Miljöns ofrivilliga talibaner

De flesta av oss bidrar till att djurarter nu dör ut snabbare än någonsin. Vi menar inget illa, men resultatet är en katastrof.

Den 2 mars 2001 påbörjade talibanerna förstörelsen av två gigantiska Buddhastatyer i Bamiyan, Afghanistan. Buddhorna, som hade karvats ut ur en bergssida på 500-talet, motstod länge försöken till vandalisering. I dagar besköt man statyerna med flygvärnskanoner och annat artilleri. Man apterade antitankminor vid buddhornas fötter så att nedfallande stenar från artilleribeskjutningen skulle utlösa dem och orsaka ännu större förstörelse. Man firade ner talibaner som apterade dynamit i hålrum inne i buddhorna. Till slut sköt man med raketgevär ner det som fanns kvar.

I dag är statyerna nästan helt demolerade. Den här förskräckande vandalismen orsakade vanmäktig ilska hos många. De mer än 1 400 år gamla statyerna var inte talibanernas att bestämma över, tyckte man, utan de utgjorde en del av mänsklighetens gemensamma historia. Ett Unescoprojekt pågår nu för att försöka bygga upp statyerna igen.

Samtidigt som några miljoner kronor slussas till detta återuppbyggnadsprojekt pågår en annan sorts vandalisering hela tiden i bakgrunden: tusentals djur- och växtarter hotas av utdöende på grund av mänsklig verksamhet runtom hela jordklotet. På den senaste listan över utrotningshotade arter rapporterar Internationella naturvårdsunionen (IUCN) om en utvärdering av 5 506 däggdjursarter varav hela 25 procent har sin existens hotad. IUCN uppskattar vidare att detsamma gäller ungefär 13 procent av drygt 10 000 fågelarter, medan det för amfibier handlar om ungefär 40 procent av drygt 7 000 arter. Så fortsätter det, för reptiler, fiskar, mollusker, växter…

Varje art på IUCN:s rödlista har en egen, unik utvecklingslinje – de flesta sedan hundratusentals eller flera miljoner år. De tillhör jordens gemensamma historia. Vilket ansvar har vi för dessa arter? Är inte varje art som dör ut på grund av mänsklig påverkan ett minst lika stort brott som talibanernas vandalism? Skillnaden är bara att historien som vi nu raderar ut inte är 1 400 år gammal – utan miljontals år.

”Fast arter har ju alltid dött ut!” Det är standardinvändningen. Trots att detta är sakligt korrekt är den irrelevant. Det vi upplever i dag är något helt annat än normalt – det är som att jämföra talibanernas statysprängningar med långsam erosion.

Utdöendehastigheten beräknas i den senaste uppskattningen (Science 30 maj 2014) vara ungefär tusen gånger så stor som den naturliga utdöendehastigheten. Det handlar om en långsam, nästan omärkbar process för varje enskild människa, men en oerhört snabb process för vår planet. År 1900 beräknas den samlade biomassan för domesticerade arter ha varit 180 miljoner ton – år 2000 var den uppe i hela 620 miljoner ton. Biomassan för landlevande vilda däggdjur har under samma tid sjunkit till 40 miljoner ton – drygt 6 procent av den för domesticerade djur. Forskare rapporterade 2012 att över hälften av planetens landyta har modifierats av mänskligheten.

Dront (Raphus cucullatus). En icke-flygande fågel endemisk för Mauritius. Dronten hade inga naturliga fiender och var därför orädd, något som blev artens undergång. Den sista rapporten om dronter är skriven 1662 av en skeppsbruten holländare som berättar om hur man kunde fånga dronter med händerna till mat. EDWARD'S DODO, MÅLAD AV ROELANT SAVERY 1626.

Vi människor är helt enkelt en ekologisk katastrof. Vi har så stor inverkan på jordklotet att forskare nu har föreslagit att namnge den nutida geologiska epoken efter oss – antropocen. Försvinnanden av så många arter som nu sker har endast inträffat fem gånger tidigare i jordens historia – till exempel då en stor meteorit orsakade dinosauriernas utdöende.

Är vi då alla miljötalibaner? Hur kan vi vandalisera jordklotet på det här sättet? Nej, vi är inte alla talibaner. Det finns förstås människor som anser att mänskliga ekonomiska hänsyn ska ha företräde framför utdöenderisk och habitatförstöring, att prioritet alltid ska ges till ekonomisk utveckling och att miljontals år av unik utveckling därför kan tillåtas bli utplånade. Människor som medvetet gör den typen av prioriteringar kan man mycket väl jämföra med talibanerna.

Men vi andra vill inget illa. Det är inte på grund av ondska vi släpper ut växthusgaser som resulterar i global uppvärmning. Det är inte för att vi vill orsaka skada som vi köper varor som producerats på ett sätt som skövlar miljön på andra sidan jordklotet. Det är givetvis inte för att vi hatar naturen som vi gör den illa. Vi bara lever våra liv – och så får det dessa förödande konsekvenser.

Det är det här som gör miljöfrågan så paradoxal. De flesta av oss anser nog att om vi skaffat oss något på ett regelmässigt sätt, så finns inga uppenbara etiska problem ­– har vi råd att betala för det är det vårt. Har man råd att flyga till Bryssel och tillbaka varje dag är det knappast omoraliskt, tänker vi. Samma sak med samhället i stort – det vi tillsammans skaffat oss enligt regelboken tillhör oss. Och vårt nuvarande samhälle har ju mestadels kommit till på ett helt legitimt sätt. Vi har bara utökat vårt levnadsutrymme, utan onda avsikter.

Fast goda avsikter är inte samma sak som goda följder. Ibland har även helt uppriktiga och moraliskt goda beteenden oönskade och rentav omoraliska konsekvenser. Så är fallet med människans roll på jorden. I den mån vi agerar som talibaner gentemot jordens biologiska mångfald, är de flesta av oss ofrivilliga talibaner. Vi menar inget illa ­– ändå blir det fel.

Vi kan dock inte längre komma undan med ursäkten att vi inte vet vad vi ställer till med. Vetenskapen är glasklar – vi människor utgör för närvarande en ekologisk farsot. Så behöver det dock inte vara. Jorden är ännu inget konkursbo som behöver plundras på sina sista tillgångar.

Frågan vi måste ställa oss är därför denna: Vill vi verkligen utrota så många arter som vi gör? Om svaret är ja, så kan vi fortsätta som nu. Men om svaret är nej, bör vi genast vidta åtgärder för att stoppa massutdöendet – det handlar mycket om att tänka efter, räkna med de ekologiska konsekvenserna vid beslutsfattande och låta vandalisering av naturen kosta pengar.

För du som läser detta vill väl inte vara en miljötaliban?





Texten är även publicerad i senaste Sans magasin.

Klimatförändringar och biodiversitet

Gyllene padda, Bufo periglenes, observerad för första gången 1964 och för sista gången 1989, och nu ansedd som utdöd. Bilden från Wikipedia.

Klimat och biodiversitet (biologisk mångfald) hänger intimt ihop. Att olika regioner har olika klimat är kanske den främsta orsaken till jordens stora biodiversitet: olika klimat ställer olika krav på organismer och skapar olika biotoper, från tropiska regnskogar till arktiska tundror; från tropiska korallrev till istäckta polarhav.

De nu pågående klimatförändringarna påverkar olika arters utbredning. Allt eftersom det blir varmare så tenderar arter att flytta sin utbredning norrut (eller söderut på södra halvklotet), eller ibland mot högre höjder eller, för havslevande organismer, mot större djup där det är kallare.  Inte alla arter flyttar på sig, och de som flyttar på sig gör det olika långt. Men metastudier visar på ett tydligt mönster: 80-90% av arter som ändrar på sin utbredning gör det mot kallare områden, d v s i riktning mot polerna eller uppåt.

Samtidigt förändras även många arters tidsmönster, t ex vilken tid på året växter blommar eller fäller sina löv, när olika fågelarter lägger ägg och när äggen kläcks, när insektsägg kläcks. Precis som för utbredningen så sker detta olika för olika arter. Arter som t ex går efter antalet soltimmar ändrar inte alls på sina tidsmönster, medans arter som går efter temperaturen på olika sätt ofta påverkas, och olika mycket.

Så då är allt frid och fröjd? Det är väl bara för arterna att flytta på sig och/eller ändra sina tidsmönster allt eftersom det blir varmare? Så enkelt är det inte: de olika arterna existerar inte i isolering. De är beroende av varandra på många olika sätt: som boplatser, som föda, som värdar för parasiter, som pollinatörer eller fröspridare, och som symbiotiska partners. Dessutom konkurrerar många arter om samma resurser. Det senare är inte minst viktigt: många arter skulle i princip kunna överleva i områden med andra klimatförhållanden är där vi nu finner dem, men i dessa områden finns det bättre anpassade konkurrenter. Dessa beroenden innebär att en ändrad utbredning eller ändrade tidsmönster för en art kan få konsekvenser även för andra arter.  Ett exempel är den svartvita flugsnapparen, som matar sina nykläckta ungar med fjärilslarver från arter som frostfjärilen. Forskare i Holland har observerat att tiden när flugsnapparens ägg kläcks tidigareläggs med 5 dagar/decennium. Men fjärilslarvernas kläckning tidigareläggs ännu mer inom vissa områden, med 7,5 dagar/decennium. Flugsnapparepopulationerna i dessa områden har minskat med så mycket som 90%. Flugsnapparna är flyttfåglar, men deras ankomsttid på våren har inte ändrats, vilket till råga på allt har lett till att de varma år tvingas lägga sina ägg för sent. Samtidigt har frostfjärilarna sina egna problem: de ekar vars knoppar larverna äter av har inte tidigarelagt sin knoppningstid lika mycket, så larverna kläcks ofta för tidigt för att få den föda de behöver. Flugsnapparnas och frostfjärilarnas problem är alltså inte att de inte tål den ökande värmen i sig: i stället är det att den ökande värmen rubbar de beroenden som finns mellan arterna och därmed gör det svårare för dem att överleva.

Men det finns också arter som drabbas direkt av det ändrade klimatet. Den gyllene paddan, avbildad här ovan, levde på bergsluttningar i Costa Rica. Det varmare klimatet ledde till att molnbasen som brukade täcka de bergskogar där paddorna frodades flyttades högre upp, och paddorna utsattes för allt längre perioder utan den dimma som höll deras skinn fuktigt. Nu anses den gyllene paddan vara utdöd. För andra amfibier är hotet mer indirekt. Harlekingrodorna i Central- och Sydamerika har t ex drabbats av en dödlig svampinfektion som frodas i det förändrade klimatet, med varmare nätter men svalare dagar på grund av ökad molnighet. 30 av sammanlagt 113 kända arter misstänks vara utdöda, och många andra arter har minskat kraftigt. Det finns säkert också andra faktorer som har spelat in, men svampinfektionen har troligen haft en viktig inverkan.

En annan grupp djur, som dessutom är extremt viktiga från ett ekologiskt perspektiv, är korallerna. De är revbyggande nässeldjur som lever i symbios med mikroskopiska alger. Dessa alger är känsliga för värme, så när vattnet blir för varmt så lämnar de korallerna. Om algerna inte återvänder i tid så dör helt enkelt korallerna. Detta skeende kallas för "blekning", eftersom algerna ger korallerna mycket av deras färg. I samband med El Nino-tillfället 1997-1998 så förekom blekning i östra Stilla havet, för att sedan sprida sig till bl a Australien, Indiska Oceanen och Västindien. Andra blekningincidenter vid 1987-88, 1993, 2002 och 2005 sammanfaller också med El Nino. Men innan 1980-talet så förefaller blekningsincidenter inte ha varit så vanliga eller så allvarliga. Problemet är att de senaste El Nino-tillfällena skedde i hav som redan hade värmts upp, så temperaturerna blev högre än tidigare. Korallerna tillhör förmodligen de arter som är mest hotade av den globala uppvärmningen, och dessutom är de utsatta för havens försurning. Om korallreven försvinner så innebär det också en katastrof för många tusentals andra arter, bl a fiskar, mollusker och kräftdjur, som är beroende av dem. Det är som om träden skulle dö i våra skogar: många andra arter skulle också försvinna.

Klimatförändringarna är tyvärr bara ett i raden av hot mot biodiversiteten: de andra är habitatförstörelse (t ex skogsskövling), jakt och fiske (det moderna industriella fisket har varit extremt destruktivt), föroreningar och besprutning, samt spridning av invasiva arter som råttor, kaniner, och zebramusslorna som har invaderat svenska vattendrag. Av dessa hot är förmodligen habitatförstörelse det värsta, men de olika hoten samverkar också till att göra varandra värre. Så har t ex habitatförstörelsen  försämrat arters möjligheter att ändra sin utbredning när klimatet förändras.

Källa:   Richard Pearson, Driven to Extinction: The Impact of Climate Change on Biodiversity, The Natural History Museum, 2011.