Koldioxidens återkoppling och Stockholmsinitiativets inkonsekvens

En intressant artikel har just publicerats i Nature. Den har titeln Ensemble reconstruction constraints on the global carbon cycle sensitivity to climate och är författad av David C. Frank, Jan Esper, Christoph C. Raible, Ulf Büntgen, Valerie Trouet, Benjamin Stocker & Fortunat Joos. Den kommer fram till att koldioxid-återkopplingen kan vara betydligt mindre än vad flera tidigare studier har visat.

Koldioxidåterkoppling är hur koldioxidmängden i atmosfären påverkas av temperaturen.

Koldioxid-sänkor som till exempel havet är temperaturberoende: vid högre temperatur minskar vattnets möjlighet att ta upp koldioxid vilket leder till en ökning av koldioxiden i atmosfären (om inte andra sänkor ökar i motsvarande grad). Vi kan därför räkna med en mer eller mindre stor positiv återkoppling via halten koldioxid vid temperaturändringar. Denna återkoppling är en viktig faktor vid in- och utgångarna för istider så som beskrivits här på Uppsalainitiativet tidigare. Studien av Frank et al har använt temperatur- och koldioxid-rekonstruktioner under åren 1050-1800 för att uppskatta styrkan i återkopplingen. De finner att medianen för återkopplingen är 7,7 ppm per grad vilket som sagt är lägre än vad flera nyligen gjorda studier utifrån historiska data visat. Detta är goda nyheter då det minskar risken för kraftiga temperaturökningar utöver de som våra utsläpp ger upphov till.

Hur är det då med klimatmodellerna jämfört med Frank et als studie? De har även en jämförelse i artikeln gentemot klimatmodeller med kolcykel och här är överensstämmelsen god för temperaturintervallet i under-sökningen (Se figur) vilket tyder på att de moderna klimatmodellerna inte överskattar återkopplingen från koldioxid.

Något att komma ihåg är att denna undersökning är för små temperaturvariationer i en situation som märkbart skiljer sig från dagens med koldioxidnivåer högre än under de senaste 15 miljoner åren och en förväntad temperaturökning på flera grader. Att lita på att denna undersökning ger svar på framtidens återkoppling kan ge obehagliga överraskningar.

Reaktionen på undersökningen hos Stockholmsinitiativets företrädare är intressant. I en artikel på Newsmill konstaterar Maggie Thauersköld Crusell (ivrigt påhejad av sina kolleger i kommentarsfältet) att Nature-artikeln visar att klimathotet, ”den kanske största bluffen genom tiderna”, är kraftigt överdriven. Maggie skriver:

Den stora nyheten kommer inte från en skum "förnekarblogg" eller en samling medelålders män avlönade av oljebolagen. Det är den välansedda vetenskapliga tidskriften Nature som presenterar de lugnande beskeden. Jorden och naturen tycks ha inbyggda mekanismer som motverkar att klimatet "skenar iväg", så som det ofta har påståtts. Det finns troligen inga tipping points då hela systemet havererar med katastrofala följder.

Detta vore naturligtvis goda nyheter om det stämde, men tyvärr måste man som synes ovan konstatera att artikeln inte drar de dramatiska slutsatser som Maggie Thauersköld Crusell tillskriver den. Tipping points omnämns inte ens. Det finns helt enkelt inget i artikeln som kan ligga till grund för sådana slutsatser. Och Thauersköld Crusell förklarar själv inte hur hon har kommit fram till dessa slutsatser.

Men mest uppseendeväckande är Maggie Thauersköld Crusells vurm för artikeln i ljuset av dess metoder. I Nature-artikeln beskrivs hur man har kommit fram till sin uppskattning av koldioxid-återkopplingen genom att använda:

• isborrkärnor för koldioxidnivån de senaste 1000 åren


• temperaturrekonstruktioner för de senaste 1000 åren som bygger på proxies (speciellt trädens årsringar). Dessa är kalibrerade mot temperaturserier från bland annat CRU.


• klimatmodeller

Hur kan Maggie Thauersköld Crusell omfamna denna artikel som bygger på metoder som ständigt misstänkliggörs av Stockholmsinitativet? Är denna omsvängning ett tecken på att Stockholmsintiativet håller på att gå över till den vetenskapliga sidan? Är Thauersköld Crusells felaktiga återgivande av Nature-artikeln bara en rökridå för att dölja detta förräderi? Är det kanske dags att ge Stockholmsintiativet konkurrens – att skapa en ”klimatskeptisk” grupp som håller fast vid att isborrkärnor, temperaturrekonstruktioner och klimatmodeller är strunt, bluff och båg? Dessa är frågor som vi måste ställa oss efter denna Maggie-gate!

Uppdatering: Bloggen Piprök har noterat andra intressanta effekter på Stockholmsinitiativet senaste tiden.