Recension: Global Warming and Political Intimidation

Den forskare som i det allmänna medvetandet kommit att personifiera den så kallade hockeyklubban - vilken sätter det sena 1900-talets temperaturuppgång i relation till de senaste 1000 årens mer måttfulla temperaturvariationer - är Michael Mann. Man glömmer lätt att bakom de båda pionjärarbetena från 1998 och 1999¹ står en trio författare: Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes. Bradley är nu aktuell med boken Global Warming and Political Intimidation: How Politicians Cracked Down on Scientists as the Earth Heated Up.

I ett av bokens kapitel bjuds vi på en introduktion ("A primer") till vetenskapen bakom slutsatserna om en antropogent orsakad global uppvärmning. Kapitlet är bra skrivet, och jag gillar författarens betoning av vilken marginell roll hockeyklubban spelar i sammanhanget (tvärtemot vad som påstås i den omfattande klimatförnekarretorik med hockeyklubban i skottlinjen som förekommit). Emellertid är kapitlet ganska kort, och det duger därför inte fullt ut som alternativ till lysande introduktioner av boklängd som Spencer Wearts The Discovery of Global Warming eller David Archers Töväder. Ej heller bjuder det vana Uppsalainitiativet-läsare på särskilt mycket nytt.

Bokens stora styrka ligger snarare i beskrivningen av de politiska påtryckningar och rena trakasserier som från höga politiska positioner riktats mot Bradley och andra klimatforskare. Den läses lämpligen som en partsinlaga, och Bradley är tämligen explicit i sina negativa omdömen om de republikanska kongressledamöterna Joe Barton och James Inhofe och om andra som deltagit i mobben mot hockeyklubban i synnerhet och mot klimatvetenskapen mer allmänt.

Artiklar med aggressiv kritik mot arbetena av Mann, Bradley och Hughes hade publicerats från 2003 och framåt, men det var sommaren 2005 som kontroversen eskalerade på allvar, när de tre hockeyklubbsförfattarna erhöll likalydande brev från kongressledamot Barton, med begäran om klargöranden angående deras studier och den kritik som riktats mot dessa. Brevet är värt att läsa i dess helhet. Dess ton, och dess minst sagt vidlyftiga krav på information (som inte inskränker sig till sådant som direkt berör de båda studierna från 1998 och 1999, utan gäller allt som de tre forskarna producerat genom hela sina karriärer²), visar tydligt att Barton inte kan ha varit särskilt intresserad av att få den vetenskapliga frågan klarlagd, utan rätt och slätt var ute efter att trakassera forskarna med enorma anspråk på deras tid och arbete för att sammanställa informationen, allt i syfte att sända en tydlig skrämselsignal till klimatforskarsamhället om vad den som producerar ovälkomna forskningsresultat kan vänta sig att drabbas av.

Bartons tilltag inspirerades framför allt av artiklar av Stephen McIntyre och Ross McKitrick, och kom i sin tur att, under de år som följt, inspirera såväl klimatförnekeri som olika slags trakasserier världen över. Bradley berättar initierat om denna förfärliga utveckling, inklusive senator James Inhofes vanvettiga tilltag i februari 2010 att på diffusa grunder förespråka åtal mot sjutton klimatforskare (inklusive Mann, Bradley och Hughes) vilkas gemensamma nämnare bestod i att de korresponderat med Phil Jones vid Climate Research Unit, University of East Anglia, och därför hamnat i de beryktade "Climategate-ebreven". Bradleys skildring av dessa kontorverser, och de rent ut sagt vidriga metoder som amerikanska klimatförnekare i ledande ställning använt sig av, är mycket läsvärd.

Något som jag däremot inte gillar med boken är Bradleys tendens att, när det gäller kritik som riktats mot de egna studierna, i alltför hög grad vända taggarna utåt. Förvisso har ofantliga mängder gravt osakliga anklagelser riktats mot Bradley och hans båda medförfattare, förvisso är det med tanke på allt han tvingats utstå lätt att på ett psykologiskt plan förstå hans reaktion,³ och förvisso har senare och statistiskt mer avancerade återanalyser visat att dataanalysen i Mann-Bradley-Hughes-artiklarna från 1998 och 1999 landade i väsentligen rätt slutsatser. Likväl är delar av kritiken från McIntyre och McKitrick berättigad. Mann, Bradley och Hughes använde sig, till följd av deras ofullkomliga kunskaper i statistisk slutledningsteori, av en klart olämplig normaliseringsmetod i tillämpandet av den statistiska procedur som kallas principalkomponentanalys, något som mycket väl hade kunnat resultera i missvisande slutsatser. Jag finner det osnyggt av Bradley att försöka bagatellisera detta statistiska metodfel och, genom att jämföra det med diskrepensen mellan hans vana att låta havregrynsgröten stå 1 minut och 35 sekunder i mikrovågnsugnen kontra de 1:40 som havregrynspaketet anbefaller, framställa det hela som en smaksak (s 47).

Även Bradleys reaktion på den välbalanserade rapporten från National Research Council från 2006 med rubriken Surface temperature reconstructions for the last 2000 years är märklig. I rapporten heter det att en plausibel slutsats, baserat på Mann-Bradley-Hughes-studierna, är att "the Northern Hemisphere was warmer during the last few decades of the 20th century than during any comparable period over the preceding millennium", men också att "less confidence can be placed in the original conclusions by Mann et al. (1999) that 'the 1990s are likely the warmest decade, and 1998 the warmest year, in at least a millennium'". Om detta skriver Bradley följande.

I fould this bizarre, as nobody questions that the 1990s were at the time the warmest of the past few decades and that 1998 was undoubtedly the warmest year of that decade. If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can't have it both ways. (s 70)

Bradleys resonemang här är, såvitt jag kan se, helt på tok. Om vi t.ex., för konkretionens skull, tolkar "the last few decades" som "den gångna 30-årsperioden", så är det ju fullt möjligt att tänka sig att perioden 1969-1998 var millenniets dittills varmaste 30-årsperiod, utan att millenniets varmaste enskilda år för den sakens skull behöver ha inrtäffat under sagda avslutande 30-årsperiod.

Sammanfattningsvis vill jag om Bradleys bok säga att den visserligen, som dokument över det beklämmande och destruktiva amerikanska samtalsklimatet om klimatfrågor under 2000-talet, har stora förtjänster, men att det likväl är med blandade känslor och viss tvekan jag rekommenderar den.

Fotnoter

1) Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1998) Global scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries, Nature 392, 779-788.

Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1999) Northern hemisphere temperatures during the past milennium: inferences, uncertainties, and limitations, Geophysical Research Letters 26, 759-762.

2) Bland de extravaganta kraven i Bartons brev hittar vi t.ex. följande.

Provide the location of all data archives relating to each published study for which you were an author or co-author and indicate: (a) whether this information contains all the specific data you used and calculations your performed, including such supporting documentation as computer source code, validation information, and other ancillary information, necessary for full evaluation and application of the data, particularly for another party to replicate your research results; (b) when this information was available to researchers; (c) where and when you first identified the location of this information; (d) what modifications, if any, you have made to this information since publication of the respective study; and (e) if necessary information is not fully available, provide a detailed narrative description of the steps somebody must take to acquire the necessary information to replicate your study results or assess the quality of the proxy data you used.

3) Bradleys reaktion får mig att associera till de avslutningsord jag förra året använde i min text Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism:

Det verkligt tragiska med denna utveckling är att ”klimatskeptikerna” på detta vis kan komma att göra en självuppfyllande profetia av sin bild av klimatforskarsamhället som ett fort där man till varje pris försvarar gamla förstelnade dogmer. Ty om klimatvetenskapen konstant befinner sig under belägring finns en uppenbar risk att forskarna blir obenägna att tala fritt och öppet om de vetenskapliga osäkerheter som faktiskt finns. Vi är väl inte där än, men en del av Climategate-ebreven tyder på en växande frustration bland de uppassade klimatforskarna över det allt osakligare och aggressivare debattläget. Om en bunkermentalitet skulle utvecklas som svar på ”klimatskeptikernas” attacker så vore det enligt min mening en katastrofal utveckling. En klimatforskning med ambitionen att opartiskt söka sanningen om vår planet, och att lika opartiskt rapportera om sina fynd, har vi knappast råd att avvara.