I förbränningens spår

Vi har i ett tidigare inlägg tagit upp om hur man kan koppla koldioxidökningen i atmosfären till förbränning av fossila bränslen via förhållandet mellan isotopen kol-13 och kol-12. Men det är också så att förbränning innebär att syre ur luften binds till kolet. Detta borde betyda att syremängden i atmosfären minskar.

Förhållandet mellan mängden syre och mängden kväve, som ju inte deltar i förbränning, sjunker också precis som förväntat. Analys av förändringen i atmosfärens koldioxidhalt och syrehalt i kombination med kol-isotopanalysen nämnd ovan är ett kraftfullt verktyg. Det bidrar till att man kan följa hur stor del av den antropogena koldioxiden som blir kvar i atmosfären oberoende av andra upptagsanalyser och kolcykelmodeller. Vidare har fotosyntesen, som ju tar upp koldioxid och släpper ut syre, en tydlig säsongsvariation: norra halvklotets sommar ger upptag av koldioxid och utsläpp av syre och tvärt om under dess vinter. Denna säsongsvariation utnyttjas för att bestämma förhållandet mellan upptaget i olika kolsänkor.