13 dec. 2018

Ett klargörande om ekonomipristagaren Nordhaus och diskonteringsräntan

Edit 19 december 2018:

Det verkar nu som att jag inte förstått Nordhaus DICE-modell riktigt rätt när jag skrev denna bloggpost, som därför behöver tas med en nypa salt. I synnerhet vill jag backa från mitt påstående att "ekonomins utveckling [i DICE-modellen] beror på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta"; någon diskonteringsränta verkar inte finnas med bland de parametrarna som beskriver ekonomins mekanismer i modellen. (Lyckligtvis är modellen väldokumenterad, så för den som önskar fördjupa sig i modellens detaljer finns goda förutsättningar för det.) Som jag nu förstår saken spelar den enda diskonteringsränta som finns i modellen en roll som ligger närmare den normativa r2 jag talar om i bloggposten.

Det jag tror överlever av mitt centrala resonemang rörande r1 vs r2 i bloggposten är följande mer allmänna observationer. En modell som DICE (eller mer allmänt en ekonomisk modell för framtida samhällsutveckling) behöver ha (a) realistiska värden på de parametrar som beskriver ekonomins mekanismer, och (b) en normativ diskonteringsränta för att värdera olika scenarier i förhållande till varandra. Diskonteringsräntan kan väljas oberoende av (a), och återspeglar hur vi väger kostnader idag mot kostnader i framtiden. Om man vill kan man som Nordhaus göra detta val baserat på empiriska observationer av vad marknadens aktörer verkar föredra, men ett sådant förfarande kommer inte runt det faktum att valet är normativt (typ "som grund för dessa policyrekommendationer ansluter jag mig till marknadsaktörernas åsikt om hur kostnader idag skall vägas mot dito i framtiden").

Jag tackar Christian Azar och Martin Persson för värdefulla diskussioner kring detta. Givetvis är ansvaret för eventuella kvarstående missuppfattningar helt och hållet mitt eget.

End edit.

* * *

Följande skrev jag idag för min blogg Häggström hävdar, men jag kom på att det måhända kan vara av intresse även för Uppsalainitiativets läsekrets.

Debatten har gått hög i Sverige om beslutet att tilldela den amerikanske klimatekonomen William Nordhaus Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne "för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys". Inte all kritik har varit alldeles välbetänkt, och jag uppskattar Jesper Roines försök på DN Debatt häromdagen att bringa ordning i debatten, bl.a. med en uppmaning om att inte blanda samman Nordhaus forskning med hans policyrekommnedationer.

Parallellt med Roine debatterar Christian Azar och John Hassler i en annan del av DN1 Nordhaus bruk av den för klimatpolicyrekommendationer ofta så avgörande så kallade diskonteringsräntan. Azar förklarar:2
    Nordhaus, liksom många andra ekonomer, väljer att räkna ned värdet av kostnader som drabbar framtiden med en relativt hög nedräkningstakt (så kallad diskonteringstakt). Eftersom vi förväntas bli rikare i framtiden blir också kostnaderna för skadan relativt sett lägre. Men – och det här är mer kontroversiellt – Nordhaus (och många andra ekonomer) räknar också ned värdet av framtida skador enbart för att de uppstår i framtiden (den rena tidspreferensen).

    Det här får oerhört stor betydelse. Med en diskonteringstakt på 5 procent per år blir en skada om 100 år hela 150 gånger mindre värd än om den inträffat i dag. Om 200 år betyder skadan i princip ingenting (22 000 gånger mindre). Eftersom klimatförändringarna är ett långsiktigt problem kan det därmed närmast trollas bort genom en teknikalitet.

Men är diskonteringsränta ett uttryck för våra värderingar eller för hur världen är beskaffad? Med andra ord, är den normativ eller positiv (deskriptiv)? I denna fråga talar Azar och Hassler förbi varandra på ett sätt som gör att man som läsare får intryck av missämja och förvirring. Azar betonar vikten av en tankereda som håller isär positivt och normativt, och Hassler genmäler att "problemet i Azars resonemang är att han inte gör skillnad mellan positiv och normativ analys". Azar understryker att valet av diskonteringsränta är en fråga om värdering, något som Hassler ställer sig avvisande till:
    En modell med detta syfte måste i acceptabel grad överensstämma med vad vi faktiskt observerar. Detta tror jag är självklart för alla vad gäller de naturvetenskapliga delarna. Vi kan inte välja de parametrar som styr klimatkänsligheten utifrån vad vi vill att de skulle vara. De måste väljas så att modellens prediktioner är i linje med vad vi observerar. Det borde vara lika självklart att den ekonomiska modellen ska konstrueras så att den är i linje med vad vi observerar.
Så vem av dem har rätt? Faktiskt båda, på sätt och vis.

Så här ligger det till. I Nordhaus analyser kommer diskonteringsräntan in på två helt olika sätt, och inget hindrar att den därigenom får två olika värden. Låt oss därför beteckna dem r1 och r2.

I Nordhaus så kallade DICE-modell för integrerad simulering av ekonomi och klimat, så beror ekonomins utveckling på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta r1. För att få så realistiska simuleringar som möjligt behöver vi välja r1 så att den stämmer överens med vad vi observerat om hur folk faktiskt beter sig.

När vi så kört DICE-modellen för ett antal olika val av policyparametrar (såsom nivån på koldioxidskatt) och skall jämföra dem för att avgöra vilken policy som är att föredra, då behövs ett sätt att väga kostnader idag mot kostnader i framtiden. Till detta används en diskonteringsränta r2.

Valet av r1 är deskriptivt, och valet av r2 är normativt. Så om den dsikonteringsränta Azar åsyftar är r2, och den Hassler åsyftar är r1, då har båda rätt. Men när Hassler bannar Azar för att inte behärska distinktionen mellan positivt och normativt, då verkar han utgå ifrån att det är r1 Azar åsyftar, och inte r2. Hasslers tolkning är helt säkert felaktig (jag har talat tillräckligt mycket med Azar om dessa frågor genom åren för att veta det), och den kan också förefalla illvillig (då den ju får Azars resonemang att se felaktigt ut).

Men jag tror inte på någon illvilja från Hasslers sida i detta fall. Snarare är det nog så att han i hastigheten råkade glömma att r2 kan väljas fritt, oavsett den av empiriska observationer dikterade r1. Det är nämligen så att man i nationalekonomiska klimatanalyser ofta skummar förbi valet av r2, och slentrianmässigt sätter r2=r1.3 Detta tycks mig vara en dålig vana, just därför att man då riskerar dölja (både för sig själv och andra) att valet av optimal policy beror på ett val av r2 som inte är en fråga om fakta utan om värderingar.

Kan det då finnas något gott skäl till att automatiskt välja r2=r1? Jag har svårt att se det. Hela vitsen med ekonomiska styrmedel, och på sätt och vis också själva ämnet nationalekonomi, är ju att enskilda ekonomiska aktörers värderingar och incitament inte alltid stämmer överens med vad som är bra för samhället i stort. Som i allmänningens tragedi och tusen andra situationer. För egen del finner jag det direkt stötande att låta den kortsiktiga marknaden vara normerande för hur vi bör värdera den långsiktiga framtiden - men det är ju bara min värdering.

Fotnoter

1) Det är lite lustigt att se hur DN:s olika redaktioner ibland tar sig an samma problemområde men verkar helt oberoende eller rentav ovetande om varandra.

2) För en mer ingående förklaring av vad diskonteringsränta innebär och hur den kan motiveras, se Avsnitt 10.2 i min bok Here Be Dragons, eller min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid.

3) Jag tackar John Hassler för att ha förklarat detta för mig (privat korrespondens).

4 kommentarer:

  1. Det kanske inte är så självklart att välja alla diskonteringsräntor (r1) lika heller. Ett exempel är att i framtida scenarier för begränsning av koldioxidutsläppen ingår ofta utbyggnad av kärnkraften, som är koldioxidsnål. Nybyggnad av kärnkraftverk har ju blivit dyrare i reala belopp, i varje fall i Europa, sedan den massiva utbyggnaden på 70- och 80-talen. Om detta fortsätter skulle man behöva en negativ diskonteringsränta. Man kan också tänka sig att Carbon Capture and Storage blir dyrare med tiden, om man väntar med begränsning av utsläppen, eftersom man då måste lagra mer koldioxid, och bli tvungen att lagra den på mer svåråtkomliga ställen.

    För värdet av framtida skador (r2) kan man kanske jämföra med Sveriges diskussioner om djupförvar av kärnbränsle, som byggs för hålla i kanske 100 000 år. Här har ju riksdagen och SSM krävt att man inte får beakta kostnadsaspekter, förvaret ska vara ”helt säkert”, vilket motsvarar att räntan r2 är 0.

    (Jag har tyvärr inte DN så mina synpunkter kanske redan är beaktade där.)

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte påstå att jag förstår matematiken bakom, men Nordhaus begår faktiskt ett grundfel, precis som när Science (eller var det Nature) publicerade en homeopat-artikel, eller när ett gäng fyskiker påstog att de hittat en partikel som färdats snabbare än ljuset.

    Om man saknar en (rimlig) förklaringsmodell så bör man vara försiktig med tolkningar av resultat som till synes är orimliga (och man bör dubbelkolla dem).

    T ex, ett antagande att klimatförändringarna får noll negativa konsekvenser, baserad på i stort sett ingenting, bör inte släppas fram utan en förklaringsmodell. Man skulle behöva kunna faktist visa på att ny teknik ligger i startgroparna, som bättre vattenreningssystem, torktåligare grödor, osv. Att bara anta att allting kommer lösa sig är barockt. Det är som att påstå att om medellivslängden ökar fortare än ett år årligen (det kan hända i länder som för inte så länge sedan börjat med ett vaccinationsprogram eller liknande) så kommer människor i det landet snart vara odödliga. Om man gör ett sådant påstående förstår man inte verkligheten bakom siffrona, på samma sätt som Nordhaus uppenbarligen inte förstår verkligheten bakom sina siffror - detta alldeles oavsett hur korrekt utförd hans matematik är.

    SvaraRadera
  3. Man använder ju numera beräkningsprogram för att förbättra beslutsfattande inom många områden t.ex. ”business intelligence” för investeringsbeslut och ”probabilistic risk assessment” för riskanalyser i kärnkrafts- och oljeindustrier. Det gäller då att ha bra indata till analyserna om man önskar precision i resultaten, precis som ”Drake ICN” säger. Om man har osäkra indata kan man använda sannolikhetsfuntioner för dessa i stället för diskreta värden. Resultatet blir då också i form av en sannolikhetsfuntion. IPCC anger oftast resultaten av sina analyser av uppvärmning, torka, nederbörd etc som sannolikhetsfunktioner, vilket ju underlättar om man vill integrera klimatförändringar i en makroekonomisk analys.
    Eftersom många viktiga klimatindata fortfarande är osäkra speciellt då de transienta- och jämviktsklimatkänsligheterna, kommer resultaten att få en stor variationsbredd, antagligen så stor att resultatet inte ens bli användbart för ett beslut, speciellt om det finns en inte obetydlig risk för ”tipping points”. Det kanske då är egalt vilken kalkylränta man använder, utan problemet löses bäst genom att förbättra kunskapen om klimatet och samtidigt snarast genomföra alla demokratiskt möjliga åtgärder. Om i framtiden klimatkänsligheten skulle visa sig vara i underkant av IPCC´s intervall ska man naturligtvis då anpassa åtgärderna efter detta.

    Det är också ett värde i sig att vår generation inte använder alla fossila reserver speciellt olja, som är svårast att ersätta. En del geovetare bekymrar sig över att om vi väntar länge med nertrappningen fossila energikällor kommer de att bli knappa och kanske inte tillräckliga för en ordnad öveergång.

    SvaraRadera
  4. Den principiellt viktiga frågan är väl hur man ska värdera eventuella framtida irreparabla skador på jordens ekosystem och människors livsvillkor. Avkastningen på de pengar man föst använder om något 10-tal år för klimatomställning kan ge en real avkastning, som bör beaktas, fast den är väl liten vid dagens räntenivåer.
    Jesper Roine skriver i DN debatt (https://www.dn.se/debattnkrä/kritiken-mot-ekonomipriset-gor-klimatskeptikerna-nojda/ ):
    ”Nordhaus har förespråkat en diskonteringsränta på 1,5 procent som konkret innebär att utfall 45 år från i dag bara ska värderas till hälften av utfall i dag. En av hans främsta kritiker, nationalekonomen Nicholas Stern, menar att vi inte har någon anledning att värdera framtida utfall lägre och sätter siffran till 0,1 procent. I det fallet blir halveringstiden 700 år.”

    Jag tycker man kan jämföra detta med Strålsäkerhetsmyndighetens syn på kärnkraftens djupförvar, som ska vara helt säkert under 100 000-tals år vilket motsvarar en diskonteringsränta nära noll.

    SvaraRadera

Tips: Använd gärna signatur när du kommenterar. Det underlättar samtalet