandet av freoners skadlighet för ozonskiktet. Många organisationer med klimatförvillande på agendan har också varit aktiva i förnekandet av freon-ozon-problemet, som Cato Institute, George C Marshall Institute, Heritage Foundation och Heartland Institute.  Man ser också förnekanden poppa upp på klimatförvillarbloggar då och då, som det här inlägget från "The Climate Scam" från 2011  (senare exempel finns också). Många klimatförvillare ser troligen vad som hände som ett farligt föredöme: forskare upptäckte ett hot och det internationella samfundet agerade för att avvärja det. De kanske rent av ser Montreal-protokollet som ett huvud på den "gröna hydran" som de inbillar sig försöker förslava världen.

Mera läsning:

• The Depletion of Earth's Ozone Layer. En bra populärvetenskaplig översikt från National Academy of Sciences.
• Scientific Assessment of  Ozone Depletion: 2014. En tung rapport, utgiven av WMO.
• Frequently Asked Questions About The Ozone Hole, från Weather Underground.
• SMHI om ozonskiktet och ozonhålet.

Som bonus: ett videoklipp med (den sannolika) presidentkandidaten Donald Trump om hårsprej och ozonskiktet. Se här för ett bemötande från FactCheck.org.

Justin Lancasters version

För ett par år sedan skrev jag i samband med ett referat av boken Merchant of Doubts om Justin Lancaster, kollega och assistent till den banbrytande forskaren Roger Revelle. Huvudpersonen i historien var Fred Singer, föregångare bland "klimatskeptikerna" och fortfarande aktiv. Singer har även varit på industrins sida i flera andra miljö- och hälsofrågor.  Bland "klimatskeptikerna" har Singer dock uppnått något av helgonstatus. Så här skrev jag (det hela utspelades i början på 1990-talet).

Samtidigt utnyttjade Fred Singer på det skändligaste sätt Roger Revelle, en pionjär inom forskningen om koldioxiden i atmosfären och haven, och en gång lärare till Al Gore. Revelle var då 81 år och svårt sjuk, och Singer manipulerade honom till att bli medförfattare till en artikel där det hävdades att den globala uppvärmningen endast skulle bli måttligt stor. Revelle avled inom kort, och Revelles anhöriga och närmsta kolleger protesterade mot artikeln, som hade kommit att utnyttjas som ett politiskt slagträ. Singer slog tillbaka. En kollega till Revelle, Justin Lancaster, blev rent av stämd av Singer och belades med yttrandeförbud under tio år.

Nu har Justin Lancaster gett sin version av vad som hände på bloggen Rabett Run. Rekommenderad läsning! Här följer ett utdrag:

I was 95% certain that I would win my case in court. But my wife was terrified. In fact, she was terrorized by this lawsuit. We had three young children. I was a Harvard postdoc now needing to find a next academic posting. She was a graduate student at Harvard. My wife was worried about that 5% risk. She was scared we could lose our house and all our assets. We new it would be a 2-3 year ordeal that would drain our resources and attention. The folks at NRDC and EDF chose to not step in; we couldn't afford the $100k+ that the lawsuit would cost. Defending for a year took an enormous amount of my time. That is the meanness and force of a SLAPP suit.

S Fred Singer och den globala uppvärmningen

S Fred Singer. Bilden från en intervju hos
National Association of Scholar.

S Fred Singer, atmosfärfysiker och professor emeritus i miljövetenskap, har varit med praktiskt taget sedan klimatförvillandet började. Hans inflytande har varit stort. Han är grundare av Science & Environmental Policy Project (SEPP), och låg bakom NIPCC-rapporten (Nongovernmental International Panel on Climate Change) som publicerades av Heartland-institutet. Singer har också ifrågasatt sambandet mellan passiv rökning och cancer, och att det skulle finnas något ozonhålsproblem. Han ses av många förvillare som något av ett helgon, och de tenderar att bli mycket upprörda när man lyfter fram hans olika kopplingar och aktiviteter.

Singer skriver också regelbundet i internetmagasinet American Thinker, och hans senaste alster med rubriken Fake! Fake! Fake! Fake! handlar om den globala temperaturen.

Innan vi går in på vad Singer har att säga om ämnet, så ska vi titta på ett antal grafer (genererade med hjälp av sajten Wood For Trees; för källor se här).

Den första grafen föreställer den globala landtemperaturen uppmätt med termometrar 1975-2010 enligt BEST-projektet och 1975-2012 enligt Climatic Research Unit, UEA & Met Office Hadley Centre (CruTem3vgl). Temperaturerna ges i form av anomalier, dvs avvikelser från genomsnittstemperaturerna för en viss basperiod. Det är därför de ligger nära 0. De linjära trenderna för båda serierna för perioden 1978-2000 finns också inlagda. Det går uppåt (0,24 och 0,25 grader/decennium):

Nästa graf föreställer den globala temperaturen för land och hav uppmätt med termometrar 1975-2012 enligt NASA Goddard Institute for Space Studies (GISTEMP) och enligt Climatic Research Unit, UEA & Met Office Hadley Centre (HadCRUTvgl), med linjära trender för 1978-2000. Trenderna är uppåt (0,14 och 0,16 grader/decennium):

Här är den globala temperaturen i den lägre troposfären över både land och hav uppmätt med satelliter 1978-2012 enligt UAH National Space Science and Technology Center (UAH) och enligt Remote Sensing Systems (RSS), med linjära trender för 1978-2000. Trenderna är uppåt (0,10 och 0,15 grader/decennium):

Sedan kommer den globala temperaturen för enbart havsytan enligt Climatic Research Unit, UEA & Met Office Hadley Centre, med linjära trender för 1978-2000. Trenden är uppåt (0,13 grader/decennium):

Avslutningsvis har vi oceanernas globala värmeinnehåll (energimängd) på 0-700 m djup uppmätt med batytermografer och Argo-bojar enligt National Oceanographic Data Center (ej från Wood For Trees). Ingen trendlinje finns inlagd, men det går tydligt uppåt 1978-2000:

I sammanfattning: det blir varmare vid markytan, i den lägre troposfären, vid havsytan, och i haven.

Nu är det dags att återvända till Singers artikel. Singer hävdar:

Here I am using the word "fake" as an adjective, and not as a verb. I mean to say that the scientific conclusions derived from such temperatures are not real, but I don't imply that the values themselves have been purposefully altered or adjusted. We simply don't have any information to support such an accusation.
But I do claim that the commonly reported and accepted warming between 1978 and 2000 is based only on thermometers from land surface stations and is not supported by any other evidence that I could find. Specifically, ocean data (from 71% of the earth's surface) and global atmospheric data (as recorded by satellites and independent balloon-borne radiosondes) do not show such a warming at all. In addition, most proxy data, from non-thermometer sources such as tree rings, ocean sediments, ice cores, stalagmites, etc., show no warming during this same crucial period. (One has to be careful in this analysis since the year 1998 shows a major warming spike caused by a Super-El Niño. But by 1999 and 2000, temperatures had returned to pre-1998 values.)

Det är förstås möjligt att Singer inte kunde hitta något annat stöd för en global uppvärmning än landbaserade termometrar, men då kan han inte ha ansträngt sig särskilt mycket. Och han har inte letat på de mest självklara platserna.

Lennart Bengtsson om NIPCC:s nya tvivelaktiga rapport

Den klimatförvillarorganisation som kallar sig NIPCC (en fyndigt vald förkortning ämnad att kunna förstås som "not the IPCC", men vars officiella uttydning är Nongovernmental International Panel of Climate Change) har nyligen utkommit med en ny tjock rapport kallad Climate Change Reconsidered: 2011 Interim Report of the Nongovernmental International Panel of Climate Change. Vi på UI är glada att kunna presentera en recension av rapporten från mycket kompetent håll, nämligen av Lennart Bengtsson, en av Sveriges mest meriterade klimatforskare och meteorologer. Bengtsson är inte nådig i sin bedömning, och finner rapportens argumentation så undermålig att han inte kan avhålla sig från att leverera en och annan sarkasm. Håll till godo!

* * *

NIPCC Interim Report 2011

Växthusgasförnekarna arbetar oförtrutet vidare. I dagarna har Heartland Institute publicerat en interimrapport på mer än 400 sidor med titeln Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC). Det internationella bidraget är begränsat till några individer från Kanada och Australien, i övrigt USA. Huvudansvariga för rapporten är Craig Idso, Robert Carter och inte minst Fred Singer.

Rapporten består av två huvuddelar, en som analyserar några vetenskapliga huvudfrågor och en andra del som tar upp konsekvenserna av en klimatändring. Jag skall här huvudsakligen befatta mig med den första delen.

Att växthusgaserna påverkar klimatet förnekas inte, men man hävdar i rapporten att denna effekt är obetydlig och de ändringar i jordens klimat som har blivit allt tydligare under de senaste årtiondena beror på interna processer, på solen och på variationer i den kosmiska strålningen. Några bevis för solens eller den kosmiska strålningen effekter redovisas inte utan tas mer eller mindre för givet. En förhöjd koldioxidkoncentration anses dessutom positivt liksom en högre temperatur i allmänhet.

Låt oss granska ett antal centrala frågeställningar.

1. Observerade temperaturändringar

NIPCC hävdar att den pågående uppvärmningen beror på naturliga processer. Speciellt framhävs tidigare värme- och kallperioder som exempel på att sådana ändringar har skett utan ändringar i atmosfärens växthusgaskoncentration. IPCC kritiseras för att vara biased när det gäller bedömningen och tolkningen av meteorologiska observationer. Till skillnad från IPCC menar NIPCC att den globala uppvärmningen under de senaste 100 åren bara är ett återhämtande efter den Lilla Istiden (Little Ice Age, LIA). Den medeltida värmeperioden MWP, Medival Warm Period, tas likaledes som ett faktum. Man för i båda fallen fram argument via sk ”cherry picking” av selektiva artiklar, att dessa klimatanomalier var globala i sin omfattning och därför en följd av solvariationer eller kosmisk strålning.

Existensen av MWP och LIA som globala fenomen spelar en viktig roll i argumentation. Detta är givetvis av central betydelse då det därav lätt via analogiargument kan föras i bevis att den pågående uppvärmningen inte behöver bero på växthusgasernas ökning utan på samma magiska krafter som gav upphov till LIA och MWP.

Här utesluter man flertalet referenser från ledande tidskrifter utan refererar till publikationer från bl a Energy and Environment, vilken väljer artiklar mer för sitt politiska budskap än för sitt vetenskapliga. För dessa skribenter är ”hockey stick”-formen på temperaturkurvan under de senaste 500-1000 åren tabu. Denna form på temperaturkurvan är emellertid högst rimlig och faktiskt i överensstämmelse med den rådande kunskapsbilden. Det föreligger nu övertygande indirekta klimatuppgifter att speciellt MWP huvudsakligen var begränsad till Europa och Nordatlanten. Andra områden på jorden var samtidigt kallare än normalt. Givetvis är en global temperaturkonstruktion för perioden före 1800 svår att fastställa då man här baserar kunskapsbilden på indirekta uppgifter, men det finns inga uppgifter som stöder en global temperaturanomali av det slag som vi nu har.

Emellertid nöjer sig inte NIPCC med att skapa globala temperaturanomalier under historisk tid. Man försöker till och med föra fram idén att den globala uppvärmningen har upphört varvid det framhävs att 1998 var det varmaste året hittills (”other researchers have documented a decade-long cooling period following the record heat of 1998”). Denna typ av argumentation känner säkert UI:s läsare till då det är en central huvudtes hos våra egna förnekare på klimatskammen. Samtliga tillgängliga observationsdata inklusive mikrovågbaserade mätningar med satellit från troposfären visar en uppvärmningstrend på 0.13-0.16°C/dekad för de senaste tre decennierna. Det senaste decenniet är faktiskt mer än 0.2° C varmare än det föregående där år 1998 ingick.

2. Klimatkänslighet

NIPCC hävdar här att en fördubbling av CO2 koncentrationen endast skulle resultera i en temperaturhöjning på 0.4° - 0.5° C. Detta är helt orealistiskt och har inget stöd i aktuell forskning. Ett originellt skäl som framförs är att den ökade biomassan som tenderar motverka uppvärmningseffekten. En annan förklaring är att IPCC underskattat växthuseffekten av freongaserna (CFCs) vilket man menar kan förklara den globala avkylningstrenden efter år 2000!

3. Ändringar i vattenstånd, havsis, glaciärer och landisar

Det råder nu bred enighet om att vattenståndsökningen uppgår till något mer än 3 mm/år enligt satellitmätningar under de senaste 18 åren. Genom att de senaste satellitsystemen kan mäta havens massändring och dess volymändring separat vet vi nu att 1/3 beror på volymexpansion (och en följd av havens uppvärmning) och 2/3 på ökad vattenmassa, dvs smältvatten från glaciärer och landisar. Sedan senare hälften av 1800-talet har havsvattenökningen varit 20-25 cm eller ca 1.5 mm/år. NIPCC citerar artiklar som hävdar att ingen trendökning föreligger, vilket knappast har något stöd i aktuella observationer.

Tillbakagången av bergsglaciärer som står för den största delen av havens massökning noteras med små undantag från alla kontinenter. I Alperna har den varit speciellt dramatisk, med en tillbakagång med mer än hälften sedan mitten på 1800-talet. Minskningen har varit särskilt stor de senaste 50 åren. NIPCC förnekar inte detta men har den något märkliga formuleringen citerande Hall: ”and she notes glaciers in all areas have subsequently undergone recession but only in the past 50 years”. Man stöder alltså här att glaciäravsmältningen bara ökat de senaste 50 åren men förnekar samtidigt att havsvattenståndsökningen har tilltagit!

Likaså försöker NIPCC nullifiera reduktionen av sommaris i Arktis med diverse selektiva artiklar. Även om klimatet i Arktis varierar kraftigt så är likafullt sommarisens tillbakagång spektakulär och i sanning statistiskt signifikant och som vi kan se från i år (september 2011) så var ingalunda 2007 en tillfällighet.

På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.

Lennart Bengtsson

Merchants of Doubt del 2 - argument, metoder och motiv

I mitt första inlägg om boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik M Conway gick jag igenom de områden som boken tar upp: tobaksrökning, SDI och atomvintern, surt regn, freoner och ozon, passiv rökning, global uppvärmning, samt DDT och malaria. Detta är områden som har drabbats av förnekarnas aktiviteter. I det här inlägget följer jag upp med att försöka sammanfatta förnekarnas metoder och motiv såsom de beskrivs i boken. Den som har tillbringat lite tid på förnekarbloggar känner säkert igen de olika argumenten och taktikerna.

Lögner och inkompetens
Att ljuga på olika sätt - hitta på, förvanska, förneka, förtiga mm - är förmodligen det viktigaste vapnet i förnekarnas arsenal. Det bästa exemplet är hur tobaksindustrin tidigt var fullt medvetna om tobaksrökningens skadeverkningar - t o m deras egna forskare hade visat det - men under flera årtionden ljög man framgångsrikt om vad man visste.
Det kan vara svårt att skilja på avsiktliga lögner och kombinationen av inkompetens och önsketänkande. T ex är det fullt möjligt att zoologen och anti-miljövännen Dixie Lee Ray på fullt allvar trodde att klorföreningarna som skadade ozonskiktet kom från vulkaner, och att freoner var för tunga för att nå stratosfären.
Lögner och inkompetens förekommer naturligtvis ofta som element bland de följande typerna av argument.

Peka på osäkerhet
Verkligheten är komplex och våra förmågor att observera den är begränsade, och därför kommer vetenskapen alltid att innehålla osäkerheter. Därför är osäkerheter ett tacksamt argument för förnekare. Ta fallet med rökning. Det finns en rad olika orsaker till att folk får lungcancer, och både miljöfaktorer (t ex asbest, luftföroreningar) och genetiska faktorer spelar in. Det är också långt ifrån alla rökare som drabbas av lungcancer, och även för de som drabbas tar det i regel decennier innan sjukdomen utvecklas. Dessutom är människokroppen väldigt komplex och det finns individuella skillnader. Därför kommer det alltid att finnas hål i vår kunskap om lungcancer och andra sjukdomar, och därför kan det vara svårt att med säkerhet koppla i ett enskilt fall av lungcancer till rökning. Men osäkerhet betyder inte att vi inget vet. I fallet med rökning visste forskarna redan på 1960-talet tillräckligt mycket för att fastslå att tobaksrökning var skadligt. Men genom att kräva total säkerhet kan man skjuta upp åtgärder nästan för alltid.
Som epidemiologen Austin Bradford Hill, till att börja med skeptisk mot tobakens skadeverkningar men senare övertygad, sade:

Allt vetenskapligt arbete är ofullständigt - vare sig det bygger på observationer eller experiment. Allt vetenskapligt arbete riskerar att bli omkullkastat eller förändrat av ny kunskap. Det ger oss inte friheten att strunta i den kunskap som vi redan har, att skjuta upp åtgärder som synes behövas vid en viss tid. Vem vet, frågar Robert Brown, att världen inte upphör i kväll? Sant, men utifrån tillgängliga bevis gör de flesta av oss sig klara för att pendla kl 8.30 nästa dag.

Peka på alternativa förklaringar
En del av osäkerheten i vetenskapen beror på att ofta kan finnas flera faktorer som påverkar. T ex är tobaksrökning inte den enda orsaken till lungcancer. Vulkaner släpper ut svavelföreningar och kan orsaka surt regn. Vulkaner släpper ut klorföreningar som, om de skulle nå upp till stratosfären, kan skada ozonskiktet. Vulkaner släpper ut aerosoler som kan påverka klimatet. Vulkaner släpper även ut koldioxid, som princip också kan påverka klimatet, men mängderna är i praktiken för små. Allt detta är naturligtvis någon som forskarna tar hänsyn till, och man arbetar därför med att skilja olika faktorer åt. T ex kunde man fastställa att det sura regnet kommer från mänskliga aktiviteter genom isotop-analyser, och på samma sätt har man även kunnat fastställa att koldioxidökningen i atmosfären och klorföreningarna i stratosfären kommer från mänskliga aktiviteter. Men förnekarna ignorerar naturligtvis sådana attributionsstudier: att det i princip finns alternativa förklaringar räcker för dem. Att dessa alternativa förklaringar är redan är medräknade, eller är osannolika, avfärdade eller spekulativa struntar man i regel i.

"Mänskliga aktiviteter är för små för att påverka"
Ett argument, som egentligen bara är ett påstående utan någon slags underbyggnad, är att mänskliga aktiviteter är obetydliga i det stora hela. Den brittiske mekanikprofessorn Richard Scorer, som anlitades av freontillverkarna för att turnera i USA för deras sak, hävdade att mänskliga aktiviteter var för små för att påverka atmosfären, och att atmosfären var mycket robust och dynamisk. Samma argument har vi hört många gånger om klimatet.

"Det blir för dyrt och svårt"
En annan typ av argumentation är att hävda att det skulle bli för kostsamt att göra någon, och att de teknologiska och politiska utmaningarna är för stora. I Nierenberg-panelen som inrättades av den amerikanska regeringen för att studera surt-regn-problemet, var Fred Singers främsta bidrag att hävda att det skulle vara för dyrt och svårt att göra något åt problemet. Den slutsatsen kom han fram till bl a genom att helt ignorera de skador på ekosystemen som det sura regnet orsakade. Singer påstod senare apropå ozon-problemet att det skulle bli för dyrt att ersätta freoner med andra föreningar, och att dessa föreningar kunde vara giftiga, brandfarliga och frätande, och dessutom mindre effektiva. Det visade sig senare att Singer hade fullständigt fel: de ersättningar som togs fram var minst lika effektiva och säkra.

"Fattiga människor drabbas"
Ett specialfall av "dyrt-och-svårt"-argumentet är att påstå att åtgärderna särskilt skulle drabba fattiga människor. Detta argument har vi sett användas retrospektivt på det mest perversa vis i fallet med DDT och malaria, när olika förnekare har anklagat biologen Rachel Carson och EPA (amerikanska miljöskyddsmyndigheten) för miljontals afrikanska barns död.

"Det löser sig"
Ett argument som på sätt och vis är motsatsen till "dyrt-och-svårt"-argumentet är att den fria marknaden och den tekniska utvecklingen kommer att lösa problemen, och göra allting bättre. Men teknisk utveckling drivs inte bara av marknadskrafterna; statliga initiativ spelar också stor roll. Industriell tillverkning av standardiserade maskinkomponenter, vilket är centralt i det moderna industrialiserade samhället, utvecklades först av den amerikanska militären. Internet är ett annat uppenbart exempel. Och själva Oreskes och Conways bok utgör en lista på fall där regleringar och andra statliga ingripanden har varit motiverade och har gjort stor nytta (i den utsträckning de har varit tillräckliga, vilket inte alltid har varit fallet).

”Vi kan anpassa oss”
Det hävdas även att det är bättre att vi anpassar oss till problemens konsekvenser än att vi göt något åt dem. Ett närmast komiskt exempel är Reagans inrikessekreterare (kortvarig på den posten) Donald Hodel, som föreslog att vi skulle anpassa oss till ozonuttunningen genom at bära hattar och långärmade skjortor.

"Forskarna har en politisk agenda"
Att anklaga sina meningsmotståndare för att politisera vetenskapen och ha en dold politisk agenda är en närmast självklar taktik när man själv drivs av politiska motiv. Därför föll det sig naturligt för Russell Seitz (kusin till Fred Seitz) från Harvard Center for International Affairs, och senare hos det konservativa James M Olin-institutet, att i samband med atomvinter-diskussionen hävda att forskarna var styrda av politiska motiv:

Aktivister bad vetenskapsmännen om ett medvetande-höjande verktyg och gavs en sekulär Apokalyps för att använda till att predika för vår räddning från kärnvapensdårskap.

Seitz attackerade också vetenskapen som helhet: vetenskapen hade inte mycket med objektivt sanningssökande att göra, utan handlade om "icke-rationella faktorer som retorik, propaganda, och personliga fördomar." Till och med National Academy of Sciences (NAS), där Fred Seitz en gång hade varit ordförande, hade enligt Russell Seitz nu tagits över av det liberala nätverket.
Tobaksindustrin lät 1993 distribuera en handbok för förnekare: Bad Science. Den hade samma sorts budskap:

Alltför ofta manipuleras vetenskapen för att uppnå en politisk agenda.
Statliga myndigheter ... förråder allmänhetens förtroende genom att bryta mot principerna för god vetenskap pga en önskan att uppnå politiska mål.

Detta kom alltså från den tobaksindustri som under årtionden ljög för beslutsfattarna och allmänheten om vad man visste om tobaksrökningens skadeverkningar.
En viktig bakgrund till den här sortens argument är att amerikanska konservativa tenderar att betrakta miljövänner som förklädda kommunister: "ett grönt träd med röda rötter." Därför blir forskning om miljöproblem automatiskt misstänkt.

"Forskarna är bara intresserade av prestige och anslag"
Besläktat med argumentet om den dolda politiska agendan är argumentet att forskarna drivs av egenintresse. T ex beskrev Singer om drivkrafterna bakom ozonforskningen som:

För forskaran: prestige, mer forskningsanslag, presskonferenser, och tidningsartiklar. Också kanske känslan att de räddar världen för framtida generationer.

"Forskarna fuskar"
Ett argument som följer på de två föregående är att forskarna fuskar och bedrar beslutsfattarna och allmänheten. Vi såg i mitt föregående inlägg hur Ben Santer, ledförfattare till attributionskapitlet i första IPCC-rapporten, utsattes för sådana (grundlösa) anklagelse från Seitz och Singer. En liknande behandling fick Robert Watson, NASA, som av Fred Singer under ett kongressförhör anklagades (också här utan grund) för att ha lurat och bedragit kongressen.
Russell Seitz, i sin attack på vetenskapen, utgick från enskilda fall (inom andra områden) då forskare faktiskt hade fuskat - sådant händer ibland - men använde dem för att skapa en felaktig bild av att vetenskapen är genomsyrad av fusk.

Organisation: tankesmedjor, astroturfing
Mycket av förnekeriet organiseras av olika tankesmedjor, stiftelser och institut på högerkanten, t ex George C. Mashall Institute (skapat av Seitz, Jastrow och Nierenberg och aktiva inom bl a SDI, ozon, passiv rökning, global uppvärmning), Heartland Institute (som organiserar en årlig klimatförnekarkonferens, och även är/var aktiva bl a inom DDT och passiv rökning), Heritage Foundation (bl a ozon, global uppvärmning), Competitive Enterprise Institute (bl a passiv rökning, DDT), American Enterprise Institute (bl a DDT), Cato Institute, Tobacco Institute, och Fred Singers egna Science and Environmental Policy Project.
Dessa tankesmedjor får/har fått finansiering av företag som Philip Morris, Exxon, Mobile Oil, General Motors och Chase Manhattan. De finansieras även av rika konservativa donatorer såsom Joseph Coors och Richard Mellon Scaife.
Även så kallad "astroturfing" utnyttjas. Uttrycket kommer från det engelska ordet för konstgräs, och handlar om att bygga upp fejkade gräsrotsrörelser för att skapa ett sken av folkligt stöd. Ett exempel är FOREST (Freedom Organisation for the Right to Enjoy Smoking Tobacco), en engelsk organisation som skapades av den brittiska industrigruppen Tobacco Advisory Council. FOREST bedrev propaganda som hävdade att forskarna, för att uppnå sina frihetsfientliga mål, hade perverterat vetenskapen på ett sätt som kunde jämföras med kommunisterna och nazisterna.

Efterlikna riktig vetenskap
En viktig del av dessa organisationers strategi är att försöka efterlikna riktig vetenskap. Därför anordnar man egna konferenser, ger egna tidskrifter och publicerar rapporter med ett vetenskapligt utseende. Ett exempel är en rapport författad av Fred Seitz, med layouten tagen från rapporter från NAS (National Academy of Sciences), där Seitz tidigare hade varit ordförande. Rapporten medföljde en lista på "klimatskeptiska vetenskapsmän" som cirkuleras av Oregon Institute of Science and Medicine. Hos NAS var man inte roade: man gick ut med ett uttalande där man tog avstånd från Seitz rapport.

Tillgång till media
För att nå ut med sitt budskap använder sig förnekarna av media (tidningar, radio, television, nu också internet); referee-granskade vetenskapliga tidskrifter är inte lika populära. Redan i fallet med tobaksrökningen lyckades man göra sig hörd i media - trots att man inte hade mycket av substans att komma med - genom att spela på media strävan efter balans. Man argumenterade att eftersom media rapporterar om åsikter att rökningen är skadlig, så måste även åsikter om att den inte är skadlig få höras (oavsett om dessa åsikter kommer från en liten grupp personer medan tobakens skadlighet stöds av en överväldigande majoritet av forskarkåren). Och media spelade med - en studie från 1999 av Gail Kennedy och Lisa Bero visade att 62% av alla tidningsartiklar om ämnet publicerade mellan 1992 och 1994 framställde frågan om tobaksrökningens skadeverkningar som vetenskapligt kontroversiell. Media tycker naturligtvis om kontroverser - de är mer spännande och säljer bättre än när alla är överrens. Dessutom har många tidningar och radio- och TV-kanaler en politisk inriktning som gör de benägna att lyssna på förnekarna, och media är beroende av annonsintäkter från bl a tobaksbolag och oljebolag.
Förnekarna publicerar även böcker. En studie publicerad nyligen i Environmental Politics fann att av de "miljöskeptiska" böcker som publicerades i USA under 1990-talet så hade 92% länkar till tankesmedjor och stiftelser på högerkanten. För 1980-talet var siffran 100%.

Maktens öra
Huvudpersonerna i Oreskes och Conways bok - Seitz, Nierenberg, Jastrow, Singer - hade god tillgång till maktens öra. I synnerhet inom det republikanska partiet hade de sympatisörer, och de inbjöds både till Vita Huset och till kongressen. Robert Jastrow skröt 1991 i ett brev till American Petroleum Institute:

Det anses allmänt inom det vetenskapliga samfundet att Marshall-rapporten var ansvarig för administrationens motstånd mot koldioxidskatter och begränsningar av konsumtionen av fossila bränslen.

Motiv
När det gäller företag som Philip Morris och Exxon så fanns det uppenbarligen ekonomiska skäl till förnekeriet, och det gäller också de PR-firmor och adkovatbyråer som de anlitade. Men vad driver en gång i tiden framstående forskare som Seitz, Nierenberg, Jastrow och Singer att förneka väl underbyggd vetenskap, och ofta inom områden där de saknar expertis? Svaret som Oreskes och Conway ger är att det beror på deras ideologi. Det rör sig om personer som har en starkt kapitalistisk och marknadsfundamentalisk ideologi. Deras aktiviteter är en direkt fortsättning på deras arbete under kalla kriget. Då bekämpade man Sovjetkommunismen, och nu bekämpar man regleringar av marknaden (förtäckt socialism) på hemmaplan.

Merchants of Doubt del 1: från tobaksrökning till global uppvärmning

Nästan en fjärdedel av amerikanerna tror, enligt en studie från 2007, att det inte finns hållbara bevis för att rökning dödar. Detta trots att tobakstjärans cancerogena egenskaper har varit kända sedan 1950-talet. Hur är detta möjligt? Sambandet mellan tobak och cancer är ju knappast någon obskyr vetenskaplig fråga. Många människor röker, och de som inte gör det har säkert släkt, vänner eller kolleger som gör det. Många av oss har rent av själva känt tobakskrökare som har drabbats av lungcancer. Att tobaksrökning dödar borde vara lika uppenbart som att karies ger hål i tänderna. Men likväl: nästan en fjärdedel av amerikanerna tror inte att frågan är avgjord.

I boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming ger Naomi Oreskes och Erik M. Conway en viktig del av svaret på hur detta kan komma sig. Naomi Oreskes är professor i vetenskapshistoria vid University of California, San Diego, och har en examen i geologi. Hon är också ett av klimatförnekarnas främsta hatobjekt efter sin genomgång av nästan tusen klimatvetenskapliga artiklar, där hon fann att inte en enda gick emot uppfattningen om en mänskligt orsakad uppvärmning. Den här boken lär knappast bättra på Oreskes popularitet inom dessa kretsar. Erik Conway är vetenskapsjournalist och har bl a skrivit om atmosfärsvetenskap vid NASA.

Boken dokumenterar hur en liten grupp av forskare har lyckats skapa ett sken av vetenskaplig kontrovers och osäkerhet inom en rad områden där den vetenskapliga bevisningen tydligt har pekat åt ett visst håll. Det har handlat om vetenskapliga frågor med klara politiska och ekonomiska konsekvenser, där vetenskapen har hamnat i konflikt med mäktiga intressen. För den som har följt debatten om den globala uppvärmningen är det mycket som känns bekant. Samma argument och metoder upprepas om och om igen, och ofta är samma personer och organisationer inblandade. Särskilt fokuserar boken på fyra personer, fysiker som gjorde karriär under kalla kriget: Fred Seitz, Bill Nierenberg, Robert Jastrow och Fred Singer. Singer är mannen bakom "The Non-governmental International Panel on Climate Change (NIPCC) som släppte en "mot-rapport" förra året. Seitz ligger bl a bakom den ökanda Oregon-petitionen.

Boken rekommenderas varmt: den är en nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till dagens klimatförnekeri. För den som är för lat eller upptagen för att läsa alla 355 sidorna (varav 64 utgör fotnoter), eller som bara vill veta mer om vad boken handlar om, så har jag här gjort en sammanfattning av de områden som tas upp. I ett uppföljande inlägg tänker jag skriva om förnekarnas metoder och motiv.

Tobaksrökning
Under 1950- och 60-talen visade forskningen ett tydligt samband mellan tobaksrökning och lungcancer. Bl a släppte amerikanska "the surgeon general" 1965 en rapport som sammanfattade mer än 7000 studier, och kom till den entydiga slutsatsen att rökning orsakar lungcancer och en rad andra sjukdomar. Detta var naturligtvis dåliga nyheter för tobaksindustrin: folk kunde avskräckas från att röka, man riskerade att lagar och skatter riktade mot rökningen skulle införas, och man hotades av stämningar eftersom man sålde en produkt som bokstavligen dödade sina köpare. Även tobaksindustrins egna forskare kom fram till att rökning orsakar lungcancer. Vad skulle man göra? Tobaksindustrins svar var att försöka föra allmänheten bakom ljuset, och detta lyckades man med. Man anlitade PR-firmor som R.J. Reynolds, man delade ut pengar till potentiellt användbar forskning (bla om andra orsaker till cancer), man skapade front-organisationer som Tobacco Research Council och samlade en kader av experter att använda som vittnen vid stämningsrättegångar, man skickade ut broschyrer till läkare, och man bearbetade media. "Tvivel är vår produkt, eftersom det är det bästa sättet att konkurrera med den 'samling fakta' som finns i det allmänna medvetandet", som det i stod i ett memo från en tobaksdirektör. Man lyckades inte helt stoppa utvecklingen, men man lyckades fördröja den och under tiden fortsatte man tjäna pengar och rökare fortsatte att dö. Efter ett halvt sekel befanns slutligen i ett amerikanskt domstolsutslag tobaksindustrin skyldig till att ha avsiktligt ha bedragit allmänheten angående tobaksrökningens faror. Men de tvivel som tobaksindustrin sådde lever fortfarande kvar inom stora grupper av allmänheten, och även bland läkare.
Tobaksindustrins kanske mest framstående rekrytering var fysikern Fred Seitz, som anlitades för att leda ett stort program för forskningsfinansiering.

SDI och atomvinter
Under Reagan-eran på 1980-talet uppstod en annan konflikt, den här gången mellan kalla-kriget-ideologi och vetenskap. Det gällde frågan om det är möjligt att vinna ett kärnvapenkrig. Det handlade om Strategic Defense Initiative, dvs planerna på att bygga upp ett försvarssystem som kunde skjuta ner inkommande sovjetiska missiler. Många forskare trodde att ett sådant system aldrig skulle kunna fungera. Det handlade även om den sk atomvintern, dvs den avkylning som följa på ett kärnvapenkrig pga allt det stoft som skulle spridas i atmosfären efter alla bränder. En första studie av bl a Carl Sagan uppskattade effekterna till c:a 35 graders nedkylning, men förbättrade beräkningar av andra grupper gav snart lägre resultat på 10-20 graders nedkylning istället. Detta var dock inte nog för kalla-kriget-ideologerna. Fred Seitz, astrofysikern Robert Jastrow och fyskern Bill Nierenberg grundade George C Marshall-institutet för att försvara SDI och attackera atomvinter-teorin. Russel Seitz, Freds kusin, hävdade att vetenskapen hade tagits över av liberala aktivister och att man därför inte kunde lita på forskarna. Detta är ett välbekant tema för de som har följt AGW-debatten. Oreskes och Conway kommenterar: högern hade börjat vända sig emot vetenskapen.


Surt regn
Att svavel- och kväveföreningar från olje- och kolförbränning orsakar surt regn som har skadliga effekter på sjöar, skogar och byggnader var vetenskapligt etablerat i början på 1980-talet. Politiskt arbetade man på att ta fram internationella avtal för att minska de försurande utsläppen, både i Europa och Nordamerika. Då kom Ronald Reagan till makten i USA, och hans administration var emot regleringar. Därför var man inte nöjd med den rådande vetenskapliga uppfattningen, och man inrättade sin egen panel, ledd av Bill Nierenberg. Nierenberg föreslog ett antal kandidater till panelen, varav flera avfärdades av Vita Huset. Vita Huset lade även till sin egen kandidat: fysikern Fred Singer, som sedan dess har gjort karriär som handelsresande inom vetenskapsförnekelse. Trots detta kom panelen likväl fram till att surt regn var ett allvarligt problem som behövde åtgärdas. Genom bl a Singers inverkan gjordes dock ändringar i panelens rapport som tonade ner problemet och överdrev kostnaderna och osäkerheterna. Därigenom lyckades man skjuta upp USAs åtgärder mot surt regn tills nästa president, George Bush, tillträdde.


Ozon och freoner
På 1970-talet upptäckte man att freoner, klor-flour-kol-föreningar som användes bl a som kylmedium i kylskåp och som drivgas i sprayflaskor, skadade ozonlagret. Trots vissa försök från freon-industrin att förneka problemet (man skyllde bl a på vulkaner) så minskade försäljningen av produkter med freoner kraftigt och 1979 införde FDA regleringar. 1988 undertecknades Montreal-protokollet, ett internationellt avtal för att stoppa användningen av freoner. DuPont, en av världens ledande kemiska industrikoncerner, beslutade på ett föredömligt sätt att sluta producera freoner. Ungefär samtidigt upptäcktes ozonhålet ovanför Antarktis.
Detta var alltså ett fint exempel på hur vetenskapen upptäcker ett problem, och hur allmänhet, politiker och industri tillsammans åtgärdar det. Ett sådant exempel kunde naturligtvis inte få stå oemotsagt. Fred Singer var en ledande gestalt inom ozonproblemsförnekelsen. Han hävdade att ozonet inte hade minskats utan bara flyttades runt i atmosfären. Han hävdade att minskningen av ozonet berodde på att stratosfären avkyldes, och hävdade att detta i sin tur var del av en naturlig cykel (han stödde sig på artiklar som ironiskt nog egentligen visade att avkylningen av stratosfären var en följd av ökade växthusgaskoncentrationer). Han hävdade - felaktigt visade det sig - att det skulle vara dyrt och farligt att ersätta freoner med andra föreningar. Och han hävdade att forskarna bara var ute efter prestige och ökade anslag. 1995 vittnade Singer i amerikanska kongressen, inbjuden av en republikansk kongressledamot, om att det inte fanns något ozonproblem. Ett par veckor senare tilldelades Rowland, Molina och Crutzen Nobelpriset för sin forskning kring problemet, varpå Singer prompt attackerade Nobelkommittén för politisering av vetenskapen. En annan aktör, Dixie Lee Ray, skyllde ozonförändringarna på vulkaner. Hennes argument byggde på uppgifter publicerade i en LaRouche-tidskrift!


Passiv rökning
Rökning är inte enbart skadligt för den som röker, utan även för personer i rökarens omgivning som andas in tobaksröken. Detta visades först av japanska forskare på 1980-talet som undersökte förekomsten av lungcancer hos kvinnor gifta med rökare. En rapport från EPA (Amerikanska miljöskyddsmyndigheten) år 1992 sammanfattade forskningen: förutom lungcancer så orsakade passiv rökning även bronkit och lunginflammation hos småbarn, astma kunde förvärras, och det fanns även ett samband till plötslig spädbarnsdöd (rapporten uttryckte sig dock försiktigt i angående det senare). För tobaksindustrin var detta dåliga nyheter: rökning skadade inte bara rökaren själv, utan även dennes familj, vänner och kolleger. Därför gick man till motangrepp, och bland dem man anlitade fanns Singer och veteranen Seitz. Återigen fokuserade man på osäkerheter och på andra faktorer. Men man nöjde sig nu inte med att attackera forskningen kring passiv rökning, utan beslutade sig för att utse EPA till huvudmotståndare. Genom att undergräva EPAs trovärdighet försökte man undergräva deras slutsatser om passiv rökning. För detta lanserade man begreppet "junk science" (som i och för sig hade varit en passande beteckning för vad Singer och kompani sysslade med). Med detta avsåg man i princip all vetenskap som hotade industrins intressen och som kunde användas för att motivera regleringar. De som har följt AGW-debatten ett tag känner säkert igen begreppet från förnekaren Steve Milloys hemsida.

Global uppvärmning
Den globala uppvärmningen började bli en politiskt het fråga i slutet på 80-talet och början på 90-talet, bl a tack vare James Hansen och Bert Bolin. Den nytillträdde amerikanska presidenten Bush tog frågan på allvar. Men det också nu som det organiserade klimatförnekeriet dyker upp. George C. Marshall-institutet, som efter kalla krigets slut hade gått över till att bekriga miljörörelsen, släppte en rapport som förde fram ett antal numera välbekanta argument, inklusive att uppvärmningen beror på solen. Eftersom Seitz, Jastrow och Nierenberg, rapportens författare, hade högt anseende inom republikanska kretsar fick deras budskap trots bristande vetenskaplighet stort gehör. Nierenberg bjöds in till Vita Huset för en muntlig presentation: han och hans kolleger levererade det budskap som makten ville höra.
Samtidigt utnyttjade Fred Singer på det skändligaste sätt Roger Revelle, en pionjär inom forskningen om koldioxiden i atmosfären och haven, och en gång lärare till Al Gore. Revelle var då 81 år och svårt sjuk, och Singer manipulerade honom till att bli medförfattare till en artikel där det hävdades att den globala uppvärmningen endast skulle bli måttligt stor. Revelle avled inom kort, och Revelles anhöriga och närmsta kolleger protesterade mot artikeln, som hade kommit att utnyttjas som ett politiskt slagträ. Singer slog tillbaka. En kollega till Revelle, Justin Lancaster, blev rent av stämd av Singer och belades med yttrandeförbud under tio år.
En annan person som råkade illa ut var Ben Santer, som hade gjort banbrytande insatser inom attribution, dvs. att tillskriva vad uppvärmningen beror på. Santer var ledförfattare till kapitlet om attribution i den första IPCC-rapporten, och Singer och Seitz utsåg honom till måltavla i en smutskastningskampanj. Man anklagade Santer för att ha förfarit bedrägligt med författandet av rapporten (låter det bekant?) Senare anslöt sig Nierenberg, liksom klimatforskarna Patrick Michaels och Richard Lindzen, till kampanjen. Anklagelserna var dock utan grund och kunde tillbakavisas, men Seitz och Singer hade fått breda ut sig i Wall Street Journal, och kunde på det sättet göra stor skada mot IPCC och mot Santer personligen.
Oreskes och Conways redogörelse fokuserar på 80- och 90-talen, så där finns inget om hockeyklubban, Climategate-bluffen, den yngre Bushs motstånd eller senator Inhofes machinationer.

DDT och malaria
De föregående punkterna handlar om direkta ekonomiska och politiska intressen och att avvärja regleringar. När det gäller frågan om DDT och malaria verkar det mest handla om ren illvilja från förnekarnas sida.
DDT användes framgångsrikt för att skydda Amerikanska trupper från malaria och andra insektsburna sjukdommar under andra världskriget, och efter kriget bidrog DDT till att utrota malaria i Australien och Europa, och att kraftigt minska sjukdomen i andra delar av världen. DDT kom även att användas i stor skala inom jordbruk och skogsbruk, för att döda skadedjur. Men DDT var inte utan nackdelar, och det kom till allmänhetens kännedom framför allt genom biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (svensk titel Tyst vår) från 1962. Bland annat så bryts DDT i naturen ner väldigt långsamt, vilket innebär att höga koncentrationer kan ansamlas i vävnaderna hos olika organismer såsom fåglar och däggdjur, med skadliga effekter bland annat på de reproduktiva funktionerna. Carsons bok möttes av hätska attacker från bekämningsmedelsindustrin, men hennes slutsatser bekräftades av ett antal vetenskapliga kommittéer och paneler, och 1972 förbjöds DDT i USA av EPA (med undantag för medicinska nödsituationer). Man underströk dock att amerikanska företag fortfarande kunde tillverka DDT för export till andra länder.
Idag kan man hitta påståenden om att Carsons bok och det därpå följande förbudet har orsakat miljontals afrikaners död, och Carson jämförs med Stalin och Hitler. Man hittar dem hos olika konservativa och liberterianska tankesmedjors hemsidor och publikationer (t ex Competitive Enterprise Institute, Heartland Institute), och på Steve Milloys JunkScience-sida, man kan läsa det i Wall Street Journal och New York Times, och i Crichtons klimatkonspirationsroman State of Fear. Sådana argument är felaktiga av en rad anledningar. DDTs effektivitet begränsas av att myggor och andra insekter utvecklar resistens, något som observerades redan i slutet på 40-talet. Utvecklingen av resistens påskyndades genom den storskaliga användningen inom jord- och skogsbruk. Dessutom räcker inte besprutning med DDT utan denna måste kombineras med andra åtgärder, bl a beträffande hygien och kost. Dessa två skäl förklarar varför man inte lyckades utrota malaria med DDT i Afrika och Asien. Därför hade WHOs DDT-kampanj mot malaria lagts ner redan flera år innan EPAs förbud trädde i kraft (ett förbud som dessutom bara gällde USA). Dessutom finns det en rad andra effektiva metoder mot malaria, inklusive utdikning av våtmarker, andra bekämpningsmedel, impregnerade sängnät och profylaktisk medicinering. Men detta är irrelevant för de som sprider den groteska myten om Carson som massmördare; för dem handlar det egentligen inte om malaria och afrikanska barn. Det handlar om smutskastning av miljörörelsen och att framställa regleringar som destruktiva. Det är ett synnerligen vidrigt och cyniskt försök till propaganda, och det avslöjar förnekeriets sanna natur.