Kan det bli kallare under global uppvärmning?

I detta gästinlägg uppmärksammar Mats Almgren en lätt förbisedd effekt av polarisarnas avsmältning:

Det låter otroligt, men det skulle kunna ske. Att den globala temperaturökningen tar en flerårig paus under ett uppvärmningsskeende är kanske inte förvånande, men en klar temperaturminskningstrend skulle vara överraskande. Det beror delvis på vad man menar med uppvärmning, och på vilken global medeltemperatur man beräknar. Under uppvärmning mottar jordsystemet mer energi från solen än vad det återutsänder ut i rymden. Och den globala medeltemperaturen kan vara vilken som helst av de vanliga temperaturserierna, dvs. de som avser medelvärden av temperaturen nära jordytan – i luften över land, och i ytvattnet över hav. Vad som då krävs är att extra energin värmer haven på djupet, samtidigt som havens värmeavgång till luften (främst som latent värme i vattenånga) och rymden (som värmestrålning) försvåras. I en diger artikel från 2016: Ice melt, sea level rise and superstorms: Evidence from paleoclimate data, climate modeling, and modern observations that 2°C global warming could be dangerous. (Hansen, J., M. Sato, P. Hearty, R. Ruedy, M. Kelley, V. Masson-Delmotte, G. Russell, G. Tselioudis, J. Cao, E. Rignot, I. Velicogna, B. Tormey, B. Donovan, E. Kandiano, K. von Schuckmann, P. Kharecha, A.N. LeGrande, M. Bauer, and K.-W. Lo Atmos. Chem. Phys., 16, 3761-3812, 2016) redovisas bl.a. modellberäkningar som visar att ett sådant skeende skulle kunna inträffa.

Försteförfattaren, James Hansen, tveklöst en av de främsta klimatvetarna, är ju välkänd långt utanför specialisternas krets, och många av de övriga författarna är också synnerligen välrenommerade. Trots det har denna artikel inte uppmärksammats så som man kunde vänta – kanske är den för lång och krånglig, kanske framstår den för återhållsamma vetenskapare som alltför klarspråkig och rättfram – James Hansen är inte rädd för att framföra sina välgrundade åsikter. För den som inte orkar tränga in i detta arbete (vilket är förståeligt, själv har jag fått jobba åtskilliga timmar med det, i flera omgångar) rekommenderas ett diskussionsinlägg: Scientific Reticence: a DRAFT Discussion, som just publicerats på James Hansens hemsida. Där refererar han helt kort några av huvudpunkterna i arbetet, liksom i några tidiga, och reflekterar över varför de mottagits på olika sätt.

De resultat som jag vill peka på i detta inlägg hör inte till det som författarna själva särskilt framhåller, det är snarare en biprodukt, som följer av de viktigare insikterna. Dessa rör effekterna av avsmältningen av främst inlandsisar på Grönland och shelfis och inlandsis i Antarktis, och de återkopplingar som tillförseln av smältvatten ger upphov till. Utan onormal isavsmältning är förhållandena sådana att kallt vatten med hög salthalt bildas vintertid kring isen i Antarktis och Arktis. Detta kalla och salta vatten har hög densitet och sjunker ner i djupet. I Antarktis sjunker det till botten och bildar havens bottenvatten, i Nordatlanten bildas djupvatten. Dessa vattenmassor deltar i den termohalina cirkulationen. Djupvattnet återförs (efter kanske 1000 år) till ytan kring Antarktis; det är här ventilationen av djupvattnet främst sker. Bilden antyder hur vid ökande isavsmältning alltmer sötvatten bildas, som har lägre densitet och lägger sig som ett lock över havsytan. Denna skiktning minskar bildningen av djupvatten, och det minskar också återföringen av det något uppvärmda djupvattnet. Havsytan blir kallare. Varmare vatten kommer att föras mot iskanten på större djup, 500-1000 m under ytan, och där smälta shelfisarna underifrån, just vid deras förankringspunkter. Ökad destabilisering av isarna, ökad smältning eller först isbergsbildning, leder till ytterligare bildning av färskvatten, som ytterligare förstärker skiktningen av havet. Under vintern bildas havsis lättare av färskvattnet än av saltvattnet; havsisen kan förväntas öka kring Antarktis. Nederbörden faller mer över havet, mindre över Antarktis inlandsis, vilket ytterligare ökar färskvattentillförseln.

De följande figurerna visar resultat av modellkörningar, där Hansen et al. har använt en beprövad General Circulation Model med tämligen låg upplösning, så att beräkningar över lång tid kunnat köras till rimlig kostnad. Dessa klimatmodeller innehåller ännu ingen realistisk modell för att beskriva isars smältning. I modellkörningarna brukar färskvatten tillföras runt Grönland och Antarktis, för att kompensera för snön som faller över dessa inlandsisar. På så sätt hålls en ungefärlig balans mellan snöackumulationen och massförlusten p.g.a. shelfisens smältning och isbergsbildningen.

Figurens resultat kommer från modellexperiment där man istället tillförde så mycket färskvatten att det också svarade mot minskningen av ismassorna i Antarktis och på Grönland, som den beräknats från observationer. Tillförseln för 2011 specificerades, och förändrades både tidigare och senare med en fördubblingstakt av 10 år. Andra körningar med både kortare och längre fördubblingstider genomfördes också. En fördubblingstid på 10 år är emellertid kompatibelt med de begränsade observationer som finns att tillgå, och har den fördelen att de effekter som uppstår blir tydliga efter rimligt långa körningar. När isavsmältning pågått så länge att havsytan höjts 1m (röd kurva) eller 3,8m (blå kurva), avbröts tillförseln av färskvatten. Detta är givetvis inte realistiskt, det gjordes för att se hur snabbt modellen svarar på förändringen.

Den övre figuren visar hur den globala medeltemperaturen förändrades i dessa modellexperiment. Vi ser att takten i temperaturökningen blir lägre när avsmältningen beaktas, och att temperaturen når ett maximum, här kring 2045. Avsmältning motsvarande 1m höjning av havsytan nås kring 2055 och 3,8m kring 2075. Detta är naturligtvis ingen prognos, det är ett experiment för att visa vad färskvattentillförsel genom avsmältningen kan innebära. Förhoppningsvis går det i verkligheten långsammare än i experimentet, så att minskningen i temperaturökningstakten blir mindre och ett eventuellt temperaturmaximum kommer senare. Det allvarliga är att även seriösa aktörer skulle kunna uppfatta den minskade temperaturökningstakten som ett tecken på att klimathotet inte är så allvarligt och att de åtgärder som vidtagits varit effektiva, medan i själva verket uppvärmningstakten ökat. Detta framgår tydligt av den andra grafen. Den visar hur skillnaden mellan inkommande och utgående energi i jordsystemet hela tiden ökar, och ökar särskilt snabbt när lufttemperaturen minskar.

Dessa resultat understryker ytterligare det faktum att globala medeltemperaturer – oavsett hur de mäts och beräknas – inte ger tillräckliga mått på jordens uppvärmning. Det är olyckligt att alla klimatförhandlingar så enögt riktas mot temperaturmål. De mesta av uppvärmningen sker i haven, och även andra mekanismer än färskvattentillförsel genom issmältning (även om det på sikt är allvarligast) kan ge perioder med minskad ventilation av haven, så att ännu mer av uppvärmningen hamnar där, och den globala temperaturen ökar långsammare.

James Hansen, 72, går i pension

New York Times rapporterar att klimatforskaren James Hansen, nyss fyllda 72, nu pensionerar sig från sin forskartjänst på NASA:s Goddard Institute of Space Sciences. Vi på Uppsalainitiativet vill gärna ta tillfället i akt och gratulera Hansen till hans enastående forskarkarriär. Inledningsvis, på 1960- och en bit in på 1970-talet, var Hansens forskning inriktad på att förstå klimatet på vår grannplanet Venus. Därefter kom han allt mer att glida över mot studium av klimatet på Jorden, och hans forskningsinsatser därvidlag spänner bland mycket annat över insamling och analys av globala medeltemperaturserier, utveckling av globala klimatmodeller, och paleoklimatologiskt grundade uppskattningar av klimatsystemets känslighet. Att kalla en forskare världsledande har kommit att bli en kliché som används om kreti och pleti, men i Hansens fall är beteckningen inte någon överdrift. Vid sidan av sin forskning har Hansen dessutom gjort mer än de flesta i det viktiga folkbildningsarbetet att fästa vår uppmärksamhet på det annalkande klimathotet, alltifrån hans berömda vittnesmål inför den amerikanska Kongressen 1988 till hans bok Storms of My Grandchildren från 2009 (som jag recenserat här på UI) och senare kontroverser.

James Hansen har alltsedan kongressvittnesmålen 1988 väckt ilska bland klimatförnekare, och hans pensionsavgång kommer säkert att mötas av hånfulla "Äntligen!"-utrop från den delen av bloggosfären, eventuellt också kryddade med lustigheter grundade i New York Times-artikelns ursprungliga publiceringsdatum. Men Hansen har knappast spelat ut sin roll vare sig i klimatforskning eller i klimatdebatt - han lovar i artikeln att han som pensionär skall fortsätta både med forskning och med opinionsbildningsarbete.

Vad bättre sätt att hylla Hansen kan finnas än att uppmana till läsning av hans senaste manuskript Doubling Down on Our Faustian Bargain, där han tillsammans med sina medförfattare Pushker Kharecha och Makiko Sato diskuterar hur mycket av växthusgasernas uppvärmande effekt som döljs av de kylande aerosolutsläppen, och varnar för följderna av fortsatt obekymrade utsläpp. Så här skriver de i sin sammanfattning av texten:

Humanity is doubling down on its Faustian climate bargain by pumping up fossil fuel particulate and nitrogen pollution. The more the Faustian debt grows, the more unmanageable the eventual consequences will be. Yet there are plans to build more than 1000 coal-fired power plants and plans to develop some of the dirtiest oil sources on the planet. These plans should be vigorously resisted. We are already in a deep hole -- it is time to stop digging.

Vetenskapsradion Klotet : Arktis sommaris snart borta

Gårdagens vetenskapsradion Klotet handlade om rekordminimumet i för Arktis havsis och dess konsekvenser. Intervjuer med James Hansen och svenska polarforskaren Ludvig Löwenmark på väg hem med Oden-expeditionen samt en analys av konsekvenserna.

James Hansen: Why I must speak out about climate change

TED-presentation av klimatforskaren James Hansen, NASA.

Två Hansen-citat

I samband med att Stockholmsinitiativet utsågs till Årets förvillare 2010 av föreningen Vetenskap och Folkbildning skrev Germund Hesslow en artikel på Newsmill där han kritiserade utmärkelsen. Vi har tidigare kommenterat artikeln¹ men då det i artikeln förekom två uttalanden av James Hansen och det knappast är vare sig första eller sista gången de dyker upp i klimatdebatten följer här lite om dessa. Uttalandena är från 1986 och lyder:

A) Within 15 years, global temperatures will rise to a level which hasn’t existed on earth for 100,000 years.

B) Hansen said the average U.S. temperature had risen from one to two degrees since 1958 and is predicted to increase an additional 3 or 4 degrees sometime between 2010 and 2020.

Söker man efter källan finner man att det kommer från ett kort artikel 11 juni 1986 i The Oxnard Press Courier med anledning av ett utskottsförhör i senaten där bland annat Hansen vittnat dagen innan. Lyckligtvis finns de skriftliga vittnesmålen från förhöret tillgängliga så det går att se vad Hansen berättade och i vilket sammanhang.

Förhöret har titeln Ozone depletion, the greenhouse effect, and climate change och behandlar både verkan av freoner på atmosfären och växthusgaser. Detta var före Montreal-protokollet med dess internationella överenskommelse om utfasning av freoner. Hansen vittnade den 10 juni och de delar av Hansens vittnesmål som ligger till grund för de refererade uttalandena ovan återfinns på sida 88 (B) och 92 (A) i förhörsprotokollet:

A) On the other hand, it is also apparent from Fig. 8. that the predicted greenhouse warming for Scenario A rises above the level of natural variability by the 1990's. Indeed, the model predicts a temperature level in the next 15 years which has not existed on earth in the past 100,000 years, as illustrated below. In view of the significance of such conclusions, we stress here the principal caveats which must accompany the result:
1) The model sensitivity is 4.2°C for doubled C02- Emergence of the warming signal will be delayed if the true sensitivity is less than that.
2) The projection is based on Scenario A. If Scenario B is more realistic, emergence of the warming signal will be delayed. We estimate that Scenario B would delay the emergence by a few years, but a more quantitative statement requires extention of the Scenario B simulation.
3) Other major climate forcings which tend to counteract the greenhouse warming may occur during the next several years ....
4) There may be crucial climate mechanisms which are omitted or poorly simulated in current climate models...

B) The detailed geographical patterns of these changes are not to be taken seriously in view of the limitations of current GCM's mentioned above and the gross assumption about ocean heat transports. However, certain semi-quantitative conclusions are expected to be meaningful. The warming in Scenario A at most midlatitude Northern Hemisphere land areas such as the United States is typically 0.5-1.0°C (1-2°F) for the decade 1990-2000 and 1-2°C (2-4°F) for the decade 2010-2020. Even in the latter decade the warming is much less than the equilibrium response to doubled CO2, Fig. 7c, which has a warming at about 5°C in the United States. In all of these cases the largest temperature changes are in regions of sea ice and the smallest are at low and middle latitude ocean areas.

Efter dessa beskrivningar följer även ett avsnitt om rekonstruktioner av temperaturen senaste 150 000 åren. Vi kan utifrån originaltexten konstatera att:

• Temperaturangivelserna i tidningstexten som Hesslow citerar är i Farenheit och, i alla fall i det skriftliga vittnesmålet, anger Hansen 2-4°F högre inte 3-4°F ytterligare som anges i tidningsartikeln för 2010-2020. Temperaturen var inte specifikt USA utan mellanbreddernas land-temperatur.
• Uttalandena kommer ur en omfattande beskrivning av gjorda modellberäkningar inkluderande resonemang om felkällor. Dessa har inkluderat två scenarier. Scenarie A med fortsatt ökning av alla växthusgaser, inklusive freoner, utifrån situationen under början av 80-talet; och scenarie B med en snabb minskning av växthusgasutsläppen.
• Det är ur beskrivningen av högutsläppsscenariot A som uttalandena är plockade.

Hansen har alltså gjort det man kan förvänta sig av en vetenskapsman, byggt sitt vittnesmål på den forskning han och andra utfört samt visat data och diskuterat resultatens säkerhet. Men lösryckt ur sitt sammanhang, missuppfattade av journalisten, och speciellt för en Svensk publik som utgår från temperaturer i Celsius kan dock uttalandena ge en annan bild.

Då Hesslow beskriver Hansens uttalanden i sambandet "våldsamt överdrivna prognoser" kan det vara intressant att jämföra dem med vad vi i dag vet, även om som det framgår ovan inte egentligen var prognoser i meningen att Hansen bedömde det som den mest troliga utvecklingen utan ett av två scenarier.

A) Det är naturligtvis osäkerheter i rekonstruktioner av temperaturer för flera tusen år sedan men det mesta pekar på att globala temperaturen vid sekelskiftet 2000 var lika eller högre än någon gång sedan senaste istiden vilket även innebär sedan minst 100 000 år. (Se tex IPCC AR4, Wikipedia, Hansen & Sato )

B) Vi kan för enkelhetens skull använda NCDCs temperaturserie över globala landtemperaturen som jämförelse med Hansens uttalande om förväntade landtemperaturen på norra halvklotets mellanbreddgrader. Globala temperaturen har både med den stora temperaturökningen kring nordpolen men också den betydligt lägre temperaturökningen kring ekvatorn och på södra halvklotet så medlet bör inte vara allt för långt från temperaturökningen på mellanbreddgraderna.

Temperaturen i slutet av 50-talet som Hansens har som referens i den presenterade modellen är nära medlet för förra århundradet medan nu är temperaturen uppe och snuddar vid en grad högre (2005 +0,97°C, 2007 +0,99°C, och 2010 +0,96°C,). Så vi hamnar troligen inom Hansens 1-2°C temperaturökning under detta decennium om än i den lägre halvan.
Hansens uttalanden, baserat på scenario A, visade sig tyvärr vara långt i från "väldigt överdrivna prognoser". Snarare en påminnelse om att forskarna redan på 80-talet sa det vi fortfarande inte riktigt har tagit till oss om konsekvenserna av våra växthusgasutsläpp.

Uppdatering: Daniel Bengtsson, se kommentarer nedan, har varit vänlig och bidragit med en graf över mellan-bredgradernas landtemperaturutveckling baserad på GISS-data. Som synes bekräftar den ovanstående resonemang:
Uppdatering 2: grafen är tyvärr ej längre tillgänglig.

1) Vetenskap och Folkbildning har svarat på Hesslows öppna brev. Svaret finns här.

Essärecension i Science

I tidskriften Science har vetenskapsfilosofen Philip Kitcher skrivit en läsvärd essärecension som diskuterar sju böcker om klimatvetenskap och politik, media och förnekeri:

• Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming av Naomi Oreskes and Erik M. Conway.
• Why We Disagree About Climate Change: Understanding Controversy, Inaction and Opportunity av Mike Hulme (vi har nyligen diskuterat en artikel av Hulme).
• Storms of My Grandchildren: The Truth About the Coming Climate Catastrophe and Our Last Chance to Save Humanity av James Hansen (vi har diskuterat den här).
• Science as a Contact Sport: Inside the Battle to Save Earth's Climate
  av Stephen H. Schneider.
• The Lomborg Deception: Setting the Record Straight About Global Warming av Howard Friel.
• The Climate Solutions Consensus av David E. Blockstein and Leo Wiegman.
• Climate Change Science and Policy av Stephen H. Schneider, Armin Rosencranz, Michael D. Mastrandrea, and Kristin Kuntz-Duriseti, Eds.
• The Politics of Climate Change av Anthony Giddens.

Recension: Storms of My Grandchildren

Att Storms of My Grandchildren är James Hansens debutbok är i förstone en smula förvånande, med tanke på hur etablerad han är i vetenskapssamhället och offentligheten. Han är en av världens främsta klimatforskare och chef sedan nästan 30 år tillbaka för NASA Goddard Institute for Space Studies. Sitt publika genombrott nådde han då han 1988 vittnade om klimathotet i den amerikanska senaten, och han har sedan dess i takt med klimatfrågans klättrande på den allmänna agendan kommit alltmer i rampljuset. För sin kompromisslösa principfasthet har han fått både ros och ris, och på klimatförnekarbloggar som exempelvis The Climate Scam används hans namn mer eller mindre som en svordom.

I boken får vi lära oss om klimatfrågans naturvetenskapliga grunder, med särskilt fokus på återkopplingar, strålningsbalans, koldioxidens klimatkänslighet, och slutsatser baserade på paleoklimatologiska data. Som jag förklarat i ett tidigare blogginlägg finns mycket kunskap att hämta i den gångna årmiljonens istidscykler, vilkas enorma temperaturvariationer pekar på starka positiva återkopplingar. Hansen förklarar detta betydligt mer på djupet, utan att framställningen för den sakens skull blir särskilt svårläst. Dessa istidsdata stödjer en klimatkänslighet om cirka 3 °C per fördubblad koldioxidhalt (ungefär mitt i det av IPCC angivna trolighetsintervallet [2 °C, 4,5 °C]), men Hansen betonar att i den siffran ingår bara relativt snabba återkopplingar som t.ex. vattenånga och snötäcke, medan långsammare återkopplingar, speciellt inlandsisarnas utbredning, tillkommer, vilket gör att vi långsiktigt får räkna med större temperaturhöjningar än så. Han bedömer att vi är mycket nära att sätta igång en irreversibel dynamik i Grönlands och Västantarktis isar som gör att dessa helt enkelt försvinner, och det är bl.a. därför han reviderat ner den atmosfäriska koldioxidhalt han anser kan accepteras utan alltför katstrofala risker från 450 ppm till 350 ppm – den siffra som inspirerat 350.org-rörelsen och som ligger betydligt under dagens halt om närmare 390 ppm.

Men det skall bli värre. Ytterligare relevant information finns att hämta i data från kenozoikum, den epok som sträcker sig 65 miljoner år tillbaka i tiden. Av särskilt intresse i Hansens framställning är den plötsliga temperaturhöjning - med tillhörande massutrotning - för 55 miljoner år sedan som han kallar PETM (Paleocene-Eocene Thermal Maximum). Den troligaste direkta orsaken till detta maximum är ett plötsligt¹ läckage av metan från djuphavssediment, vilka innehåller långt mer metan än den i sammanhanget mer uppmärksammade sibiriska tundran. Men vad berodde läckaget i sig på? Det är av avgörande vikt att förstå om det var en extern faktor (som t.ex. ett stort asteroidnedslag) eller ett återkopplingssvar på att det redan var varmare än på länge. I det förstnämnda fallet utgör PETM-katastrofen inget större bekymmer för oss idag, medan det senare fallet skulle peka på att vi själva riskerar att utlösa något liknande. Och dessvärre pekar en viss systematik i tajmingen hos andra PETM-liknande utbrott under kenozoikum på att det är en återkoppling. Hansen går så långt att han - i strid med klimatvetenskapens mainstreamuppfattning och vad vi sökt förklara i en tidigare UI-bloggpost - räknar med möjligheten att detta ihop med inlandsisarnas avsmältning kan trigga igång det ultimat skenande klimat som försätter vår planet i ett Venusliknande tillstånd och som därmed gör slut på både mänskligheten och allt annat liv. På s 236 sammanfattar han sin bedömning av risken för detta: "Om vi bränner all vår olja, naturgas och kol finns en påtaglig risk att vi får en skenande växthuseffekt. Om vi dessutom bränner all oljesand och all oljeskiffer så betraktar jag Venussyndromet som bombsäkert."²

Tungt värre. Framställningen lättas dock upp av att de vetenskapliga partierna varvas med berättelsen om Hansens egen kamp och möten med forskare, statstjänstemän, politiker och journalister från 2001 och framåt. Detta ger boken en narrativ struktur som bidrar kraftigt till dess läsbarhet och rentav gör den till en pageturner. Hans personliga möten med politiker går hela vägen upp till vicepresident Dick Cheney, vars ensidiga förtjusning i andra faktorer än koldioxid bakom klimatförändringarna alltför väl känns igen från annat håll.³ I en diskussion i Vita Huset med klimatförnekarnas frontfigur Richard Lindzen har Hansen de mest solida vetenskapliga argumenten men förlorar ändå då Lindzen har mer slagfärdiga oneliners och dessutom inte drar sig för att ljuga (s 56–58).

Hansen är inte rädd att gå vidare från de renodlat vetenskapliga frågorna och uttrycka sin åsikt om energi- och miljöpolitik – åsikter som ibland övergår i helig vrede, som i avslutningen till ett öppet brev i juli 2008 till Japans premiärminister:

Slutligen, premiärminister Fukuda, vill jag tacka dig för att du hjälper till att klargöra för övriga G8-ledare hur bråttom det är att skrida till handling i klimatfrågan. Får jag lov att ge ett förslag på hur du skall kunna väcka deras uppmärksamhet? Om ledarna finner idén att fasa ut alla utsläpp från kolförbränning, och att se till att alla okonventionella fossilbränslen stannar under marken eller används enbart med nollutsläpp, vara alltför besvärlig, då skulle de istället kunna gör sig omaket att att lägga en kort stund på att skriva ett brev till kommande generationer.

Brevet tänker jag mig skall förklara att ni ledare inser konsekvenserna av er passivitet på dessa punkter: att ni åt era efterlevande överlämnar en planet med oceaner under uppvärmning, inlandsisar på väg att falla sönder, stigande havsnivåer, allt mer extrema klimatförhållanden och massutrotningar, men att ni tyckte att det kändes alltför besvärligt att stöpa om våra energisystem och att stå upp mot de affärsintressen som insisterade på att bränna alla våra fossilbränsletillgångar intill sista droppen. Genom författandet av ett sådant brev skulle ni åtminstone försäkra er om en korrekt bild av er roll i historien. (s 187)

Att på Hansens vis blanda vetenskap med värderingar är inte oproblematiskt. Att de vetenskapliga rönen leder till ett politiskt engagemang är i sig gott och väl, men om det kan misstänkas ett flöde i motsatt riktning – att det politiska engagemanget påverkar vilka resultat forskningen landar i - är det mycket olyckligt. Något sådant läckage i fel riktning kan jag inte belägga hos Hansen, men blotta det faktum att han med sitt samhällsengagemang öppnar för misstänkliggörande är ett problem. Samtidigt kan jag omöjligt klandra honom för hans val: han har funnit en avgrundslik diskrepens mellan vad som behöver göras för att lösa klimatkrisen och vad våra politiker och makthavare faktiskt gör, och han vill inte att hans "barnbarn, någon gång i framtiden, skall ha anledning att se tillbaka och konstatera att morfar insåg vartåt det barkade men inte sa något" (s xii).

Överhuvudtaget spelar Hansens tre barnbarn Sophie, Connor och Jake en framträdande roll i boken, vilket bidrar till den moraliska (eller moraliserande om man så vill) kraften i boken. Författarens brinnande engagemang löper genom hela boken utan att gå över gränsen till patetik, möjligen med undantag för den stilistiskt sett mindre lyckade science fiction-novellen på s 260-269. Bokens personliga anslag flaggas redan i titeln: det mest klichéaktiga hade givetvis varit att kalla den "Storms of Our Grandchildren", men Hansen talar istället om "Storms of My Grandchildren".⁴

Hansens bok är mycket bra, engagerande och viktig, och jag rekommenderar den varmt för var och en som intresserar sig för klimatvetenskapen, inklusive klimatförnekare som Peter Stilbs och Sten Kaijser.⁵ Både Stilbs och Kaijser brukar orera om (a) hur totalt oförutsägbar klimatutvecklingen är och (b) hur frikopplade alla klimatmodeller är från empiri – uppfattningar som rimligtvis borde få sig en rejäl törn om de gör sig besväret att läsa boken. Klimatets totala oförutsägbarhet motsägs tydligt av de paleoklimatologiska data som uppvisar mycket stark samvariation mellan viktiga storheter som t.ex. temperatur och växthusgaskoncentration. Och föreställningen om empiri och modellering som separata verksamheter inom klimatvetenskapen motsägs med emfas av Hansens redogörelse för det vetenskapliga evidensläget.

Fotnoter

1) "Plötsligt" skall här och i föregående mening förstås relativt ett geologiskt tidsperspektiv.

2) För dessa drastiska slutsatser anger inte Hansen någon peer review-granskad källa, och kanske bör vi därför ta dem med en nypa salt i avvaktan på vidare utveckling. Att hålla huvudet så kallt är dock med tanke på vad som står på spel möjligen lättare sagt än gjort.

3) Historien om hur Vita Huset via NASA-tjänstemän ville få tyst på den bångstyrige Hansen är också intressant. En pikant detalj är hur Hansen kom sig för att ta stöd i NASA:s "mission statement", som redan i första raden talar om "to understand and protect our home planet", och hur denna formulering plötsligt var spårlöst försvunnen. Man kan undra om den tjänsteman som gjorde strykningen insåg den ödesmättade symboliken i sitt handlande.

4) Bokens undertitel "The Truth About the Coming Climate Catastrophe and Our Last Chance to Save Humanity" är jag däremot mindre förtjust i. Den "sista chans" Hansen syftar på består i att snabbt dra ned våra växthusgasutsläpp. Men med tanke på möjligheten att iscensätta diverse tänkbara geoengineering-nödlösningar är detta är knappast bokstavligen sant även om han skulle ha rätt angående Venussyndromet.

5) Huruvida Stilbs och Kaijser bör räknas till kategorin "dem som intresserar sig för klimatvetenskapen" är väl en definitionsfråga. Båda är uppenbarligen starkt intresserade av att polemisera mot klimatvetenskapen, medan deras intresse för att lära sig något av den har hittills framstått som något kyligare.