Visar inlägg med etikett Raymond Bradley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Raymond Bradley. Visa alla inlägg

17 feb. 2013

Mann vs Bradley - en dubbelrecension

Michael Manns, Raymond Bradleys och Malcolm Hughes rekonstruktion av global medel-temperatur under de senaste 1000 åren, den så kallade hockeyklubban, har nog inte gått många förbi. Två av hockeymännen har gett ut varsin personlig berättelse om skapandet av hockey-klubban, kritiken från framförallt McKitrick och McIntyre, trakasserierna från ett flertal högt uppsatta politiker, diverse utfrågningar i amerikanska kongressen, stödet från forskar-samhället och tillslut ”Climategate”, tio år efter hockey-artiklarna. Böckerna är Mann (2012) The Hockey Stick and the Climate Wars och Bradley (2011) Global Warming and Political Intimidation (som redan har recenserats tidigare på UI). 

Böckernas handlingar är av naturliga skäl väldigt lika varandra och det märks att författarna har många gemensamma referensramar. Mann och Bradley använder sig båda av flera specifika kring-berättelser, som Inkvisitionens dom mot Galileo och Lysenkoismen i Sovjetunionen under Stalin; två varnande exempel på politik som har lagt krokben för vetenskapen.

Bradley har en gemytligt humoristisk ton som gör boken trivsam att läsa. Ett exempel är när han berättar om hur han blev plagierad i Wegman-rapporten. ”His section on the problems of using tree rings, and of the important points that one must take into account, struck me as quite brilliant – lucid and clear. It was only later that I realized that large sections of his report had been liften verbatim from my own 1999 book on the subject, Paleoclimatology.”

Wegman är för övrigt professor i statistik, och det är just forskartrions statistiska metoder som är hans främsta föremål för kritik. Hans övriga kunskaper inom klimatvetenskap verkar dock vara mycket begränsade. I utfrågningen i kongressen 2006 svarar han såhär på en fråga om koldioxid och infraröd strålning: ”Carbon dioxide is heavier than air. Where it sits in the atmospheric profile, I don’t know. I’m not an atmospheric scientist to know that. But presumably, if the atmospheric – if the carbon dioxide is close to the surface of the earth, it’s not reflecting a lot of infrared back.” Om detta får vi läsa i Mann.

Hos Bradley får man stå ut med ett visst mått av amerikansk könsstereotyp jargong som man tack och lov slipper hos Mann. (Till Bradleys försvar får jag väl säga att han är en generation äldre än Mann och därför kanske inte vet bättre.) När han spånar på sitt svar på det famösa brevet från kongressledamot Barton 2005 (se bakgrundsberättelsen nedan) vill han illustrera hur fullkomligt löjligt oviktig hockeyklubban är i förhållande till IPCCs samlade slutsatser. Därför bestämmer han sig för att väga hela IPCC-rapporten på ”Janes köksvåg”. (Den vägde 2,5 kilo). Inte på VÅR köksvåg. Inte KÖKSVÅGEN. Utan JANE’s köksvåg. Ingen ska kunna tro att han är någon fjolla som ägnar sig åt kökssysslor. Han skulle aldrig drömma om att lägga sig i ett hushållsbestyr.

Och efter att ha pratat med sin käre vän Phil Jones som han känt i 30 år, som beskriver hur han efter ”Climategate” är deprimerad, har svårt att sova och äta, kan inte gå till jobbet, blir konstant förföljd, måste gömma sig dygnets alla timmar, då fick Bradley ”NÄSTAN” tårar i ögonen. Är inte det naturliga att faktiskt gråta på riktigt när en vän och kollega kommer med en sådan berättelse? Eller åtminstone skriva i boken att man grät, inte bara ”nästan fick tårar i ögonen”...

I valet mellan de två böckerna skulle jag i första hand rekommendera Mann. Förutom att han ger en mer djupgående beskrivning av händelseförloppen än Bradley så framstår Mann, enligt min mening, som både mer skarpsinnig och mindre känslostyrd. Ett litet exempel är hur de två författarna i efterhand resonerar kring sin konklusion i MBH99: att 1998 sannolikt var det varmaste året under de senaste 1000 åren. Detta med anledning av rapporten från The National Academy of Science (2006) som uttrycker viss skepticism till slutsatser om individuella årtals temperaturer. Bradley kan inte förstå detta. De senaste årtiondena var den varmaste perioden under de senaste 1000 åren. 1998 var det varmaste året under de senaste årtiondena, alltså måste 1998 vara det varmaste året under de senaste 1000 åren, tycker han. ”If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can’t have it both ways.” Ett konstigt resonemang eftersom det inte finns något logiskt hinder för att ett helt annat år skulle kunna vara millenniets varmaste, utan att för den sakens skull var del av en rekordvarm 20-30-årsperiod. Mann uttrycker sig något snyggare. ”The warmest year and decade of an unusually warm interval (the past few decades) were, our reasoning went, likely unusually warm themseves.” Inget försök att med näbbar och klor försvara den kanske lite väl precisa slutsatsen från MBH99. 

Mann, som är hjärnan bakom den statistiska analysen i MBH98 och MBH99, ägnar ett antal sidor åt att beskriva den metod som använts i studierna, nämligen principalkomponentanalys. Han ger också en redogörelse för vad McKitrick och McIntyre gör annorlunda i sin egen analys. Precis som Bradley avfärdar Mann kritiken från McKitrick och McIntyre som helt ogrundad, något som andra recensenter med större kunskaper inom statistik än mig ställer sig frågande till. Vad som dock verkar ha fastslagits i ett otal uppföljningsstudier är att ett möjligen olämpligt val av normaliseringsmetod (tack vara en lycklig slump?) trots allt inte genererade missvisande resultat.

Båda böckerna är ett trevligt sätt att lära känna två av männen bakom hockeyklubban. Medan Bradley är lite mer pratig och lättläst, är Mann i högre grad faktaspäckad och full med referenser. För den som vill vara insatt i klimatdebatten rekommenderar jag framförallt Mann till boksamlingen!

Bakgrund


1998 och 1999: Forskartrion Mann, Bradley och Hughes publicerar två artiklar i Nature (MBH98) och i Geophysical Reseach Letters (MBH99) som diskuterar den globala medeltemperaturen under de senaste 1000 åren. Hockeyklubban, dvs. grafen med deras temperaturrekonstruktion (tillsammans med osäkerhetsintervall) bygger på en kombination av instrumentella temperaturmätningar (från 1800-talet och framåt) och proxydata (trädringar, iskärnor, koraller, sjösediment m.m.) från år 1000 fram till 1980 ungefär. Slutsatsen av studierna är att 1990-talet sannolikt var det varmaste årtiondet under de senaste 1000 åren. Detta är uppseendeväckande eftersom det florerat en faktoid om att delar av medeltiden var ännu varmare än idag. Olika temperaturrekonstruktioner pekar istället på att t.ex. södra Grönland som kolonialiserades av vikingar visserligen var varmare än idag men att det även fanns andra regioner som var betydligt kallare. Den globala medeltemperaturen var sannolikt inte högre på medeltiden än idag. Detta säger oss dock ingenting om kausalitet. Att dagens temperaturer är ovanligt höga i ett 1000-årsperspektiv är i sig inget fullständigt bevis för att människor ligger bakom uppvärmningen, vilket författarna också själva betonar. 

Maj 2000: Senatens kommitté för handel, vetenskap och transport håller en utfrågning om vetenskapen relaterad till global uppvärmning. Fem forskare inbjuds att vittna, däribland hockeymannen Bradley. Han berättar bland annat att halten av koldioxid i atmosfären är högre än vad den varit på minst 420 000 år. Nästa vittne, John Christy, försäkrar att koldioxid inte är en förorening, utan bara näring för växterna. Vidare att klimatet visserligen förändras, ”men att det alltid har gjort det och alltid kommer att göra det”. Senatorn John McCain, ordföranden för kommittén, kommer att bli en förkämpe inom det republikanska partiet för klimatvetenskapen, åtminstone fram till den påföljande omvalskampanjen. 

2001: IPCC ger ut sin tredje bedömningsrapport, en sammanställning och bedömning av studier relaterade till klimat och klimatförändringar från forskargrupper världen över. Hockeyklubban inkluderas som en av figurerna i rapporten. 

Juli 2003: Republikanen James Inhofe håller en utfrågning med bland annat Michael Mann och Willie Soon, författare (tillsammans med Sallie Baliunas) till en kontroversiell hockey-kritisk studie finansierad av det amerikanska petroleuminstitutet. När Inhofe ber om Manns åsikt om Soons och Baliunas resultat säger han ”Just about everything is incorrect. They got just about everything wrong. They did not select the proxies properly. They did not actually analyze any data. They did not produce a reconstruction. They did not produce uncertainties in a reconstruction. They did not compare to the proper baseline of the late-20th century.” 

Oktober 2003: Ross McKitrick och Stephen McIntyre ifrågasätter i Energy and Environment det data som ligger till grund för hockeyklubban. Denna kritik skickades från början till Nature, tidsskriften som publicerade MBH98. Efter att ha sänt ut McKitrick och McIntyre-artikeln på peer-review valde Nature att refusera den. Anledningen till Natures avslag är gissningsvis att granskarna bedömde att artikeln inte höll tillräckligt hög kvalitet. 

Hösten 2003: Ett förslag läggs fram av demokraten Joseph Lieberman och republikanen John McCain om att växthusgasutsläpp i USA ska regleras genom ett cap-and-trade-system. Omröstning sker i senaten den 30e oktober, endast några dagar efter det att artikeln av McKitrick och McIntryre publiceras. Utgången blir 55 röster emot och 43 röster till stöd för förslaget. 

Februari 2005: McKitrick och McIntyre publicerar i Geophysical Research Letters en ny hockey-kritisk artikel. Denna gång ifrågasätts de statistiska metoderna bakom MBH98 och MBH99. 

Juni 2005: Republikanske kongressledamoten Joe Barton skickar hotfulla brev till Mann, Bradley, Hughes och Rajendra Pachauri (IPCCs ordförande) med aggresiva krav på information rörande all finansiering och ekonomisk kompensation som de mottagit under sina karriärer, tillgång till de data de använt i alla sina publicerade studier samt tillgång till källkod till dataprogram. Barton hade inte befogenhet att ställa dessa krav (vilket han med hjälp av sina formuleringar dock ville låta påskina). Allra minst kanske av Pachauri som inte är amerikansk medborgare, utan indier. Breven har tolkats av forskarsamhället, stora delar av media och till och med öppet av partikamraten Boehlert (ordförande i kongressens vetenskapskommitté) som ett sätt att trakassera de berörda personerna, snarare än ett försök att lära sig något om den vetenskapliga frågan. Detta är svaren från Bradley, Mann och Hughes.

2006: The National Academy of Science utkommer med Surface Temperature Reconstructions for the Last 2,000 years. Rapporten pekar på en uppsättning nya bevis som stödjer slutsatsen att det sena 1900-talet troligtvis var den varmaste perioden under de senaste tusen åren. NAS fastslår att vissa olämpliga val gjordes vid den statistiska analysen bakom MBH98 och MBH99, men att dessa hade en minimal påverkan på den slutgiltiga temperaturrekonstruktionen. En mer kritisk rapport, den så kallade Wegman-rapporten, publiceras ett par veckor senare på uppdrag av Joe Barton. Denna upprepar McKitricks och McIntyres budskap. Senare framkommer att rapporten innehåller flera allvarliga brister, bland annat att resonemanget om att hockeyklubban skulle vara en artefakt bygger på förvrängda bevis och argument. Och inte särskilt smickrande är upptäckten att nästan en tredjedel av rapporten är rena plagiat från andra publikationer. 

Juli 2006: Barton kallar till en utfrågning med titeln ”Questions Surounding the ’Hockey Stick’ Temperature Studies: Implications for Climate Change Assesments”. Wegman och McIntyre med flera vittnar. 

November 2009: Tusentals e-brev mellan ett dussintal klimatforskare har stulits, visar det sig, från en backup-server tillhörande det brittiska universitetet av East Anglias klimatforskningsenhet (CRU). Några av dessa e-brev släpps av hackarna (sannolikt inte av en slump) bara några veckor före klimatmötet i Köpenhamn, COP15. Dessa e-brev är utvalda för att de på grund av vissa delvis klumpiga formuleringar, ryckta ur sitt sammanhang, skulle kunna tolkas som att oegentligheter skett inom klimatforskningen. Detta påstådda ”avslöjande” av forskningsfusk kom att kallas Climategate. 

Mars 2010: Det brittiska parlamentet ger ut en rapport som verifierar CRU’s slutsatser om klimatet och fastslår att inget tyder på att de anklagade forskarna har misskött sig. Denna granskaning följs av flera andra, t.ex. en granskning ledd av geovetaren Lord Oxburg som släpps en månad senare. Inte heller denna finner några bevis på att CRUs medarbetare, eller någon av dera samarbetspartners, har bedrivit forskning på ett felaktigt sätt. Penn State, The National Science Foundation samt Universitetet av East Anglia gör alla egna omfattande granskningar med samma slutsatser.

27 sep. 2011

Recension: Global Warming and Political Intimidation

Den forskare som i det allmänna medvetandet kommit att personifiera den så kallade hockeyklubban - vilken sätter det sena 1900-talets temperaturuppgång i relation till de senaste 1000 årens mer måttfulla temperaturvariationer - är Michael Mann. Man glömmer lätt att bakom de båda pionjärarbetena från 1998 och 19991 står en trio författare: Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes. Bradley är nu aktuell med boken Global Warming and Political Intimidation: How Politicians Cracked Down on Scientists as the Earth Heated Up.

I ett av bokens kapitel bjuds vi på en introduktion ("A primer") till vetenskapen bakom slutsatserna om en antropogent orsakad global uppvärmning. Kapitlet är bra skrivet, och jag gillar författarens betoning av vilken marginell roll hockeyklubban spelar i sammanhanget (tvärtemot vad som påstås i den omfattande klimatförnekarretorik med hockeyklubban i skottlinjen som förekommit). Emellertid är kapitlet ganska kort, och det duger därför inte fullt ut som alternativ till lysande introduktioner av boklängd som Spencer Wearts The Discovery of Global Warming eller David Archers Töväder. Ej heller bjuder det vana Uppsalainitiativet-läsare på särskilt mycket nytt.

Bokens stora styrka ligger snarare i beskrivningen av de politiska påtryckningar och rena trakasserier som från höga politiska positioner riktats mot Bradley och andra klimatforskare. Den läses lämpligen som en partsinlaga, och Bradley är tämligen explicit i sina negativa omdömen om de republikanska kongressledamöterna Joe Barton och James Inhofe och om andra som deltagit i mobben mot hockeyklubban i synnerhet och mot klimatvetenskapen mer allmänt.

Artiklar med aggressiv kritik mot arbetena av Mann, Bradley och Hughes hade publicerats från 2003 och framåt, men det var sommaren 2005 som kontroversen eskalerade på allvar, när de tre hockeyklubbsförfattarna erhöll likalydande brev från kongressledamot Barton, med begäran om klargöranden angående deras studier och den kritik som riktats mot dessa. Brevet är värt att läsa i dess helhet. Dess ton, och dess minst sagt vidlyftiga krav på information (som inte inskränker sig till sådant som direkt berör de båda studierna från 1998 och 1999, utan gäller allt som de tre forskarna producerat genom hela sina karriärer2), visar tydligt att Barton inte kan ha varit särskilt intresserad av att få den vetenskapliga frågan klarlagd, utan rätt och slätt var ute efter att trakassera forskarna med enorma anspråk på deras tid och arbete för att sammanställa informationen, allt i syfte att sända en tydlig skrämselsignal till klimatforskarsamhället om vad den som producerar ovälkomna forskningsresultat kan vänta sig att drabbas av.

Bartons tilltag inspirerades framför allt av artiklar av Stephen McIntyre och Ross McKitrick, och kom i sin tur att, under de år som följt, inspirera såväl klimatförnekeri som olika slags trakasserier världen över. Bradley berättar initierat om denna förfärliga utveckling, inklusive senator James Inhofes vanvettiga tilltag i februari 2010 att på diffusa grunder förespråka åtal mot sjutton klimatforskare (inklusive Mann, Bradley och Hughes) vilkas gemensamma nämnare bestod i att de korresponderat med Phil Jones vid Climate Research Unit, University of East Anglia, och därför hamnat i de beryktade "Climategate-ebreven". Bradleys skildring av dessa kontorverser, och de rent ut sagt vidriga metoder som amerikanska klimatförnekare i ledande ställning använt sig av, är mycket läsvärd.

Något som jag däremot inte gillar med boken är Bradleys tendens att, när det gäller kritik som riktats mot de egna studierna, i alltför hög grad vända taggarna utåt. Förvisso har ofantliga mängder gravt osakliga anklagelser riktats mot Bradley och hans båda medförfattare, förvisso är det med tanke på allt han tvingats utstå lätt att på ett psykologiskt plan förstå hans reaktion,3 och förvisso har senare och statistiskt mer avancerade återanalyser visat att dataanalysen i Mann-Bradley-Hughes-artiklarna från 1998 och 1999 landade i väsentligen rätt slutsatser. Likväl är delar av kritiken från McIntyre och McKitrick berättigad. Mann, Bradley och Hughes använde sig, till följd av deras ofullkomliga kunskaper i statistisk slutledningsteori, av en klart olämplig normaliseringsmetod i tillämpandet av den statistiska procedur som kallas principalkomponentanalys, något som mycket väl hade kunnat resultera i missvisande slutsatser. Jag finner det osnyggt av Bradley att försöka bagatellisera detta statistiska metodfel och, genom att jämföra det med diskrepensen mellan hans vana att låta havregrynsgröten stå 1 minut och 35 sekunder i mikrovågnsugnen kontra de 1:40 som havregrynspaketet anbefaller, framställa det hela som en smaksak (s 47).

Även Bradleys reaktion på den välbalanserade rapporten från National Research Council från 2006 med rubriken Surface temperature reconstructions for the last 2000 years är märklig. I rapporten heter det att en plausibel slutsats, baserat på Mann-Bradley-Hughes-studierna, är att "the Northern Hemisphere was warmer during the last few decades of the 20th century than during any comparable period over the preceding millennium", men också att "less confidence can be placed in the original conclusions by Mann et al. (1999) that 'the 1990s are likely the warmest decade, and 1998 the warmest year, in at least a millennium'". Om detta skriver Bradley följande.
    I fould this bizarre, as nobody questions that the 1990s were at the time the warmest of the past few decades and that 1998 was undoubtedly the warmest year of that decade. If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can't have it both ways. (s 70)
Bradleys resonemang här är, såvitt jag kan se, helt på tok. Om vi t.ex., för konkretionens skull, tolkar "the last few decades" som "den gångna 30-årsperioden", så är det ju fullt möjligt att tänka sig att perioden 1969-1998 var millenniets dittills varmaste 30-årsperiod, utan att millenniets varmaste enskilda år för den sakens skull behöver ha inrtäffat under sagda avslutande 30-årsperiod.

Sammanfattningsvis vill jag om Bradleys bok säga att den visserligen, som dokument över det beklämmande och destruktiva amerikanska samtalsklimatet om klimatfrågor under 2000-talet, har stora förtjänster, men att det likväl är med blandade känslor och viss tvekan jag rekommenderar den.

Fotnoter

1) Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1998) Global scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries, Nature 392, 779-788.

Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1999) Northern hemisphere temperatures during the past milennium: inferences, uncertainties, and limitations, Geophysical Research Letters 26, 759-762.

2) Bland de extravaganta kraven i Bartons brev hittar vi t.ex. följande.
    Provide the location of all data archives relating to each published study for which you were an author or co-author and indicate: (a) whether this information contains all the specific data you used and calculations your performed, including such supporting documentation as computer source code, validation information, and other ancillary information, necessary for full evaluation and application of the data, particularly for another party to replicate your research results; (b) when this information was available to researchers; (c) where and when you first identified the location of this information; (d) what modifications, if any, you have made to this information since publication of the respective study; and (e) if necessary information is not fully available, provide a detailed narrative description of the steps somebody must take to acquire the necessary information to replicate your study results or assess the quality of the proxy data you used.

3) Bradleys reaktion får mig att associera till de avslutningsord jag förra året använde i min text Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism:
    Det verkligt tragiska med denna utveckling är att ”klimatskeptikerna” på detta vis kan komma att göra en självuppfyllande profetia av sin bild av klimatforskarsamhället som ett fort där man till varje pris försvarar gamla förstelnade dogmer. Ty om klimatvetenskapen konstant befinner sig under belägring finns en uppenbar risk att forskarna blir obenägna att tala fritt och öppet om de vetenskapliga osäkerheter som faktiskt finns. Vi är väl inte där än, men en del av Climategate-ebreven tyder på en växande frustration bland de uppassade klimatforskarna över det allt osakligare och aggressivare debattläget. Om en bunkermentalitet skulle utvecklas som svar på ”klimatskeptikernas” attacker så vore det enligt min mening en katastrofal utveckling. En klimatforskning med ambitionen att opartiskt söka sanningen om vår planet, och att lika opartiskt rapportera om sina fynd, har vi knappast råd att avvara.