Roger Revelle 1980 om koldioxidproblemet

En av 1900-talets största klimatforskare i en föreläsning från 1980 om vad som var känt och inte känt om koldioxid och klimatförändring:
The Role Of The Oceans: Roger Revelle (Part One) from Climate Science TV on Vimeo.

Konsensus inom vetenskapen

Bevis för plattektoniken: havsbottnens ålder ökar ju längre bort man kommer från oceanryggarna
(rött är ungt, blått och violett är gammalt, upp till 280 miljoner år).
ELLIOT LIM/CIRES/NOAA/NATL GEOPHYS. DATA CENT

Vetenskapshistorikern Naomi Oreskes skriver i Nature om konsensus inom vetenskapen. Hon beskriver hur konsensus utvecklades för plattektoniken, från det att Alfred Wegener lade fram sin kontroversiella kontinentaldriftsteori 1912 till det att pattektoniken blev allmänt accepterad genom upptäckten av magnetiska linjemönster på havsbottnen runt de mittoceaniska ryggarna på 1950-talet. Det fanns dock ett fåtal motståndare kvar även efter detta:

Harold Jeffreys is an intriguing example. An eminent professor of astronomy at the University of Cambridge, UK, Jeffreys rejected continental drift in the 1920s and plate tectonics in the 1970s. He believed that the solid Earth was too rigid to permit mantle convection and crustal motion. His view had a strong mathematical basis, but it remained unchanged, even as evidence to the contrary mounted.

Så här skriver Oreskes om konsensus inom vetenskapen:

Consensus emerges as scientific knowledge matures and stabilizes. With some notable exceptions, scientists do not consciously try to achieve consensus. They work to develop plausible hypotheses and collect pertinent data, which are debated at conferences, at workshops and in peer-reviewed literature. If experts judge the evidence to be sufficient, and its explanation coherent, they may consider the matter settled. If not, they keep working. History enables us to judge whether scientific claims are still in flux and likely to change, or are stable, and provide a reasonable basis for action.

Likväl så är det vanligt bland bl a "klimatskeptiker" att betrakta konsensus som något dåligt. Författaren Michael Crichton (bakom bl a Jurrassic Park) uttalade sig:

Om det är konsensus, så är det inte vetenskap. Om det är vetenskap, så är det inte konsensus. Punkt slut.

Men om man inte får ha konsensus inom vetenskapen, så blir det omöjligt och meningslöst att ägna sig åt vetenskap.

Konsensus om en vetenskaplig fråga uppstår inte på en dag. Som exemplet med plattektoniken visar så kan det krävas decennier av vetenskapligt arbete för ett konsensus att växa fram, allt eftersom nya metoder utvecklas och förfinas, nya evidens (bevis) blir tillgängliga och teorierna utvecklas. Konsensus eftersträvas inte som ett självändamål, utan uppstår ur en gemensam strävan att förstå hur naturen fungerar. För vetenskap är ett kollektivt företag, där olika forskare bidrar med olika bitar, och där man bygger vidare på vad andra forskare har funnit. En del bitar kanske inte passar ihop (och då kan det gå hett till), och en del bitar kanske visar sig vara fel, men en del kommer att visa sig hålla över tiden, och blir till en del av ett konsensus.

Konsensus uppstår alltså som en konsekvens av klara evidens. Därför är konsensus en indikation på vartåt evidensen pekar. Hade evidensen i stället pekat åt olika håll, så hade vi förmodligen funnit många forskare med avvikande uppfattningar. Konsensus innebär visserligen inte att frågan är 100% avgjord: det kan i princip framkomma nya evidens och nya teorier som bättre förklarar dem. Men att så sker är ovanligt.

Det är möjligheten att komma överens om vad evidensen innebär som gör vetenskapliga framsteg möjliga. Hade så inte varit fallet, så hade forskarna fortfarande argumenterat om huruvida jorden är rund eller platt. I ett universum som vore för kaotiskt för att man skulle kunna urskilja några regelbundenheter (eller om vi människor vore för dumma för att kunna urskilja regelbundenheter, eller om universum såg helt annorlunda ut för olika observatörer) så skulle konsensus inte kunna uppstå, och vetenskap vore omöjlig. Dessbättre så är vårt universum så regelbundet att det går att studera vetenskapligt, och konsensus går att uppnå om i alla fall en del saker. Konsensus är alltså lika viktigt som nytänkande för att vetenskapen ska kunna göra framsteg, precis som man måste både sätta ner vardera foten och lyfta den för att kunna gå.

Teorin om växthusgasernas påverkan på klimatet har en ännu längre historia än plattektoniken. Den går tillbaka till mitten av 1800-talet, och är alltså jämngammal med evolutionsteorin (en annan teori som fortfarande möter motstånd inom vissa kretsar). Spencer Wearts utmärkta online-bok The Discovery of Global Warming  beskriver hur vetenskapen om växthusgaserna och andra aspekter av klimatet utvecklades, från Tyndall och Arrhenius till IPCC. Weart har också en 10-minuters sammanfattning för den som inte har ork och/eller tid att läsa igenom en hel bok.

För den som är intresserad av konsensus inom klimatvetenskapen så rekommenderar jag denna sida hos NASA och denna sida hos Union of Concerned Scientists.

Uppdatering 2013-09-13: Oreskes essä har rört upp känslorna rejält inom vissa kretsar. Det är med viss motvilja som jag citerar Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori och skribent på "Klimatupplysningen" (sic), men vissa saker kan man bara inte låta passera:

Undrar om hon tycker att alla former av konsensusskapande, t.ex. den rörande eugeniken under 20- och 30-talen eller konsensusen kring Lysenko i Sovjetunionen, på ett bra sätt speglar hur vetenskap normalt går till?

Jag tror inte att jag behöver förklara för anständiga människor vad som är fel med Nordins kommentar. (Men Björnbom hakar glatt på.)