Roger Revelle 1980 om koldioxidproblemet

En av 1900-talets största klimatforskare i en föreläsning från 1980 om vad som var känt och inte känt om koldioxid och klimatförändring:
The Role Of The Oceans: Roger Revelle (Part One) from Climate Science TV on Vimeo.

Kort om klimatforskningens historia

Hur började allt egentligen, vem fick för sig att temperaturen på jorden är beroende av gaserna i vår atmosfär och hur länge har det forskats om växthuseffekten?

Man brukar säga att det var fransmannen Joseph Fourier som upptäckte växthuseffekten då han under 1820 talet i ett antal papper beskrev hur en atmosfär kan värma en planet. Beräkningarna var så klart inte perfekta vid detta stadium och kom att förbättras stegvis. Till kuriosa kan man tillägga att de sista viktiga pappret inte höll på att bli skrivet eftersom Fourier höll på att få pröva giljotinen under den franska revolutionen. Men han klarade sig eftersom de som anklagade honom själva bokstavligen tappade huvudena.

Svenske nobelpristagaren Svante Arrhenius stod också för en milstolpe i utvecklingen av teorin runt växthuseffekten då han 1896 skrev en artikel om hur koldioxid i atmosfären kraftigt skulle kunna förändra temperaturen på jorden. Arrhenius beräkningar visade sig senare inte helt korrekta. Artikeln hade sitt ursprung i att Arrhenius försökte utveckla en teori runt hur istider fungerar. Och även om Arrhenius beräkningar var felaktiga så skiljde inte resultaten så mycket från dags. Arrhenius uppskattade att en fördubbling av mängden koldioxid i atmosfären skulle ge en temperaturökning mellan 5 - 6 grader. Dagens beräkningar ger ett troligaste värde mellan 2 och 4,5 grader Celsius.

Men för att förstå hur växthuseffekten fungerar räcker det inte med att titta på atmosfären, förståelsen för hur koldioxid rör sig mellan hav, jord, levande organismer och atmosfären är ett måste. Först med att försöka greppa detta var Thomas Chamberlin som bland annat diskuterade vittring av berg och jord som minskar koldioxiden i atmosfären om man tittar på långa tidsförlopp. Han tittade också på effekten av återkopplingar som att ett temperaturstigande hav avger koldioxid till atmosfären och att sönderfallande organiskt material i till exempel myrar också avger koldioxid och att hastigheten av dessa förlopp är temperaturberoende.

Och när man är inne på koldioxidens kretslopp måste man också nämna Roger Revelle som beräknade att haven tar upp koldioxid mycket långsammare än vad forskarna tidigare trott. Revell var också med att starta ett forskningsprogram som Charles David Keeling ledde. Keeling påbörjade där den berömda mätserien över hur koldioxidhalten ökade i atmosfären över Mauna Loa, Hawaii.

Allt detta ledde till försök att modellera jordens klimat redan på 1960-talet och William D. Sellers och den ryske metrologen Mikhail I. Budyko brukar nämnas som föregångare inom området. Modellerna var med dagens mått väldigt enkla men med tanke på vad som fans tillgängligt i datorkraft vid den tiden ändock imponerande.

Redan på 1970 talet började åsikten om att en ökande växthuseffekt skapad av mänsklig påverkan skulle leda till en global uppvärmning dominera. Modellerna blev allt mer avancerade i takt med vad datorerna klarade av och med dagens så kallade superdatorer kommer klimatmodellerna att kunna bli än mer avancerade och detaljerade. Sverige har ganska nyligt fått en sådan superdator som bland annat ska kunna användas till klimatforskning.

IPCC har gjort den senaste sammanställningen av vad forskningen kring klimatet sagt oss fram till mitten av 2006.

(exempel på enkel modell)