Inlägg
Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling vid KTH och senior advisor åt tankesmedjan Global Utmaning skriver idag på SvD Brännpunkt om att tillväxten måste knytas ihop med klimatet.
Mellan tummen och pekfingret orsakar varje procentenhets ökning av BNP en ökning av CO2-utsläppen med 500000 ton. Den snabba tillväxten nu (4 procent i årstakt) kan således medföra en ökning på i storleksordningen två miljoner ton. På marginalen kan det vara mindre såväl som mer: till exempel ökar varuproduktionen i landet nu cirka tre gånger snabbare än tjänsteproduktionen – och det är varorna som orsakar utsläpp, inte teaterbesöken.
Låt oss – i stället för att begrava oss i detaljräkningar – återgå till huvudspåret: den som menar allvar med ambitionerna att få stopp på CO2-utläppen – mänsklighetens största utmaning – kan inte glädjas åt att tillväxten åter tar fart om den inte drastiskt ändrar karaktär. Den enda tillväxt vi bör glädja oss åt är den som innebär en gigantisk strukturomvandling bort från CO2-genererande aktiviteter till förmån för gröna klimatvänliga sådana. Produktivitetsökningen måste ske på andra villkor än hittills: den bensindrivna lövblåsen till exempel får bli ett museiföremål.
Laestadius inlägg har orsakat en hel del upprördhet inom klimatförvillosfären (se kommentarer och blogglänkar under inlägget), där kopplingen mellan tillväxt och fossil förbränning anses vara något av en naturlag.
Uppdatering 2011-03-03: Lydiah Wålsten från Timbro svarar Laestadius på Brännpunkt. Wålsten har dock fullständigt missuppfattat Laestadius ståndpunkt: hon argumenterar som om Laestadius var emot tillväxt, när han egentligen problematiserar tillväxtens koppling till fossil förbränning.
Wålsten skriver också att tillväxt är en förutsättning för god miljö, men argumenterar emot politiska åtgärder. Hon förbiser fullständigt att miljöpolitik och regleringar har varit viktiga för att skydda miljön.
Ännu så länge finns det inte en enda rapport som visar på den "decoupling"effekt som nationalekonomer av "normaluppfattning" brukar prata om. Att ökad välfärd och därmed kopplad ekonomi ska ge en total frånkoppling mellan resursförbrukning och ekonomisk tillväxt. Inte en enda...
SvaraRaderaDäremot finns hur tydliga tecken som helst på det motsatta. Vi brukar ju prata om Sverige som ett tjänstesamhälle, men nuvarande BNP-ökning har skett med drygt 17 % i varuproducerande industri och drygt 6 % i tjänsteföretag...
Till detta får man lägga grundargumentet i den generella tillväxtkritiken, att vi trots allt bor på en planet som är... en! Det är tydligt att många resurser, som exempelvis fosfor och rara jordartsmetaller inom en snar framtid "peakar" (10-20 år sisådär).
På grund av denna generella resursförbrukning drar tillväxt med sig många andra miljöeffekter, där till exempel förlust av biologisk mångfald av många forskare anses som minst lika allvarlig för mänskligheten som någonsin klimathotet.
Om man då försöker se lösningar som tar hand om samtliga problem parallellt är tillväxt, definierad som exponentiell, alltså dagens drömläge för de som vill att hjulen snurrar, ett problem. Och det är lika kontraproduktivt att stoppa huvudet i sanden för dessa frågor som det var att stoppa huvudet i sanden i klimatfrågan för något tiotal år sedan...
Hur lösningen ser ut vet jag inte, jag är däremot tacksam att det finns folk som vågar problematisera det som ännu så länge, märkligt nog, inte får problematiseras i riksdag och departement...