"Vårt eget fel"

Vi på Uppsalainitiativet brukar fokusera på de naturvetenskapliga aspekterna av klimathotet, men idag tänke jag göra ett undantag och skriva lite om idéhistoria. Det handlar om boken Vårt eget fel : Moralisk kausalitet som tankefigur från 00-talets klimatlarm till förmoderna syndastraffsföreställningar av David Larsson Heidenblad, en doktorsavhandling som nu har getts ut av Agerings Bokförlag.

Heidenblad har studerat olika tankefigurer relaterade till ansvar från ett historiskt perspektiv. Han illustrerar dessa tankefigurer med hjälp av myten om Ikaros, som tillsammans med sin fader Daidalos fäste fjädrar på armarna med hjälp av vax, för att på så sätt kunna fly från kung Minos och hans män. Men i glädjen över att kunna flyga så kom Ikaros för nära solen, varvid vaxet smälte, fjädrarna föll av honom och han störtade mot sin död.

Man kan lägga skulden för Ikaros sorgliga slut på honom själv, eftersom han inte borde ha flugit så nära solen. Daidalos hade varnat hom för att göra det. Denna tankefigur kallar Heidenblad för moralisk kausalitet: vi gör något som har olyckliga konsekvenser för oss själva. Ansvaret för det som händer ligger på oss själva. Man kan också lägga ansvaret på Minos, som förföljde Ikaros och Daidalos. Detta kallar Heidenblad för lokal kausalitet: skulden ligger på en annan individ eller grupp. Man kan lägga ansvaret på Daidalos uppfinningsrikedom och på den tekniska utvecklingen som denna representerar: detta kallas för strukturell kausalitet. Dessutom omnämns fatalistisk kausalitet (det inträffade var förutbestämt) och slumpmässig kausalitet (ren otur).

Heidenblad studerar vilka roller dessa olika tankerfigurer har spelat historiskt, framör allt från ett svenskt perspektiv, genom att undersöka skrivet material (pamfletter, skillingtryck, psalmboken, tidningar mm). Det hela börjar med 1600-talets föreställningar om syndastraff: krig, pest och andra olyckor var Guds straff för människornas syndfulla leverne. Detta är en form av moralisk kausalitet: olyckorna är de drabbades eget fel. Författaren gör även nedslag i 1800-talet, vid första världskriget samt vid Kubakrisen och den dåvarande risken för kärnvapenkrig. Här finner han att andra tankefigurer - framför allt lokal och strukturell kausalitet - dominerar. Och slutligen tidsmässigt, men allra först kapitelvis, undersöker han diskursen om klimathotet runt år 2006. Här finner han att tankefiguren om moralisk kausalitet dominerar: ansvaret läggs på de enskilda människorna. Vi måste alla åka bil mindre, äta kött mindre osv. Men samtidigt förekommer också  tankefiguren om strukturell kausalitet, dvs ansvaret läggs på våra nuvarande ekonomiska och teknologiska system, och det är dessa som måste förändras för att lösa problemet.

Heidenblad jämför den moraliska kausaliteten från 1600-talet med den från klimathotets 2006. Han påpekar att det finns grundläggande skillnader, men också vissa likheter. Han har ett seriöst anslag och ägnar sig alltså inte åt någon vulgär argumentation av typen "klimathotsalarmismen är en återgång till det förmoderna tänkandet".

Men jag tycker ändå att det finns en allvarlig brist just i definitionen av "moralisk kausalitet". Den omfattar egentligen två ganska olika tankefigurer. Den första, som representeras av syndastrafföreställningen, handlar om att människorna begår ansvarslösa och omoraliska handlingar, och att dessa handlingar väcker någon aktörs (Guds) vrede som i sin tur straffar dessa människor med olyckor. Logiskt sett så kommer omoralen alltså före olyckorna. Den andra, som kan representeras av klimathotet, handlar om att människors handlande kan leda till olyckor, och att det är olyckorna som gör handlandet ansvarslöst och omoraliskt. Olyckorna kommer här före ansvaret, och det finns ingen straffande aktör med i bilden. Den senare tankefiguren är helt kompatibel med en modern, sekulär, och rent av naturalistisk världsbild. Detta skulle jag gärna ha sett mer diskuterat i boken.

Se också recensioner och kommentarer i DN, Sydsvenskan och Sydsvenskan igen.

Uppdatering 2013-08-11: I SvD igen.