Christian Azar om amerikansk klimatpolitik

Att konstatera att världens samlade växthusgasutsläpp behöver minska är förhållandevis enkelt. Att i praktiken genomföra ett sådant världsomspännande projekt har visat sig svårare - hur fördela ansvaret? Förra årets misslyckande i Köpenhamn är ett symptom på hur trögt det går. I en debattartikel i dagens Göteborgs-Posten betonas USA:s nyckelroll i sammanhanget. Artikelförfattare är Christian Azar, som är Chalmersprofessor i hållbara energi- och materialsystem med meriter från bl.a. IPCC-arbete och statsminister Reinfeldts hållbarhetskommission, som utsågs av tidskriften MiljöAktuellt till 2009 års mest inflytelserike person i miljösverige, och som kanske mest av allt är känd för att ha gästbloggat på Uppsalainitiativet med en serie inlägg i vintras. Azar skriver i GP-artikeln:

Internationellt är det nästan bara EU som driver en verkningsfull klimatpolitik. Men för att komma vidare krävs att USA tar sitt ansvar, bland annat genom att på allvar börja minska sina egna utsläpp. Det är först då USA gjort det som man kan räkna med reella framgångar på det internationella planet. Varför skulle Indien och Kina ta på sig bindande åtaganden när USA, som släpper ut 13 respektive fyra gånger mer koldioxid per person än dessa länder, inte gör något rejält åt sina egna utsläpp?

Den just nu avgörande bromsklossen i USA:s klimatpolitik står enligt Christian Azar att finna i senaten, där det hittills visat sig ogörligt att få igenom det lagförslag om handel med utsläppsrätter som togs av representanthuset förra året. Det republikanska motståndet är för närvarande kompakt.

Vad kan då göras? Azar avslutar:

Klimatfrågan är här för att stanna. Det kommer förhandlas och diskuteras, framgångar kommer avlösas med motgångar, och temperaturen kommer obönhörligen fortsätta stiga, decennium efter decennium, ja, troligen under hela det sekel vi har framför oss. Men för att nå verkliga framgångar måste opinionen i USA och resten av världen bli starkare. Senatorer måste känna att de riskerar att inte bli omvalda om de röstar mot klimatåtgärder. Trycket mot världens olika maktcentra behöver öka. Politiker och företagsledare måste våga bilda opinion, även när vindarna blåser i andra riktningar. Innan dess är det svårt att se hur det här problemet ska kunna lösas.