Visar inlägg med etikett Charney-rapporten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Charney-rapporten. Visa alla inlägg

7 okt. 2018

IPCC - en mellanstatlig klimatpanel

Året var 1988 och klimatforskaren Stephen Schneider var på möte i Washington med den amerikanska vetenskapsakademien när han sprang på sin svenske kollega Bert Bolin. Bert berättade om en idé som höll på att ta form, nämligen att skapa en mellanstatlig klimatpanel för att utvärdera det vetenskapliga läget om klimatförändringarna, det som skulle bli IPCC.

-Bert, jag tycker det låter som en jättedålig idé, sa Schneider.

Vad skulle en sådan utvärdering kunna lära oss som vi inte redan vet? Vi har ju redan en hel hög med sammanställningar av det vetenskapliga läget. Det som behövs nu är att påbörja arbetet att minska utsläppen av växthusgaser. Att invänta en ny rapport, det skulle bara bli en ursäkt för politikerna att skjuta upp viktiga beslut ännu längre!

I den så kallade Charney-rapporten från 1979, producerad av Amerikanska Vetenskapsakademien, uppskattades klimatkänsligheten till 3°C ±1,5°, siffror som håller än idag. Rapporten varnade för klimatets tröghet. En klimatpolicy som bygger på att "vänta-och-se" skulle betyda att "vänta tills det är försent".

-Jo, visst har det gjorts klimatrapporter i både Australien, Storbritannien och USA och de bekräftar alla varandra i sina viktigaste slutsatser. Men hur många av dessa övertygar folk i Indien, Indonesien eller resten av världen? Vi behöver en internationell vetenskaplig grupp där så många länder som möjligt känner politiskt ägarskap. Vi behöver gå från vetenskaplig konsensus till internationell klimatpolitik!

Sagt och gjort, IPCC bildades och Bert Bolin blev dess första ordförande. Idag har IPCC totalt 195 medlemsländer. Varje medlemsland nominerar författare som är med och skriver IPCCs Assessment Reports. Den sista rapporten, AR5 från 2013/14, hade >800 författare som tillsammans representerar alla världens delar. Ytterligare experter från hela världen är med och granskar rapporterna innan de publiceras. Vilken intresserad expert som helst får granska och kommentera utkast på rapporten. Varje kommentar beaktas, dokumenteras och får ett skriftligt svar.  Dessa kommentarer och svar offentliggörs i samband med publiceringen av den slutgiltiga rapporten. Det sista utkastet, och även sammanfattningen Summary for Policymakers, får även regeringarna själva ge kommentarer på. Arbetet med rapportframställningen slutförs genom att vare regering i de 195 medlemsländerna ska godkänna rapporten. Detta sker efter en dialog mellan författarna till rapporten och representanter för alla regeringar där meningar och ordval i framförallt Summary for Policymakers manglas fram och tillbaka.

IPCCs arbete är alltså rätt speciellt. Det handlar inte bara om att göra sammanställningar av läget inom klimatvetenskapen. Sådana fanns sedan innan och de avslöjade med all önskvärd tydlighet att vi hade ett problem med global uppvärmning. Det är ett arbete präglat av öppenhet och transparens och där varje land får vara delaktigt. 

IPCC skriver inte bara Assessment Reports (sammanställningar av den samlade klimatvetenskapen) utan även Special Reports- rapporter om specifika frågor. Aktuellt just nu är rapporten Global Warming of 1.5° vars sammanfattning släppas i morgon, måndagen den 8e oktober. Syftet med rapporten är att redogöra för konsekvenserna av en global uppvärmning på 1,5°C, och jämföra dessa med en 2-gradersuppvärmning. Rapporten avhandlar också hur vi skulle kunna gå tillväga för att begränsa uppvärmningen till just 1,5°C. Tanken är att denna kunskap ska hjälpa världens regeringar att ta välinformerade beslut om skärpningar av utsläppsminskningar när de nu möts på nästa klimatmöte i Polen i december.

22 maj 2012

När är det dags att göra något åt koldioxidproblemet?

Jag deltar just nu i en spännande tredagars klimatvetenskapskonferens på KVA. Bland dagens många ypperliga föredrag gjorde Raymond Pierrehumberts presentation On the brink of the anthropocene: Antropogenic disruption of the carbon cycle allra störst intryck på mig. Lite grand i samma anda som hans Chicagokollega David Archer i boken The Long Thaw valde han att anamma ett ovanligt långt perspektiv in i framtiden, och la upp presentationen kring en fiktiv paleoklimatologisk studie författad av ett par av våra arvtagare en miljon år in i framtiden. Scenariot han tänkte sig var att vi inom loppet av några få århundraden bränner av alla de uppskattningsvis 5000 Gigaton fossilt kol (varav vi idag gjort åt med drygt 500 Gt) som fanns att gräva fram, ett förbränningskalas vars följder blir så dramatiska och så långvariga att de tänkta arvtagarna betraktar vårt tilltag som en av de största geologiska katastrofer vår planet genomgått - klart större än PETM och slagen endast av snowball Earth.

Med i publiken fanns David Gee, professor emeritus i geologi, klimatförnekare, KVA-ledamot och troligtvis den person som gjorde mest för att förhindra att KVA:s uttalande i klimatfrågan häromåret blev så kraftfullt som man hade kunnat önska. Det såg dock ut som om till och med denne Gee tog intryck av Pierrehumberts framställning. Vi som satt runtomkring fick faktiskt intryck av att redogörelsen för de väldiga konsekvenserna av ohejdad förbränning av alla dessa 5000 Gigaton kom ett ljus att gå upp för honom. När det blev dags för frågestund frågade han Pierrehumbert om det inte möjligen kunde vara en bra idé att hejda fossilbränsleförbränningen någon gång innan vi bränt av hela förrådet, och i så fall när. Pierrehumbert höll med, och menade att den mest förnuftiga tidpunkten att inleda en avveckling av fossilförbränningingen hade varit för 30 år sedan. I och med publiceringen 1979 av den så kallade Charney-rapporten Carbon Dioxide and Climate: A Scientific Assessment fanns ju inte längre utrymme för någon rimlig tvivel om att en fortsatt ohejdad koldioxidökning i atmosfären skulle komma att leda till väldiga problem.