Om koldioxid, klyvöppningar och Karlén

I vårt förrförra inlägg så skrev vi bl a om Ralph Keeling och Bert Bolin, två av de forskare som har gjort mest för vår förståelse av koldioxiden i atmosfären och dess växelverkan med kolreservoarerna i hav och mark. I andra änden av spektrumet hittar vi professor Wibjörn Karlén, tillhörande Stockholmsinitiativet. Han har skrivit ett inlägg på bloggen The Climate Scam om att använda klyvöppningar för att uppskatta historiska koldioxidnivåer i atmosfären. Klyvöppningar är öppningar i växternas blad som tar in koldioxid och släpper ut vatten och syre. Om det finns mer koldioxid så klarar sig växterna med ett färre antal klyvöppningar och kan på det sättet spara vatten. I en artikel från 2005 i tidskriften Geology har en holländsk forskargrupp gjort en rekonstruktion av koldioxidnivån från år 800 till 2000 med hjälp av klyvöppningar hos barren från jättehemlocken som hittats i sjösediment i den amerikanska delstaten Washington. Så här ser resultatet ut (heldragen linje):

Vi kan lägga märket till två saker:

1. Variationerna är mycket större än i motsvarande rekonstruktioner gjorda med iskärnor från Antarktis (markerade med kvadrater och romber). De senare kan ha svårt att fånga upp kortsiktiga variationer, eftersom det kan ta decennier för luftbubblorna i isen att sluta sig ordentligt.
2. Osäkerheterna (grå fält) är också väldigt stora, och täcker rent av in iskärnerekonstruktionerna, med något undantag. Mycket av variationerna kan vara resultatet av brus i mätningarna, pga att man inte hade många prov. (Vi noterar att Karlén inte har tagit med osäkerheterna i sitt inlägg).

De holländska forskarna drar slutsatsen att variationerna i koldioxid både har påverkats av temperaturen och har varit en viktig faktor som påverkat temperaturen även innan industrialismen.

En annan studie som bygger på klyvöppningsfrekvenser går längre tillbaka i tiden (25 miljoner år) och visar även där på hel del variabilitet i CO2 - kanske så högt som 700 ppm under Miocenens värmemaximum. Denna variabilitet betyder att CO2 har haft en viktig klimat-påverkan, men också en stor påverkan på växtligheten (låga nivåer främjar grässlätter, och höga nivåer främjar skogar), och därigenom på hovdjurens evolution.

Stockholmsinitiativets Wibjörn Karlén kommenterar å andra sidan den första artikeln så här (se länken till den längre versionen (MS Word-dokument) i hans inlägg):

Möjligen är det så som det föreslagits i ett antal artiklar: temperaturen styr atmosfärens innehåll av CO2. I haven finns stora mängder CO2 i löst form. Eftersom mindre CO2 kan lösas i varmt vatten än i kallt avger haven CO2 vid varmt klimat och absorberar samma gas vid kallare klimat. Ansträngningar för att sänka utsläppen av CO2 påverkar därför inte atmosfärens innehåll av CO2 och den globala temperaturen märkbart eftersom människans utsläpp är små jämfört med de mängder CO2 som genom naturliga processer årligen förflyttas från hav till atmosfär och i motsatt riktning.
Det är troligare att atmosfärens innehåll av CO2 styrs av temperaturen och inte tvärs om som det nu ofta hävdas.

Man tar sig för pannan! Visst avger haven CO2 när det blir varmare och absorberar det när det blir kallare. Men samtidigt leder mer CO2 till ökad värme, eftersom CO2 fångar upp utgående värmestrålning i vissa våglängder. Detta är två välkända fysikaliska processer, och de utesluter inte varandra. Tvärtom förstärker de varandra: mer CO2 ger högre temperatur och högre temperatur ger mer CO2.
Det är också fel att tro att våra utsläpp av CO2 inte påverkar nivåerna i atmosfären. Vi släpper ut mängder av CO2 som gott och väl räcker till för att förklara ökningen. Om det inte är dessa som ligger bakom ökningen så måste man undra vart de tar vägen. Och om ökningen av atmosfärisk CO2 beror på att haven värms upp, så måste man fråga sig hur det kommer sig att mängden CO2 (och kolsyra) i det ytnära vattnet har ökat i ställer för minskat. Även isotopanalyser ger stöd för att CO2-ökningen beror på mänskliga aktiviteter, dvs fossil förbränning.

Den riktiga vetenskapen är både mycket intressantare och mycket nyttigare än de vrångbilder som Karlén och hans SI-kolleger målar upp.