IPCC - en mellanstatlig klimatpanel

Året var 1988 och klimatforskaren Stephen Schneider var på möte i Washington med den amerikanska vetenskapsakademien när han sprang på sin svenske kollega Bert Bolin. Bert berättade om en idé som höll på att ta form, nämligen att skapa en mellanstatlig klimatpanel för att utvärdera det vetenskapliga läget om klimatförändringarna, det som skulle bli IPCC.

-Bert, jag tycker det låter som en jättedålig idé, sa Schneider.

Vad skulle en sådan utvärdering kunna lära oss som vi inte redan vet? Vi har ju redan en hel hög med sammanställningar av det vetenskapliga läget. Det som behövs nu är att påbörja arbetet att minska utsläppen av växthusgaser. Att invänta en ny rapport, det skulle bara bli en ursäkt för politikerna att skjuta upp viktiga beslut ännu längre!

I den så kallade Charney-rapporten från 1979, producerad av Amerikanska Vetenskapsakademien, uppskattades klimatkänsligheten till 3°C ±1,5°, siffror som håller än idag. Rapporten varnade för klimatets tröghet. En klimatpolicy som bygger på att "vänta-och-se" skulle betyda att "vänta tills det är försent".

-Jo, visst har det gjorts klimatrapporter i både Australien, Storbritannien och USA och de bekräftar alla varandra i sina viktigaste slutsatser. Men hur många av dessa övertygar folk i Indien, Indonesien eller resten av världen? Vi behöver en internationell vetenskaplig grupp där så många länder som möjligt känner politiskt ägarskap. Vi behöver gå från vetenskaplig konsensus till internationell klimatpolitik!

Sagt och gjort, IPCC bildades och Bert Bolin blev dess första ordförande. Idag har IPCC totalt 195 medlemsländer. Varje medlemsland nominerar författare som är med och skriver IPCCs Assessment Reports. Den sista rapporten, AR5 från 2013/14, hade >800 författare som tillsammans representerar alla världens delar. Ytterligare experter från hela världen är med och granskar rapporterna innan de publiceras. Vilken intresserad expert som helst får granska och kommentera utkast på rapporten. Varje kommentar beaktas, dokumenteras och får ett skriftligt svar.  Dessa kommentarer och svar offentliggörs i samband med publiceringen av den slutgiltiga rapporten. Det sista utkastet, och även sammanfattningen Summary for Policymakers, får även regeringarna själva ge kommentarer på. Arbetet med rapportframställningen slutförs genom att vare regering i de 195 medlemsländerna ska godkänna rapporten. Detta sker efter en dialog mellan författarna till rapporten och representanter för alla regeringar där meningar och ordval i framförallt Summary for Policymakers manglas fram och tillbaka.

IPCCs arbete är alltså rätt speciellt. Det handlar inte bara om att göra sammanställningar av läget inom klimatvetenskapen. Sådana fanns sedan innan och de avslöjade med all önskvärd tydlighet att vi hade ett problem med global uppvärmning. Det är ett arbete präglat av öppenhet och transparens och där varje land får vara delaktigt. 

IPCC skriver inte bara Assessment Reports (sammanställningar av den samlade klimatvetenskapen) utan även Special Reports- rapporter om specifika frågor. Aktuellt just nu är rapporten Global Warming of 1.5° vars sammanfattning släppas i morgon, måndagen den 8e oktober. Syftet med rapporten är att redogöra för konsekvenserna av en global uppvärmning på 1,5°C, och jämföra dessa med en 2-gradersuppvärmning. Rapporten avhandlar också hur vi skulle kunna gå tillväga för att begränsa uppvärmningen till just 1,5°C. Tanken är att denna kunskap ska hjälpa världens regeringar att ta välinformerade beslut om skärpningar av utsläppsminskningar när de nu möts på nästa klimatmöte i Polen i december.