De efterhängsna vulkanerna

Då och då har jag nöjet att komma ut bland folk och prata om växthuseffekten och den globala uppvärmningen. De senaste gångerna har flera personer ur publiken kommit fram till mig efteråt och frågat om inte vulkaner släpper ut mycket mer koldioxid än vad människor gör. Att denna fråga återkommande dykt upp på senaste tiden har slagit mig som lite udda. Är det bara en slump, eller är det någon gammal efterhängsen klimatmyt som väckts till liv där ute någonstans?

Svaret är nej. De årliga utsläppen från vulkaner ligger i dagsläget på någonstans runt 1% av de mänskliga utsläppen. Detta har vi skrivit om tidigare, läs här.

Vår röda grannplanet Mars har försumbara mängder
växthusgaser i atmosfären, och är en kall och öde plats.

Men vulkaner är ett spännande naturfenomen som definitivt spelat roll för jordens klimat. Sakta men säkert pågår en process då kol lagras i geologiska reservoarer genom vittring av jordskorpan och karbonatsedimentation i djuphaven. Här pratar vi långa tidsskalor. Detta är en del i den naturliga kolcykeln, och det som återför kolet till atmosfären är vulkaner. Utan vulkaner hade vi inte haft något liv på jorden, eftersom växthuseffekten hade varit för svag. Det hade varit för kallt för enkla organismer att börja utvecklas.

Vulkaner har antagligen spelat roll för många klimat­förändringar i jordens historia. För ungefär 56 miljoner år sedan (under det paleocena-eocena temperatur­maximumet) injicerades gigan­tiska mängder koldioxid i atmosfären, och temperaturen steg med 5-8°C på "kort" tid. Vid denna tid fanns det inte någon is alls vid polerna. Det är inte entydigt fastställt vad orsaken till kol­dioxid­utsläppen var, men troligtvis var vulkanisk aktivitet åtminstone en bidragande faktor. Denna period är den senaste i jordens historia som möjligen kan mäta sig med hur snabbt koldioxidhalten ökar i dags­läget.

Istider har kommit och gått under de senaste par miljoner åren.

Sedan ett par mil­joner år tillbaka är vi inne i en lite kallare fas (den geologiska period som kallas Kvartär) och is­tider kommer och går i regel­bundna cykler. De stora inlandsisar som återkommande har brett ut sig över Nord­­europa och Nord­amerika har läm­nat spår efter sig, i form av t.ex. stora utspridda sten­block. Andra udda inslag i landskapet är jättegrytorna, de stora urholk­ning­arna i bergen som man trodde var jättarnas kokkärl. De bildades genom att stenblock kilades fast i sprickor i berggrunden. Vatten som forsade förbi när inlandsisen så småningom smälte satte snurr på stenarna som gradvis gröpte ur berget. Redan under första halvan av 1800-talet fanns idéer om att detta var tecken på att det hade funnits en istid, eller till och med flera istider. Men det dröjde flera årtionden, till 1870-talet någonting, innan istids-teorin var fullt ut accepterad i vetenskapssamhället.

Svante Arrhenius var den förste att förutspå en global 

uppvärmning till följd av koldioxidutsläpp från fossila bränslen. 

Ett varmare klimat såg han som något positivt.

Flera sena 1800-talsforskare försökte hitta en förklaring till hur istiderna hade kunnat komma och gå som de hade gjort. Kunde vulkaner ha ett finger med i spelet? Vår egne Svante Arrhenius är känd för att räkna ut hur mycket tem­pera­turen skulle stiga vid en fördubblad koldioxid­halt i atmos­fären. Det är en viktig faktor i dagsläget för att förutsäga fram­tida klimat­för­änd­ringar, men Arrhenius stora in­tresse låg i att förstå just istids-mysteriet, och la fram idén att koldioxid hade spelat en viktig roll. Andra samtida veten­skaps­män hade varit inne på att solen kanske varierat i styrka, eller att geologiska hän­delser kunde ha ändra på mönstret av havsströmmar. Detta imponerade inte på Arrhenius. En förändring av växthuseffekten var mycket mer troligt, tyckte han. En istid hade kunnat sättas igång genom att atmosfären plötsligt fick en minskande kol­dioxidhalt, om till exempel kol bands som karbonater i högre takt än normal. Och vice versa: utträdet ur en istid kanske berodde på att massa koldioxid på något sätt hade släppts ut i atmosfären, till exempel under en period av kraftig vulkanisk aktivitet.

Varmt vatten håller mindre koldioxid än kallt vatten.

Svante Arrhenius hade rätt i att förändrad växthuseffekt var avgörande för istidscyklerna, men idag är den allmänna uppfattningen att det är de så kallade Milankovitch-cyklerna (periodiska förändringar i jordens rörelse runt solen) som triggar igång det hela. Om t.ex. jordens axel lutar extra mycket så att norra halvklotet får ovanligt mycket sol på sig under sommaren, då kan isen smälta så sakteliga och en uppvärmning komma igång. Åter­kopplingar i kolcykeln förstärker sedan en initial temperatur­förändring. Till exempel kan inte lika mycket koldioxid lösas i haven längre om de blir varmare. Koldioxid avges då till atmosfären och ökar på växthuseffekten, vilket ytterligare späder på uppvärmningen.

Den klimateffekt som oftast associeras med vulkanutbrott är egentligen något helt annat. Förutom koldioxid sprutar vulkaner också ut massa små luftburna partiklar. Om det är ett kraftigt vulkanutbrott kan dessa partiklar kastas ända upp i stratosfären där de kan stanna kvar i flera år och sprida sig runt jorden. Dessa partiklar reflekterar bort en del av solinstrålningen, vilket har en avkylande effekt på jorden. När Pinatubo hade ett massivt utbrott 1991 sjönk den globala medeltemperaturen med 0,5°C under ett par år.

Det mesta av detta har vi skrivit om tidigare, så i detta inlägg har jag hållit mig på en lite mer ytlig och lättsam nivå.

Läs här om vulkaners utsläpp av koldioxid.

Läs här om hur snabbt koldioxidhalten ökade under det paleocena-eocena temperatur­maximumet.

Läs här om istider, klimatförändringar och återkopplingar.

Läs här om när vi kan förvänta oss nästa istid.

Läs här om att härma vulkaner och på konstgjord väg injicera svavelpartiklar i stratosfären för att kyla av jorden och motverka den globala uppvärmningen.

Tillbaka till krita-perioden

Scen från slutet av krita-perioden någonstans i Nordamerika. Bildkälla; redorbit.com

Närverket "Klimatsans" har slagit till med en insändare i Gefle Dagblad. Herrarna i nätverket är verkligen fossilkramare. Så här inleder de:

Vårt klot hotas av koldioxidjakten, skriver Klimatsans med Sandviks förre koncernchef Per-Olof Eriksson i spetsen.
När Jorden hade sitt rikaste växt- och djurliv var det fem-tio grader varmare än nu med flera gånger högre koldioxidhalt och mer syre i atmosfären. Det gynnade jordens liv.
Nu är det kallare med mycket lägre koldioxidhalt och mindre rikt växt- och djurliv. Ändå varnar FN:s klimatpanel IPCC för hotande klimatkatastrof om det blir några få grader varmare och litet mer koldioxid i luften.

De avser förmodligen kritaperioden för mellan 145 och 66 miljoner år sedan, då våra däggdjursförfäder mest ägnade sig åt att gömma sig för de dinosaurer som då härskade över världen. Det var en period med helt annorlunda djur- och växtliv än nu. I luftrummet samsades primitiva fåglar med pterosaurier, och i haven simmade i stället för valar mosasaurier och plesiosaurer. Gräs började dyka upp först i slutet av perioden. Jordens geografi var också annorlunda: kontinenterna låg inte på samma platser, och mycket som är land nu var då täckt av hav eftersom havsytan låg mycket högre. Dessutom hade haven lägre pH. Det var så varmt att dinosaurer kunde leva nära sydpolen.
Dagens djur- och växtvärld är inte anpassad till de förhållanden som rådde då. Det är inte heller våra mänskliga samhällen. Om vi under loppet av ett par hundra år skulle förflyttas till den tidens klimat så vore det en katastrof både för våra ekosystem och för vår civilisation. Men detta är ingenting som oroar herrarna från "Klimatsans". I stället oroas de för något annat:

 Men nuvarande bättre klimat hotas nu dubbelt. Dels vill FN:s klimatpanel och dess tillskyndare minska koldioxidhalten från cirka 400 till 350 ppm (miljondelar). Dels är solens magnetiska aktivitet åter minimal som under Lilla Istiden.
Det tyder på kommande kyligare klimat.

Vi har tidigare skrivit om dessa rykten om en ny liten istid. Även om solens aktivitet skulle bli lika låg som under den så kallade Lilla Istiden (för ett par hundra år sedan) så kommer de högre koldioxidnivåerna att förhindra att det blir lika kallt som då. Och även om vi skulle sluta med fossila bränslen imorgon så skulle det fortsätta att bli varmare en bra tid till. Jordens energibalans är inte i jämvikt ännu. Att få ner koldioxidhalten till 350 ppm (där den var runt 1988) kommer knappast att orsaka någon katastrof.
De som har undertecknat denna travesti till insändare är:

Per-Olof Eriksson, tekn. dr., tidigare koncernchef Sandvik
Claes Johnson, prof. em. matematik, Stockholm
Gunnar Juliusson, prof. stamceller, Lund
Gösta Pettersson, prof. em. biokemi, Lund
Tore Scherstén, prof. em. medicin, Göteborg
Tege Tornvall, faktajournalist, har skrivit boken "Solen driver vårt klimat"
Sture Åström, civllingenjör, nätverkets sekreterare

Medierna i P1 granskar hur det kom sig att myten om en stundande liten istid spred sig i svenska media

Vi har tidigare rapporterat om hur myten om en stundande liten istid eller mini-istid spred sig i svenska media. Vi samlade då också in en rad länkar som dokumenterade varför detta påstående var fel. Nu har även medierna i P1 granskat saken och även talat med några av de berörda parterna.

Ni kan höra inslaget här.

The conversation har för övrigt också en "ny" artikel om ämnet.

En av de som intervjuas i inslaget är Johan Rockström som påpekar att  p g a tillskottet av växthusgaser i atmosfären kommer det knappast att bli lika kallt som under "lilla istiden" för ett par hundra år sedan.  Men Rockström nämner också att det finns forskare som tror eller visat att vi kanske aldrig mer kommer gå in i en längre istid (alltså en riktig glacial). Personligen gillar jag inte detta uttryck och tycker att även om det i media är svårt att nyansera så borde det ha nyanserats lite mer.


"IceAgeEarth" by Ittiz - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Om vi kommer gå in i framtida istider beror på en rad saker som till exempel hur mycket koldioxid vi människor kommer att släppa ut och om vi börjar suga ut koldioxid ur atmosfären. Men också annat, jag har svårt att tro att vi inte skulle ta till någon form av geoengineering för att slippa en istid ifall vi människor finns kvar på jorden i ett hyfsat skick. I vilket fall så har detta spekulerats i av andra och jag vet inte precis vilken forskning som Rockström tänker på men bland andra David Archer har räknat på vad ett utsläpp av 5000 Gton C skulle innebära för när en framtida istid kan inträffa. Archer kommer fram till att den kanske skulle inträffa först om ca 500 000 år givet en rad andra parametrar. Det finns också annan forskning som påpekar att de koldioxidutsläpp vi nu släpper ut påverkar när kommande istid stundar så detta är inte kontroversiellt men att använda ordet 'aldrig' i sammanhanget är mig veterligen inte korrekt. Rockström sa också något liknande i sitt program i sommar i P1. Någon som vet ifall jag missat någon forskning som Rockström kan luta sig mot?

Istids-myten lever och frodas bland klimatförvillare

För nästan två veckor sedan skrev vi om de överdrivna rapporterna om en ankommande "mini-istid", som skulle orsakas av minskad solaktivitet. I praktiken förväntas den eventuella  effekten vara marginell jämfört med den från den ökande halten av växthusgaser i atmosfären.  Men myten om att vi har en liten istid framför oss lever och frodas bland klimatförvillare. Så här skrev t ex  Dan Bakkman i en insändare i Sundsvall Tidning för ett par dagar sedan:

Nu är plötsligt tidningarna fulla av att forskare förutsäger en ny istid om sådär 30 år. Nu när hela världen, ledd av FN, skall mötas i Paris och besluta om en världsregering för att hejda uppvärmningen av jorden.
Varför leder inte dessa två oförenliga antaganden om framtiden till kommentarer i media? Vågar ingen av alla de som idogt predikat den varma jorden undergång en kommentar?

Insändaren leder sedan vidare ner i de vanliga konspirationsteorierna. Jag besparar er citat därifrån

Och igår hade vi signaturen REMUS i Nerikes Allehanda (min egen lokaltidning) som påstår:

Örebro. Vi går mot en ny istid, som beräknas pågå 2030-2045. Istiden inleds alltså redan om cirka 15 år, och orsaken enligt eniga forskare är reducerad solaktivitet under den period som istiden pågår. Därmed kan vi konstatera att det är solen och andra naturliga omständigheter som styr vårt klimat och inte en massa självutnämnda förståsigpåare med klimatstämpel.
Lägg nu ner alla diskussioner om global uppvärmning, när det i själva verket är en istid som står för dörren. Det är dags att slå igen alla kommunala så kallade klimatkontor som bildats i tron att det är lokala så kallade klimataktivister som styr vårt klimat och att man genom att strö skattemedel över dessa aktörer påverkar klimatet. Hur mycket ska ni satsa av skattemedel för att påverka solen? 

Och sådana här insändare lär tyvärr nog fortsätta att ramla in hos våra lokaltidningar.

Perspektiv på den pågående uppvärmningen

På Bart Verheggens blogg har Jos Hagelaars satt samman resultaten från Shakun et al 2012 om temperaturutvecklingen i avslutningen av senaste istiden, Marcott et al som vi nyligen uppmärksammat, HadCRUT4 temperaturserie samt scenariot A1B från IPCCs senaste rapport:

  Se: De twee tijdperken van Marcott

Ny klimatvetenskap

Den senaste tiden har flera intressanta klimatvetenskapliga artiklar publicerats. 

Uppskattningar av klimatkänsligheten med hjälp av istider

Klimatkänsligheten, det vill säga hur känsligt jordens klimatsystem är för förändringar i strålningsbalansen, är en fråga som ofta berörs i klimatdebatten. Klimatförvillare vill gärna framställa en bild av att IPCC:s intervall på 2-4.5 grader för fördubblad koldioxidkoncentration enbart är resultat av beräkningar i datormodeller, vilket är fel. I senaste IPCC-rapporten sammanställs uppskattningar som gjort med hjälp av temperaturdata, både från den pågående uppvärmingen och från paleodata.

Nu har två nya uppskattningar kommit. Schmitter med flera använder senaste istidsmaximat och finner en något lägre klimatkänslighet (1.7-2.6 grader med 66 % sannolikhet) än många andra studier. Real Climate är kritiska, och som vanligt bör den intresserade lekmannen avakta och se hur resultaten tas emot i forskarsamhället. Det positiva med studien är extrema scenarier med klimatkänsligheter på uppemot 10 grader tycks vara väldigt osannolika. Det negativa, vilket inte har med studien i sig att göra, är att resultaten uttnyttjats i klimatförvirrarpropaganda. Bloggen World Climate Report tog sig friheten att sudda ut valda delar i ett diagram. Mer om detta (och studien och hur den ska tolkas) kan ni läsa i en intervju med Nathan Urban, en av artikelns författare.

Rohling med flera använder data från flera istidscykler för sin uppskattning och får en klimatkänslighet nära 3 grader och breda felmarginaler, precis i linje med IPCC:s sammanställning.

Analys av temperaturdata 1979-2010

Forster och Rahmstorf  subtraherar inverkan från solinstrålning, vulkaner och El Niño/La Niña från globala temperaturdata från land- och satellitmätningar. Resultatet är att uppvärmingen efter millenieskiftet fortsatt på samma sätt som innan, vilket inte borde vara någon överraskning för Uppsalainitiativets läsare.

Hos tamino kan ni läsa om metoderna och vad som menas med att justera data.