Synpunkter på WBGUs förslag om en global miljöpolitik

Lennart Bengtsson är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare och meteorologer. Han har också medverkat i aktuell klimatdebatt, och trogna UI-läsare känner säkert igen honom från en serie vassa kommentarer på vår blogg med udden riktad mot den Volksverdummung (för att låna ett karaktäristiskt Bengtssonskt ordval) som bl.a. diverse företrädare för Stockholmsinitiativet ägnar sig åt. Idag har vi glädjen att presentera ett gästinlägg av Lennart, där han lägger fram sin syn på vad för slags klimatdebatt vi skulle behöva ha istället för sagda fördumning. Till utgångspunkt tar han en aktuell rapport från WBGU, som är den tyska regeringens kommission för frågor om miljö och global förändring; rapporten finns också i engelsk översättning.

* * *

Paul Crutzen har kallat vår tid för “Antropocen” - en tid då mänskligheten för första gången i sin historia påverkar jorden och dess biologiska och fysiska system på ett genomgripande och bestående sätt. Under de senaste decennierna har vi sett flera exempel härpå. Acidifierad nederbörd, ozonförstöring i stratosfären och en fortlöpande ökning av växthusgaser i atmosfären med konsekvenser för jordens värmebalans. En orsak är befolkningsökningen som mer än fyrdubblats under de senaste 100 åren och som beräknas växa med ytterligare 3 miljarder under nästa generation. En annan grund är människornas strävan till ett bättre materiellt liv. Detta är en primär drivkraft för det stora flertalet fattiga människor på vår jord. Under det senaste decenniets accelererande globalisering har de materiella livsbetingelserna snabbt förbättrats för stora människogrupper men samtidigt utgör de globala miljöproblemen stigande utmaningar som inte kan ignoreras.

Man kan givetvis hävda att jorden i praktiken alltid varit överbefolkad då befolkningsmängden under alla tider snabbt anpassar sig till tillgången på mat och andra livsnödvändiga faktorer. Utveckling av ny teknik och nya odlingsmöjligheter har skapat utökade resurser med en ny befolkningsökning och ett nytt jämviktsläge till följd osv. I människans historia kan vi identifiera två tydliga paradigmskiften. Det första inträffade för ca 10 000 år sedan i och med övergången från det neolitiska jägarsamhället till ett jordbruksamhälle och det andra vid övergången till 1800-talets industrisamhälle. Västvärldens postindustriella transformation är kanske en tredje.

Klimatproblemet som en följd av växthusgasökningen i atmosfären är en faktor som under senare år inneburit en global medvetenhet om att nya vägar måste finnas med mer medvetna och genomtänkta lösningar där människornas liv står i samklang med naturen och de randvillkor som naturen dikterar. Samtidigt har den globala aspekten kommit i förgrunden då klimatproblemet och andra globala miljö-och resursproblem inte längre kan lösas på nationell nivå utan förutsätter genomgripande internationella överenskommelser. Vidare den övergripande frågan om i vilken grad människan kan styra utvecklingen mot ett mer rationellt och resursmässigt mer skonsam form av samhälle och inte som tidigare helt enkelt anpassa sig till processer och mekanismer som utvecklas slumpvis i ett kaotiskt system och där paradigmskiften uppstår utan någon specifik planering. Sådana övergripande tankegångar har varit centrala i den plan som nyligen publicerats av den tyska regeringens miljökommission (WBGU, Wissenschaftliches Beirat der Bundesregierung Globale Umweltveränderungen).

Det som gör klimatfrågan till ett unikt problem är främst två omständigheter. För det första, den globala klimatförändringen är en långsam men obönhörligt fortlöpande process – en catastrophe in slow motion som meteorologen Raymond Pierrehumbert så träffande formulerat. För det andra, klimatets framtida förändring är till sin omfattning ytterst osäker och i sina detaljer omöjliga att förutsäga. Vi kommer därför knappast att kunna identifiera något tydligt paradigmskifte mot en bakgrund av alla kaotiska och ofta dramatiska klimat – och väderprocesser. Vad man kan peka på är långsamma men obönhörligt fortlöpande processer som glaciäravsmältningen, minskad Arktis havsis och tundraavsmältning samt den fortlöpande höjningen av havsytan och den långsamma ökningen av djuphavets temperatur. Det oroande hittills är inte graden i temperaturändringen utan den påtagliga irreversibiliteten i förloppet – som en jättelik oljetanker som förlorat styrförmågan.

WBGU har här försökt att intellektuellt analysera det problem som mänskligheten står inför och har föreslagit en mångfacetterad handlingsplan där grunden innebär ett radikalt förslag till ett medvetet paradigmskifte mot ett s.k. hållbart samhälle där energiproduktionen kommer från förnybara energikällor. Någon detaljerad information om huruvida detta är tekniskt eller socialt möjligt görs inte utan istället indikerar man en serie handlingsalternativ.

Grundläggande är antagandet att en ökning av jordens medeltemperatur med 2°C, relativt till den förindustriella temperaturen, är en gräns för vad som kan tolereras. Uppvärmningen hittills har varit ca hälften härav och med hög sannolikhet en konsekvens av antropogen påverkan, främst utsläpp av växthusgaser. Vilken mängd växthusgaser som ger ytterligare en uppvärmning på 1°C kan inte exakt bestämmas men motsvarar i stort en ekvivalent koldioxidkoncentration på ca 25-50% mer än vad vi har idag. En sådan situation förväntas uppkomma mot mitten av detta århundrade om inte väsentliga utsläppsminskningar sker dessförinnan.

För att uppnå detta mål utgår WBGU från behovet av en ny global social överenskommelse på nationell såväl som internationell nivå (globaler Gesellschaftsvertrag) baserat på en värdegemenskap av ekologiskt ansvarstagande, av aktivt individuellt deltagande samt ett ansvar gentemot framtida generationer (Kultur der Achtsamkeit, Teilhabe und Verpflichtung).

I sin handlingsplan sammanfattar WBGU en serie på 10 delplaner eller initiativ (transformative Massnahmebündel). Dessa utgör:

1. Statliga initiativ för att i högre grad engagera medborgarna

2. Prisreglering på fossil energi (cap and trade)

3. En gemensam europeisk energipolitik

4. Påskynda förnybar energi på global skala genom EU feed-in tariffer steg för steg

5. Uppmuntra förnybar energi i utvecklingsländer och tillväxtländer (Entwicklungsländern und Schwellenländern)

6. Styrning av den snabba urbaniseringen mot hållbara system

7. Påskynda en klimatvänlig landanvändning

8. Stimulera och aktivera klimatvänliga investeringar

9. Internationell klimat- och energipolitik

10. Väsentlig utvidgning av det internationella samarbetet (Kooperationsrevolution anstreben)

Detta innebär att man i stort menar att politiska och ekonomiska stimulansåtgärder kombinerade med en differentierad skatte-och avgiftspolitik på sikt kan leda till en allt snabbare övergång till förnybar energi. Vad man saknar är en diskussion i vilken grad detta överhuvudtaget är möjligt, och om det skulle vara tekniskt möjligt, i vilken utsträckning det är politiskt genomförbart.

Grunden till klimatproblemet är främst vårt stora beroende av fossil energi. Den totala energin, som fördubblats under de senaste 35 åren, domineras av den fossila energin. Av de ca 150 000 TWh som årligen produceras utgör fossil energi fortfarande mer än 80 % och har gjort så de senaste 40 åren. Att signifikant minska detta i en tid när vi förväntar ytterligare 3 miljarder människor under nästa generation och där huvudmålet för majoriteten av jordens befolkning är att förbättra sin levnadsstandard är knappast realistiskt. WBGU har här en idealistisk uppfattning som jag i flera avseenden finner orealistisk. Förutom att föreställa sig en dekarbonisering av energiproduktionen så avfärdar WBGU likaledes alla former av kärnkraft. En total dekarbonisering kan måhända genomföras i tekniskt högt avancerade länder, alternativt länder i likhet med Sverige och Norge med en liten befolkning och stor tillgång på förnybar energi. För världen som helhet kan fossil energi på åtskilliga decennier inte undvaras då de förnybara energikällorna antingen är otillräckliga (som vattenkraft och bioenergi) eller alltför obeständiga (som vindkraft).

Den tyska energipolitiken har genom sitt beslut att tidigarelägga nedläggningen av kärnkraften försatt sig i en situation där det faktiskt blir nödvändigt att bygga ut den tyska kolkraften för att balansera ett utökat beroende av vind- och solenergi. Det blir också nödvändigt med ökad energitillförsel utifrån som kärnenergi från Frankrike, naturgas från Ryssland samt ett utökat energiutbyte med Sverige och Norge för att balansera variationerna i den tyska vindenergin med sin stora tillgång på vattenkraft.

Den exemplifierar problematiken att fatta övergripande och långsiktiga beslut i ett öppet samhälle där som i det tyska fallet den allmänna opinionen har tagit ett sådant djupt intryck av katastrofen i Fukushima att hela den långsiktiga energipolitiken inom loppet av några månader ändrats med vittgående konsekvenser för hela Europa.

Efter att ha läst WBGU går tankarna osökt till 1800-talets olika studier för att komma till rätta med det tidiga industrisamhällets avarter och inte minst Marx och Engels arbeten. Detta är både en styrka och en svaghet i den tyska debatten och utgör en lång tradition. Vi ser där ett mönster av en systematisk, grundläggande och långsiktig analys av problemen som är intellektuellt attraktivt men som samtidigt har svagheten av en övertro på vår förmåga att bedöma den framtida utvecklingen. Liknande tankemönster finns traditionellt i den svenska debatten och som bl.a. varit en tankegrund för den svenska välfärdspolitiken. Att den fossila energin på sikt är begränsad, alternativt blir alltför kostsam att utvinna är tydligt samtidigt som effekterna på klimatet av miljöutsläppen gradvis kommer att bli mer allvarliga. Problemet är att finna en meningsfull handlingsplan som är praktisk och genomförbar och samtidigt flexibel nog att kunna ändras när ny kunskap blir tillgänglig. Den anglosaxiska politiken är här traditionellt mer öppen och mer inställd på att handla när mer uppenbara fakta är för handen. Fördelen är att de problem man måste ta itu med är tydliga och det blir lättare att mobilisera opinionen, alternativt kan åtgärderna komma för sent. Att därför starta en seriös och kritisk debatt av de tankar som WBGU föreslagit anser jag viktigt för att på sikt påverka den globala energi- och klimatpolitiken mot pragmatiska och hållbara lösningar.

Lennart Bengtsson

19.6.2011