Drabbas fattiga länder om vi från rika länder drar ner på vår fossilbränsleförbrukning?

Bilden från Gado.

Ett vanligt argument man hör från klimatförvillare är att om vi försöker använda mindre mängder fossila bränslen så kommer fattiga länder att drabbas. De behöver nämligen fossila bränslen för att kunna utvecklas ekonomiskt. När t ex ett antal religiösa ledare av en rad olika bekännelser skriver ett brev till UNFCCC där de förordar kraftfulla insatser för att undvika riskabla klimatförändringar orsakade av vår fossilbränsleförbrukning (bl a utfasning av fossila bränslen) så är de vanliga klimatförvillarna ute och låtsas vara upprörda å de fattigas vägnar: "Religiösa ledare föredrar klimatbekämpning framför bekämpning av fattigdom".
Såsom ofta är fallet när det gäller klimatförvillare så maskerar denna förment moraliska invändning  en likgiltighet mot dem man säger sig värna:

• De klimatförvillare som gör invändningen vill inte att vi i rika länder ska dra ner på vår fossilbränsleförbrukning som historiskt sett ligger bakom den största delen av utsläppen. Tvärtom så använder de argumentet om att de fattiga kommer att drabbas för att se till att vi i de rika länderna fortsätter som förr.
• Om klimatförvillarna får som de vill så kommer de fattiga länderna att drabbas av konsekvenserna av de rika ländernas utsläpp. Dessa fattiga länder tenderar också att vara de mest sårbara, både p.g.a. deras geografiska läge, och p.g.a. just det faktum att de är fattiga.
• Dessutom så kommer utrymmet för fattiga länder att använda fossila bränslen att ätas upp av de rika ländernas förbrukning. Och utrymmet är begränsat, vare sig det kommer att bero på att det blir för mycket CO₂ i atmosfären eller att kvarvarande reserver av olja, gas och kol blir för svåra och dyrbara att utvinna.
• Slutligen så kommer ett fortsatt beroende av fossilbränslen i rika länder att försinka en utveckling mot bättre sätt att producera, distribuera och konsumera energi. Detta innebär att det kommer att bli mer kostsamt även för fattiga länder att ställa om när den dagen kommer. 

Så om vi vill hjälpa fattiga länder så bör vi göra tvärtemot vad klimatförvillarna skulle vilja: vi bör minska på vår egen fossilbränsleförbrukning och lämna olja, kol och gas antingen kvar i marken eller till fattiga människor som behöver det mer än vi gör.

De finurliga sätt med vilka vi undviker att tro på klimatförändring

George Marshall grundare till nätverket Climate Outreach and Information Network (COIN) talar om psykologin kring klimatfrågan. Föredraget är från 2009 och anknyter till temat i Gardiners En perfekt moralisk storm som vi tagit upp i ett tidigare inlägg.

Risk, tro och uppmärksamhet
Svårigheten att uppfatta problemet och sociala effekter


Berättelser
Hur klimatförändring passar in i olika berättelser och associationen till miljörörelsen


Strategier för undvikande

En perfekt moralisk storm

Den här bloggens läsare är bekanta med hur klimatförvillarnas moraliska korruption (dvs att försöka urskulda ett handlande som skadar andra människor) leder till intellektuell korruption (bl a vetenskapliga förvrängningar och förnekelser, smutskastning av klimatforskare och konspirationsteorier). Detta är en av de saker som gör det svårt att göra tillräckligt mot klimathotet, något som tydligast syns i det republikanska partiets eskalerande intellektuella förfall.

Men trots att det kan vara frestande att skylla allt på förvillarna, så är de bara en liten del av problemet. Den största svårigheten är istället att även de som inte förfaller till intellektuell korruption (dvs de som accepterar vetenskapen) ändå kan förfalla till moralisk korruption. Detta avhandlas i en nyutgiven bok av filosofen Stephen M Gardiner. Gardiner har också sammanfattat sina tankar i en välskriven tidskriftsartikel. Jag måste erkänna att jag inte har läst boken, men det här är min sammanfattning av vad Gardiner har att säga i artikeln (som ni helst bör läsa själva).

Gardiner diskuterar tre olika moraliska problem ("stormar") som tillsammans skapar vad han kallar "en perfekt moralisk storm" (vilket också är bokens titel). Det första handlar om den globala dimensionen, dvs att koldioxid och andra växthusgaser inte stannar inom landsgränserna, utan att varje lands utsläpp har en global verkan. När t ex vi svenskar släpper ut koldioxid så kommer effekterna av detta att drabba hela världen. Å andra sidan, om vi svenskar begränsar våra koldioxidutsläpp så kommer kostnaden för det att drabba bara oss. Därför hamnar vi i en situation där det vore bra för alla länder om alla länder drog ner på sina utsläpp, men för varje enskilt land är det mest fördelaktigt att fortsätta med sina utsläpp och åka snålskjuts på de andras insatser. Men om varje land väljer att agera på det sätt som förefaller vara bäst ur ett strikt själviskt perspektiv (dvs fortsätta utsläppen) så leder det till att ingen gör någonting åt problemet, och alla råkar illa ut. (Denna typ av problem kallas för "allmänningens tragedi"). En sådan situation kan dock lösas om man gemensamt kan komma överrens om nedskärningar i utsläppen, men det kräver i sin tur starka internationella institutioner som kan se till att alla länder verkligen lever upp till sina åtaganden. Det saknar vi idag. Dessutom försvåras situationen av osäkerheterna i hur enskilda länder kommer att drabbas, och av det faktum att vi kommer att drabbas olika hårt - en del länder (Sverige kan vara bland dem) kanske rent av skulle tjäna på vissa klimatförändringar, medan andra skulle riskera att drabbas extra hårt.

Ännu svårare än det globala problemet är det intergenerationella problemet. När det gäller det globala problemet så påverkar alla länder i någon mån varandra. När det gäller påverkan mellan generationer, så påverkas senare generationer naturligtvis av vad tidigare generationer gör. Detta gäller många senare generationer framåt - den fulla effekten av dagens utsläpp kommer inte att märkas förrän senare, och en del av effekten kan finnas kvar om tusen år. Men vad senare generationer väljer att göra påverkar inte tidigare generationer. Denna asymmetri gör det möjligt för tidigare generationer att ostraffat åsamka stor skada för senare generationer: de senare tvingas både leva med effekterna av klimatförändringarna och försöka lösa energiförsörjningen utan fossila bränslen. Det enda som kan hindra oss från att lägga denna dubbla börda på senare generationer är våra egna samveten. Gardiner beskriver också hur tidigare generationer kan skapa en så desperat situation för senare generationer att dessa inte har något annat val än att i sin tur agera på ett sätt som skadar ännu senare generationer.

Det tredje problemet är att vi saknar bra teoretiska verktyg för att hantera etiska frågor som rör den långsiktiga framtiden: vetenskaplig osäkerhet, rättvisa mellan generationerna, och effekter på naturen. Klimatförändringarna omfattar alla dessa aspekter, och mer därtill.

Dessa tre problem, eller stormar, förstärker i sin tur ett fjärde problem: moralisk korruption. Denna kan uttrycka sig i form av ett antal strategier som inkluderar:

• Distraktion
• Självgodhet
• Orimligt tvivel
• Selektiv uppmärksamhet
• Förvrängd verklighetsuppfattning
• Att hänge sig åt sina ”laster”
• Falsk vittnesbörd
• Hyckleri

Klimatproblemets komplexitet ger oss många möjligheter att ägna oss åt sådana strategier. T ex kan en fokusering på det globala problemet leda bort uppmärksamheten från det intergenerationella problemet, och leda till fördröjningar medan man käbblar länder emellan. Detta kan vara bekvämt för oss som lever idag om vi innerst inne inte vill ta tag i klimatproblemet på allvar. Vi kan också göra svaga och ineffektiva globala överenskommelser och slå oss på bröstet när vad vi egentligen gör är att lämpa över problemet på kommande generationer.

Gardiners klarsynta analys är på sätt och vis en dyster läsning. Samtidigt vore det fel att använda detta som en förevändning för att ge upp: det skulle bara vara ännu en moraliskt korrupt strategi för att fly vårt ansvar. Jag skulle snarare vilja se det som att vi genom att förstå den moraliska korruptionens mekanismer kan bekämpa den bättre, både hos andra och (inte minst) hos oss själva.