Meteorologen har inte alltid rätt

Tage Andersson är docent i meteorologi och vice ordförande i Svenska Meteorologiska Sällskapet. Andersson har nu skrivit ett inlägg på Newsmill med rubriken ”Meteorolog: De verkliga förvillarna är klimatalarmisterna”. Inlägget har mötts av en veritabel hyllningskör: äntligen en riktig meteorolog som säger som det är.

Anderssons inlägg är fullt med nedlåtande uttryck som ”klimathotarna”, ”klimathysterin", ”olyckskorparna” och ”domedagsprofetior”. Men låt oss ha överseende med det, och i stället titta på vad Andersson har att erbjuda när det gäller sakfrågan! Gammal skåpmat, visar det sig.

Vi hittar bl a: ”Det är långtifrån säkert att uppvärmningen fortsätter. Efter 1998 tycks den halta.” Vi får oss serverat den gamla körsbärsplockningen av 1998, med andra ord. 1998 var ett år med en extremt stark El Nino (ett väderfenomen i Stilla havet som leder till förhöjda temperaturer). Av det skälet var 1998 ovanligt varmt. Utgår man från något av åren runt om 1998 så ser man i stället att en tydlig uppvärmning har skett sedan dess.

Överst: global temperatur, mellan: land- och havstemperatur. Nederst: Nino-index. Lägg märket till den röda toppen 1998.

Data kommer  från NASA och NOOA. Bilden tillhör Colombia-universitetet. 

Sedan har vi den gamla skrönan att man bytte från uttrycket ”global uppvärmning” till ”klimatförändringar” för att kunna skylla både värme och kyla på koldioxiden. Men faktum är att termen ”global uppvärmning” blev populär först 1988 i samband med James Hansens vittnesmål i den amerikanska kongressen. Det var samma år som IPCC, den Internationella Panelen om Klimatförändring, grundades. I en rapport från Amerikanska Vetenskapsakademin (NAS) från 1979 används båda termerna: ”global uppvärmning” för att beteckna en ökning av den globala temperaturen, och ”klimatförändringar” för övriga klimateffekter av koldioxidökningen.

Men det finns en grupp som vill att vi ska säga ”klimatförändringar” i stället för ”global uppvärmning”: amerikanska republikaner. Detta eftersom ”klimatförändringar” kan upplevas som mindre hotande än ”global uppvärmning" enligt ett memo av PR-konsulten Frank Luntz.

Andersson citerar ett stycke ur IPCCs tredje rapport: "För forskning och modellering av klimatet måste vi förstå att vi arbetar med ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, varför långtidsprognoser av framtida klimat är omöjliga." Som brukligt är bland ”skeptiker” så utelämnar han fortsättningen, som lyder: ”Snarare måste fokuset vara på att förutse sannolikhetsfördelningen över systemets framtida möjliga tillstånd genom att generera en ensemble av modellösningar. Att adekvat beakta den statistiska naturen hos klimatet är beräkningsmässigt tungt och kräver att man använder nya metoder för modelldiagnos, men sådan statistisk information är nödvändig.” Lite krångligt, men man säger inte att vi inget vet. Man säger i stället att vår kunskap är statistisk snarare än exakt.

En sak är viktig att påpeka när det gäller osäkerheten i vad som kommer att hända med klimatet:

Osäkerhet är farligt.

Om du står framför ett minfält, så är det farligt att fortsätta gå om du inte vet var minorna finns, eller ens hur många de är.

Om vi inte kan förutse vad som kommer att hända med någon större exakthet, så spelar vi ett mycket farligt spel om vi fortsätter att påverka klimatet med vår olje- och kolförbränning. Ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system som mänskligheten och resten av biosfären är så beroende av, är ingenting som man ska leka med.

En studie från Massachusetts Institute of Technology (MIT) visar den framtida temperatur-utvecklingen som ett slags "lyckohjul". Så här ser det ut om vi inte vidtar några åtgärder. Storleken på de olika "tårtbitarna" visar hur sannolika de är:

Bilden tillhör MIT Joint Program on the Science and Policy of Global Change

Om vi omgående vidtar kraftfulla åtgärder för att begränsa våra utsläpp av växthusgaser så ser det ut så här:

Bilden tillhör MIT Joint Program on the Science and Policy of Global Change

Det är förresten ironiskt att Andersson alldeles innan IPCC-citatet om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system påstår att så kallade ”brytpunkter”(engelska ”tipping points”) i klimatutvecklingen bara är fria fantasier, eftersom brytpunkter är något som kännetecknar just kopplade icke-linjära kaotiska system. Och förekomsten av brytpunkter har faktiskt stöd i den vetenskapliga litteraturen.

Avslutningsvis drar Andersson till med: ”Vi bör komma ihåg vad vi lärde oss i skolan, att koldioxiden är nödvändig för fotosyntesen. Utan koldioxid inget liv. Ju mer koldioxid, ju bättre växer det. Dessutom producerar fotosyntesen det viktiga syret. Denna oumbärliga gas kallar klimathotarna en luftförorening! Orwell lever än.” Vilket osökt får mig att tänka på den här videon från den amerikanska tankesmedjan Competitive Enterprise Institute (CEI) med sin slogan ”They call it pollution, we call it life”, som jag låter avsluta det här inlägget: