Inlägg
1. Sak och person
För snart två år sedan publicerade jag på den här bloggen några reflektioner kring svårigheten att skilja mellan sak och person i klimatdebatten. Jag valde rubriken Dessa fördömda personangrepp. Ordvalet kan möjligen ha varit oklokt, ty alltsedan dess har det då och då dykt upp antydningar i den svenska klimatförnekosfären om att jag skulle vara en försvarare av tanken att det är OK med personangrepp i betydelsen att kasta vad för slags skit som helst på sina meningsmotståndare,1 och att jag skulle ha hävdat detta i sagda bloggpost. Den som emellertid bemödar sig med att läsa vad jag faktiskt skrev i bloggposten kan se att jag med bestämdhet hävdar motsatsen, men sedan nyanserar resonemanget, bl.a. med att det måste vara tillåtet att påpeka och påvisa när en debattör argumenterar ohederligt eller rentav far med osanning - även om det för med sig att debattören ifråga därmed hamnar i dålig dager. Med en dåres envishet vill jag nu återkomma till ämnet och försöka förklara, från en lite annan utgångspunkt, min syn på det problematiska förhållandet mellan sak och person.
Låt mig ta avstamp i biologen och vetenskapseteoretikern Massimo Pigliuccis bok Nonsense on Stilts, som jag nyligen recenserade i tidskriften Notices of the American Mathematical Society. I sin bok tar sig Pigliucci an det ambitiösa projektet att försöka hjälpa lekmannen att navigera rätt när det gäller att skilja den trovärdiga vetenskapen från de budskap som i själva verket är strunt utklätt till vetenskap. Boken spänner över ett brett spektrum av vetenskapsområden, men ett viktigt exempel är givetvis frågan om vad man skall tro respektive inte tro på i dagens vildvuxna debatt om var klimatvetenskapen står i frågan om antropogen global uppvärmning.
Pigliucci bjuder på en vindlande framställning av exempel och fallstudier, jämte både vetenskapshistoriska och vetenskapsfilosofiska resonemang. När han till slut skall sammanfatta sina råd till lekmannen om hur man, i exempelvis det stora media- och internetbruset, skiljer vetenskap från strunt är det påtagligt hur stark betoning han lägger på att bedöma avsändarens trovärdighet, snarare än att enbart dissekera de påstått vetenskapliga resonemangen i sig. Detta innebär ett långtgående inslag av något som liknar auktoritetstänkande, vilket kan synas otillfredsställande.
Men om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av sådant auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst.
När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.
Ett första steg kan vara att se till vem som har förankring och meritering inom vetenskapen - och då helst på relevanta områden. Detta är dock givetvis långt ifrån något ofelbart kriterium. Minst lika viktigt är därför att se efter varifrån debattörerna hämtar sina påståenden - det är en väldig skillnad på om de kommer från den peer review-granskade vetenskapliga litteraturen, jämfört med om de inte kan spåras längre än till bloggosfärens vildvuxna ekokammare. Att spåra uppgifternas ursprung kan dock vara en alltför grannlaga och tidsödande uppgift för den enskilde lekmannen att utföra själv2, varför ytterligare andra kriterier kan vara viktiga. Hit hör att påminna sig vad debattören har för track record när det gäller att visa prov på exempelvis hederlighet och gott omdöme i tidigare vetenskapliga och andra sammanhang. Om personen ifråga exempelvis tagit avstånd från evolutionsbiologin till förmån för kreationismen, eller någon gång under min livstid (jag är född 1967) hävdat att någon kausal länk mellan tobaksrökning och lungcancer inte kunnat påvisas, då kan det finnas anledning att ifrågasätta dennes omdöme och iaktta extra försiktighet med att ta personen på allvar i andra naturvetenskapliga frågor.
Av de skäl som här skisserats är alltså ett visst mått av granskning av budbäraren oundgängligt. Då händer det naturligtvis ibland att granskningen utfaller till budbärarens nackdel - att denne befinnes opålitlig. En sådan granskning kan då bli misstänkt likt ett så kallat ad hominem-argument, men förutsatt att de basala kriterierna sanning och relevans är uppfyllda så kan jag inte se att det skulle vara något fel i sig med ett sådant ad hominem.
2. Exemplet Freeman Dyson
Som ett exempel vill jag tillämpa det slags granskning jag här diskuterat på fysikern och matematikern Freeman Dyson, som på senare år kommit ut som så kallad klimatskeptiker. Dyson, född 1923, är en av världens mest meriterade nu levande fysiker, och har gjort avgörande insatser inom bland annat kvantfältteori och fasta tillståndets fysik. Han personifierar på ett i mångt och mycket beundransvärt vis det slags forskare som aldrig varit intresserad av att stänga in sig i det vetenskapliga elfenbenstornet, utan ständigt visat stort samhällsengagemang - särskilt (liksom så många andra fysiker efter Manhattanprojektet) i diskussioner om fred och kärnvapen. För en bred publik är han känd bland annat för läsvärda böcker som Disturbing the Universe (1979) och The Scientist as Rebel (2006) - läsvärda inte minst tack vare hans enastående förmåga att tänka i nya banor.
Allt detta tycker jag tyder på att det kan vara värt att lyssna på vad han har att säga då han träder fram som klimatskeptiker. Desto större blir besvikelsen av att ta del av en färsk epost-intervju med Dyson i den brittiska dagstidningen The Independent. Trots att Dyson här får chansen att lägga ut texten och motivera sina ställningstaganden i klimatfrågan, så vägrar han att gå in i konkreta sakdiskussioner, utan nöjer sig med att leverera vaga påståenden som "the climate of the earth is an immensely complicated system and nobody is close to understanding it" och "the experts are deluded because they have been studying the details of climate models for 30 years and they come to believe the models are real. After 30 years they lose the ability to think outside the models" - floskler som vilken stockholmsinitiativsgubbe som helst skulle kunna häva ur sig.
Här skulle jag kunna sätta punkt med konstaterandet att Dyson uppenbarligen inte har något på fötterna i sin kritik mot klimatvetenskapen, och därför lugnt kan ignoreras. Men jag måste erkänna att jag har svårt att frigöra mig från den lite auktoritetstrosinfluerade tanken att när en så genial tänkare och vetenskapsman som Dyson anser sig ha skäl att döma ut klimatvetenskapen, då måste det väl finnas något slags substans i dessa skäl, som i så fall är värda att ta del av. Jag backar därför ett par år, och hittar en essä av Dyson, publicerad 2008 i ärevördiga tidskriften New York Review of Books, med rubriken The Question of Global Warming. Denna visar sig vara avsevärt intressantare än The Independent-intervjun, och ger viktiga ledtrådar angående vad som verkar vara grunden för Dysons klimatskepsis.
Essän i NYRB tar formen av en recension av två böcker om klimatekonomi och klimatpolitik, men trogen såväl sin egen vana som NYRB:s intellektuella tradition väljer Dyson att ta detta som avstamp för en del egna reflektioner och utvikningar. Hans centrala budskap grundar sig i den starka teknikoptimism som genomsyrat mycket av hans skriverier genom åren.3 Om nu atmosfärens ökande koldioxidhalt är ett allvarligt problem, så kan vi enligt Dyson vara förvissade om att vi med hjälp av framtida teknologi kommer att kunna sänka halten till önskad nivå. Den teknologi han anbefaller är genetiskt modifierade träd, med egenskapen att de fångar in stora mängder koldioxid ur luften, vars kol de via rotsystemen dumpar under jord. Han skriver att han betraktar det som "likely that we shall have 'genetically engineered carbon-eating trees' within twenty years, and almost certainly within fifty years".4 Konsekvensen, om detta är riktigt, är att stigande koldioxidhalt och global uppvärmning inte är något bra argument för att vi idag skall bromsa vår fossilbränsleförbränning.
Vad beträffar Dysons uppfattning om klimatvetenskapen kan en tydlig glidning mellan 2008 och 2011 mot ökad skepsis skönjas i NYRB-essän och The Independent-intervjun. I NYRB-essän pekar han på Keeling-kurvan (som beskriver mätningar av luftens koldioxidhalt från slutet av 50-talet och framåt) som ett konklusivt tecken på mänsklig klimatpåverkan, men i intervjun nöjer han sig med ett skeptiskt "maybe". Vad som ligger bakom denna glidning är inte lätt att veta säkert, men följande händelseförlopp förefaller inte orimligt att tänka sig: Dysons teknikoptimistiska argument mot behovet av minskade växthusgasutsläpp togs naturligtvis emot med entusiasm i klimatskeptiska kretsar. Liksom alla vi andra är Dyson knappast okänslig för positiva reaktioner och beröm, varför han kom att känna ökad sympati för klimatskeptikerna och deras argument. Till glidningen bidrog möjligen också att den underdog-stämpel som klimatskeptiker har i vetenskapssamhället kan ha appellerat på Dyson, som utöver sin visionära teknikoptimism även mer allmänt är synnerligen förtjust i att sticka ut hakan och gå emot etablerade uppfattningar.
Som ett exempel på det senare kan nämnas Dysons entusiastiska förord till astrofysikern Thomas Golds bok The Deep Hot Biosphere från 1999, som för fram minst sagt kontroversiella teorier om att jordens heta innandöme skulle krylla av liv, och att det vi kallar fossila bränslen inte alls har fossilt biologiskt urprung utan geologiskt och dessutom finns i mängder som praktiskt taget är outsinliga. Eller betrakta följande sjövilda stycke ur en text som Dyson publicerade 2004, där hänvisningen till kvantmekaniken inte står kvantmystiker och charlataner som Gary Zukav och Fritjof Capra långt efter:
För snart två år sedan publicerade jag på den här bloggen några reflektioner kring svårigheten att skilja mellan sak och person i klimatdebatten. Jag valde rubriken Dessa fördömda personangrepp. Ordvalet kan möjligen ha varit oklokt, ty alltsedan dess har det då och då dykt upp antydningar i den svenska klimatförnekosfären om att jag skulle vara en försvarare av tanken att det är OK med personangrepp i betydelsen att kasta vad för slags skit som helst på sina meningsmotståndare,1 och att jag skulle ha hävdat detta i sagda bloggpost. Den som emellertid bemödar sig med att läsa vad jag faktiskt skrev i bloggposten kan se att jag med bestämdhet hävdar motsatsen, men sedan nyanserar resonemanget, bl.a. med att det måste vara tillåtet att påpeka och påvisa när en debattör argumenterar ohederligt eller rentav far med osanning - även om det för med sig att debattören ifråga därmed hamnar i dålig dager. Med en dåres envishet vill jag nu återkomma till ämnet och försöka förklara, från en lite annan utgångspunkt, min syn på det problematiska förhållandet mellan sak och person.
Låt mig ta avstamp i biologen och vetenskapseteoretikern Massimo Pigliuccis bok Nonsense on Stilts, som jag nyligen recenserade i tidskriften Notices of the American Mathematical Society. I sin bok tar sig Pigliucci an det ambitiösa projektet att försöka hjälpa lekmannen att navigera rätt när det gäller att skilja den trovärdiga vetenskapen från de budskap som i själva verket är strunt utklätt till vetenskap. Boken spänner över ett brett spektrum av vetenskapsområden, men ett viktigt exempel är givetvis frågan om vad man skall tro respektive inte tro på i dagens vildvuxna debatt om var klimatvetenskapen står i frågan om antropogen global uppvärmning.
Pigliucci bjuder på en vindlande framställning av exempel och fallstudier, jämte både vetenskapshistoriska och vetenskapsfilosofiska resonemang. När han till slut skall sammanfatta sina råd till lekmannen om hur man, i exempelvis det stora media- och internetbruset, skiljer vetenskap från strunt är det påtagligt hur stark betoning han lägger på att bedöma avsändarens trovärdighet, snarare än att enbart dissekera de påstått vetenskapliga resonemangen i sig. Detta innebär ett långtgående inslag av något som liknar auktoritetstänkande, vilket kan synas otillfredsställande.
Men om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av sådant auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst.
När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.
Ett första steg kan vara att se till vem som har förankring och meritering inom vetenskapen - och då helst på relevanta områden. Detta är dock givetvis långt ifrån något ofelbart kriterium. Minst lika viktigt är därför att se efter varifrån debattörerna hämtar sina påståenden - det är en väldig skillnad på om de kommer från den peer review-granskade vetenskapliga litteraturen, jämfört med om de inte kan spåras längre än till bloggosfärens vildvuxna ekokammare. Att spåra uppgifternas ursprung kan dock vara en alltför grannlaga och tidsödande uppgift för den enskilde lekmannen att utföra själv2, varför ytterligare andra kriterier kan vara viktiga. Hit hör att påminna sig vad debattören har för track record när det gäller att visa prov på exempelvis hederlighet och gott omdöme i tidigare vetenskapliga och andra sammanhang. Om personen ifråga exempelvis tagit avstånd från evolutionsbiologin till förmån för kreationismen, eller någon gång under min livstid (jag är född 1967) hävdat att någon kausal länk mellan tobaksrökning och lungcancer inte kunnat påvisas, då kan det finnas anledning att ifrågasätta dennes omdöme och iaktta extra försiktighet med att ta personen på allvar i andra naturvetenskapliga frågor.
Av de skäl som här skisserats är alltså ett visst mått av granskning av budbäraren oundgängligt. Då händer det naturligtvis ibland att granskningen utfaller till budbärarens nackdel - att denne befinnes opålitlig. En sådan granskning kan då bli misstänkt likt ett så kallat ad hominem-argument, men förutsatt att de basala kriterierna sanning och relevans är uppfyllda så kan jag inte se att det skulle vara något fel i sig med ett sådant ad hominem.
2. Exemplet Freeman Dyson
Som ett exempel vill jag tillämpa det slags granskning jag här diskuterat på fysikern och matematikern Freeman Dyson, som på senare år kommit ut som så kallad klimatskeptiker. Dyson, född 1923, är en av världens mest meriterade nu levande fysiker, och har gjort avgörande insatser inom bland annat kvantfältteori och fasta tillståndets fysik. Han personifierar på ett i mångt och mycket beundransvärt vis det slags forskare som aldrig varit intresserad av att stänga in sig i det vetenskapliga elfenbenstornet, utan ständigt visat stort samhällsengagemang - särskilt (liksom så många andra fysiker efter Manhattanprojektet) i diskussioner om fred och kärnvapen. För en bred publik är han känd bland annat för läsvärda böcker som Disturbing the Universe (1979) och The Scientist as Rebel (2006) - läsvärda inte minst tack vare hans enastående förmåga att tänka i nya banor.
Allt detta tycker jag tyder på att det kan vara värt att lyssna på vad han har att säga då han träder fram som klimatskeptiker. Desto större blir besvikelsen av att ta del av en färsk epost-intervju med Dyson i den brittiska dagstidningen The Independent. Trots att Dyson här får chansen att lägga ut texten och motivera sina ställningstaganden i klimatfrågan, så vägrar han att gå in i konkreta sakdiskussioner, utan nöjer sig med att leverera vaga påståenden som "the climate of the earth is an immensely complicated system and nobody is close to understanding it" och "the experts are deluded because they have been studying the details of climate models for 30 years and they come to believe the models are real. After 30 years they lose the ability to think outside the models" - floskler som vilken stockholmsinitiativsgubbe som helst skulle kunna häva ur sig.
Här skulle jag kunna sätta punkt med konstaterandet att Dyson uppenbarligen inte har något på fötterna i sin kritik mot klimatvetenskapen, och därför lugnt kan ignoreras. Men jag måste erkänna att jag har svårt att frigöra mig från den lite auktoritetstrosinfluerade tanken att när en så genial tänkare och vetenskapsman som Dyson anser sig ha skäl att döma ut klimatvetenskapen, då måste det väl finnas något slags substans i dessa skäl, som i så fall är värda att ta del av. Jag backar därför ett par år, och hittar en essä av Dyson, publicerad 2008 i ärevördiga tidskriften New York Review of Books, med rubriken The Question of Global Warming. Denna visar sig vara avsevärt intressantare än The Independent-intervjun, och ger viktiga ledtrådar angående vad som verkar vara grunden för Dysons klimatskepsis.
Essän i NYRB tar formen av en recension av två böcker om klimatekonomi och klimatpolitik, men trogen såväl sin egen vana som NYRB:s intellektuella tradition väljer Dyson att ta detta som avstamp för en del egna reflektioner och utvikningar. Hans centrala budskap grundar sig i den starka teknikoptimism som genomsyrat mycket av hans skriverier genom åren.3 Om nu atmosfärens ökande koldioxidhalt är ett allvarligt problem, så kan vi enligt Dyson vara förvissade om att vi med hjälp av framtida teknologi kommer att kunna sänka halten till önskad nivå. Den teknologi han anbefaller är genetiskt modifierade träd, med egenskapen att de fångar in stora mängder koldioxid ur luften, vars kol de via rotsystemen dumpar under jord. Han skriver att han betraktar det som "likely that we shall have 'genetically engineered carbon-eating trees' within twenty years, and almost certainly within fifty years".4 Konsekvensen, om detta är riktigt, är att stigande koldioxidhalt och global uppvärmning inte är något bra argument för att vi idag skall bromsa vår fossilbränsleförbränning.
Vad beträffar Dysons uppfattning om klimatvetenskapen kan en tydlig glidning mellan 2008 och 2011 mot ökad skepsis skönjas i NYRB-essän och The Independent-intervjun. I NYRB-essän pekar han på Keeling-kurvan (som beskriver mätningar av luftens koldioxidhalt från slutet av 50-talet och framåt) som ett konklusivt tecken på mänsklig klimatpåverkan, men i intervjun nöjer han sig med ett skeptiskt "maybe". Vad som ligger bakom denna glidning är inte lätt att veta säkert, men följande händelseförlopp förefaller inte orimligt att tänka sig: Dysons teknikoptimistiska argument mot behovet av minskade växthusgasutsläpp togs naturligtvis emot med entusiasm i klimatskeptiska kretsar. Liksom alla vi andra är Dyson knappast okänslig för positiva reaktioner och beröm, varför han kom att känna ökad sympati för klimatskeptikerna och deras argument. Till glidningen bidrog möjligen också att den underdog-stämpel som klimatskeptiker har i vetenskapssamhället kan ha appellerat på Dyson, som utöver sin visionära teknikoptimism även mer allmänt är synnerligen förtjust i att sticka ut hakan och gå emot etablerade uppfattningar.
Som ett exempel på det senare kan nämnas Dysons entusiastiska förord till astrofysikern Thomas Golds bok The Deep Hot Biosphere från 1999, som för fram minst sagt kontroversiella teorier om att jordens heta innandöme skulle krylla av liv, och att det vi kallar fossila bränslen inte alls har fossilt biologiskt urprung utan geologiskt och dessutom finns i mängder som praktiskt taget är outsinliga. Eller betrakta följande sjövilda stycke ur en text som Dyson publicerade 2004, där hänvisningen till kvantmekaniken inte står kvantmystiker och charlataner som Gary Zukav och Fritjof Capra långt efter:
- I am suggesting that paranormal mental abilities and scientific method may be complementary. The word 'complementary' is a technical term introduced into physics by Niels Bohr. It means that two descriptions of nature may both be valid but cannot be observed simultaneously. The classic example of complementarity is the dual nature of light. In one experiment light is seen to behave as a continuous wave, in another experiment it behaves as a swarm of particles, but we cannot see the wave and the particles in the same experiment. Complementarity in physics is an established fact. The extension of the idea of complementarity to mental phenomena is pure speculation. But I find it plausible that a world of mental phenomena should exist, too fluid and evanescent to be grasped with the cumbersome tools of science.
Jag vill påstå att när en forskare som (hur vetenskapligt välmeriterad han än må vara) tillåter sig att häva ur sig den här sortens spekulationer, går ut och på vaga grunder påstår att en hel vetenskap - som i detta fall klimatforskningen - är ute och cyklar, då räcker det inte att ta påståendet med en nypa salt. Flera skopor anbefalles.
Fotnoter
1) En sådan "i krig och klimatdebatt är allt tillåtet"-inställning tar jag i själva verket å det bestämdaste avstånd ifrån. Ett extremt exempel på vad jag naturligtvis inte finner godtagbart är det slags pennalism som tillåts och till och med uppmuntras på klimatförnekarbloggen The Climate Scam, men som vi tack vare att vi tillämpar kommentarsmoderering är förskonade ifrån här på UI.
2) Han kan naturligtvis lyssna till andra som gör den granskningen, men därmed har han inte löst tillitsproblemet utan bara flyttat det ett steg.
3) Bland annat har Dyson skrivit mycket om framtida kolonisation av rymden, och han har givit upphov till det fantasieggande begreppet Dyson-sfär. Tanken bakom Dyson-sfären är att varje tillräckligt högteknologisk civilisation (inklusive vår egen) för eller senare kommer att bestämma sig för att de vill utnyttja rubb och stubb av det energiflöde som deras stjärna erbjuder, och därför bygga en gigantisk sfär, med stjärnan i centrum och med lämplig radie i eller utanför planetsystemet, på insidan täckt med någon form av solpaneler eller biologisk motsvarighet. I vårt sökande efter intelligent liv i världsrymden borde vi enligt Dyson leta efter källor till det slags långvågig värmestrålning som termodynamikens lagar dikterar måste läcka ut från en sådan sfär.
4) Min egen syn på detta är att det mycket väl kan hända att Dyson har rätt, man att det också kan hända att han har fel. Vi behöver vara ödmjuka inför det faktum att det är extremt svårt att förutsäga framtida teknologiutveckling på mer än något enstaka årtiondes sikt, och det vore våghalsigt och fel att sätta det framtida klimatet i pant på något vi tror att vi skall kunna uppfinna i framtiden. (Dyson uttrycker ibland klädsam ödmjukhet, på tvärs mot den tvärsäkerhet han uttalar i det aktuella fallet. I sin bok The Sun, the Genome and the Internet från 1999 medger han att hans framgångar med att förutsäga framtiden varit blandade, men säger samtidigt i en ofta citerad fras att "it is better to be wrong than to be vague".)
