IPCC - en mellanstatlig klimatpanel

Året var 1988 och klimatforskaren Stephen Schneider var på möte i Washington med den amerikanska vetenskapsakademien när han sprang på sin svenske kollega Bert Bolin. Bert berättade om en idé som höll på att ta form, nämligen att skapa en mellanstatlig klimatpanel för att utvärdera det vetenskapliga läget om klimatförändringarna, det som skulle bli IPCC.

-Bert, jag tycker det låter som en jättedålig idé, sa Schneider.

Vad skulle en sådan utvärdering kunna lära oss som vi inte redan vet? Vi har ju redan en hel hög med sammanställningar av det vetenskapliga läget. Det som behövs nu är att påbörja arbetet att minska utsläppen av växthusgaser. Att invänta en ny rapport, det skulle bara bli en ursäkt för politikerna att skjuta upp viktiga beslut ännu längre!

I den så kallade Charney-rapporten från 1979, producerad av Amerikanska Vetenskapsakademien, uppskattades klimatkänsligheten till 3°C ±1,5°, siffror som håller än idag. Rapporten varnade för klimatets tröghet. En klimatpolicy som bygger på att "vänta-och-se" skulle betyda att "vänta tills det är försent".

-Jo, visst har det gjorts klimatrapporter i både Australien, Storbritannien och USA och de bekräftar alla varandra i sina viktigaste slutsatser. Men hur många av dessa övertygar folk i Indien, Indonesien eller resten av världen? Vi behöver en internationell vetenskaplig grupp där så många länder som möjligt känner politiskt ägarskap. Vi behöver gå från vetenskaplig konsensus till internationell klimatpolitik!

Sagt och gjort, IPCC bildades och Bert Bolin blev dess första ordförande. Idag har IPCC totalt 195 medlemsländer. Varje medlemsland nominerar författare som är med och skriver IPCCs Assessment Reports. Den sista rapporten, AR5 från 2013/14, hade >800 författare som tillsammans representerar alla världens delar. Ytterligare experter från hela världen är med och granskar rapporterna innan de publiceras. Vilken intresserad expert som helst får granska och kommentera utkast på rapporten. Varje kommentar beaktas, dokumenteras och får ett skriftligt svar.  Dessa kommentarer och svar offentliggörs i samband med publiceringen av den slutgiltiga rapporten. Det sista utkastet, och även sammanfattningen Summary for Policymakers, får även regeringarna själva ge kommentarer på. Arbetet med rapportframställningen slutförs genom att vare regering i de 195 medlemsländerna ska godkänna rapporten. Detta sker efter en dialog mellan författarna till rapporten och representanter för alla regeringar där meningar och ordval i framförallt Summary for Policymakers manglas fram och tillbaka.

IPCCs arbete är alltså rätt speciellt. Det handlar inte bara om att göra sammanställningar av läget inom klimatvetenskapen. Sådana fanns sedan innan och de avslöjade med all önskvärd tydlighet att vi hade ett problem med global uppvärmning. Det är ett arbete präglat av öppenhet och transparens och där varje land får vara delaktigt. 

IPCC skriver inte bara Assessment Reports (sammanställningar av den samlade klimatvetenskapen) utan även Special Reports- rapporter om specifika frågor. Aktuellt just nu är rapporten Global Warming of 1.5° vars sammanfattning släppas i morgon, måndagen den 8e oktober. Syftet med rapporten är att redogöra för konsekvenserna av en global uppvärmning på 1,5°C, och jämföra dessa med en 2-gradersuppvärmning. Rapporten avhandlar också hur vi skulle kunna gå tillväga för att begränsa uppvärmningen till just 1,5°C. Tanken är att denna kunskap ska hjälpa världens regeringar att ta välinformerade beslut om skärpningar av utsläppsminskningar när de nu möts på nästa klimatmöte i Polen i december.

Bert Bolinföreläsningen 2011 av Ralph Keeling

Bland det finaste en forskare kan få postumt är en årlig föreläsning uppkallad efter sig. Än finare är att få ett forskningscentrum med sitt namn. Professor Bert Bolin har med all rätt fått båda.

Varje år sedan 2008 anordnar Bert Bolincentret för klimatforskning en årlig föreläsning öppen för allmänheten med någon av de riktigt stora inom klimatforskningen. I år var det professor Ralph Keeling som talade. Ralph Keeling är ansvarig för Scripps CO2-program som bland annat sköter de världsberömda koldioxidmätningarna på Mauna Loa sedan 1958 efter hans far David Keeling, som var den som startade och drev dessa under många år.

Föreläsningen tog avstamp i klimatvetenskapshistorien där David Keeling, Bolin och svensk-amerikanen Carl-Gustav Rossby spelat avgörande roller och inspirerat varandra, framför allt i studiet av atmosfärens och havens kemi. Under föreläsningen tog Keeling upp det allt för ofta bortglömda faktum att klimatforskarna redan på 70-talet fick huvuddragen klara för de mänskliga utsläppens påverkan på klimatet. De förutsåg i slutet av årtiondet det vi ser och har sett de senaste decennierna.

En intressant del av fördraget var beskrivningen av Keelings pågående projekt som studerar koldioxidcykeln via mätningar av syrenivån i atmosfären. Bakgrunden är behovet att studera marksänkan för koldioxid. Den extra koldioxid som tillförs genom mänsklig aktivitet tas upp till en del av haven och till en del av växtlighet på land. Årligen ökar koldioxidnivån med drygt hälften av utsläppen från fossil förbränning.¹ För havens upptag finns det väl fungerande modeller medan markupptaget är betydligt osäkrare. Detta för att det är mycket komplext att modellera världens omväxlande växtlighet och dess biologi men även då människan påverkar upptaget genom skogsavverkning och annan aktivitet som frigör koldioxid men också skogsplantering och liknande som ökar upptaget. Keelings angreppssätt är en metod att kringgå problemen med direkt analys av markupptaget.

Vid förbränning av fossila bränslen binds syre från atmosfären med kolet. Koldioxidhalten ökar och syrehalten minskar. Vid upptag i växtlighet sker det omvända, koldioxid tas ur atmosfären och syre tillsätts via fotosyntesen. I haven sker det däremot ett kemiskt upptag av koldioxid utan motsvarande syreavgång.

Alltså, om havet var den enda sänkan för koldioxid skulle syrehalten i atmosfären sjunka lika mycket som krävs för att förbränna det fossila bränslet men ju större andel som tas upp på land² desto långsammare skulle syrehalten sjunka. (Om all koldioxid från förbränningen skulle tas upp av växtlighet och inget kemiskt skulle syrehalten vara konstant.) Genom att beräkna hur mycket kol som förbränns, mäta ökningen av koldioxidhalten i atmosfären, beräkna upptaget i haven samt mäta förändringen av syrenivån kan Keeling och hans medarbetare beräkna nettot för koldioxidsänkan på land. En av svårigheterna är att förändringen av syrehalten liten jämfört med den mängd som finns i atmosfären så det ställer mycket stora krav på mätnoggrannhet. Resultaten visar att land står för ett nettoupptag av koldioxid i överensstämmelse med kolbudgetberäkningar.

Förhållande mellan syre och kväve i atmosfären uttryckt i avvikelse i miljondelar från ett standardvärde. (Källa NOAA)

Under den avslutande delen av föredraget reflekterade Keeling över klimatfrågan som ett svårt politiskt och psykologiskt problem. Ett problem där väldigt många, jordens befolkning, är berörda och där tidsskalan i så väl åtgärder och effekter är decennier.

1) En annan metod är att lägga till även bidraget av koldioxid från landanvändning. Då blir det knappt hälften av det totala bidraget som blir kvar.

2) Detta är förenklat. Även i haven tas koldioxid upp genom fotosyntes vilket tas hänsyn till i det vetenskapliga arbetet liksom att syre och kväve frigörs då haven blir varmare.