Soares 2010: en riktigt dålig artikel

GISTEMP global temperaturanomali land+hav (månadsvis)

CO2 från Mauna Loa

En artikel av den brasilianske geologen Paulo Cesar Soares i den alldeles nya tidskriften

International Journal of Geosciences (Volume 01, Number 03, Nov. 2010) har fått en del uppmärksamhet i förvillosfären, bl a på Newsmill av Stockholmsinitiativets professor i vetenskapsteori Ingemar Nordin.

Artikeln har titeln "Warming Power of CO2 and H2O: Correlations with Temperature Changes" och den kommer till slutsatsen att "CO₂ har inget orsakssamband med global uppvärmning och är inte tillräckligt kraftfullt för att orsaka de historiska förändringar i temperatur som observerades."

Så är det här något att ta på allvar? Varningsklockorna ringer redan innan man läser artikeln. Tidskriften är alldeles ny, och en sökning på Google Scholar lyckas inte hitta några tidigare klimatrelaterade publikationer av Soares. Det mesta är årtionden gamla geologi-artiklar.

När man börjar läsa artikeln blir det inte bättre. Första meningen lyder: "Climatic studies have reported dramatic and threatening environmental changes mainly what is known as global warming." På den vägen fortsätter det. Och det handlar inte bara om språket (som i viss mån kan ursäktas med att Soares modersmål är portugisiska), utan generellt är artikeln mycket illa skriven. Man sitter rent av och undrar huruvida den överhuvudtaget har genomgått någon slags granskning. Någon slags genomgång av litteratur om klodioxidens temperaturpåverkan saknas, och det är anmärkningsvärt.

När man tittar på Soares metod så är det lika illa. Soares har tittat på förändringar i temperatur (dT) och förändringar i atmosfärens CO₂ (dCO2), och hur de korrelerar med varandra med viss tidsfördröjning (månader eller år). Det här är svagheten i Soares metod (något förenklat).

dT och dCO2 påverkar varandra ömsesidigt, men de påverkas också av andra faktorer.

dCO2 består dels av en jämn och stadig positiv komponent pga fossil förbränning mm, och dels kortsiktiga CO₂-fluktuationer orsakade av temperaturfluktuationer. En sådan variation som syns tydligt i CO₂-kurvan ovan är "andningen" mellan upptaget under sommarens grönska på norra halvklotet och utsläppen under vinterhalvårets förmultning. Därför finner Soares att dCO2 följer dT.

dT består av dels en långsam ökning orsakad av dCO2 i atmosfären där variationerna är återkopplingar från tidigare dT, och dels betydligt större fluktuationer beroende på andra faktorer såsom ENSO, vulkaner och solcykeln. De senare kommer att överväldiga de förra. Dessutom syns signalen från den jämna och långsiktiga dCO2 till den långsiktiga dT knappast alls med tidsfördröjning på några månader eller år. Därför hittar Soares metod inte korrelationen från dCO2 till dT. Den dränks i "bruset" från de andra faktorerna.

Alltså: Soares har använt en metod som inte klarar av att hitta hur dCO2 påverkar dT, eftersom denna påverkan varierar för lite och dT påverkas av så mycket annat. Likväl drar han långtgående (och felaktiga) slutsatser.

Soares artikel skulle aldrig ha kunnat publiceras i en seriös vetenskaplig tidskrift. Artikeln saknar vetenskapligt värde och hör bara hemma i papperskorgen. Men det som gör artikeln otjänlig för vetenskapligt bruk är också det som gör den användbar för klimatförvillare. Det är därför som professor Ingemar Nordin för fram den när han hävdar att det "ständigt kommer nya artiklar som är publicerade i välrenommerade vetenskapliga tidskrifter och som kritiserar de hypoteser som FN:s klimatpanel (IPCC) för fram i sitt slutdokument."

Men hur kan vi då veta att CO₂ påverkar temperaturen? Det mest grundläggande skälet är att vi känner till den fysikaliska mekanismen bakom, och vi kan beräkna storleken på dess effekt. CO₂-molekylen (och andra växthusgasmolekyler) har en form som gör att den absorberar IR-strålning som kommer från markytan, vilken i sin tur har värmts upp av solstrålning. Det är vissa specifika frekvenser det rör sig om. Den extra energin i CO₂-molekylen kan sedan antingen överföras till andra molekyler genom kollision, eller emitteras (utstrålas) i godtycklig riktning. Detta påverkar den radiativa överföringen i atmosfären och leder till att mer energi stannar på jorden (c:a 4 W/m² för en fördubbling av CO₂-halten.) Därför stiger temperaturen, vilket leder till ökad utgående värmestrålning till dess jorden energibalans är återställd igen (detta sker vid c:a 1,2 graders ökning för 4 W/m2). Ovanpå detta kommer sedan olika återkopplingar, såsom vattenånga, vilket förstärker den effekten till en så där 2 - 4,5 grader. Dessa återkopplingar är inte specifika för CO₂ utan gäller även för andra faktorer som påverkar temperaturen.

Vi kan faktiskt se effekten av ökade växthusgaser genom att titta på förändringar i IR-strålningen som lämnar atmosfären till rymden och IR-strålningen som når markytan från atmosfären. Bilden nedan (Harries m fl 2001) är ett exempel på det förra.

Skillnad i utgående IR-strålning 1970 till 1997 april-juni, centrala Stilla havet.. Klicka på bilden för en förklaring.

Tittar vi på kurvorna för temperatur och CO₂ i börja på inlägget så ser vi dessutom att både temperatur och CO₂ stiger på lång sikt, vilket stämmer överrens med vad vi vet om den fysikaliska mekanismen.

Om Soares slutsats hade varit korrekt, så hade den alltså varit en gigantisk vetenskaplig sensation som hade omkullkastat mycket av det vi vet om växthusgaser i atmosfären. Men det är den inte, utan hans artikel är skräp och tidskriften där den publicerades har visat sig vara en avstjälpningsplats för artiklar som är för dåliga för att publiceras i seriösa tidskrifter.

Detta var hårda ord om artikeln och om tidskriften, men det finns en lärdom att dra av det här. Alla vetenskapliga tidskrifter är inte likvärdiga. Framför allt finns det ett par tidskrifter, såsom Energy & Environment, som har en tendens att släppa igenom artiklar av mycket bristfällig kvalitet. Så om någon kommer dragande med en paradigmomstörtande artikel från någon obskyr tidskrift så bör man förhålla sig extra skeptisk.