Om riktiga skeptiker och pseudoskeptiker

Ibland på den här bloggen skriver vi ”klimatskeptiker” inom citat-tecken. Det gör vi eftersom vi inte tycker att ”klimatskeptiker” är riktiga skeptiker. De är i stället pseudoskeptiker, vilket på många sätt är själva motsatsen till riktiga skeptiker. Det här inlägget (liksom den här bloggen) handlar främst om pseudoskeptiker inom klimatfrågan, men de finns naturligtvis inte bara där utan kan dyka upp varhelst vetenskap och fakta krockar med någons världsbild eller egenintresse. Vi har nog alla agerat som pseudoskeptiker vid något tillfälle.

Så vad är skillnaden mellan riktiga skeptiker och pseudoskeptiker?

Evidens

Riktiga skeptiker är personer som inte tror på en utsaga om det inte finns evidens (bevis) för denna. Om det däremot finns evidens så kan riktiga skeptiker låta sig övertygas. Hur starkt man tror på utsagan beror naturligtvis på pålitligheten och styrkan hos evidensen: det är allra bäst om det finns flera oberoende evidenslinjer. Ta t ex koldioxidens klimatpåverkan: det finns flera starka evidenslinjer för denna. Samtidigt är riktiga skeptiker alltid redo att ompröva sina ståndpunkter om det kommer ny evidens som pekar i en annan riktning.

Pseudoskeptiker, å andra sidan, är personer som inte låter sig övertygas om en viss utsaga oavsett hur starka evidens det finns för denna. De är i stället orubbligt övertygade att utsagan är falsk. Ibland ignorerar man bara evidensen, och ibland försöker man misstänkliggöra den: man kan t ex påstå att forskarna förfalskar data, och man väver komplicerade konspirationsteorier. Vilken ursäkt som helst verkar duga. Samtidigt är pseudoskeptiker ofta villiga att tro på alternativa utsagor som passar dem bättre även om det inte finns några eller enbart svaga evidens för dessa, eller om de rent av motsägs av evidensen.   Det finns t ex pseudoskeptiker som förkastar koldioxidens klimatpåverkan och i stället hävdar att solen ligger bakom uppvärmningen (detta trots att solen nu har väldigt låg aktivitet).  Även ”förklaringar” som saknar någon tydlig fysikalisk mekanism (”återhämtning från Lilla Istiden”, Evans ”Force X”) föredras framför koldioxiden.

Källkritik

Riktiga skeptiker sätter störst tillit till den vetenskapliga litteraturen. De är visserligen försiktiga med att dra för stora slutsatser av en enskild artikel, men om ett visst resultat har bekräftats av flera olika forskargrupper och/eller i flera olika publikationer så känns det säkrare för dem.  Nu är det naturligtvis inte alltid man har tid eller förmåga att läsa vetenskapliga artiklar, utan ibland får man vända sig till andra källor. I sådana fall gör riktiga skeptiker en trovärdighetsbedömning utifrån källans bakgrund och vilka källor denne i sin tur använder sig av. De försöker skilja saklig information från partsinlagor, propaganda och desinformation.

Pseudoskeptiker väljer bara den vetenskapliga litteraturen ibland, när det råkar passar dem, och ofta missförstår eller förvränger de den då. Lika gärna kan de uttrycka ett förakt mot den vetenskapliga litteraturen, och de letar ibland efter artiklar som de - i regel utan mycket till insikt - försöker förlöjliga. De vänder sig gärna till lobbyorganisationer som Global Warming Policy Foundation eller Heartland Institute, eller rena stollebloggar som WUWT, Jo Nova eller Hockeyschtick. Källkritiken lyser med sin frånvaro: deras val av källor bestäms snarare av huruvida dessa håller med dem. De söker därför gärna aktivt upp ren propaganda och desinformation och tar till sig och sprider vidare denna.
 

Konsensus

Riktiga skeptiker inser att konsensus (enighet) om en vetenskaplig utsaga uppstår när evidensen är tillräckligt starka för att övertyga (nästan) alla forskare inom området. Konsensus är möjligt tack vara att den vetenskapliga evidensen inte beror på de enskilda forskarnas kultur eller personliga åsikter. När man gör ett experiment med t ex IR-strålning och koldioxid, så spelar ens bakgrund ingen roll för utfallet. Om många forskare gör samma experiment, eller läser rapporter om det, så kan konsensus uppstå.

Pseudoskeptiker försöker utmåla konsensus som antingen någon slags popularitetsomröstning eller kompromissande, eller som något som anbefalls ovanifrån (från t ex IPCC).  De är ibland så desperata att de försöker dra paralleller mellan vetenskapligt konsensus inom klimatvetenskapen och Lysenkoismen, den katolska inkvisitionen, eller eugeniken.

Osäkerheter

En riktig skeptiker inser att osäkerheter är oundvikliga inom empiriska vetenskaper: observationer är sällan exakta, modeller är användbara förenklingar och inte kopior av verkligheten, teorier kan omprövas. De förstår också att det finns grader av osäkerhet, och de vet att det finns sätt att hantera osäkerheter när man drar slutsatser.

Bland pseudoskeptiker ser man framför allt tre olika attityder till osäkerheter:
• Om inte allt är helt säkert så vet vi ingenting alls, och kan inte dra några som helst slutsatser.
• Om det finns osäkerheter så kan vi välja de möjligheter eller utfall som passar oss bäst.
• Vi måste vänta tills alla osäkerheter är borta.

Ta till exempel klimatkänsligheten, som i IPCCs senaste rapport uppskattas till mellan 1,5 °C och 4,5 °C. En riktig skeptiker tolkar detta som att det sanna värdet ligger där någonstans, och att man måste ta hänsyn till att både låga och höga värden i intervallet är möjliga.  Däremot är ett värde som 0,5 °C mycket osannolikt. En pseudoskeptiker, å andra sidan, kan se det som att vi inte vet någonting alls (vilket egentligen borde vara extremt oroande), eller som att man kan välja ett värde som man gillar (som 1,5 °C). Det går också att kombinera dessa två resonemang och välja t ex  0°C.

Att vänta på säkrare information kan ibland vara rimligt, men man måste väga in riskerna med att vänta och chanserna och nyttan med att faktiskt få bättre information. Chanserna att få en mycket mer precis uppskattning av klimatkänsligheten under det närmsta årtiondet är nog små, och även med ett lågt värde för klimatkänsligheten som 2,0 °C behöver vi faktiskt vidta åtgärder. Att bara vänta kan ha ett högt pris.

Evolutions-pseudoskeptiker tar det hela ett steg längre med sina God-of-the gaps-argument: där ser man hålen i vår kunskap om evolutionen som bevis för Guds styrande hand. Om hålen blir fyllda, t ex med nyupptäckta fossiler, så är det bara att gå vidare till andra hål.

Självinsikt

Riktiga skeptiker är medvetna om sina egna begränsningar. De vet att de kan vara partiska, och de vet att deras kunskaper är ofullständiga. De inser att om det är något som verkar konstigt så kan det bero att de själva har missförstått det: det behöver inte innebära att forskarna är korkade eller oärliga. Det är naturligtvis svårt - kanske rent av omöjligt – att alltid förhålla sig opartisk, men en riktig skeptiker försöker i alla fall.

Så är inte fallet med pseudoskeptiker. Själva poängen med att vara pseudoskeptiker är tvärt om att man sätter sina egna politiska eller religiösa uppfattningar, sina ekonomiska intressen eller helt enkelt sitt ego framför vad som är vetenskapligt korrekt. Det är därför pseudoskeptiker avfärdar eller ignorerar de evidens som finns, och de kommer väldigt ofta in på sina egna politiska (för klimat-pseudoskeptiker) eller religiösa (för evolutions-pseudoskeptiker) övertygelser i diskussionerna. De kan helt enkelt inte låta bli att prata om dem.

Pseudoskeptiker har för det mesta endast en fragmentarisk bild av det vetenskapliga läget – de känner främst till de talking points som är vanliga inom deras cirklar - och många av deras argument bygger på missförstånd eller avsiktliga förvrängningar.  Många klimat-pseudoskeptiker verkar t ex felaktigt tro att det antingen bara är koldioxid eller bara är naturliga faktorer (t ex solen) som påverkar klimatet. När CO2 och temperatur inte följs åt perfekt så drar de slutsatsen att det måste vara naturliga faktorer som helt styr temperaturen i stället. Att man inte heller kan uppvisa någon perfekt överensstämmelse mellan naturliga faktorer och temperatur verkar dock inte besvära dem.

Dunning-Kruger-effekten används ibland som ett tillhygge i debatter, men den har en saklig grund. Dunning-Kruger-effekten innebär att individer som är inkompetenta inom ett visst område tenderar att överskatta sin egen kompetens. Det krävs nämligen en viss kompetens för att korrekt kunna bedöma ens egen (och andras) kompetens. Samtidigt tenderar väldigt kompetenta individer att underskatta hur svårt det kan vara för andra att klara av eller förstå det som de själva klarar av eller förstår. Pseudoskeptiker har ofta låg kompetens och tenderar att missta sina egna missförstånd för överlägsna insikter. De tenderar även att underskatta kompetensen och intelligensen hos de riktiga experterna. Detta syns tydligt när man läser diskussionstrådar på klimat-pseudoskeptiska bloggar, där man ofta hånar och smutskastar experter.

Vetenskap och politik

Riktiga skeptiker ser gärna att vetenskapen informerar politiken. Vetenskapen kan och bör naturligtvis inte direkt styra politiken, men den kan peka på potentiella problem och lösningar.

Pseudoskeptiker, å andra sidan, har svårt att acceptera att vetenskapen går emot deras politiska eller religiösa uppfattningar. Därför uppfattar de istället vetenskapen som politiserad (t ex klimat-pseudoskeptiker) eller som en konkurrerande religion (t ex evolutions-pseudoskeptiker). Många av dem ser gärna att forskning som de finner politiskt obekväm läggs ned, som har skett t ex i Kanada under den tidigare konservativa regeringen i Kanada där forskningsbibliotek med miljödata har förstörts, och i Australien där klimatforskningen inom CSIRO håller på att slaktas. De ser ofta också positivt på politiskt motiverad förföljelse av forskare, som de republikanska kongressmännen Lamar Smiths och James Inhofes häxjakter. De politiserar alltså själva vetenskapen, och på ett väldigt destruktivt sätt.

Slutord

Så varför beter sig pseudoskeptiker på dessa sätt? Är de dumma? Är de onda? Nej, de är främst mänskliga. Vad vi människor tror är sant beror ofta bara delvis på vad det finns för evidens. Vi har svårare att acceptera sådant som utmanar vår världsbild. Vi påverkas också av vad de grupper som vi känner samhörighet med tycker, vare sig det är en politisk grupp, en viss kultur, ett religiöst samfund, eller en grupp supporters för en fotbollsklubb eller ett popband. Att gå emot gruppens övertygelser har ett pris, och det är inte alltid vi är villiga att betala detta pris.

Samtidigt vill vi också se oss själva som goda och duktiga personer som har förtjänat det vi har, som en fin bil eller en semesterresa till Thailand. Vi vill inte se oss själva som människor som skulle göra saker som hotar våra barns och barnbarns framtid.

Vi är också fåfänga, och om vi har hävdat en viss ståndpunkt så vill vi inte förlora ansiktet genom att erkänna att vi hade fel. Vi är naturligtvis också själviska (inom vissa gränser) och vi föredrar att inte tro på saker som kan bli kostsamma för oss.

Att vara en riktig skeptiker är svårt, eftersom man måste ta sig förbi alla dessa hinder.  Det är något man måste lära sig, och det kräver självinsikt och självdisciplin för att upprätthålla. Men en del frågor, som klimathotet, är för viktiga för att mötas med huvudet i den pseudoskeptiska sanden.