David Keith har skrivit en läsvärd liten bok om geoengineering

Geoengineering är samlingsnamnet på en brokig uppsättning idéer om radikala högteknologiska lösningar på klimatkrisen; begreppet kan definieras som avsiktliga åtgärder för att i global skala manipulera miljö och klimat. När jag skrev en översikt om geoengineering här på Uppsalainitiativet 2010 (en bloggpost som jag repriserade på Häggström hävdar tre år senare) använde jag en rad källor, men det var en forskare som jag mer än någon annan lutade mig emot i texten, nämligen kanadensaren David Keith, som möjligen kan räknas som världens främste expert på geoengineering, och som för mig framstår som både skarpsinnig och klok. Detta huvudintryck står sig efter att jag läst hans aktuella bok A Case for Climate Engineering (2013), trots att där finns (vilket jag strax skall återkomma till) vissa förskjutningar i hans position jämfört med det intryck jag fick 2010. Det är en mycket intressant och läsvärd bok i ett aptitligt format, och jag rekommenderar den varmt.¹

De olika geoengineeringmetoderna kan grovt delas upp i koldioxidborttagningsmetoder och solskyddsmetoder. Keith är expert på båda, men fokuserar i boken helt på solskyddsmetoderna, som går ut på att på ena eller andra viset minska den mängd solstrålning som når eller absorberas av jordytan. Dessa metoder tenderar att vara mer kontroversiella än koldioxidborttagningsmetoderna eftersom de blott angriper den globala uppvärmningens symptom och inte dess orsaker. Mer specifikt handlar boken till större delen om den solskyddsmetod som innebär att en väl avvägd dos av något ämne (t.ex. svaveldioxid eller svavelsyra) tillförs stratosfären,² varpå mikrosokopiska partiklar (aerosoler) bildas, vilka ligger kvar länge och avskärmar en lagom liten andel av solstrålningen.³ Denna solskyddsmetod är extremt billig⁴ (i förhållande till de globala värden som står på spel i klimatfrågan), men har också stora nackdelar, inklusive följande fyra:

(1) I och med att metoden inte angriper den ökande koldioxidhalten så kvarstår det andra stora koldioxidproblemet (jämte global uppvärmning), nämligen försurningen av världshaven och de katastrofala ekologiska konsekvenser det kan föra med sig.

(2) Kemin i partikelbildningen är komplicerad och långt ifrån välutredd, och beroende på vad för ämne vi väljer att tillföra stratosfären finns risken att starta reaktioner som skadar det livsnödvändiga ozonskiktet.

(3) Metoden kan visserligen hejda den globala uppvärmningen, men den kan inte att stoppa klimatförändringarna. Då medeltemperaturen höjs med en mekanism (växthusgaser) och sedan sänks i motsvarande mån med en annan (aerosoler) kan vi inte räkna med bevarat status quo i andra avseenden än just global medeltemperatur. På vissa håll blir det varmare och på andra håll kallare; dessutom är stora regionala förändringar i nederbördsmönster att vänta.

(4) Om vi använder detta slags geoengineering som ursäkt för att inte dra ned på våra koldioxidutsläpp, så bygger vi in oss i en alltmer prekär situation där vi inte kan avbryta geoengineeringprojektet utan att orsaka en plötslig katastrofal uppvärmning inom loppet av bara ett par år. Utsläppen måste därför pågå i generation efter generation - men vad vet vi om huruvida den samhälleliga infrastrukturen flera hundra år fram i tiden kommer att klara att upprätthålla ett sådant högteknologiprojekt, och har vi verkligen rätt att pådyvla våra barnbarnsbarn och deras barnbarn en sådan arbetsuppgift?

Bland annat dessa saker låg till grund för att David Keith, i ett föredrag på Chalmers i december 2009, var väldigt kritisk till tanken att detta slags geoengineering skulle kunna utgöra en lösning på klimatkrisen. I min bloggpost om saken 2010 skrev jag att han betonade...

...att om storskaligt genomförande av svavel-i-stratosfären-metoden och andra solskyddsmetoder överhuvudtaget kan komma ifråga, så är det i så fall enbart som temporärt bidrag till lösning på en akut klimatkris. Samtidigt framhöll han solskyddsmetodernas allmänna fördel jämfört med koldioxidborttagning, nämligen deras snabbhet: när vi fått ett solskyddsmedel på plats inverkar det genast med full kraft på jordens energibalans vilket kan kyla ned klimatet avsevärt på bara något år. Effekten av koldioxidborttagning däremot, behöver decennier på sig för att märkas i klimatet. Därför håller Keith öppet för att exempelvis svavel i stratosfären kan komma till användning under något decennium eller två, för att kapa en tillfällig temperaturtopp som i annat fall bedöms riskera att kasta klimatsystemet över en eller annan tipping point. Även med ambitiösa utsläppsmiskningar kan en sådan situation tänkas uppstå framemot mitten eller slutet av innevarande sekel, som en följd dels av fortsatt stor osäkerhet om koldioxidens klimatkänslighet (den temperaturökning som en fördubbling av koldioxidhalten leder till), dels av den stora tröghet i klimatsystemet som gör att temperaturen kan fortsätta stiga många decennier efter att vi lyckats vända koldioxidhalten nedåt.

Jämfört med ovanstående uppfattar jag Keith i den nya boken som något mer positiv till denna form av geoengineering - dock inte fullt så positiv som man kan förledas tro av titeln A Case for Climate Engineering. Vad han förespråkar är inte att vi omedelbart sätter igång att pumpa upp en massa svavel i stratosfären. Däremot menar han att vi bör noggrant överväga möjligheten, och att detta kräver en rejäl satsning på forskning kring geoengineering och dess klimat- och miljömässiga samt sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser. Att vara positiv till forskning kan tyckas okontroversiellt, men hör då vad Keith säger i ett reportage i tidskriften The Atlantic 2009:

If geo-engineering is publicly considered a “solution” to climate change, governments may reduce their efforts to restrict the carbon emissions that caused global warming in the first place. If you promise that in a future emergency you can chill the Earth in a matter of months, cutting emissions today will seem far less urgent. “Geo-engineering needs some government funding, but the most disastrous thing that could happen would be for Barack Obama to stand up tomorrow and announce the creation of a geo-engineering task force with hundreds of millions in funds,” says David Keith.

Det fenomen Keith här talar om (att uppmärksamhet på geoengineering kan användas som en ursäkt för att skjuta exempelvis omställningen till grön och fossilfri energi på framtiden) benämns ofta moral hazard - en term han själv var först med att införa i geoengineeringdebatten. Han har i den nya boken inte glömt argumentet, men det är naturligtvis bara en bland många aspekter som behöver vägas samman med varandra. Det som gör att han nu ger moral hazard-argumentet lite mindre relativ tyngd verkar framför allt vara att han nu är något mer optimistisk i fråga om problemet (3) ovan med regionala klimatförändringar och ändrade nederbördsmönster som solskyddsmetoderna inte rår på. Det nya här är att medan tidigare studier fokuserade på en dosering av svavlet-i-stratosfären som var tillräcklig för att kancellera hela den antropogena globala uppvärmingen, så har Keith och hans medarbetare börjat titta på modellsimuleringar av scenarier där man nöjer sig med solskydd som skall kancellera en del av uppvärmningen; se t.ex. Moreno-Cruz, Ricke och Keith (2012). Specifikt pekar deras modellsimuleringar på att om man doserar så att hälften av den globala uppvärmningen kancelleras (vilket visar sig vara ungefär detsamma som att återställa global nederbördsmängden) så får, till skillnad mot vid den fulla dosen, nästan alla regioner ett klimat som ligger närmare det förindustriella än om man avstått från geoengineering. Givetvis finns en betydande modellosäkerhet att ta hänsyn till, och mer forskning behövs för att avgöra giltigheten i dessa resultat.

Fenomenet moral hazard är känt från till exempel försäkringsbranchen, där det innebär att den som, t.ex. genom att ha tecknat försäkring, inte själv bär hela kostnaden för om något han gör går illa, tenderar att bli mer våghalsig och riskbenägen. I sin bok ångrar David Keith nu den terminologin. Visst är moral hazard ett framträdande fenomen i klimatfrågan - t.ex. genom att en slappare svensk klimatpolitik skulle slå mer mot omvärlden och mot kommande generationer än mot oss själva - men det som tillkommer i geoengineeringsammanhanget är snarare ett exempel på riskkompensation, vilket innebär att när risker minskas så tenderar man att agera mer riskfyllt. Ett exempel Keith nämner är hur införandet av säkerhetsbälten i bilar inte ledde fullt ut till den grad av minskad dödlighet man väntat sig, vilket kunde förklaras med att bilförare med säkerhetsbälte kände sig säkrare och därför tillät sig att köra något fortare och våghalsigare. På samma sätt kan utsikten om framgångsrik geoengineering få vårt beteende i fråga om växthusgasutsläpp att bli mer våghalsigt. Vad man i ärlighetens namn bör ha klart för sig, hur stark anhängare man än är (liksom Keith) av växthusgasutsläppsbegränsningar, är att risksituationer handlar om avvägningar, och att riskkompensation ibland är rationellt.

Keith lägger i sin bok mindre krut än jag hade hoppats på problemet (4) ovan med de moraliska aspekterna på att i praktiken påtvinga kommande generationer ett geoengineeringprojekt. Särskilt synd tycker jag det är att han (möjligen på grund av långa pressläggningstider) inte säger något om den intressanta uppsatsen Double catastrophe: Intermittent stratospheric geoengineering induced by societal collapse av Seth Baum, Timothy Maher, och Jacob Haqq-Misra (2013), om risken för att ett framtida samhälle som drabbas av något slags social kollaps ovanpå det råkar ut för katastrofal klimatförändring då den sociala kollapsen gör att de inte längre förmår hålla igång sitt geoengineeringprogram. Men chansen finns att höra Baum tala om detta då han kommer till Stockholm måndagen den 17 mars som öppningstalare på det KVA-möte rubricerat Emerging technologies and the future of humanity som jag är med och arrangerar.

Bortsett från denna brist tycker jag dock att David Keith i sin bok ger geoengineering medelst svavel-i-stratosfären en imponerande allsidig belysning, och man behöver inte hålla med honom på alla punkter för att upskatta hans analytiska och resonerande stil. Jag ser boken som ett välkommet bidrag till klimatdebatten.

Fotnoter

1) Jag publicerar denna recension simultant bå de båda bloggarna Häggström hävdar och Uppsalainitiativet.

2) Poängen med att transportera ämnet ända upp till stratosfären, som börjar cirka en mil upp i luften, är att denna har långt mindre omsättningshastighet än den underliggande troposfären. Partiklar som genom t.ex. regn på bara några veckor sköljs bort ur troposfären kan ligga kvar flera år i stratosfären.

3) Hur för man ämnet till stratosfären? I den bok som kanske mer än någon annan populariserat geoengineering, Steven Levitts och Stephen Dubners storsäljande men tyvärr riktigt dåliga Superfreakonomics från 2009 (som jag recenserat här), föreslås en lång slang rakt upp i luften, upphängd av heliumballonger. Keith talar i sin bok mer om att använda jetplan, vilket är en metod som knappt kräver någon teknisk utveckling - vi är i stånd att implementera den redan nu om vi så skulle önska.

4) Vi är vana vid att tänka på låga kostnader som något positivt, men i det här fallet är det också en allvarlig komplikation. I och med att kostnaden är så låg är det möjligt för ett enskilt land (eller till och med för Bill Gates) att unilateralt dra igång fullskalig geoengineering, något som lätt kan leda till politiska och militära konflikter.