30 juli 2010

Kolcykeln - introduktion

Av och till i klimatdebatten hänvisas till kolcykeln, gärna som bakgrund till argumentet att människans utsläpp av fossilt CO2 är så litet att det är försumbart, eller att koldioxidens uppehållstid i atmosfären är på endast 5 år, vilket gör att scenarion över hundra år är helt irrelevanta. Men håller dessa påståenden och hur fungerar kolcykeln och flödet av koldioxid egentligen?

Kol är förmodligen det viktigaste elementet för liv på jorden. Kol finns i alla kända livsformer och i människokroppen är kol efter syre det vanligaste elementet. Kol är det 15:onde vanligaste elementet i jordens skorpa, det fjärde vanligaste i universum (mätt i massa) och i atmosfären finns kol i stora mängder i gasen koldioxid som är den fjärde vanligaste i atmosfären.

Kolcykeln är ett försök att beskriva hur kol rör sig på jorden inom och mellan biosfären (jordens alla ekosystem), geosfären (den hårda delen av jorden, sten etc.), hydrosfären (vatten i olika former) och atmosfären (ofta pratar man också om pedosfären, jordskorpans yttersta skikt). Vi kommer i separata poster hantera flödena runt biosfären, hydrosfären och atmosfären och hur förbränningen av fossila bränslen påverkar flödena och mängden kol i de olika sfärerna. Men vi börjar med en kort överblick.


Bilden ovan är från IPCC:s 2007 rapport och svarta siffror beskriver mängden kol i reservoaren innan industrisamhället (innan 1750), röda siffror beskriver förändringen i mängden kol sedan dess. De svarta pilarna beskriver flödet av kol som inte förts ut av människan och de röda pilarna flödet av kol som kommit in i cykeln genom mänsklig aktivitet.

Man kan på bilden se att det är biosfären och hydrosfären som i första hand på kort tid reglerar hur mycket kol och därigenom koldioxid som finns i atmosfären. Men utvidgar man tiden och pratar om så kallad geologisk tid är det främst de små flödena vittring av jordskorpan, vulkanism (mycket mycket mindre än mänskliga utsläpp idag) och sedimentation i djuphavet som reglerar halten koldioxid i atmosfären. Vittringen har också en något självreglerande effekt på koldioxid eftersom ökad koldioxidhalt leder till höjd temperatur vilket i sin tur leder till ökad vittring vilket då gör att koldioxidhalten minskar igen, men detta sker alltså över mycket lång tid.



För att ta reda på flödena mellan olika reservoarer använder man sig främst av isotopmätningar. Isotoper är helt enkelt olika atomer med samma kemiska egenskaper (isotop betyder "samma typ") men med olika massor. Kol består av tre olika isotoper, 14C, 13C och 12C. 12C är den vanligaste. 13C utgör ca 1% av alla kolatomer. 14C är bara ungefär 1 av tusen miljarder kolatomer. 12C är den lättaste av isotoperna.

Eftersom olika isotoper har olika massa så kommer de att bete sig lite olika, till exempel har lättare isotoper högre hastighet i gas än tyngre. Det är också så att molekyler som till exempel koldioxid är olika stabila beroende på vilken isotop de består av. Tyngre isotoper ger starkare bindningar och är därför stabilare. Allt detta gör att vi har olika mängd av olika isotoper i olika föreningar. Till exempel skiljer sig isotopsammansättningen hos fossila bränslen åt från atmosfärens, precis som olika bergarters isotopsammansättning kan skilja sig åt. Detta kan också vara temperaturberoende och tryckberoende men det ger oss i alla fall möjligheten att följa olika reservoarers förändringar och flöden i kolcykeln. För den som vill veta mer om hur allt detta fungerar rekommenderar jag boken Isotopes principles and applications.

11 kommentarer:

  1. Hrm, kol är det näst vanligaste elementet i kroppen efter syre? Tror du misstagit dig grovt på första kandidaten, vilket borde vara väte, eller?
    /besk

    SvaraRadera
  2. Hmm inte enligt min bok, ska kolla igen sen.

    SvaraRadera
  3. ...och 14C sönderfaller radioaktivt, det är ju den man menar när man talar om Kol-14-metoden.

    /Johan Ljungdahl

    SvaraRadera
  4. Det kanske beror på hur man uttrycker sig. Jag menar andel av ämnet, alltså relativa antalet atomer. Massprocent är så klart en annan femma, men det är ett mindre intressant mått för en kemist som en själv och ett felaktigt om man pratar om det vanligaste grundämnet. Eftersom 60% av kroppsvikten består av vatten kan man sluta sig till att antalet väteatomer med stor sannolikhet är större antalet syreatomer i kroppen iaf. Sedan så är medelhastigheten för en tung atom alltid lägre än en lättare oavsett aggregationsform (gas,vätska etc.). Vattenmolekylerna i luften och havet (om jämvikt råder) rör sig med samma hastighet(sfördelning). Påståendet i inlägget är väl därmed inte direkt fel, men kan uppfattas lite missvisande.

    Ursäkta lite viktigpetteri så här på kvällskanten.

    /beks

    SvaraRadera
  5. Räknat i antal atomer är väte säkerligen kroppens vanligaste element, dock inte så räknat i massa, en kolatom har samma massa som 12 väteatomer, och en syreatom har samma massa som 16 väteatomer. vi kan göra en liten överslagsberäkning som visar sambandet, kroppen består till största delen av vatten, (cirka 60%). En vattenmolekyl är uppbyggd av en syreatom och 2 väteatomer, räknat i atomer så är 2/3 av vattnet väte, men räknat i vikt så är endast 1/9 av vattnet väte. ( vatten har "massan" 16+1+1=18 varav de 2 väteatomerna tillsammans har "massan" 2.)

    /Sten

    SvaraRadera
  6. Ett annat sätt att säga ungefär samma sak:
    http://agwsvar.yolasite.com/mernatuliga.php

    SvaraRadera
  7. Väte är självklart det vanligaste elementet i kroppen.
    I fetter är väte (i allmänhet) vanligare än kol och än syre, i proteiner är väte vanligare än kol och syre, i vatten finns mer väte än syre, i kolhydrater finns mer väte än kol och syre, osv osv.
    Väte är det i särklass vanligaste elementet i kroppen. Det behöver man inte läsa någon bok för att inse, utan det räcker med basal kunskap i kemi, biokemi och cellbiologi.

    SvaraRadera
  8. Jag gissar att du lärt dig din basala kunskap av kemi, biokemi och cellbiologi genom att läsa några böcker...

    SvaraRadera
  9. Haha! Det har du naturligtvis rätt i! (Jag antar att du ser IP-adressen så att du vet vad jag svarar på.)

    Bra blog förresten. Jag läser den med stort intresse. Det är bra att ni klär av skeptikernas argument, men jag kan inte låta bli att komma med en del kommentarer ändå.

    SvaraRadera
  10. "Tyngre isotoper ger starkare bindningar och är därför stabilare." Tror jag inte.

    SvaraRadera
  11. Anonym, På vilken grund tror du inte det?
    Här har du en referens att läsa om ämnet, speciellt kap 2.3.2:
    "Translational and rotational motions of the atoms are of subordinate relevance to isotope separation. Mook [2000]concludes that heavier molecules generally have higher binding energies than lighter molecules"

    SvaraRadera

Tips: Använd gärna signatur när du kommenterar. Det underlättar samtalet