Inlägg
Att Storms of My Grandchildren är James Hansens debutbok är i förstone en smula förvånande, med tanke på hur etablerad han är i vetenskapssamhället och offentligheten. Han är en av världens främsta klimatforskare och chef sedan nästan 30 år tillbaka för NASA Goddard Institute for Space Studies. Sitt publika genombrott nådde han då han 1988 vittnade om klimathotet i den amerikanska senaten, och han har sedan dess i takt med klimatfrågans klättrande på den allmänna agendan kommit alltmer i rampljuset. För sin kompromisslösa principfasthet har han fått både ros och ris, och på klimatförnekarbloggar som exempelvis The Climate Scam används hans namn mer eller mindre som en svordom.
I boken får vi lära oss om klimatfrågans naturvetenskapliga grunder, med särskilt fokus på återkopplingar, strålningsbalans, koldioxidens klimatkänslighet, och slutsatser baserade på paleoklimatologiska data. Som jag förklarat i ett tidigare blogginlägg finns mycket kunskap att hämta i den gångna årmiljonens istidscykler, vilkas enorma temperaturvariationer pekar på starka positiva återkopplingar. Hansen förklarar detta betydligt mer på djupet, utan att framställningen för den sakens skull blir särskilt svårläst. Dessa istidsdata stödjer en klimatkänslighet om cirka 3 °C per fördubblad koldioxidhalt (ungefär mitt i det av IPCC angivna trolighetsintervallet [2 °C, 4,5 °C]), men Hansen betonar att i den siffran ingår bara relativt snabba återkopplingar som t.ex. vattenånga och snötäcke, medan långsammare återkopplingar, speciellt inlandsisarnas utbredning, tillkommer, vilket gör att vi långsiktigt får räkna med större temperaturhöjningar än så. Han bedömer att vi är mycket nära att sätta igång en irreversibel dynamik i Grönlands och Västantarktis isar som gör att dessa helt enkelt försvinner, och det är bl.a. därför han reviderat ner den atmosfäriska koldioxidhalt han anser kan accepteras utan alltför katstrofala risker från 450 ppm till 350 ppm – den siffra som inspirerat 350.org-rörelsen och som ligger betydligt under dagens halt om närmare 390 ppm.
Men det skall bli värre. Ytterligare relevant information finns att hämta i data från kenozoikum, den epok som sträcker sig 65 miljoner år tillbaka i tiden. Av särskilt intresse i Hansens framställning är den plötsliga temperaturhöjning - med tillhörande massutrotning - för 55 miljoner år sedan som han kallar PETM (Paleocene-Eocene Thermal Maximum). Den troligaste direkta orsaken till detta maximum är ett plötsligt1 läckage av metan från djuphavssediment, vilka innehåller långt mer metan än den i sammanhanget mer uppmärksammade sibiriska tundran. Men vad berodde läckaget i sig på? Det är av avgörande vikt att förstå om det var en extern faktor (som t.ex. ett stort asteroidnedslag) eller ett återkopplingssvar på att det redan var varmare än på länge. I det förstnämnda fallet utgör PETM-katastrofen inget större bekymmer för oss idag, medan det senare fallet skulle peka på att vi själva riskerar att utlösa något liknande. Och dessvärre pekar en viss systematik i tajmingen hos andra PETM-liknande utbrott under kenozoikum på att det är en återkoppling. Hansen går så långt att han - i strid med klimatvetenskapens mainstreamuppfattning och vad vi sökt förklara i en tidigare UI-bloggpost - räknar med möjligheten att detta ihop med inlandsisarnas avsmältning kan trigga igång det ultimat skenande klimat som försätter vår planet i ett Venusliknande tillstånd och som därmed gör slut på både mänskligheten och allt annat liv. På s 236 sammanfattar han sin bedömning av risken för detta: "Om vi bränner all vår olja, naturgas och kol finns en påtaglig risk att vi får en skenande växthuseffekt. Om vi dessutom bränner all oljesand och all oljeskiffer så betraktar jag Venussyndromet som bombsäkert."2
Tungt värre. Framställningen lättas dock upp av att de vetenskapliga partierna varvas med berättelsen om Hansens egen kamp och möten med forskare, statstjänstemän, politiker och journalister från 2001 och framåt. Detta ger boken en narrativ struktur som bidrar kraftigt till dess läsbarhet och rentav gör den till en pageturner. Hans personliga möten med politiker går hela vägen upp till vicepresident Dick Cheney, vars ensidiga förtjusning i andra faktorer än koldioxid bakom klimatförändringarna alltför väl känns igen från annat håll.3 I en diskussion i Vita Huset med klimatförnekarnas frontfigur Richard Lindzen har Hansen de mest solida vetenskapliga argumenten men förlorar ändå då Lindzen har mer slagfärdiga oneliners och dessutom inte drar sig för att ljuga (s 56–58).
Hansen är inte rädd att gå vidare från de renodlat vetenskapliga frågorna och uttrycka sin åsikt om energi- och miljöpolitik – åsikter som ibland övergår i helig vrede, som i avslutningen till ett öppet brev i juli 2008 till Japans premiärminister:
I boken får vi lära oss om klimatfrågans naturvetenskapliga grunder, med särskilt fokus på återkopplingar, strålningsbalans, koldioxidens klimatkänslighet, och slutsatser baserade på paleoklimatologiska data. Som jag förklarat i ett tidigare blogginlägg finns mycket kunskap att hämta i den gångna årmiljonens istidscykler, vilkas enorma temperaturvariationer pekar på starka positiva återkopplingar. Hansen förklarar detta betydligt mer på djupet, utan att framställningen för den sakens skull blir särskilt svårläst. Dessa istidsdata stödjer en klimatkänslighet om cirka 3 °C per fördubblad koldioxidhalt (ungefär mitt i det av IPCC angivna trolighetsintervallet [2 °C, 4,5 °C]), men Hansen betonar att i den siffran ingår bara relativt snabba återkopplingar som t.ex. vattenånga och snötäcke, medan långsammare återkopplingar, speciellt inlandsisarnas utbredning, tillkommer, vilket gör att vi långsiktigt får räkna med större temperaturhöjningar än så. Han bedömer att vi är mycket nära att sätta igång en irreversibel dynamik i Grönlands och Västantarktis isar som gör att dessa helt enkelt försvinner, och det är bl.a. därför han reviderat ner den atmosfäriska koldioxidhalt han anser kan accepteras utan alltför katstrofala risker från 450 ppm till 350 ppm – den siffra som inspirerat 350.org-rörelsen och som ligger betydligt under dagens halt om närmare 390 ppm.
Men det skall bli värre. Ytterligare relevant information finns att hämta i data från kenozoikum, den epok som sträcker sig 65 miljoner år tillbaka i tiden. Av särskilt intresse i Hansens framställning är den plötsliga temperaturhöjning - med tillhörande massutrotning - för 55 miljoner år sedan som han kallar PETM (Paleocene-Eocene Thermal Maximum). Den troligaste direkta orsaken till detta maximum är ett plötsligt1 läckage av metan från djuphavssediment, vilka innehåller långt mer metan än den i sammanhanget mer uppmärksammade sibiriska tundran. Men vad berodde läckaget i sig på? Det är av avgörande vikt att förstå om det var en extern faktor (som t.ex. ett stort asteroidnedslag) eller ett återkopplingssvar på att det redan var varmare än på länge. I det förstnämnda fallet utgör PETM-katastrofen inget större bekymmer för oss idag, medan det senare fallet skulle peka på att vi själva riskerar att utlösa något liknande. Och dessvärre pekar en viss systematik i tajmingen hos andra PETM-liknande utbrott under kenozoikum på att det är en återkoppling. Hansen går så långt att han - i strid med klimatvetenskapens mainstreamuppfattning och vad vi sökt förklara i en tidigare UI-bloggpost - räknar med möjligheten att detta ihop med inlandsisarnas avsmältning kan trigga igång det ultimat skenande klimat som försätter vår planet i ett Venusliknande tillstånd och som därmed gör slut på både mänskligheten och allt annat liv. På s 236 sammanfattar han sin bedömning av risken för detta: "Om vi bränner all vår olja, naturgas och kol finns en påtaglig risk att vi får en skenande växthuseffekt. Om vi dessutom bränner all oljesand och all oljeskiffer så betraktar jag Venussyndromet som bombsäkert."2
Tungt värre. Framställningen lättas dock upp av att de vetenskapliga partierna varvas med berättelsen om Hansens egen kamp och möten med forskare, statstjänstemän, politiker och journalister från 2001 och framåt. Detta ger boken en narrativ struktur som bidrar kraftigt till dess läsbarhet och rentav gör den till en pageturner. Hans personliga möten med politiker går hela vägen upp till vicepresident Dick Cheney, vars ensidiga förtjusning i andra faktorer än koldioxid bakom klimatförändringarna alltför väl känns igen från annat håll.3 I en diskussion i Vita Huset med klimatförnekarnas frontfigur Richard Lindzen har Hansen de mest solida vetenskapliga argumenten men förlorar ändå då Lindzen har mer slagfärdiga oneliners och dessutom inte drar sig för att ljuga (s 56–58).
Hansen är inte rädd att gå vidare från de renodlat vetenskapliga frågorna och uttrycka sin åsikt om energi- och miljöpolitik – åsikter som ibland övergår i helig vrede, som i avslutningen till ett öppet brev i juli 2008 till Japans premiärminister:
- Slutligen, premiärminister Fukuda, vill jag tacka dig för att du hjälper till att klargöra för övriga G8-ledare hur bråttom det är att skrida till handling i klimatfrågan. Får jag lov att ge ett förslag på hur du skall kunna väcka deras uppmärksamhet? Om ledarna finner idén att fasa ut alla utsläpp från kolförbränning, och att se till att alla okonventionella fossilbränslen stannar under marken eller används enbart med nollutsläpp, vara alltför besvärlig, då skulle de istället kunna gör sig omaket att att lägga en kort stund på att skriva ett brev till kommande generationer.
Brevet tänker jag mig skall förklara att ni ledare inser konsekvenserna av er passivitet på dessa punkter: att ni åt era efterlevande överlämnar en planet med oceaner under uppvärmning, inlandsisar på väg att falla sönder, stigande havsnivåer, allt mer extrema klimatförhållanden och massutrotningar, men att ni tyckte att det kändes alltför besvärligt att stöpa om våra energisystem och att stå upp mot de affärsintressen som insisterade på att bränna alla våra fossilbränsletillgångar intill sista droppen. Genom författandet av ett sådant brev skulle ni åtminstone försäkra er om en korrekt bild av er roll i historien. (s 187)
Att på Hansens vis blanda vetenskap med värderingar är inte oproblematiskt. Att de vetenskapliga rönen leder till ett politiskt engagemang är i sig gott och väl, men om det kan misstänkas ett flöde i motsatt riktning – att det politiska engagemanget påverkar vilka resultat forskningen landar i - är det mycket olyckligt. Något sådant läckage i fel riktning kan jag inte belägga hos Hansen, men blotta det faktum att han med sitt samhällsengagemang öppnar för misstänkliggörande är ett problem. Samtidigt kan jag omöjligt klandra honom för hans val: han har funnit en avgrundslik diskrepens mellan vad som behöver göras för att lösa klimatkrisen och vad våra politiker och makthavare faktiskt gör, och han vill inte att hans "barnbarn, någon gång i framtiden, skall ha anledning att se tillbaka och konstatera att morfar insåg vartåt det barkade men inte sa något" (s xii).
Överhuvudtaget spelar Hansens tre barnbarn Sophie, Connor och Jake en framträdande roll i boken, vilket bidrar till den moraliska (eller moraliserande om man så vill) kraften i boken. Författarens brinnande engagemang löper genom hela boken utan att gå över gränsen till patetik, möjligen med undantag för den stilistiskt sett mindre lyckade science fiction-novellen på s 260-269. Bokens personliga anslag flaggas redan i titeln: det mest klichéaktiga hade givetvis varit att kalla den "Storms of Our Grandchildren", men Hansen talar istället om "Storms of My Grandchildren".4
Hansens bok är mycket bra, engagerande och viktig, och jag rekommenderar den varmt för var och en som intresserar sig för klimatvetenskapen, inklusive klimatförnekare som Peter Stilbs och Sten Kaijser.5 Både Stilbs och Kaijser brukar orera om (a) hur totalt oförutsägbar klimatutvecklingen är och (b) hur frikopplade alla klimatmodeller är från empiri – uppfattningar som rimligtvis borde få sig en rejäl törn om de gör sig besväret att läsa boken. Klimatets totala oförutsägbarhet motsägs tydligt av de paleoklimatologiska data som uppvisar mycket stark samvariation mellan viktiga storheter som t.ex. temperatur och växthusgaskoncentration. Och föreställningen om empiri och modellering som separata verksamheter inom klimatvetenskapen motsägs med emfas av Hansens redogörelse för det vetenskapliga evidensläget.
Fotnoter
1) "Plötsligt" skall här och i föregående mening förstås relativt ett geologiskt tidsperspektiv.
2) För dessa drastiska slutsatser anger inte Hansen någon peer review-granskad källa, och kanske bör vi därför ta dem med en nypa salt i avvaktan på vidare utveckling. Att hålla huvudet så kallt är dock med tanke på vad som står på spel möjligen lättare sagt än gjort.
3) Historien om hur Vita Huset via NASA-tjänstemän ville få tyst på den bångstyrige Hansen är också intressant. En pikant detalj är hur Hansen kom sig för att ta stöd i NASA:s "mission statement", som redan i första raden talar om "to understand and protect our home planet", och hur denna formulering plötsligt var spårlöst försvunnen. Man kan undra om den tjänsteman som gjorde strykningen insåg den ödesmättade symboliken i sitt handlande.
4) Bokens undertitel "The Truth About the Coming Climate Catastrophe and Our Last Chance to Save Humanity" är jag däremot mindre förtjust i. Den "sista chans" Hansen syftar på består i att snabbt dra ned våra växthusgasutsläpp. Men med tanke på möjligheten att iscensätta diverse tänkbara geoengineering-nödlösningar är detta är knappast bokstavligen sant även om han skulle ha rätt angående Venussyndromet.
5) Huruvida Stilbs och Kaijser bör räknas till kategorin "dem som intresserar sig för klimatvetenskapen" är väl en definitionsfråga. Båda är uppenbarligen starkt intresserade av att polemisera mot klimatvetenskapen, medan deras intresse för att lära sig något av den har hittills framstått som något kyligare.
Överhuvudtaget spelar Hansens tre barnbarn Sophie, Connor och Jake en framträdande roll i boken, vilket bidrar till den moraliska (eller moraliserande om man så vill) kraften i boken. Författarens brinnande engagemang löper genom hela boken utan att gå över gränsen till patetik, möjligen med undantag för den stilistiskt sett mindre lyckade science fiction-novellen på s 260-269. Bokens personliga anslag flaggas redan i titeln: det mest klichéaktiga hade givetvis varit att kalla den "Storms of Our Grandchildren", men Hansen talar istället om "Storms of My Grandchildren".4
Hansens bok är mycket bra, engagerande och viktig, och jag rekommenderar den varmt för var och en som intresserar sig för klimatvetenskapen, inklusive klimatförnekare som Peter Stilbs och Sten Kaijser.5 Både Stilbs och Kaijser brukar orera om (a) hur totalt oförutsägbar klimatutvecklingen är och (b) hur frikopplade alla klimatmodeller är från empiri – uppfattningar som rimligtvis borde få sig en rejäl törn om de gör sig besväret att läsa boken. Klimatets totala oförutsägbarhet motsägs tydligt av de paleoklimatologiska data som uppvisar mycket stark samvariation mellan viktiga storheter som t.ex. temperatur och växthusgaskoncentration. Och föreställningen om empiri och modellering som separata verksamheter inom klimatvetenskapen motsägs med emfas av Hansens redogörelse för det vetenskapliga evidensläget.
Fotnoter
1) "Plötsligt" skall här och i föregående mening förstås relativt ett geologiskt tidsperspektiv.
2) För dessa drastiska slutsatser anger inte Hansen någon peer review-granskad källa, och kanske bör vi därför ta dem med en nypa salt i avvaktan på vidare utveckling. Att hålla huvudet så kallt är dock med tanke på vad som står på spel möjligen lättare sagt än gjort.
3) Historien om hur Vita Huset via NASA-tjänstemän ville få tyst på den bångstyrige Hansen är också intressant. En pikant detalj är hur Hansen kom sig för att ta stöd i NASA:s "mission statement", som redan i första raden talar om "to understand and protect our home planet", och hur denna formulering plötsligt var spårlöst försvunnen. Man kan undra om den tjänsteman som gjorde strykningen insåg den ödesmättade symboliken i sitt handlande.
4) Bokens undertitel "The Truth About the Coming Climate Catastrophe and Our Last Chance to Save Humanity" är jag däremot mindre förtjust i. Den "sista chans" Hansen syftar på består i att snabbt dra ned våra växthusgasutsläpp. Men med tanke på möjligheten att iscensätta diverse tänkbara geoengineering-nödlösningar är detta är knappast bokstavligen sant även om han skulle ha rätt angående Venussyndromet.
5) Huruvida Stilbs och Kaijser bör räknas till kategorin "dem som intresserar sig för klimatvetenskapen" är väl en definitionsfråga. Båda är uppenbarligen starkt intresserade av att polemisera mot klimatvetenskapen, medan deras intresse för att lära sig något av den har hittills framstått som något kyligare.
