Myrstacken - en sommarfabel

Ett ganska vanligt argument från mer moderata "klimatskeptiker" lyder ungefär så här:

Sveriges CO2-utsläpp utgör bara någon promille av de globala utsläppen. Därför är det inte någon idé att vi i Sverige försöker minska på våra utsläpp. Det skulle bli väldigt dyrbart utan att göra någon nytta.

Det borde vara ganska lätt att inse svagheten hos det argumentet: vi svenskar kan inte smita ifrån vår del av ansvaret bara för att vi råkar bo i ett litet land. Det är så enkelt att ett litet barn kan förstå det. Men eftersom argumentet trots detta ständigt återkommer så tänkte jag belysa var det går fel med en liten fabel.

Fotograf: Walter J. Pilsak, Waldsassen

Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:

"Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"

Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer.  Drottningen vädjade till sina myror:

"Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."

Men varje myra svarade ungefär så här:

"Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det." 

Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det några enstaka myror som till sist inte längre stod ut med att bara titta på medans stacken gick under, och de började var och en på sitt håll att samla barr och bygga på stacken. Det hjälpte ärligt talat inte mycket men de gjorde i alla fall vad de kunde. Och andra myror som såg detta började samlas i grupper och komma överens sinsemellan om att arbeta med att reparera stacken, och nu började framstegen bli märkbara. Till sist deltog alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette) och snart var stacken helt återuppbyggd.

Och myrorna förundrades: tänk att de hade lyckats bygga upp stacken igen, trots att var och en av dem bara kunde bidra med så lite! Varje myra hade visserligen fått arbeta hårt för att göra sin lilla del, men  i slutändan var det faktiskt värt det.  Resultatet var bra mycket större än varje enskild myras insats.